Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka,
unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till den
lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla förrådet
slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom blef det allt
mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det blef allt kallare
i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att få höra något från
den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för dem af högsta intresse.
Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna bekymmerslöshet uti det
ingalunda behagliga läget, att tillbringa sina dagar i det mörka och
unkna, källarlika rummet; och Sigrid tänkte alldeles icke på att hon
sjelf led obehag deraf. Men hon fruktade för fadrens hälsa och tålamod,
och funderade ideligt på utvägar att komma hädan. För Sigrid hade
visserligen ingen fara varit att vandra bort och återbege sig till sitt
hem, men att lemna sin far, kunde hon ej sätta i fråga.
Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid åter
i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om ansigtet.
Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men hvad hon i
nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon endast med
möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter hinna till sin
far.
"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom
henne.
Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast, ty
hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.
"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt.
"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När hertigen
håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt äckla till
slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der kasta' de boll
med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den leken ändå så
rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son var lika blodig
som _han_ -- _han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet nämner simpelt
folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager och ung, herrn der
också, och många sade, att det finns folk som måste gråta efter honom,
lika bittert, som ... åh ..."
"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?"
"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils Ivarsson
Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många, många, hela
långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in tillbaka igen,
just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det var otäckt! Tror
jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan tvätta bort all den
bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh, kanske stora
Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår det. Men
Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar i
tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig efter
blod, men detta blef dock för mycket."
Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han, och
honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle nedgräfvas i
galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah ha, men si, jungfru
Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi, hi. Huu, ånej, Annikamor
har icke lust att skratta, der var ett så ungt hufvud och vackert; och
det var en annan också, som var ung och vacker, som de sköto der på
Åland, nog vet jungfrun, den der gossen som ville gifta sig med
Storklasens flicka. Nå, vill J veta något, jungfru, kan J läsa, kan J
den trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika borde brännas för
att hon kan mer än andra, men hvad straff borde då den få, som kan läsa?
Det är väl värre trolleri, det! Der har hon papper, läs, läs. Jo si,
Johan Bertilsson, han lär väl få söka papperet sitt, han."
Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det. "Ack,
de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem. Kunde jag
dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bära allt detta?"
utbrast hon.
"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?"
"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog bittert
af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert hjerta ingen
annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så välvillig emot mig",
utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt förhålla mor Annika hennes
ohyggliga hämdlängtan.
"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var god
emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var han
också god mot honom, han som ... huu nej; hvar och en sitt derför."
"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida. Fru
Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den unge
Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt på alla
de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla de enkor och
barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J triumferat. Mor,
mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom dem, hafva gråtit,
hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke kunde bära; för hvilka
J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. -- Har ni nog nu af eder
hämd?"
"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren der i
Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket blod. Tala
inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej, ånej, Annika går
hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan i Tavastskogen, men
dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J, jungfru, lilla mor Annika
hon var ännu mindre då. Hon var så _der_ liten. Det var en
söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig, det var så hvitt, så
hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss tvättade. Hennes hår
var också hvitt, det var kammadt och benadt och hennes kinder voro så
röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne så väl i bäcken vid vår
stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka opp hvar den hvita, rena
flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid, mor Annika kan ej hjelpa er
mera nu, hon hinner inte söka sin makt mera, hon måste söka den hvita,
lilla flickan. Farväl, farväl!" och bort hastade mor Annika och försvann
för Sigrid i skogen, dit Sigrids blick följde henne, ehuru hon med sina
tankar icke uppfattat gummans ord, ty de voro helt och hållet upptagna
af de rysliga nyheter, hon just hade hört.
Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom
först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara död
och att hans egendom förklarats förbruten.
"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att
jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen,
nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu
starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära
barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig.
Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på
högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg
bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig. Men
visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?"
"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag
bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne."
"Dödade?" frågade herr Erik dystert.
"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.
"Johan Fleming?"
"Fader, äfven han."
En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid
tystnaden.
"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla
närmare upplysningar."
Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom få
ljus upptändt.
"Läs, mitt barn, hvad det är."
"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes, för
fru Ebbas räkning."
"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om lördagen
skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore väl villig
dertill och ville bereda sig, och eftersände magister Grels, kyrkoherden
i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om morgonen, sedan kyrkoherden
afhört hans herredömes skriftermål och meddelat honom det rätta
vägapasset, den heliga nattvarden, och min unge herre efter slutad bön
steg opp, sade han till mig: "Ännu må du dessa få stunder tjena mig,
sedan är du fri", och då jag i yttersta bedröfvelse föll i gråt,
fortsatte han: "Nej icke så, Johan Bertilsson. Gå dock nu till Joachim
Scheel och säg honom, att då, oaktadt han så lofvat och velat, han icke
kunnat frälsa mitt lif, så beder jag honom, att han må åt min moder och
mina syskon göra hvad godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att
hos hans furstliga nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag
trodde icke det skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min
begrafning."
I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att förebrå
hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat hans broder
för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats gendrifva denna
beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han till grefve Mauritz:
"Efter jag nu ser och förnimmer, att hans furstliga nåde icke vill låta
sin vrede falla, utan vill stå på sin högsta rätt, så låter jag mig
härmed gerna nöja. Vill ock gerna och välvilligt gå härtill och befalla
Gud allsmäktig, som är den högste domaren, denna saken. Han må dömma
emellan mig och dem, som mig dömt hafva, eftersom hans gudomliga
majestät bäst synes, och låter mig åtnöjas med eder, gode herrars, dom.
Så beder jag dock eder, käre Mauritz Stensson, att J villen göra väl och
så förhandla hos hans furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till
måndagen, på det jag måtte få ställa något till min begrafning, efter
jag hittills icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa
mig så många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i
aftons af hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa
penningar voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min
begrafning, om det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes
beder jag eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller
att han, min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa
omkring i dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda."
Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt, att J
så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran
blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder af
Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig. Hvad edra
böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans Furstliga
nåde och låta gifva eder svar."
Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och väntade
svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans Furstliga
nåde, men fick intet svar."
Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.
När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som det
är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå dock ännu
till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista bön i denna
verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få mina kläder, och
med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas något spektakel efter
min död."
I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt
steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt
upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten,
som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket
strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme
tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt
ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någor måtto förtörnat, så beder
jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig öfver
hans oskyldiga död.
Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer och
skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade: "Jag
hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans
furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare, så
länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare. Nu
blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig: "Jag
vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan komma
till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne gifva sig
tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill. Liksom en
man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila, så gerna vill
jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet och tror, att det
icke skall vara någon död, utan en ände på all jemmer och vedermöda, och
såsom en ingång till den rätta glädjen, der jag ock förhoppas att min
morkär skall finna mig igen. Ty i denna verlden kan jag ej mera hoppas
hon får stor glädje. Och tag denna ring och för den till henne, jag äger
intet annat, som jag kan sända henne, och säg henne, att jag befallte
henne i den allsmäktige Guds beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min
hjertans kära morkärs tröst i hennes kors."
Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina systrar
åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se till, att
så verkligen sker."
När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och återkom,
bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans moder framföra
hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver ingenting af min
egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet", vid det han så
talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade nu sin kappa åt
mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min mössa", och steg med
bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett hvarf öfver den och så ref
han opp sin tröja så att alla knapparne flögo omkring och ingen blef
qvar i tröjan.
Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt. Gör
först bön till Gud allsmäktig."
"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt och
mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det
församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte dem
Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.
Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig
vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände sig
vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen att Gud
skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en sann
syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje. Men i
verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och är till
min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga nåde haft, att
utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död, och har nu gått
efter Hans Furstliga nådes vilja."
Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man skrek,
att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för sorlet, höjde
han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag förhörd eller ens
anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men den, som har
beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och icke som en
hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt ärligt folk som
mig känt."
Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle
återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans
Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång gått ut
och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här dö. Och må
Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt hafva. Eder,
ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter min död, förlåt
mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta enhvar, som emot mig
brutit." Röster bland folket svarade, att alla ville minnas honom med
vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.
"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu inåt
ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han Johan
Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon gåfva. Så
knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre Jesu Christi
annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen och slöt sitt
unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den allrahögste anamme hans
herradömes själ!"
Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få
blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När
ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva den
oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige mördarn."
Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans
lif."
Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade
öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och
hennes tårar strömmade utan hejd.
Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla
mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag icke,
du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig barn!
Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda din far,
så skall han ock icke af otålighet önska sig döden."
Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra vi
ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man torde
tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som dock just
icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började inbryta,
begåfvo de sig å väg.
För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en duk och
uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i ansigtet, på
hvilket hon vid första lägenhet fästade en stor lapp som ett plåster.
Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade dock bundit klädet
så, att han kunde nödtorfteligen se.
Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga
grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de
följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna
anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två mil
aflägsnade från staden.
Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men
hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade långsamt
och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande hästar och släde.
"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta vägen?"
ropade en vänlig röst ur slädan.
Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne,
ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få en
bit bröd och tak för natten."
"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka, att
gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska", sade
bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda hästar.
"Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg."
Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande förbi
en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg ut som om
någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes ock några
herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden medan de
väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande, ehuru desse nu
åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd icke tvinga de
gående opp i snön.
"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort
pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du
varit på slottet i morgons för att sälja."