Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka stodo
som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der
lian och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka dock ännu lågo
gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det
dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från Korpolaisudden och
qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar från
slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan af fjärden
lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.
På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af
boningsrummen i nya slottet.
"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen sagt,
"jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och krypa till
korset."
Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken då
befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro församlade
månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet.
Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru
Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, dertill många andra
adeliga och oadeliga qvinnor.
Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet från
de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf
låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande den nyss
började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och träffade en
just invid stående knekt, som nedföll död.
Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning i
hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. De
unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten. Endast
Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till fru Ebba,
då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne.
"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren vare
hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick han falla
för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande. Gode herrar
och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af eder, som han nu
behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte han åt dem som
öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå. Stån manneligen,
tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. Skönt är att strida,
herrligt att dö för sin konung och sitt land. Herren gifve oss alla sin
nåd och salighet." Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: "Höljen ett
kläde öfver den döde, och låtom oss fortsätta vår andakt."
Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen. Hon
märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka murar,
hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan ibland de
belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för hertigens folk, och
de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten.
Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre nit
för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit sig
ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg att
öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig icke
skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken fruktan,
hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne.
"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i
mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och
tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar om
hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa, och hur
han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med kungen och
finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att han åtminstone
ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja tjena den, som
öfverger dem.
"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats upptäcka
hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se den der tusan
der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan går fienden
öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till karlen, grep honom
i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så laddar jag kanonen med
ditt hufvud."
Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte emellertid
en mån kanonmynningen.
Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen tillgick
vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att uppsöka fru
Ebba.
Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald
bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla
hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger oro bland
folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad som utom fästet
sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får förstärkning från
Österbotten, känna alla, men för sina skyldigheter visa få håg."
Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så, och
det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare måtte
finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden."
Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke rätt
vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet; men
denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad tasslar
han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar. Svek bor på
hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta, hvad förehar
han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om eders frudöme så
behagade tillåta."
"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt
hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel
förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått honom."
"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra ädla
känslor. Sådan rot, sådan planta."
"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt
svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla blifva
trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en riksförrädare,
som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike, icke omhänder få
konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares döda qvarlefvor, som
här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i hans fäders graf."
Åter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte sedan:
"Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro få, men
pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större skara. Vi
måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson till Brinkala,
Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Söfringsson, att
de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem samråda om bästa
sättet att verkställa denna sållning."
Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården. Fru
Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att med lif
och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige arfkonung och
herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak trogne. Huru hertig
Carl, med list och våld, bemäktigat sig regementet och med uppror och
slemt förräderi strider emot sin och allas vår nådige konung, och nu
äfven med våld och orätt vill bemäktiga sig detta konungens hus, det
kännen J alla. Och dock har man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa
murar. Finnes väl ibland eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda
ära och tro, må han gå att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen
förrädare må stadna qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp,
vilja vi ärligen försvara vår konungs hus och hans sak med rena och
ärliga hjertan. Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen,
finnes här någon falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en
öfverlöpare, må han draga hädan."
En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den,
och hennes blick mörknade allt mer, ty allt flere och flere trängde sig
emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande, och
snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett
ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en åtbörd
af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten mycket olika
uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas känslor, andre sågo
lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru Ebba med en nedrig
skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en gemen grimas.
Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade, så
mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick af
fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom. När han
nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick mot slottet
och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta mod. Nu är mitt
uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och de stolta Flemingarna
falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom gelikar! Gelikar, hm, det
stolta, adeliga blodet skall väl aldrig erkänna den ofrälse födde som
gelike, om än han kunde förvärfva adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl
se, tiden späker mången så småningom."
Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna försvaret
nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en timme samlas
vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der gode herrar."
Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i outsäglig
ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen utbrast hon i bön.
Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot golfvet. Småningom
lugnades de svallande vågorna i hennes inre. Ännu låg hon en lång stund,
bedjande, på sina knän och allt lugnare ljöd hennes röst. Slutligen
reste hon sig, ordnade sin hufva och det hvita förslaget på sin svarta
ylleklädning, och begaf sig till residenssalen, der hon inträdde med
högburet hufvud. Här möttes hon af herrarne med föreställningar om
nödvändigheten att uppgifva fästet.
Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle
herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder, som med
sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som med nit och
trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu en gång för deras
mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas ock, Gud bättre, män af
annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet uttalat ordet kapitulation,
det var männen förbehållet att denna gång vara de mjukaste. Vore alla så
till sinnes som jag, så skulle ej hertigen få in slottet så länge en
hand finnes, som kunde kasta en kula åt fienden."
"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson, att
vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta förrädarne,
hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men äfven att förstöra
skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand och jord, dels
förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme öfver oss. Ingen
utväg finnes att göra motstånd."
Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan
bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det har
jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när han
skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig draga
hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt. Men J, J
bäfven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff, och stån ovissa
om J bören följa edert samvete och göra det rätt är och förtjena eder
konungs nåd, eller om J bören underkasta eder hertigen, derföre att han
nu står här närmast med sin här. Gingo väl alla förrädare hädan? Nej,
jag förstår nu, att jag varit en godtrogen qvinna, som litat på falska
vänners råd, och trott på dem, som voro min ädle makes fiender! Dock,
förebråelser hjelpa intet, att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan
icke slottet, sägen J. Krutet förslår ej heller att spränga det i
luften, dock kunde något dermed uträttas. Det nya slottet kunde väl
dermed förstöras. Väljen alltså, J, som ännu stån eder konung trogne,
väljen emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud
att ni hade håg till att välja det förra, det vore dock en hederligare
död, än att hängas af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar
och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner
väl att ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld,
men hon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på
hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande.
Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut. Ebba
Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste."
Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen i det
hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod bisatt, och
der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista, som inneslöt de
qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men numera ej förmådde
skydda.