På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det fängelse,
som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för hvem som helst
annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så många fångar voro
på slottet, och man icke ville tillåta dem att få bo tvänne tillsamman,
så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas. Och då äfven den yttre
gången ansågs lika fast, som hvarje annat fängelse, så tyckte man sig
tryggt kunna förunna fången den lindring, att man om dagarna lemnade
dörren från fängelserummet till gången oläst. Sålunda var det egentligen
den, som utgjorde hans fängelse, och kung Eriks rum blott det ställe,
der han för natten inlästes. Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng
kasta, hvad han af Sigrid emottagit, då vaktknekten med sin lykta
inträdde.
Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den
halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig,
för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen lyckades
herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och då om aftonen
vaktknekten, som vanligt, kom för att stänga dörren, och nyckeln tog
emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att axet brast, och
måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan hjelpt. Att
emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången, ansåg han så
mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att dörren stode en
timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt. Icke eller var han
mon om att inrapportera om nyckelns förvridande, hvilket han nödgats
göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl. Det kunde ju aflöpa
utan allt detta trakasseri och dessutom utan någon fara.
Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden, och
först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och lykta,
och fann då till sin förfäran, buren tom.
Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt att
se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man skulle
naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det var ingen
nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla saken, men
fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka. Han kunde ändå
knappt förvärra sitt öde.
Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå herr
Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på sitt
ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit ur muren.
Fångknekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom sjuk.
En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin kista, färdig
att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre dörr, och sålunda
var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i förtroendet. I
soldatens likkista lades en stock, och den döde bars opp i kung Eriks
fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr Eriks qvarlemnade
klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades till likhet med herr
Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon, det fången hade aflidit
under natten.
Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af
uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han icke
äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda,
hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro, att
sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en blick på
den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse, var det icke
lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer, som icke mycket
sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något skäl till misstanke.
Fångknekten fick befallning att nedlägga den döde i en kista, hvilken
befallning han så fort som möjligt utförde, och tillspikade sedan kistan
väl på alla sidor.