Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det, och
spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara.
En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några bebodda
kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta var temmeligen
ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat mest qvinnor och barn, då
någongång menniskor funnos i de förödda boningarna.
Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter
vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med lång hvit
lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande utefter den nu
åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls icke förekommit
honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han skuttade sin väg
fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men ödet lät honom oaktadt
all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en kapriol, midt för de
vandrande, halkade och föll med stort buller ned i diket, dit han fick
en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar och mull att göra sig
sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter herr Eriks ben, att
denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde undgå att dela hans
öde.
Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han pojken
i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom på vägen,
tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått. Derpå gaf han
pojken en lindrig smäll med flata handen och sade: "Seså, far hem nu med
god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor torka din skjorta, jag tänker
du ingen annan har att ömsa på dig."
"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå", ropade mannen
med knytet, som nu hastade fram. "Ja väl är det sjelfvaste herr Erik i
lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond, Gud välsigne eder. Ni
lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat sådan
glädje! Nej maken har jag ej sett." Tårarna trillade lätt ur mannens
ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem.
"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar håller
du hus nu för tiden?"
"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och ta
mig i er tjenst igen. Och jungfru Sigrid, nå si hvad J har blifvit fager
och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar, men för gu, när
jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta med detsamma, då
kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så många gånger jag,
vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm och retade ert fromma
sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte känna igen er!"
Herr Erik log och sade: "Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods för
mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig."
Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si sådan
är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige syndare.
Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och går fram så
djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och huru många tusende
gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag skulle få se eder och
komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle gå fram till eder och
säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig."
"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?"
"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa
barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt och
nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var jag ren
femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl kunde jag
arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på intet annat än
upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska ridhästen, som
herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er hastiga ridt, då
tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på den. I början lät jag
den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag, allt mer dref jag på
hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek och hojtade som en
besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen och jag. Slutligen hade
jag ingen makt med den, den rusade framåt med mig, utan att jag kunde
styra den, så ned på insjön. Isen var svag, den brast. Jag hade i
förbifarten nappat tag i en trädgren och blef hängande der, men hästen
fortsatte sitt lopp, den for ner som sagdt är, och blef der. Jag tänker
ni kanske beskyllt mig för, att ha stulit er häst?"
"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att du
ej vågade komma tillbaka."
"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte
att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd!
Sannt var det ock, att jag ej det var."
"Nå, hvart tog du sen vägen?"
"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag i sex
år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig samvetet,
och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda häst, som gjorde
så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och mer tärdes jag af
längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse, och jag fick ingen
ro förr."
"Nå, hvarföre kom du inte?"
"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något sätt kunde visa er, att
jag hade allvar med min ånger. Dertill grämde mig dag och natt, att jag
ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen kommit på den tanken, att
om jag kunde hemta med mig ett par hästar, åtminstone lika ståtliga som
den döda, så skulle jag komma och begära förlåtelse. Detta blef till
slut min dröm, både som vaken och sofvande. Jag tänkte knappt på något
annat. Men hvad kunde jag samla som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag
gaf tjensten hin, så snart jag kunde slippa fri, och så var jag i några
år trädgårdsarbetare hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade
på dalern, icke kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver
till hemlandet, och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich
Fincke. När jag hade tjenat der några år, började jag smått fundera på
att tala vid min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag
hade nu pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en
vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde
trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några hopsmälta
silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som brunnit."
"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården i
skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först rätt på
allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara munväder med
min ånger, och att jag varit en högmodig best, som ville ersätta skadan,
bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig inför er. Nu hade Gud
straffat mig och tagit pengarna ifrån mig och tjensten med, så att jag
nu skulle som en riktig arm syndare måsta komma till er, utan att ha nån
förtjenst att åberopa, utan blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det
var länge innan jag så fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville
jag gerna arbeta som dräng på godset, till dess vi litet skulle få i
ordning der, efter klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre
lefva, utan att som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat!
Så fick jag reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit,
men kunde ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag
skulle sen försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er,
så sade de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så
vände jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag
tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej
hade att hoppas er förlåtelse."
"Nå, hvart ernade du dig nu?"
"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke
förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter."
"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som ingen
tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan hertigen
och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen förråder mig."
Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt opp.
"Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag ju verkligen
vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha tjenare nog, utan
mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder och tar mig i er
tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har jag åtminstone råd
att bestå mig herre."
"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket att jag
kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man ingenting och
hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar."
"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en tid
ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen nöd
dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre herr
Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller omild
emot mig, utan tag mig i er tjenst."
"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om", sade herr
Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att försmå din
välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag kan
få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som ingen
olönt lemnar."
"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få stadna
hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så är jag ju
förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min fattiga mor,
till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde henne i grafven.
Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för, att ni upptog den
fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde honom och bjöd till
att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det ju allt klappadt och
klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag nu fråga, hvart J ernen
eder?"
"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu landet
är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som blifvit
obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så vore väl
bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört och så kan man
väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något arbete, hvarmed jag
kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända till sin mor, såväl för
att trösta henne, som för det hon icke kan öfvergifva sin fästeman.
Dessutom är faran att bli upptäckt blott så mycket större, när hon är
med, ty nog ser en hvar att hon icke är en bondqvinna."
"Jaha, si just så skall det gå", utropade Elias och knäppte med
fingrarna. "Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond, att dit
oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som togs opp för
några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han byggde sig en
stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker; och äng fanns
ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade Pitkä Jussi, och
ingen visste just hvad han var för en; men nog såg man, att det var en
landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En dag var nybyggaren borta
och Jussi bodde i hans stuga och skördade hans åker, och lefde af hvad
den andre tagit opp."
"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?"
"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen, men
Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så gjorde de
som gökungen."
"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?"
"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag, men i
vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och skogarna, och
i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som honom, och det sägs
att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att det med den saken skall
bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha börjat ställa dermed, men hann
ej få det bättre, innan han dog. Nå ja, hvem som nu gör det! Kanske
hertigen, han skall ju vara en sträng ordningens man och bondeskyddare;
men en räf och en varg är han sen också! Nå ja, hvad var det jag skulle
berätta. Jo, när klubbemännen plundrade och härjade, så tyckte väl
Jussi, att det var ett lätt sätt att få sig gods och gull, och så
lemnade han åter nybygget öde och gick med bondehären, och der stupade
han. Och han, som först tog opp nybygget, han gick också med i en annan
bondhop, ty han var arg på Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog
nybygget af honom; och så fann han sin död, och hans hustru och små barn
ha gått till korta af onaturlig föda och annat elände, som tar bort
folket nu som strå. Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill
husbond, så söka vi opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond
tak öfver hufvud och godt gömsle för vintern. Och får hertigen
öfverväldet, som de nu säga, så kan husbond sitta der till bättre tider.
I vår arbeta vi opp jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg
dertill och fånga harar och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja,
och vill husbond vara så god och förlåta att jag bjuder dåligt för
präktigt, så skall jag nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån
räcker väl ändå, det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss
om att få, och utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond."
Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man kunde
hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i skogen
ställdes nu vandringen.
Stället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer, än
att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick, lätt
kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick tillochmed
ett någorlunda trefligt utseende.
Herr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till
fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i
strid emot tusende försakelser, utan att ens hon skulle få deltaga, och
efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock finna
nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos fadren
skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot honom. Redan
hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej lyckas i, att se ut
och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit ur hemmet, kunde ock ge
anledning till misstankar. Dertill kom, att fru Metta troligen sväfvade
i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge henne en vink om att allt stode
väl till, och att hon nu väl i sina bekymmer äfven behöfde Sigrids tröst
och hjelp. Ehuru för ögonblicket oantastad, var dock herr Erik ingalunda
fullkomligt i säkerhet, och att fru Metta för sin högt älskade herre
skulle lefva i stort bekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta
skulle se all egendom sköflad; och deraf var dock största delen
arfvegods, som hon hade medfört i boet, och henne derigenom dubbelt
kärt.
Enevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock
troligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta något för
Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid nödvändigheten
af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet för nybyggarne,
att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla de sjelfva
medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan förtärdt. Elias
skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad som oundgängligast
behöfde medföras till bosättningen på det öde hemmanet.
Elias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst,
och anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste
Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna njutit
mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin
trolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade att
öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade henne, att
rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade hon så länge
varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt, och det föreföll
henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid, låge emellan henne
och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt klart emellan sig och
honom.