Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo slott för
något anfall af hertigen. En större del af besättningen var förlagd i
staden, men vakthållningen på slottet bestreds med noggrannhet, och de
dertill använda troppar ombyttes ofta.
En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, några
man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin vakt. En
skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna,
muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god sämja och
syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men polacken
pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt land, dem
kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande till de
andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne
hade att anföra.
"För f--n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en
dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af
talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man kunde
nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i sin
sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville
han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man hade fått
en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, att man
skulle vara så flink och förlig, som om det varit det eldigaste vin han
bestod. Åh fy för f--n."
"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken
talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr
Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en fjäder
i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha
sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit
född."
"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor", skrattade
polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver
sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha
studsat ifrån dem."
Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock vid
en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.
"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. "Det
var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det
smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande citron-
och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta röka sig som en
sill i dessa fördömda finska pörten; och gräla med de djuren derinom,
för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för det de behagade välja
oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin lya och gör
ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars stalldrängar till vakt
öfver oxarne i sitt hemland."
Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han
opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Raborskys näsa, och, i det
han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få lukta på
_finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att
denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.
Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till det
lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett
underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och vände sig om
för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot honom, för att
slå till.
"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket bastantare
finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep han tag i den
framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop
knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade
honom ifrån att, som han ernat, skynda till dörren.
"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med
pojkupptåg? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden
derborta."
"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös.
Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan
i sin makt."
I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu ha
vi fienden här."
Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, och
begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse förspordes
på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden inkalladt. En
liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit
ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett slags yttre lugn,
ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.
Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, han
uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl,
för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, beslöt att
aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, och genom låtsade
anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte en del af krigsfolket,
lemna slottet. Innan kort afskurna från möjligheten att åter draga sig
dit tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru Ebba var nu åter
ensam qvar att föra befälet på slottet.
Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru den
stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skam, är för väl
kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon
slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde,
den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade någon af manskapet
just invid den plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant,
hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja sig emot en vägg eller en
pelare, för att ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan vid den
fallnes sida, för att vårda eller förbinda, om hjelp ännu vore möjlig.
Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt endast
att uppfylla sina pligter som fästningens kommendant. Det var som om
hennes makes ande hos henne tagit sin boning.
Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner
mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat
medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de på närmare
håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf exempel
af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att gifva sig, men
förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung Sigismund icke stode
att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit förstärkningar och att
Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod svek
icke.