Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund, efter
det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige, tycktes han
icke med vapenmakt, utan endast med protester och åberopande af sin
rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på ord och diplomatik,
var Carl mästare och bevisade alltid klarligen, att han hade rätten på
sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna blifvit afsatt, fortfor
hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af kronan, den han sade sig
ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund sparade icke på löften om
verksam hjelp åt sina trogna finnar, och orubbliga stodo hans finska
anhängare, om de än stundom låtsade någon undergifvenhet emot hertig
Carl.
Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid
villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig och
orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen Klas
Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot damerna,
var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i alla
svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne å ena
sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å andra sidan
hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan undfallande.
Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till honom: "Vi känne
alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar, och vete nog hvad J
ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud alsmäktig, att der skall
komma klo för björnskinn, som man säger." Och åter stod Stålarm fast och
var döf för alla hertigens försök, att genom sina utskickade förmå honom
till affall ifrån sin konung. Likasom Fleming, insåg han endast den
enkla rättvisan af konungens sak, och befattade sig icke med att bedöma
huruvida Sigismunds regemente kunde vara landet till mer eller mindre
fromma. Sigismund var hans och rikets konung, och det var allt hvad han
i den saken behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all
förmåga stå för hans sak. Carl hotade: "Det är vår vilja att du afstår
från din otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej
vill bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att
så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs,
skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad." Men Stålarm
endast fördubblade sin verksamhet.
Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der använda
officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet, ändtligen
tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af Stålarm sänd med
bud till konungen, för att förfråga sig om hvad hjelp finnarne hade att
påräkna, och skulle der qvarstadna för att se till, att det utlofvade
manskapet verkligen skulle utrustas och så snart som möjligt aftåga.
Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han var
skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge, ridderlige
Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af hofvets förnämsta
och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af glans. Han hade åtföljt
sin konung på det misslyckade tåget till Sverige, der Sigismund för
alltid tappade sin krona. Johan hade hoppats, att der återfinna sin mor
och sina systrar, men då konungen vände om utan att hafva hunnit
Stockholm, blef detta honom en omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats
befria sin egen fru och många andra af de finska fruarna, hade icke
kunnat få göra samma tjenst åt fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd
åt en annan trakt. Johan Fleming visste, att hans mor och systrar hade
svårt att förse sig med sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de
icke något. Dessa hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt
andra ägare; och ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i
besittning, sedan landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen
ordning och reda med dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom
enskildt tillhörande gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre
begärt tillstånd att få resa till Finland, för att ordna och efterse
egendomarne och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till
sitt uppehälle.
Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina
anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan
hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades,
förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut.
I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom
stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en
bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar.
Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför honom
på bordet, eller bläddrade i dem. "Af gamla Göbla på Muddais
mellangård", fortfor Johan i sitt tal, "får ingen skatt fordras för
detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son
säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på
bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid
att de erlägga sin skatt."
"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande i
papperen, "få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär bete för
en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder tillsagt.
Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade gåfvan till
kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet. Bemöt folket
vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda de villigt och
arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen, under oket. I morgon,
innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af godsets folk, som vilja
samlas här för att helsa mig."
Jost bugade sig djupt och lemnade sin unge herre, under det han brummade
för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är som om jag
skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden skall skonas; det
lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta. Hvad under, att högfärd
och uppstudsighet grasserar bland bönderne. Förr visste bonden hut, nu
vet han knappt lyfta på mössan."
"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med att
skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad menar du
om att åter lemna Finland?"
"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig
majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här, och",
här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl att det
finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der borta."
Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares
frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå sade
han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades så många
andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina systrar, ack
de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa min morkär och
mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta blir tungt vid
tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får se dem, skall dock
du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade Fleming drömmande.
"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana
ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle
framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara
mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?"
I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och
önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att möta
sin oväntade gäst.
"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes mig
helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra öfver, ty
när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog behöfva vara
hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu få råka eder."
Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre
tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam, blick
efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig sjelf:
"Hade jag honom blott väl borta härifrån."
"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter
Arvid Eriksson.
"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt. Jag
kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och mina
systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra."
"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta? Veten
J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla oss?"
"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var med
på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung, men här
anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att beställa."
"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var jag
icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock ansåg
jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut, och jag
vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och riddare. Och
eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J ären en älskelig
och hjertlig ung man, men bort mågen J nu icke fara. Hvad skulle väl
folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af den man, som, näst
hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land, om J just nu skulle
resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och konung icke äger
hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan lemnar det vind för
våg. Detta vore i sanning att förråda konungens slott och land."
Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag, att
jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa. Förråda
ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans slott och
land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så vill jag
gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet, som dem af
hertigen kan förestå."
Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre,
det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens konungens
man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för stor
farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast, om
hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget; men är det så, så må
man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och dermed
Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta från min
plats."
Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och fyra
raska roddare förde honom snart åter till Åbo.
Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra Qvidja
mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade sig i
sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men hvad han
nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne Johan
Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af den
fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna, och af
vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller tänkte han
på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre bort, till de
strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han icke mera skulle
återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga spel?
Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han
tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid
tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig kamp
för sin konung.