Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit bosatt
på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin moster, den
gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en vik af saltsjön,
syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för hans hustru och dotter, än
det tavastländska godset, som låg vid en väg, der de orolige bönderne
ofta ströko fram. Dertill voro de båda fruntimmerna på Wiken icke längre
från Åbo, än att herr Erik, tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång
blef i tillfälle att der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten
med att lemna det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik
bestämdt så önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade
snart äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla
hemmanet.
Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste
äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef utom
sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för hertigen.
Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast skulle
förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, att herr
Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände motståndarne mot
hertigens välde, och att de således borde kunna hoppas, det fursten
skulle förfara skonsamt; men just då hon sade detta, svek henne rösten,
och hon brast i gråt.
Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen var slut,
var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af en afdelning af
hertigens soldater, som utgått för att plundra hos konungens anhängare.
Med knapp nöd undgick hon att af dem bli ihjälslagen, och måste vända om
hem, dit hon återkom än mera uppretad och skrämd, än förut.
Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af fru
Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i stillhet
bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon sökte att
intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan, och började
småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina
förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom det hon
visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som
förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om nätterna, då
hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då grep henne oron
så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon hade hört hans
röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke hysa något hopp.
Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig se sin fars blodiga
hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon till sömn, så förföljdes
hon af drömmar, så blodiga och förfärliga, att hon vaknade af fasa och
bjöd till att icke slumra mera.
Få dagar efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på
Wiken. Fru Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika,
huru har ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till
hjelp för korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig
tröst, kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det
kunna bli fara för hans lif?"
"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika.
Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det
börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar
Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den
förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur
den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma
slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det fick
Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.
Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska
herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh jo,
åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås."
Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de
syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala
henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag
frågar om herr Erik."
"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den
ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot min
Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter Annika
sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. Åh
håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när han mötte mig på
gatan, och fast många hörde det, så frågade han: "Nå, mor Annika, hur är
det med er, behöfver ni något?" Nehej, herr riddare, svarade jag och
neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag ingenting. Ånej, ånej icke
skall något ondt få ske honom."
Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas
beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. Men
nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager jungfrun
sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen knoppa sin
far."
Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack, om
jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst."
"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon
kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för
att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin fars
blod. Hi hi hi."
Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville
till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack,
skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle hennes
mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej ens sjelf
sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig sjelf vida
mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen. Sigrid, åter,
anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet att vinna nåd, om hon
ännu komme att göra något försök i den vägen. Sigrid kände huru fåfängt
andra fruar hos hertigen försökt, att få ens begära nåd för sina män;
huru hårdt de blifvit afvisade. Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas
att vinna något för sin far? Huru skulle hon ens kunna komma till Åbo?
Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes pulsar,
som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber. Hon kunde
ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på henne. Kunde
Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det möjligt att
Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så ofta blifvit
beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket rädd att
framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring af hennes allt
för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med sig sjelf, att hon
icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif kunnat återköpa sin
fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan vandrade nu omkring i
oro, och det märktes grannt, att om hon än vanligen syntes mera vara sin
faders dotter, så var hon icke heller utan mycket tycke af sin mor.
Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet. En
skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom
närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika. Med
ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?"
"Huru skulle jag kunna det?"
"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett det i
eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill du följa
till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället förfeladt. Tro
icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men hvem tror du vågar
hindra den, som befaller både eld och luft och vatten, och hvem vågar
hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru, det molnet der, det stiger
opp emot månen. När det betäcker månens skifva, går den gamla! Vill den
unga ej följa, så dör hennes far!"
Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods
henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig en
ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på ett
pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far. Låt
ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra allt
hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig."
Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna
klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en duk,
stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar, som hon
fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt betäckt. I hast
gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och så gick hon utan
buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma undanskymt månen,
och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen, några stenkast från
huset.
Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven mor
Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom skogen,
och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.
Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt framilande
gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och började skratta
på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om blod och mord och
stundom snattrade likt en anka, stundom grät och åter skrattade, då
bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett sig åstad med detta
hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken säkerhet gumman förde henne
fram på skogsvägar och gångstigar, så lugnade hon sig åter och fann, att
bättre förare hade hon ej kunnat få.
Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full
öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna
slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock ansåg
Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och mest
fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon af sina
trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest för fadren
och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann dock hennes
tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla gumman ifrån,
att för hennes räkning använda något signeri. Så snart Annika började
med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men något annat, som
skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.
På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde dem
framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande, dels
till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att Sigrids
fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså, här är
nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker jungfrun sofver
utan vagga i natt."
Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde ensam.
Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på sin gamla
gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes beqvämlighet, så
godt hon kunde.
"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när hon
är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och vandra
med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra henne
öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara rädd för
dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro de ej slagna
kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin fina näsa, åt att i
bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes salar? Hi, hi, hi, nog
är luften frisk, men hvar äro väggarna och hvar äro taken? De äro flugna
med vinden sen de blifvit brända till aska. Tror hon qvinnorna skola
besvära hennes öron med pladder, eller barnungarna med skrik? Ånej,
aldrig, allt är der nu så fint och rart; qvinnorna och barnen ha svultit
ihjäl, ser hon. Siså, godnatt jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask
igen."
Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen ut
sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.
Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid hoppet
om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då Annika
slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en åker till en
trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore att beveka
slottets murar, än hans hjerta."
"Försök, försök, kanske de vekna!"
"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större tjenst,
än jag kan löna er för, då ni fört mig hit."
Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der
att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne
besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen satt
fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra. Men det
vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit satt i konung
Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta öfver att det vore
nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra, att ej hertigen ännu
var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid mycket att tänka på. Att
det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster utåt, utan endast emot
gången, som gick opp från fånggården, det visste hon. Men fru Ebbas ord
om gallret i det fönster, som från gången vette utåt, rann henne i
hågen. Nu hade yttermera en tid, sedan dess, med fukt och rost tärt
gallret och förmodligen yttermera försvagat det. På Sigrids fråga visste
ock qvinnan svara, att herr Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i
gången, utan att någon vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade
skämtat om, att kung Erik blifvit till herr Erik eller något dylikt, så
hade en vaktknekt svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung,
när man är i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan
vakt, och der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock
tillagt, att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika
säker som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de
gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I
skymningen lästes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr Erik
instängd i kung Eriks fängelse.
En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var, så
kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än hennes
själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att äfven fråga
hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades ganska mycket, i
afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan afgaf, om huru fruarna
i slottet sagt, att de hoppades, det han icke skulle behöfva lida något.
Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster Sigfrids
bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet bortförde den svårt
sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal, stilla enka, af borgerligt
stånd. Gumman tog nu helt kärligen och vänligen emot den unga, blida
jungfrun, hvilken hon biträdt med att sköta hennes sjuke fästman, till
dess han hunnit bli så mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda
honom. Här hade Sigrid tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon
börjat att uppgöra. Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så
hade hon för honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals
kloster, till dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga
grannskapet af Åbo.