"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, och
sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att
hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall
icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag,
Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan."
Att bönderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva
nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af
krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings
befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de
kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina socknebor
lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af fruktan att
Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit sig till hertig
Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för läran att "orätt
med våld vräka", som uttrycket föll sig.
Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid
bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, med
stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande utseende, i
det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra händer uti
tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans tjenare?"
"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med
vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder,
som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än
bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de
voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort af
christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru både mig
och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke längre
hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem allesamman,
men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde, och jag har haft
betänkande vid att deras blod skulle gjutits med de skyldiges, och jag
har blott velat straffa de förrädare, som dem förledt. Såsom röfvare och
själamördare hafven J förfört eder hjord, att de nu äro slagne och
nederlagde. Eder hade tillkommit att lära folket lefva som kristne män,
och J hafven lärt dem att blifva förrädare mot sin konung och ed."
Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven han
äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, också J
skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då svara för
allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land dragit. Då
hjelper eder icke edra många höga embeten."
"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud vill
jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de mångas
blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet, icke
skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände vållat,
och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige allmogen. Och
just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom om det vore
prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J hafven
varit en af de värsta."
Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med
bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla sig
troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem, endast
herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd knektar
förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.