XIX.

De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka

murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar. Äfven

fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin herres

graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo, innan allt

vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans fader, herr Erik

Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu grafven muras för herr

Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf der med tiden finge

hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver grafven.

På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag som

en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming och

hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån ofta Klas

Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der gnaga nu

råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta åkrar.

De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som

utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa

fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte

kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela

såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för 200

år sedan.

Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats den

mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada

döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars korta

lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan hör med

andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det kan klappa

varmt.

Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja, såsom

deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett besök och

var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att han bestämdt

var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. Karin skrattade åt

hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade ingenting.

Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge

herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin

hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på

honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker, så

ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, i

sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha annan

syn med sig, än våra dabbiga finnar."

"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla om

en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?"

"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en

hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru

han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa en

i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone aldrig

bli."

Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i

glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?"

"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta

något, som gör mig och andra meniskor nytta och glädje. Icke ville jag

vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela ej är

något annat än en påklädd docka i sin ägares hand."

"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer

han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt!

Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men hvem

är den andre herrn, som följer honom?"

"Det är ju min far", sade Sigrid.

"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin.

"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör tala."

"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när Peder

var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu skall allt

vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster. Men pratar jag

för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det är då säkert."

"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke mycket,

men derför säger hon också icke så många dårskaper som du."

Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så

förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju gerad

hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet man att han

måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från stranden är

lång."

Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så gick

det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr Erik,

var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin far på

gården.

"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt rödare

bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula i

våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig till Åbo. Fru

Ebba längtar efter sina döttrar."

Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde äfven

Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till Sigrid,

som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för att helsa,

märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon rodnade ännu

mycket djupare.

Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de unga

skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl dock

möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och han

kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för att kapa

bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det som en gisslan

att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu ock mycket efter

att hafva sina unga döttrar omkring sig."

"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr

Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?"

"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera

jungfrurna lämpligen till staden."

"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han allt

lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro

här så högtidliga och tråkiga."

"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga förrättningar,

skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten jungfru?"

"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore så

lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur

liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja hvad sen,

han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer.

Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af sin barnsliga

Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes lifliga, blå ögon.

Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta

befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig

till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på slottet.

Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått i

skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men

emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider rådt ett

spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende tillät dock

ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en stund samtalat,

sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara glömdt. Knottrade

jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på, att han icke gaf mig

sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock alltid öfverens, och det

var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde man mången gång bli flygande

ond på honom; men så lofvade han ock slå hufvu't af mig, och så var det

qvitt, det ena med det andra. Och nu, ädla fru, har jag äran vara eder

riddare och denna unga dames (här böjde han lätt ett knä för Kathrina)

och ber jag eder icke försmå mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i

mig alltid haft en trogen tjenare."

"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som i

detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?"

Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med båda

händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att du

blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog får du

ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. Och förr än

du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens böja knä för

dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."

Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta

nu."

"Ånej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs

skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas

är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; men visst

vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af finska

björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; men hur

det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man då gladeligen slå

sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att

räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han kan ej veta hvad stund

vår laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet

hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt slut, om han ej vore

hemma sjelf för att vakta det. Och gifve Gud att hans majestät redan

vore kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och sin krona."

Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam,

egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma.

Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon med egna ögon,

hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon

räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt och ordentligt

förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, hvarken af knapp, eller

dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs att det

icke fick unkna. Några af de unga flickorna åtföljde henne vanligen på

hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef

snart väl underrättad om allt hvad i slottet fanns, och om alla

anstalter, som vidtogos till dess befästande och försvar. Härunder blef

hon allt mera känd af folket i slottet, eller huset, som det kallades,

och de gamle, uttjente, gråa krigare, som hade sig anförtrodda

åtskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sågo alltid

vänligt efter den unga flickan, der hon så stilla gick sin väg fram,

logo godt i sina gråa skägg när hon talade vid dem, eller vänligt

hjelpte dem att utfundera något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller

hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i sommarhettan och mätte in

den dammande rågen eller dylikt.

Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel

neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man

kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna

eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats,

som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten

lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök ur

trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom en

hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände

mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka

väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba ville

icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.

Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare,

sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit

rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot

trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad

betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta

nedhugga."

"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den rotat

sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, med

så litet mull, som den kan finna der."

"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville klättra

opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom.

Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden något angripet

och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med

ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste försigtighet." Derpå

vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad betyder det att rönnen

ännu står qvar?"

Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och vek

i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå att

hugga ned den rönnen."

"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror det

skall vara snart gjordt."

"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det

hänger ihop med den rönnen?"

"Nå, så säg då."

"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var en

stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig fånge; det

var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm jern och

koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick dock ibland lof

att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, och då brukade han

stå der vid gallret, och såg och såg utöfver slottsfjerden, dit långt

bort öfver vattnet, så långt han kunde se, och då sjöng han ofta med låg

röst, men så vackert att det gick till innersta hjertat.

En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos

honom och han sade till mig: "Hans, du har ju alltid gerna velat göra

mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det är

sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa gång

kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf skada.

Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i min

ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick förbi en

rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst och fanns ej

mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty

jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen slippa dit ut. Jag

var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna innan han kom; men det

var så litet och låg så tätt tillsamman i ett hörn af gluggen, så att

ingen kom att tänka på att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och

så fick det vara.

Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af vakt,

som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till fönstret

och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att det gick

genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären,

och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der jag stod vid

dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer och småningom

började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng lät som en psalm.

Men i en hast rusade han opp och kastade både blad och bär ut genom

gallret och började att stormgråta.

Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en späd

planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle kunna

växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans öga derpå,

och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla plantan

syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg huru han, så ofta han

slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef när

ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag

tror man ansåg mig vara för god emot honom.

Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit hvitt

och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna äta opp

brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, men hvarje

gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn.

Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan fyllig krona,

som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller någon krona,

fast han var född dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp

till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag har ock bjudit till att

rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det trädet!"

Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung Erik

var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han brutit;

kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon med handen

gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig än brottslig.

Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt rotadt."

"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."

"Svårligen, det är för gammalt."

Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde sig

med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen.

Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.

"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta. Du

är ju ej bättre än sjelfva Hebla. Tänk om grenen brister."

"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid

ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja

trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma det, ty

hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade att

anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg behöfligt.

Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter.

Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; rötter lösgjorde

sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men

lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. I denna ställning

fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar, som han inslog i remnor

på stenarne, och en ensam tår rullade utför gubbens bleka kind. Så snart

han fann tid dertill, skyndade han att bära mull på de lösryckta

rötterna och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans skyddsling

ej skulle allt för mycket lida af den behandling den undergått. Gubben

måste trösta sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda trädet från

att bli nedhugget; om än det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han

helst velat ge det.

Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles hjerta

och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde

göra henne någon liten tjenst.

Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid

hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra

anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade sig,

när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade

han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst bräde, eller

något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet ojemnt ställe, och

förde henne sirligt deröfver och frågade henne stundom med artigt

småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om det icke fanns någon

småsven i huset, som i dag kunnat följa fru Ebba", eller något dylikt.

Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och vård om henne. Någon gång

hände, att hon i sin själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös

och dålig, då han kunde tro henne behöfva all denna hjelp och

uppmärksamhet; men den tanken förjagade hon genast, såsom otacksam och

ovänlig. Så började hon allt mer att nästan känna ett behof af dessa

Enevalds uppmärksamheter och denna hans vård om henne, och hade väl

troligen småningom blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att hon

verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för att kunna röras omkring,

om icke inträffande händelser gjort, att hon blef tvungen att lita på

egna krafter.