Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades det
först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat uttala
ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och straffa den,
som om honom talat osanning. Snart blef ryktet högljuddare och tusende
tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhängare jublade, och hertigen
sjelf skref: "Vi förnimme att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings
grofva missgerningar straffat och honom genom en hastig afgång uti sin
grymhet falla låtit."
Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens
starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som
kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands
ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna
onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som
förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit, han,
som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af smicker,
löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande hvad han
ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom klandrande
uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej förstod sig på
annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt med det skönaste
beröm.
Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från
Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl låtit
förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för ett hemligt
nidingsdåd.
Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast hertigens
anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många, som hittills
tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig till, hopade nu öfver
den döde alla skymford, alla lögner och beskyllningar, för att sjelfva
fria sig från misstanken att hafva hållit med honom. Och ända till vår
tid har ett återskall trängt af den dom, som öfver den store döde
fälldes af hans fiender; ty snart blef en tid då hvar och en, som velat
freda hans minne, nödgades tiga för att icke på sig sjelf fästa en
farlig uppmärksamhet.
Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas
åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken
oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de
skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne.
Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära
den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom unnades
till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast beredd, när han
anade att det var döden som nalkades. De sista jordiska omsorger, som
sysselsatte hans herrlighet, voro tanken på huruvida han kunde få se hos
sig eders frudöme, "min kära och älskeliga maka och mina kära barn."
Lugnt och förtröstansfullt var det samtal, han förde med presten, som
han låtit kalla. Hans sista ord voro: "Gud, konung, maka och barn."
Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste man
ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud, kunde man
märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens hjertliga ord, intet
syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast då Johan Fleming, hennes
unge, ridderlige son, kom för att säga henne farväl, då han skulle resa
för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då slöt hon honom under våldsam
rörelse till sitt bröst.
Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde, länge
på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor öl,
åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom mångahanda andra
slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om en furstlig person
skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till sitt hvilorum.
Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle här bisättas, till
dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som skulle ske i Pargas kyrka,
under hvilken godset Qvidja lydde.
Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var aflyftadt,
stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga fruar,
anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande ceremonier
voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum, der mat och
dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter intagit sitt rum
i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven fruntimmerna gå att
intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande flickorna medfördes af de
andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink med handen att hon
önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen allena. Nu lutade hon sig ned
öfver den döde och brast i en häftig och våldsam gråt. Dock icke länge
lemnade hon sig åt detta utbrott. Snart reste hon sig åter, lade sin
hand på den dödes bröst och sade: "Död hafva de nedlagt den ädlaste, men
hans anda skall lefva. Må du i himmelen höra mitt löfte. Svag är min
qvinliga hand, svagt är mitt sinne, som hittills endast slutit sig till
sitt stöd; men här lofvar jag heligt, vid detta stoft, som en niding
skiljt från den ädlaste själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag
att ditt verk icke skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det
oppe. Må din ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge
jag förmår något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde
-- aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det."
Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra,
tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker
hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna för
en talrik mängd gäster.
Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf
att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att
lemna sina kära i deras sorg, men fru Ebba ville att ynglingen skulle i
den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att han
borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning och
tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans tjenst.
Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland och bedja om
undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe. Midsommardagen
afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och systrar
i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af ett anfall af hertigen.
Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga lemna Sverige, af fruktan
för att konungen emellertid kunde inträffa der. Ännu tyngre var
skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar, och de anade dock icke att
intet återseende skulle dem förunnas.
För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af lysande
och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka tankar. Ett
utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd och alla sköna
damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till honom, som varit
det trognaste och mäktigaste stödet för konungens makt i hans
fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan Fleming till sin
kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom artighet.
Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, och
dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för Finland,
ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom der, utan
begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom hem. Peder
öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och syskon voro
kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer. Johan var nu
väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla isynnerhet, var
högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli, Veli", och utan att
hon tillade mera, förstod Peder hennes mening, och bjöd till att lugna
sig.
Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna
iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall af
hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste, ställde
försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor förändring syntes
hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla nödlidandes
hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då herr Klas varit
nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull
borghöfding i spetsen för krigarne, och ledde försvarsanstalterna. Det
bästa manskapet inkallade hon till slottets försvar, och inbjöd sig till
råd och biträde de pålitligaste höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes.
Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att
vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej betunga
allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror och oordningar,
som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt hjerta, sörjde han
Flemings död, så väl för den oersättliga förlust, som drabbat konungens
sak, som för den enskildta vänskap, han hyste för sin höge vän. Han
skulle nu gerna hafva återfört Siri hem, sedan lugnet tycktes temmeligen
återstäldt och ej heller biskopen mera syntes erna göra någon sak af
Siris föregifna öfvergång till katholicismen; men Karin och Hebla bådo
så hjertligt att hon måtte qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att
han ej ville motsäga dem.