"Åh jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och kände
igen dig."
Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå
slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och de
andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med dig."
Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han svarade:
"Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre sjelf."
"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon.
"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka ditt
namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag har hört,
att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som icke hållit
med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du är ju dock icke
så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen, för att stå emot
den landsförrädaren?"
Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på
samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl, hvilken,
alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla slädföret,
för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett klagomål öfver
några soldater, hvilket inlupit ifrån bönder, som tillhörde hertigens
parti.
Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet, är
lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse
igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog sig
tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens
genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig darrning
skakade henne vid ljudet af hans röst.
"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen.
"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem att
få åka, efter jag hade godt rum."
"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig, och
sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen åt
Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid befallningen,
och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa uppmärksamhet,
sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes far blefve
densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon lätt. Hennes far
var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, att han skulle undgå
hertigens skarpa blick. Under fällen lade hon sin hand på fadrens fot,
det var henne som en tröst att få vidröra honom.
"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till Simon.
"Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just konsten det
för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som man spar, den har
man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser nog
hurudana lejon de här äro?"
"Åh käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla hvarken
hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått slita om man
någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått tugga på rena
barken, så långt de kunnat."
"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden
rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming och
hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det snart bli
pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och jag skall väl
med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna dem i galgen.
Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen släda."
Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta
innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, utan
att veta det, haft på sina medar.
Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och hans
dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra någonderas
röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans skarpa blick
hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år sett herr Erik och
Sigrid endast en gång.
Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till Gud,
som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle taga af
opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego nu, för att
till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde se dem,
stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla gråtande
lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit den
förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.
"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig."
"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en ryslig
stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför den
förfärlige?"
"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om du
vore en gås."
"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla."
"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden
skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man gerna
ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud förlåter
mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud kortare än
förr."