XXVI.

Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången. Om fru

Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna välde öfver

henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba syntes knappt märka

de små förtretligheter, som hennes värdinna, eller rättare

fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller tycktes hon fästa sig

vid de många umbäranden, hvartill hon var tvungen, då hertigen till de

fångnas uppehälle icke bestod något, men deremot alla dyrbarheter

blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha inför sin man ödmjukat sig och

erkänt sig saker till alla möjliga och omöjliga förseelser, och i

djupaste vördnadsfullhet jakat till allt, hvad han talat, då jäste ofta

hennes sinne så, att hon velat i raseri krossa både honom och sig sjelf.

Men hon skrattade då sitt hemska skratt och gick in till sina fångna

gäster, för att ge luft åt den qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna

lugn satt fru Ebba oåtkomlig för hvarje stickord och hvarje försök att

reta henne. De unga voro dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät

ofta af förtret, när fru Margaretha lemnade rummet.

Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde

orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare

bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats behaga

honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga, sätt. Till sin

förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet och makt, i

stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf, ty hon föraktade

sig sjelf för sin falskhet.

Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje gång

hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara emot

honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset. Att

höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika

förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone teg,

om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är endast din

vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är han icke mot dig

mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin uppstudsighet, bara för

att förarga mig. Eller vågar du påstå, att han icke på din befallning

skulle besöka sitt föräldrahem?"

"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar du

tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag föreställa

honom att han har orätt."

Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son,

skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min Welam.

Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre drabba hvad

som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag kommer till honom

af längtan att se honom blott, jag måste ju be honom för _min_ längtans

skull komma till hemmet på några dagar; och det är ju dock icke sannt,

att det är derföre jag ber honom komma, utan för att Jörgen så vill. Men

säger jag honom detta, så kommer han icke, och min herre har ju ålagt

mig att skaffa honom hem. Han tål icke att Welam visar honom motvilja.

Men är det då falskhet af mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är

så, huru mycket jag än längtar, men för _min_ skull hade jag aldrig

velat tvinga honom. O, min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej

ens ville pålägga dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är

lyda -- jag skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ."

Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej längre

förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart komma,

för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt löfte.

Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din moders

hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud icke din son

komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång uppstudsig, följ

blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke din älskling till

döden!

Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han

kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som

vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse

för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde

älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans

häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en

stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur sin

tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och som med

sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade skrämt

hästen.

En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket, att

han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde våga

försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd, och att

bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod kunde

fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig sats

framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin hand

för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull och

tumlade i diket.

Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att

rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast, när

han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen, för

att se om hon skadat sig.

"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket. Han

kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men hela boet

är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom ha de pinat

och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den är god att smeka

åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker med blodig hand."

"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam räckte

ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma sjelf med ett

hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock Hufvesta!

Förräderi och kungamord, nesa och ärelös död rufva der. Hufvesta, akta

dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi hi." Med detsamma

var gumman försvunnen i skogen.

Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej

bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada sinne

frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så rakt på

lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den skadliga

inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla obehagliga

tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och innan han hunnit

fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon lika frimodigt, som

vanligt, under baretten.

Welam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då han

nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att just

detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba anhålla om

tillstånd att få göra sin uppvaktning.

"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin

syster. "Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en sådan

der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig."

"Söta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha så öfverflöd

på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit. Han är rätt

vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han red in på

gården."

"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med hvem

som helst."

Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast:

"Kapten de Wyk är välkommen."

Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och Hebla

kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga: "Aha, ser

du att han kan tåla ses på."

Samtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast sällan

deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon storligen kände

sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid verkligen fruktat

att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken hertig Carl eller hans

anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd öfver dem alla.

"Hebla", sade Karin med en min af tillrättavisande.

"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att Kapten

de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men om kapten

de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens flotta lyda

kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad han tänker,

utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!"

"En så ung jungfru, och ändå så sträng", gycklade Welam, "men tycker

icke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill

regera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra

storm och oro i fäderneslandet?"

"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad

och ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot

kungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner, för

uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara hvarken er

eller er hertig."

Welam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka försvara

sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja stäfja

Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes åsigter

och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke förklara för

sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af en ung flickas tysta

missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas helt klart uttalade

klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att Kathrina ogillade

honom, han ville försvara sig, och han ville att hon skulle gilla hans

handlingssätt.

Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem,

besökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra

deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare, som

fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för henne

mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste. Welam

lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba då ansåg

såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha åter trodde,

det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina utgifter.

Ett nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började hos sin

son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna fruntimmerna.

Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera af de unga

damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man. Hennes oro i

detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade nu under loppet

af flere veckor lyckats att göra honom till viljes. Framgång i affärer

hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning hade hon märkt, att hon

nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke, emedan mannen ej befattat

sig med att i saken befalla något. Hon började redan tro, det hon hade

lyckats i att vara honom till nöjes. Skulle hon nu då åter reta honom?

Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bähr sällan, men alltid på

ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva en välvillig

värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus nycker, icke i

allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande.

Jörgen Bähr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd för

sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet att

låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig alldeles

stå.

"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna", utlät sig nu fru

Margarethas fränka vid afskedet, "den, som har en sådan man, må tacka

Gud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen rent

ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut ändå? Om

också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får hon väl ha

tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg, att kära

syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han, som både kläder

och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han ibland kan vara

knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke kan ha något

bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för illtyck, men jag har

länge velat säga er detta helt ärligt, när J, kära syster, alltid ser så

styf och oglad ut."

Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: "kan då icke

äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan ha sina;"

men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon nyss sett så

vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med allt det uttryck

af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver sina hårda drag,

sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frågar: skulle det vara dig

emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna äfven kunde flyttas ut

på landet till de andra finska fruarna?"

"Hvad är det nu åter för krångel", frågade Jörgen.

"Jag tänker blott att det kunde vara så godt, emedan jag rädes att de

vilja omsnärja Welam med sina finska trollkonster."

"Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?"

"Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för jungfru Karin. En sådan

fattig och förnäm hustru vore en för dyr möbel i huset. All Flemings

egendom är ju konfiskerad."

"Har han då ej vett, du plär ju skryta med hans förstånd?"

"En ung man är ej alltid nog försigtig", svarade fru Margaretha något

darrande på rösten, ty hon märkte att i hennes ord låg en slags

invändning mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit under tystnad

repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de andra

finska fruarna på Jäders Ekhammar?"

"Icke ligger Ekhammar i Jäders socken."

"Jag känner det ej alls, utan har blott hört så sägas."

"Nej, det ligger i Kumla."

"Jaså, kanske det ligger der."

"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du

står der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att du

har orätt, nej du strider till sista andetaget."

"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger, jag

trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst du

säger att det finnes."

"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga dig

rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll."

Fru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han

några hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med ett:

"det är outhärdeligt" och slog dörren hårdt i lås efter sig. Frun

lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte Hebla

bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.

"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till", sade frun.

"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning af

tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr jag

mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss."

"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker ock,

att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt ungkarlar."

På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och gick

in, utan att låtsa höra något.

Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade

sig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt hon

så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte mot

bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. "Ha, det bär

nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag, du blir en

käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du det? Min Welam,

min Welam." De sista orden sade hon med djup känsla, nästan med

förkrosselse.

Efter en stund började hon åter: "Men dock måste jag försöka lindra,

hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang honom

att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna stolta fru

Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle anse honom för

ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa artigheter emot dessa

jungfrur, och denna köld emot henne, som jag längesedan bestämt honom!

Godt, det måste så ske. Krokvägar skola åter föra till målet, der raka

vägen är stängd. Det börjar gå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig,

jag blir helt läraktig", tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarför

skall jag tveka att gå krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana

förr. Ödmjuka dig, Greta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i

dag, för att se efter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl

hitta på att få honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer."

Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes

döttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och lemna

derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till för att

befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort.