Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels befäl,
in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje förslag om
fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss förut på
Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.
Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju de
förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets
befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den
gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga
anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm endast
den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall kunna draga
sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i luften.
Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid Erikson
måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta. Äfven nu ljöd
Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom meddelade
nyheterna."
Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru han
i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot honom,
såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu verkade
förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.
En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta
huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat sina
motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant utspriddes
bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan hemlig
anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det vore bättre
att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas på bättre
vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit anlända.
Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige hertig Carl
vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund, som dessutom
icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stålarm tagit af
alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så tvungo de honom att
dagtinga.
Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att
hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de
hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara
underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte om
säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, för
deras härtills konungen bevisade trohet.
Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande
tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige anföraren,
amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om nåd för de
belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva ett svar. Det
lydde: att han ville taga slottets försvarare till nåder, med vilkor,
att en och hvar skulle inför rätta svara på de beskyllningar, som honom
skulle göras.
Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor, och
blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till dess
hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit afrätta
fjorton män, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden uppsattes på
en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom konfiskerades och
gafs åt hertigens anhängare.
Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets öfvergång,
och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla, som hittills
varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att välja, blefvo nu
i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som på något sätt
arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig tysta och undan för
faran, så vidt möjligt.
Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade
herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det
förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit
konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner, bäfvade
för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att dömma dem, fick
man äfven snart höra.