Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu äfven
de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet efterhand
blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och hans anhängare
utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet. Köttmånglaren,
blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han omtalades, och
hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt bevis på hans
blodgirighet och tyranni.
I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes löfte
att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra hertigens
ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de sedan i striden
mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar bittert, att sålunda
många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna, hvilka, om de icke blifvit
förledde, skulle hafva i lugn sutit i sina hem. En af hertigens män
yttrar härvid med salfvelse: "se huru många herr Klas sjelf säger sig
hafva slagit ihjäl!"
Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade
Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga bref,
som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och verksamhet, och
deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen hand. Huru många
herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock talar man sällan om
Klas Fleming, utan att orda om hans brist på bildning. Utgifvaren af en
stor samling svenska urkunder, säger: "Man nekar ej att Klas Fleming var
mycket obildad, men ej i jemförelse med sina embetsbröder. Stilen är
vida bättre än mången af rådsherrarnes i hans tid."
Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att en
stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba omnämnde
nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med mattan, och
omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade fällt om den
och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.
"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit hotad
med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen får lugga
mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till en början,
ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl ändå svårligen
resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut, i angelägenheter
i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag
medtaga. Han har redan engång visat sig villig att för min skull göra
sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är dock en konungens man.
Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår konung och herre hotar,
som rätt och tillbörligt är, med strängt straff en och hvar, som sällar
sig till förrädarne och är upprorisk, och hertigen vrider och vränger
och hotar äfven med strängaste straff alla förrädare. Men i hans mun
betyder en förrädare den, som är sin laglige konung huld och trogen.
Menniskorna synas ej veta, hvartut de skola luta sina hufvuden; luta de
det åt höger, så göra de mot tro och ära och hotas med straff af hans
konglig majestät, luta de det åt venster, så sker dem samma hotelse af
hertigen. Men mig synes, att hufvudet dock må veta hvad samvetet säger,
och detta kan väl ej föra mer än ett tal."
"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"
"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning börjar
brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig majestäts
tjenst. Det blir snart vår."
"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den skrämmer
mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag rädes du
slutligen ej kommer med lifvet från dina färder."
"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i kakelugnsvrån."
"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl faran
drabba!"
"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men nu
är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än så
vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet har
aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men", tillade
han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles för mycket
nu. Det är ju blott på en kort resa jag far."
Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg efter
honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, är hon ett
barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum."