Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar,
vara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya
vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken.
Att fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta
deraf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började
åter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke
förgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren blifvit
förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras nya hem,
der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af Kathrina med
blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt.
Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt mera
missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att derom tala
med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet hushållsgöromål i
det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro ensamma i det inre,
förde den förra talet på Welam de Wyk och sade: "Mig synes icke godt,
att denne unge man så ofta besöker oss. Man skall berätta derom, det är
icke bra. Men ännu mera misshaga mig hans täta besök af andra skäl.
Denne unge man är icke ett passande sällskap för mina döttrar."
"Huru så, morkär", frågade Karin rodnande.
"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana som
slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla! Karin,
min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind. Gud bevare
dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han är, hvem du är!
Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och älskvärda väsende
finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan rådfrågas sällan, vid
frågor om de högättades giftermål, och dock är detta ofta sorgeligt. Det
synes de ungas hjerta ofta svårare än döden, att försaka den hjertat
fäst sig vid. Derföre, min dotter, vill jag varna dig. Var vaksam,
besegra ditt hjerta i tid, innan det fäst sig så, att det icke kan
lösslitas."
Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud emot
henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det är för sent, det kan icke
mera besegras."
"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina
Fleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin
ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock
innan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och
stödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!"
"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams maka?
Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den högre börd,
som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva sitt barn?"
"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och förblef stående:
"En drottnings fränka kan, det låter tänka sig som en möjlighet,
nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta sig med sonen
till sin moders fångvakterska, men aldrig, aldrig skall Klas Flemings
dotter äkta en hertig Carls man."
Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta:
"Moder, Welams sinne har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske
skall han än en dag finna sin orätt och åter bli konungen trogen."
"Väl, må han göra det, det skulle lända honom till heder och den
rättvisa saken till fromma."
Åter vexlade Karins kind till röd och hennes blick strålade då hon sade:
"Moder, ville du gifva din dotter åt den ringe ädlingen, om han skulle
egna sig åt sin rätte herres tjenst?"
"Karin, din fader förenade hos sig flere af rikets högsta embeten, än
någon annan man, han var mäktig som en konung i Finland. Hade han velat
behålla Finland för sig, så hade det varit hans, men han var bottenfast
trogen i lif och död och tänkte aldrig på, att vara annat än sin konungs
första man och den, som på sina skuldror uppbar hans makt. Hans ätt var
hög, den säges härstamma från en af Roms konsuler; den har varit
utgrenad i många länder, stolt och ädel i alla. Din moders ätt är hög
som hans, den har satt drottningar på Sveriges thron, utan att deraf
anse sig hedrad mera än förut. Skall Flemingska, skall Stenbocks-ätterna
säga: Ebba Stenbocks sinne har blifvit förödmjukadt af fängelse och
brist, så att hon ger sin dotter åt hvem, som lofvar att försörja henne.
Katharina, skulle väl Johan, skulle din broder gilla en sådan
förbindelse?"
"Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig olycklig. Det skulle hans
varma hjerta icke. Äfven J, min morkär, sade ju nyss att bördens
företräden dock _kunde_ åsidosättas. Är er dotters sällhet icke för er
mera, än rang och börd?"
"Karin, en enskilds, en flickas lycka är en ringa ting. Den varar några
år kanske, och förgår som daggen om morgonen. En urgammal ätts ära
består klar och ofördunklad, menniskoålder efter menniskoålder, sekel
efter sekel och inför den försvinner den enskildes glädje, den enskildes
lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är det stolta af att tillhöra
en stor, en ädel ätt! Men, mitt barn, hvartill allt detta? Denne unge
man har ju ej ännu begärt din hand; han har ej ens lemnat hertigens
tjenst, utan fortfar att tjena ett förrädiskt parti."
"Han har tvekat att våga framställa en bön om min hand, utan att äga
större anspråk derpå. Till hertigens parti har han egentligen icke
slutit sig, men han är kapten vid flottan, och denna är nu i hertigens
händer!"
"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid din
moder. Dock -- Katharina, du har fäst ditt hjerta vid honom, må han göra
sig dig värdig. Må han, i sin konungs tjenst, göra en bedrift värdig att
belönas, och Ebba Stenbock skall glömma hvarje tanke på hvad hon offrar,
för att gifva honom den belöning hans gerning förtjenar, och mera kan
hon ej gifva, än då hon ger honom sitt barn. Säg honom att det finnes
ett uppdrag för honom att utföra, farligt kanske, ty det är farligt nu i
detta land att tjena sin konung, och trohet straffas som förräderi; men
lyckas han, skall han äga sitt samvetes vittnesbörd att hafva handlat
rätt, sin konungs nåd och -- Katharina Flemings hand!"