"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr
Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu är
ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha ännu ej
hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart. Jag har
förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga eder förut huru
det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas hemligheter, och så
fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej skulle haft styrka att
följa mig hit, om J vetat det värsta."
Sigrid hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade
hon före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk,
nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina ögon,
och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver honom och ett
sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar.
Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och
sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård,
bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se
till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå,
Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare."
"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en
sårad officer af garnisonen."
Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan
icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan få.
För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är
möjligt. Jag stannar här så länge."
Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid gaf
nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver den
sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans, medelst
baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.
Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit att
någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget
tillstånd."
"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda honom."
Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen."
"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne än
edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd för, och
J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli bortkommen om
han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."
"Jag måste. Vårda _honom_!" Jag går!"
Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog sans,
för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade hon bort,
tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena slottstornet,
och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande flickan. Ingen
hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan säkerhet och
skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa fram, att ingen kom
sig före att fråga med hvad rättighet hon så fritt färdades omkring. Hon
tycktes alls ej tveka derom sjelf.
Men vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen
sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla,
stanna, hit slipper hon inte in."
"Jag måste tala med hertigen."
"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt,
jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med
vackra flickor."
"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans
Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars
flicka gå in i hans allrayttersta rum?"
Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande
ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han än
velat.
För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om, med
oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma uppför
trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens tjenare, som
i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en tjensteqvinna, bärande
en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens befallning, just hade tappat
ur den bästa öltunnan i slottskällarn.
"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på
bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga
nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta ölet
det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt att salig
drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes herre, högst
salig Hans Majestät, konung Johan."
"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet."
Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon gerna
hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid och
varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne i tjensten,
så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått sjelf,
men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som alltid är så
färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten
fin hand, må hon veta, jungfru."
Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken
denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt i
rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon
skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa
sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid hvilken
stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde der?"
"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen
sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."
Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, för att
slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege
sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde honom. Att åstadkomma
något buller, vågade han alldeles icke. Härunder öppnades den inre
dörren och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga figur rördes
fram åt golfvet med bastanta steg och något krökta knän. Den mörke,
barske mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids förhoppningar om
hjelp, men i blicken låg dock något vänligt och frimodigt. Sigrid vände
sig till honom och bad med låg röst i de mest bevekliga ord, det han
ville antingen sjelf ge henne tillstånd att ur slottet föra en svårt
sårad, eller om han ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka det
hon finge gå in till hertigen för att bedja honom sjelf derom.
Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle
krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad
officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore han
än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet göras. Och
hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så torde det föga
hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa eder. Hans
Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor,
som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke besväras af husets folk
och deras böner och klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd
värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer hertigen eder."
"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga
nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter.
Ack, hon ber med mig till edert hjerta."
Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid tanken
på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så länge.
Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom att höra
eder."
Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för
hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon
tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom henne
sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan utväg
ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att henne
tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje ögonblick
mera olidlig.
Tjenaren hade emellertid slagit öl i bägaren, och infört den i de inre
rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta invid
ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i rummet
invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland hvilka den,
som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen. Det ljusa håret,
den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo platt tillkammade,
för att dölja att den var kal, den böjda näsan, de skarpa blå ögonen;
allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört om hertig Carl, så att
hon lätt gissade att det var denne stränge herre, som hon såg för sig.
Hertigens blick föll genast på tjenaren och ölkannan. "Ären J icke, som
vanligt, slösare och öleskändare! Står icke der, nu åter, en hel stor
drickeskanna med präktigt öl och andfalles? Ölebultar ären J alla, och
dock viljen J icke hafva omsorg om att ölet hålles godt. Ställes det
sedan andfallet på bordet, så grinen J nog, och viljen hafva nytt; men
se, sådan soppa man kokar, må man supa, och den som grinar åt ölet, han
må dricka vatten. Se till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke
får förstöras, utan ordentligt slås i muggarne, som ställas på
svennebordet." Han tycktes erna tillägga ännu mera, men varsnade i
detsamma Sigrid, och fäste med någon förvåning en skarp frågande blick
på henne. Ett ögonblick bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och
innan hertigen hade hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans
läppar, fattade hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon
knä och sade: "Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"
Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars anlete
hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken
sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets milda,
barnsliga drag.
"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande.
"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta ur
slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som ligger
sårad och döende, på det jag må få vårda honom."
Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några
skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade,
jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp mot
sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda honom
från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig i? Som man
bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige bönder i
Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för finnarnes
förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör."
"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke varit i
strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i krigstjenst."
"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket
och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så fritt
språk?"
"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."
"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som i
alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!" Här
började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot inre
sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord. "Tycker hon,
jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att hennes far alltid
hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och varit honom behjelplig att
uppresa folket till uppror emot sin lagliga öfverhet? Tror hon, att
hennes fina jungfrufingrar kunna med nål och tråd lappa den skadan, som
så många menniskor lidit till lif och lem, för deras skull? Herr Erik
har icke förfarit som en ärlig och kristlig riddare emot konungen och
riket, ja ännu sedan Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han
hållit fort i sin upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som
en rättvis domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr
Erik med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han
icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga för
mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko eller
so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter ifrån att
komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets ständer rådgöra
om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera än han, alltid
sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn Klas Flemings
upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de minsann icke
lupit efter honom, som svin efter mat-tråget. Häh!"
Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede stegrades
genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att harmas, och hammarn
föll numera icke i handen, utan för hvarje mening slog han ett allt
skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han tycktes liksom borra
ögonen i Sigrid.
Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan ej
utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen om
att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin bön, ingaf
henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta. Hon tog nu, med
bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger, att Eders Furstliga
nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng, herre och Eders nåde
skall visserligen icke straffa mig för hvad jag icke kunnat rå för. Om
nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att rädda min trolofvade, så
är det jag som straffas; ty han, en riddare och ädling, skattar väl icke
sitt lif allt för högt, men jag stackars unga flicka, som måste se honom
dö, utan att kunna hjelpa honom, jag blir den straffade. Ack, vore dock
Eders nådes fursteliga gemål här, till henne ville jag vända mig; hon
skulle veta och förstå huru dyrbar för en qvinna den är, som är hennes
allt. Hennes hjerta skulle visst icke kunna motstå en olyckligs bön."
Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på
hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom
qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag på
den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du på din
trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall förblifva sin
lagliga öfverhet trogen?"
"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig och
sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl tjenaren
befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga nåde, så visst
som Gud engång skall vara barmhertig emot eder."
Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till hertigen
och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några nådiga ord för
de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och lofvade hafva mig
med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde nu, om jag någon lön
anses värd, att belöna mig medelst beviljande af denna unga flickas
bön."
"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för vänskap
för henne?"
"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen
förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta."
Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke, hann
Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att
Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade anländt
och väntade på att få företräde.
"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast pröfva hvad han
duger till."
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa
bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton då
han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa sig
sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga derpå, att
han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid sig sjelf "hvad
äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer må du bäfva
Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför desse materiens
trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är blott en flägt i
öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga vetenskapernas
konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med sanningens ord."
Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.
"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof på
eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem denna
unga flicka skall få till man?"
Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och
blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till
hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu:
"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat skiner
klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå."
"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare
åt."
"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru hennes
_linea vitæ_ löper ut i årets fjerde hus, utan att korsas af någon annan
lifslinie. Hon blir aldrig gift!"
"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till Sigrid
sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda honom. Unge
herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar henne, så tänker jag
mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina profetior. Akten eder väl,
mäster, att ej i edra almanackor prata dumma prognostiker om adel och
förnämt folk, som J icke ären värdige att kyssa på deras med lera
besmorda sko. Och vill J eder derefter icke packa och rätta, så skall
jag visa eder hvar David köpte ölet! J gode herrar Stjernetydare, må
icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna ändå."
Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke illa
upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och yppighet
bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru Sigrid
Liljeholm, som nog torde sig besanna."
Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi och
spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster
Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom
klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln;
härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just
icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och
yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den
fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet
syntes ock denne vara.
"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?"
frågade Carl efter en stund, betänksamt.
Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare, lade
sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga nåde
tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad jag i
eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung flickas
giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. En krona
fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är nödigt, att först
se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."
Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast och
orubbligt hvad J läsen i menniskors händer och i stjernornas
ställningar?"
"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och som
utstakat banan för stjernorna på fästet!"
"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J, hvad J läsen, eller är det
kanske idel falskhet dermed?"
Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen lugna
anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart med att
säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om oädelhet, det
sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.
"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och dock
vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag hafva. Är
hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är hon icke gift
inom fem år härefter, så antager jag eder till min stjerntydare." I sin
själ tillade han: "och riksastronom;" men tillade sedan åter högt: "Är
hon dessförinnan gift, så mågen J vakta eder för att fuska i ett
handtverk, som J icke förstån. Detta är icke lång pröfvotid, men skulle
hon ock ännu sedan komma eder spådom på skam, så kan jag väl ännu då
hitta på att lära eder, det icke allenast J hafven underliga konster för
eder, utan att ock jag har krut, som intet smäller, ty goda bastrep
finnas i huset. Men nu mågen J mitt horoskop redeligen ställa, och så
vele vi se till, att eder så länge allt biträde gifves, som J kunnen
åstunda och vilje vi vara eder en nådig herre, så länge vi se eder det
förtjena."
Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och
genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få
både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort
från slottet med den sjuke.
Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga
officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna.
Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens helgd,
och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med tillhjelp af gamle
Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i gång, att det just i
sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.
"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med godhet
säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få den sjuke
rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet derpå, men är så
oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så ville jag helst
anlita en sådan."
Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd, men
då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten: "Kan ni,
mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge, sjuke herre? Kan
ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå beror?"
"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som är
bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke ett
strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan, för att
denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad om, att hvad
som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag i detta ögonblick
sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med dessa fagra ögon hitta
sig en annan fästeman. J synens mig icke ens sjelf se så okärt på
henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade sina steg för att
upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster Sigfrid, hunnit jemte
båren utom porten.
"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej
längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna
lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."
Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes åt
staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.