XXXII.

Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för, ifall

hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på

möjligheten af, att kunna rädda sin far.

En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och

gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var

Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att

svika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum,

knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den

svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag.

Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga kännedom

Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett försök att

befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det för sent.

Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit

alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att en

båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle varsnat

den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en hög och fast

halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt skick och omöjlig

att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke längesedan ånyo uppförd.

Hvarje försök att bestiga den, om än med en repstege, skulle lätt hafva

väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan i muren! Hon visste hvar den

fanns, ehuru den låg alldeles nere vid marken och var gömd af nässlor

och ris på yttre sidan. Hon kände dess hemliga mekanik och kunde öppna

den.

Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under muren,

der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände hon förut,

och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle. Smygande långs

muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon vidrörde luckan,

hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade så godt utrymme att

slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes far äfven skulle kunna

tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann Sigrid snart öfver den

lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje buske, hvarje gräsfläck,

så att hon med lätthet kunde komma fram, utan att göra buller. Framför

henne reste sig, högt och kalt, den äldsta delen af fästet, det

såkallade gamla slottet. Endast några få gluggar, högt oppe, voro

anbragta, för att insläppa dager och luft, ibland dem det lilla fönster,

som gaf dag åt gången till kung Eriks fängelse.

Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne andedrägten.

Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför ofta besökt den,

för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg på en sten, derifrån hon

visste sig kunna uppnå de krokar, som fasthöllo trädet, ryckte och vred

på dem och, hvad hon hade beräknat inträffade, de hade redan tagit någon

röta, eller gifvit vika, så att hon utan svårighet fick dem att lossna

ur den remna, deri de blifvit indrifna; och trädet ägde ännu nog

spänstighet qvar, för att till någon del återtaga sin förra ställning.

Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon

märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren,

gick opp och tvenne karlar inträdde.

"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt."

"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver. Jag undrar

hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva polackkungen skulle

skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa sig bäst de gitte, här

i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål på de fyra aln tjocka

gråstensmurarna här på slottet."

"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl har

fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit här,

utan att vi skulle märkt det?"

"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta

deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt."

Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt

genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen hvarpå

hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt henne.

Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo

till, grepo denna och började släpa henne emot porten.

"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet", skrattade mor Annikas

röst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa ner

kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i fred och

söka rötter."

Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de noga

tilläste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla, torra

gumman, som skrattade och hånade dem.

"Hur kom du in, käring", frågade den ena karlen.

"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det inte

stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra glopar,

aldrig ridit. Jo, jo. Tokuga ä' ni, som tror, ni kan stänga ut den, som

något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust att gå in i

täppan igen."

"Pass på, låt bli med det, mor."

"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går tillbaka,

så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som inte växa

annestäns."

Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig, men

Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon lyckats,

att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så att Sigrid

fann lägenhet, att utföra sitt värf.

Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick, ehuru

hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som förut blifvit

anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn af byggnaden, att

den icke bemärktes, förr än man hunnit några steg framom porten. Af

vakten vid porten kunde Sigrid således icke varseblifvas, der hon nu

stod, äfven när månan lyste. Men var hennes far ännu ute i gången?

Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe vid fönstret? Utan att

betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade hon sakta uppåt "fader", och

med outsäglig glädje såg hon en hand stickas ut genom gallret och liksom

vinka.

Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att hon,

på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten afsats

i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon äfven

lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med stöd af

trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon nu ett

nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot gluggen.

Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden; men hon hade

fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det till sig. Nu

sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna ljudeligt, och

deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån att vara

uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet af deras

röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att kasta sin

slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid lekarna på ängen,

kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla ett glädjerop, handen

deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon så fort, som möjligt, ned

till marken och fäste der skyndsamt vid trådens andra ända ett bref och

ett långt, fint och starkt rep, som handen deroppe drog till sig. Vid

repets nedra ända band hon åter några små verktyg, som kunde bli nyttiga

vid gallrets lösbrytande, äfvenså en fil.

Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned genom

trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom luckan,

kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan ett matt

ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit för att

instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han lyckats

hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det frågade hon sig

otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga.

Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt ut i

farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi, kände hon

sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i båten, nästan utan

att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess botten. Efter en liten

stund återvaknade hon till så mycken sans, att hon kunde lösa af sitt

hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade den i vattnet öfver

båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin panna. Detta

uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon att ansigte och

händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon några gånger med

den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda. Hon hade

förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft.

Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos

enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för att hon

hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu att hoppas,

det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon fattade

tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon tyckte sig

säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills gått henne i

händer.

Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna sofva.

Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle behöfva all sin

styrka.

Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade många

vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att utsätta sig för

de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit henne behjelplig, men

hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja utsätta någon, för att

kanske offras åt en plågsam död. Dessutom skulle den, som hjelpt hennes

far på flykten, säkerligen genom tortyr hafva blifvit tvingad att uppge

hvar herr Erik funnit tillflykt, så framt man kommit på spåren hvem, som

varit honom behjelplig. Det säkraste var att icke äga någon förtrogen,

annan än mor Annika, hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids

steg, äfven dem, hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande

för denna syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora

tjenster, att det tycktes vara föga skäl att misstro henne.

Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November

plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig

Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes.

Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande.

Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma i

afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var ju

så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon ville ej

krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik fått vara

så mycket ensam, som erfordrats, för att få lös gallret? Och hade han

verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det? Tusende

ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som man ofta

beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens på hvad hon

sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru stor hennes egen

fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon tyckte att hennes

hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att förlora sansningen. Åter

tog hon sin tillflykt till bön.

Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven, som

lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far." "Barn",

svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga sig ut

genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter, utan att

vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej var större

än att den jemnt bar dem.

Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var ej

lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der det

var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna af

krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var, så att

det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande dock nog nära

ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då ett ögonblick på

årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta årtag, och vakten på

skeppet trodde sig hafva hört miste när han tyckt sig förnimma ljud,

bland smattret af det fallande regnet.

Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började nu

småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid, som

fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var villig

att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades mellan far

och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt plats i den

lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick färden raskt

framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom smärre sund, som

sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan regnet småningom

upphört, icke var omöjligt, ty man började dock kunna urskilja

konturerna af föremålen.

Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade flyktingarna i

en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld, för att torka sig

vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och mössa med stora

öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo de sig åter å väg.

Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande

kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i

mörkret den hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon: "Nu,

farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är öfverståndet.

Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i detta gömställe.

Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men kyrkan, der vi nu

befinna oss, är uppreparerad och här hålles om söndagarna gudstjenst;

säkert är att före dager ingen kommer hit. Skulle dock något ljud höras,

så måste vi hasta in i gömman."

Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och nedföll afsvimmad.

Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta själsansträngning hade hållit

henne oppe, vida utöfver hvad hennes krafter egentligen skulle förmått.

Nu brast den så länge spända fjedern, och hon föll tillsamman, som ett

kläde faller, när det släppes ur handen.

Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till

medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att det

var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i båten

jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege sig ut,

för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin dag

tillsamman i sitt säkra gömställe.