Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle
intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba,
liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde
någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock
hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när
många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras
lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just af
den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta thronen.
Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon satt omgifven
af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett ord. Omsorgen om
slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat åt Bengt
Söfringsson och öfrige officerare.
Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson
kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene, än
mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för sig
fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade: "Hans
fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara ärligt
spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit lägga det
krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga den i luften när
hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han har derföre sändt mig
för att utbedja sig nöjet af edert sällskap, på det han åtminstone icke
må blifva utan angenämt medfölje på himmelsfärden. Han anhåller derföre
att ni, såsom artig värdinna, må emottaga honom vid porten af edert
hus."
"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade fru
Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, kastade
en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här alla, denna
förödmjukelse må ingen annan än jag bära."
Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna, öfver
borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod
öppen.
Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för dem
syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade stundom en
bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och fällde några
föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets försvar, hade
ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att nu hafva vunnit sin
afsigt. När han kom så nära, att han blef varse den öppna porten och
bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han: "Getingboet har dock fått
lof att ge med sig. Roligt vore att veta hvad käringen der nu menar. Jo,
jag tänker Ryttarkajsa skall få lära sig att steka sill, i stället för
att glödga kulor. Får väl lära sig att räkna ärter för granater,
Dragonmaja. Hade god lust att hänga hennes kjortlar som klocka på
slottstornet, med henne sjelf som kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få
fästet inne, skall väl detta finneupproret ta slut."
"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter
måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen Peder
Stolpe.
"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp
och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med
dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än må
vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i sanning,
bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig, än denna fru
Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var att sätta bocken
till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens, eller rättare,
Stengetens slagtardräng till man slapp som befälhafvare till Finland.
Och geten bräkte ännu på samma ton, sen bocken kolat af. Jo jo, hon
tänker spränga oss i luften, påstås det, och har anlagt en mina i
slottet; men jag har derför befallt henne att vara oss till mötes i
porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, så skall hon sjelf få vara
den första, att helsa på hin håles fru mamma, med en kärlig
systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde de fara med henne, alla
de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare, Anders Larsson och andre,
som tagit sig före befallningen här vid Åbo."
Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port. Här
stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det endast föga
grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och den svarta
flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne. Endast de djupblå
ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig på det i öfrigt
marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod, kall, orörlig, den
stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete blossade opp en mörk
rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen, som, med svärdet draget
i högra handen, beträdde vindbryggan; men den försvann åter lika
hastigt, och stel och blek, som förut, stod den höga frun. Nu vände sig
hertigen till henne och sade: "Haden J, fru Ebba, tagit sländan i hand i
stället för kommandostafven, så haden J besparat både er och andra harm.
Bättre hade varit om J rört i grötgrytan, än i mannadåd!"
Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga nådes
befallning är jag här, för att ledsaga eder."
Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning
imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade
just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran, kände han
sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, måste han
bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af fru Ebba, men
blott en del af tropparna intågade, resten stadnade utanföre, stående i
led.
Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes
uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare
betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf och
ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin makt
hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes högre,
näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver den höga,
kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar luft i ord.
Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka gestalt vid hans
sida.
"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof
Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja
begifva oss dit."
Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver
hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud
mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens sida
gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och uppför
hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en blick på fru
Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja.
Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde i
hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då framträdde
Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders Furstliga
nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller fiender."
"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig
till behag, som hittills, men låt mig råda för resten."
Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda sitt
tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel att få
flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga allmogen med
nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss väl föga något,
och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick till hans och
rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig fremmande fartyg, om
han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi så ofta anhållit hos
honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes gull i stoft och mull. Hafva
icke mina sagesmän farit med munväder, så finnes i denna kista icke
något lik, men väl en skatt."
Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten talade. Hon
tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den beskyllning,
hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning svarade hon:
"Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som var det ädlaste,
trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock Eders Furstliga nåde
icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!"
Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, och
derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den
stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som skref
sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, friherre
till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast företedde en
bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom balsamering var
skyddadt mot förruttnelse.
Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i hennes
anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende, hvad hon
kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet af den man,
som varit honom det svåraste hindret på hans väg till makten, och den
klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och fallit till skam.
Slutligen grep han med handen den döde i skägget och sade: "Ha, du min
gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud mycket säkert nu."
Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så stode
icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att göra än
att komma vid sitt skägg!"
Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig
Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke
misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags
förvandtskap med sitt eget sinne.