Sigismund skulle landstiga i södra Sverige. Stålarm, med en liten flotta
hopsamlad och bemannad i Finland, var färdig att landstiga vid
Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, för att tåga emot konungen,
och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas våld. Allt
tycktes lofva framgång åt konungens sak, endast stora flottan, som nu
låg vid Åland, kunde vinnas.
Fåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna Joachim Scheel och
Peder Stolpe för den kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög sig
bland besättningarna för att söka inverka på dem, blef upptäckt och sänd
till hertigen. Att vinna någon af officerarne vid flottan till ombud för
konungens sak, var således af hög vigt. Welam de Wyk hade uppehållit sig
i land för tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig ombord.
Flottan, så väl som hvarje annat verk i landet, sades stå i konungens
tjenst, men lydde endast hertigen och användes af honom, när så
påfordrades, emot konungen. Mången slöt sig till hertigen af full
öfvertygelse om att det för fäderneslandets väl vore vida önskligare att
få till konung den kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge, bigotte
katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att mera befatta
sig med Polens, än med Sveriges angelägenheter. Många af flottans
officerare hade icke egentligen gjort sig reda före, det något annat
kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin tjenst; flottan må sedan hafva
blifvit förd enligt konungens eller hertigens order. Till desse hörde
den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, som i hans hem aldrig
hade blifvit satt i fråga hertigens rätt att handla såsom han det gjort,
och i allmänhet i Stockholm inga röster vågade yttra något till
konungens fördel, om än några hade haft håg derföre.
Fru Ebbas och de ungas nit för konungens sak hade nu väckt Welams tankar
på, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle tjena, och
när nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak, kanske mot hans
person, så fann han att han borde bestämma sig antingen för den ena
eller den andra sidan, och han valde den, der hoppet att få äga
Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan henne skulle slutit sig
till, vet man icke.
På skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen klingade hurtigt, och
muntert förde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp och
sade: "En skål, mina herrar, för Hans Furstliga nåde, Svea rikes regent
och fäste! Lycka och framgång åt hans företagande och må hvar och en,
som sviker honom, dö en förrädares död!" Härvid fäste han blicken på
Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och list, och som nu ej kunde
undgå att tänka på i hvad ärende han var stadd, vexlade färg, men
hemtade sig snart åter då Amiralen tillade: "må vi här, der endast
trogna hjertan klappa, höja ett lefve! för rikets föreståndare och vår
sanna lutherska religions beskyddare." Nu uppstämdes ett skallande
hurra, och den gamle Amiralen, liksom i ett anfall af öfverdådig fröjd,
ryckte rocken af sig, slängde den ut genom kajutdörren och ropade:
"Åhoj, åhi, och gör som jag. Stryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla,
för hertigen vår herre och furste."
Och skrattet och stojet tog öfverhand och rockarna kastades alla utom
dörren. "Nå, de Wyk, unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och visa
er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? Jaha, si så der, nu äro vi
alla flinka och fria i skjortärmarne. Si så. Skål nu för alla vackra,
unga tärnor i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, mina herrar,
skorna af, ut genom dörren."
Nya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt högljuddare. Allt skulle
utkastas, som i rummet fanns, bålar, glas, kläder; munterheten och
stojet hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer och hviskade
några ord vid Amiralen i det han lemnade honom några papper. Amiralen
steg opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade: "Mina herrar
det är slut med skämtet, nu förestår allvaret."
Hans ord föllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla genom
alla. Hastigt hade de funnit och påklädt sina kläder. Med häpna blickar
sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg att något förfärligt
förestod, utan att ännu flere ord talats. De nyss af vin och stoj
upphettade ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga öfvergången till
förskräckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en förkänsla af, att
detta gällde honom. Han bleknade ett ögonblick, men snart hade han
sansat sig och beherskade sig väl under det följande.
"Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja."
"På herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag
anhåller att få veta af hvad anledning."
"Såsom saker till förräderi."
Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en tjenare
på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning. Misstanke
var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu till öfverflöd
i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och andra konungens
anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det hans afsigt varit,
att stifta myteri på flottan.
Welam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till
försvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe afbröt
honom sägande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt försvaras. Har
ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag kan villfara?"
"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag har
derföre blott en bön: låt mig få dö snart."
En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget
hjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe
sjelf kände sitt öga fuktas.
Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att han
önskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig mången
väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista helsning,
bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död, och säg henne
att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta, som alltid varit
så varmt för mig. För ock en sista helsning till jungfru Katharina
Fleming, säg henne att jag villigt går i döden för hennes skull, och nu
har jag intet i denna verlden mera att ombesörja, utan vill blott tänka
på evigheten."
Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin ende
son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade.