Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men
oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.
Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra
förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige.
Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en Fleming,
men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den nyss utnämnde
befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde måtte befria
honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll honom redan
misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge sig befälet i
Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen undskyllan gälla, och
förklarade, att som en redlig kunglig majestäts och kronans undersåte,
finge Fleming icke neka att göra sitt bästa i rikets tjenst. Skulle
konung Sigismund sjelf infinna sig för att omhändertaga fästet, skulle
han det ock honom genast tillhanda hålla. "Och", tillade hertigen, "J
mågen eder icke undskylla, der fosterlandet eder behöfver. Jag tager Gud
till vittne uppå huru jag vänligen och kärligen alltid riket tillhanda
hållit åt hans kunglig majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit
honom att sjelf komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas
af upproriske, som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock
visserligen herren Gud de onda på skam komma låta; och mågen J ingen
annan än åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock
åt dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen
utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka röra
på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig att löpa
hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För denna gången
vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd gå för rätt; men
hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge dem halsdukar af, och
skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen alltså nu här, och
tillsen det slottet hålles mig och konungen troget tillhanda."
Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han
visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt uppror
emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han dock hans
sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka att lyda hans
befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller sin frändes orubbliga
trohet och oböjliga redlighet, som icke tillät någon dagtingan med
samvetet. Fleming stadnade sålunda, som befälhafvare, på det numera
högst dåligt försedda fästet, derifrån hertigen hade bortfört de bästa
kanonerna och der munförrådet var förtärdt.
Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga
görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan;
och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod
Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.
Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta i
den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig, hade
tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga
föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det
omöjligt, och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet af
den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens anhängare
åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den fordom så
mäktiges lik till sin hvilostad.