Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet
förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för handen,
hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, der hon
befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. Äfven hennes
döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, men med vilkor att
sedan der qvarstadna.
Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller med all
möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje
underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket öde som drabbat
hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttågande tropparna,
icke heller bland dem hon genom fönstret sett på borggården sträcka
gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske död? Hennes oro steg med
hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vända sig,
för att få upplysning. Sedan fru Ebba var fånge, hade Sigrid intet värn.
Hennes far var ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade opp mot
Tavastland, sedan de blifvit afskurna från slottet.
I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin
Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin
svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till
skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder
till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge lemna
slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos våra och
konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."
Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då gamle
Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så god mot
hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min son ligger
illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig huru jag bör
bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter, det ni måtte
göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka mig icke min
bön, jungfru Sigrid, jag ber eder."
Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens begäran,
men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna krigsfolket,
begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der hon gick åtföljd af
gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda flickan och den gamle
gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då hertig Carl var i
grannskapet, var det säkrast för en och hvar att passa på sina
åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid med sin gamle
beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när stundom en
vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: "till en
sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre borggården,
stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder, jungfru, att eder
väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu Gud om styrka för edert
unga hjerta. Det är icke min son, som ligger döende i mitt qvarter, utan
en annan."