Nu randades den af så många med bäfvan väntade dag, då hertig Carl
inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans
vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka genom sin
börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo offer för hans
hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom drabbade tätt, och
de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa sorg, med detsamma de
förlorade makar, söner eller bröder, tillika försatta i den yttersta
fattigdom.
Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo hertigen
vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina. Hertigen
svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det är lagen, som
skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror mot
fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom måste lagen fälla."
Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson
Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, och
skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan Fleming,
såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han hade kommit
till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och skaffa sig något
penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande land, att der öfva och
försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, hvarigenom han i framtiden
bättre kunde tjena sitt fädernesland."
Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming
skulle införas.
Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg. Ådrorna på hans
tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han handen. Nu inträdde
Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick häftigt emot honom. I
hans öga strålade segerglädje, då han sade: "Ha, detta är således Klas
Flemings son!" Det var som om han nu först skulle hafva känt sig rätt
säker om den krona, han eftersträfvat, och dock rörde sig i hans inre en
dunkel önskan att skona den älsklige ynglingens blod. När Johan så stod
inför fursten, på en gång ödmjuk och stolt, och det behagliga,
ungdomliga anletet höjde sig bönfallande emot honom, då vek för ett
ögonblick sjelfviskhetens blodlystna demon från Carl och han sade: "Det
synes mig dock hårdt, att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en
ärlig och adelig yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att
troget tjena mig och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd
gå för rätt och skänka dig lif och frihet."
"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig herre;
det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag äger dertill
ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande knä, "beder jag,
att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd, emedan jag till Finland
kommit endast för att skaffa mig medel att försöka min lycka i fremmande
land."
"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre
vördar du mig icke med tvänne knän?"
Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud och
min konung sparar jag denna vördnad."
Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma
ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du får
lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade icke den
öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, konung eller
land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett vilddjur, och dräpit
och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk, som ville försvara rikets
lag och regering, så skulle längesedan fred och rolighet herskat. Men du
gifver nogsamt tillkänna, att du af din fader ärft natur och sinne, och
varnar oss för det vi, i lika motto, skole förvänta af dig. Derföre må
du vara beredd att svara för rätta med de andre finnarne, med hvilka du
dig förbundit hafver, och stå din egen fara."
Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes åter i sitt
fängelse.
Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram
och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med
sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte
mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för att
stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina
illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat
regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för att
bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men att han, mot all
ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget fädernesland
med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och svek oss alla i
olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane, som den blodhunden
Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de ogerningsmännen alla
förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet, äger kronan ingen
makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om för resten detta tal
var ernadt att höras af vår Herre, eller af den tjenare, som stod vid
dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej lätt att afgöra. Kanske
det var ernadt litet åt dem hvarje.
Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim
Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring bordet.
Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater, under ljud af
trummor och pipor, opp till rådstugan.
Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått Hans
Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott omtalades
icke.
Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare tillsatte
ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre, herr Johan Klasson
Fleming, han är dock till allt oskyldig, och hvad det anbelangar, som
blifvit honom lagdt till last, att han med konung Sigismund följde vid
dennes infall i Sverige, så måste honom tillgodoräknas, det lagen, som
fäller den, som med fremmande krigshär går emot fäderneslandet, dock här
tillägger: "med mindre han var sjelf med, som näste var till riket." Och
hafver herr Johan, som då hade tjenst invid sin konungs person,
näppeligen spännt en bössa emot Hans Furstliga nåde eller hans folk."
Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga
nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt upptaga
beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades brott
omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas i
Stålarms.
När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter
Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J
viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke beder
jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst och nåd
bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina medfångne
herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått den högsta
makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina föreskrifter;
och äro de således att ursäkta för hvad de mig till åtlydnad hafva
brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas, att J, ädle och
välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast mina brott och min
skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina medfångars, hvilka J nu,
jemte mig, viljen dömma."
Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om
ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva
icke vetterlige gerningar stor ransakning."
Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför
slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre. Inuti
ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste domen:
Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras hufvuden
uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom konfiskeras.
Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande
hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan
Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå
för rätt."
Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd och
förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är fälld. Jag
har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker numera icke på
annat än huru J mågen bereda eder att svara för edra gerningar i en
annan verld."
Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse satt
Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit skriftillbehör.
Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade pennan. Det var
sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle skrifva. Han började
nu:
"Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti hennes
bedröfvelse, och tvifla intet att domarena skola svara mig för Guds
stränga dom, huru de mig dömt hafva."
Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att "såsom de
alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta."
Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade
till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja, "i
denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl, såsom
ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till sin
lägerstad, efter som mig kan undt vara."
Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster, så ock
min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär och systrar må
njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt och förvärfdt, att de
ej må behöfva lida nöd och spott."
Några andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han
yttermera, och slutade med följande ord: "Låter jag min hjertans kära
morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död, kan jag
intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som hans furstliga
nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min slägt, hafver varit
orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans vilja gånget är. Gud
tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina kära syskon, och låte
oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min eftersta stund på Åbo
slott den 10:de November Anno 1599.
Eder ödmjuke son hafver jag varit.
_Johan Fleming_."
Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle tjenare
och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu en gång,
att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga och
kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär, och
att du må berätta dem om mina sista stunder."