Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod
uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne,
egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan ännu
slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen visste lyda.
Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men bristen på
ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så mycket större.
Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de flestes beväpning, men
alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få hämnas det förtryck
knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och fränder, hvilka fallit offer
för Flemingens mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu stod den
fruktade och hatade mannen sjelf emot dem, och hans, om möjligt, än mer
hatade knektar, desamme som legat hos bönderne i borgeläger, som
förtryckt dem, som tagit dem brödet ur munnen. Och huru liten var icke
denna hop, som ställde sig emot böndernes tusenden! De förnyade
uppmaningarne af Fleming, framställdes af anförarne endast såsom bevis
på hans fruktan för deras öfverlägsna mängd.
Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en
tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några
officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var Klas
Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna. "De
hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän och
konungens undersåter, det är otäckt att börja."
Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt att
ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen af
truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem."
"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, som
skulle nalkas dem."
Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att
försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."
"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom åt
anförarne och uppviglarne."
Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare. Han
upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red sedan
närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder herr
Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på hans
majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro vilseledde.
Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet ondt
vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att strida
emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas såsom lag
bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung och gören
uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen, och med
skott och svärd utrotas till sista man."
Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat
lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just de,
hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda böndernes
ifver och motstånd.
Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra
förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann han
icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast uppmana
bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom, men med en
blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu small skottet,
en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra sidan. I detsamma
lossades flere skott från böndernes led, fem af Enevalds följeslagare
föllo, han sjelf med de få återstående red tillbaka.
"Är ni svårt sårad", frågade Fleming.
"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en vanbördigs
kula."
I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet störtade
fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare kämpade den
oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt. Tyngden af
kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro bönderne
omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon gafs, och
innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I massor
kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades lefvande,
säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de dertill
behöfliga repen togos, säger ej berättaren.
Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de
uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo sin
sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord tilltalade
dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom trolöse, Gud- och
äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort uppror emot eder
konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat kunglig majestäts
krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos eder, deras nödtorft, J
hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J kunnat öfverkomma. J hafven
öfverfallit kunglig majestäts fredlige och trogne undersåter, både adel
och oadel, med mord och brand, och skulle ödelagt hela landet, om icke i
tid hinder blifvit satt för eder. J hafven brukat sådant tyranni, som
ännu aldrig någon utrikes fiende gjort, och som de grufligaste
hedningar, men icke kristet folk bruka emot dem de få till fånga. Och
ändock tänkte jag låta det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde,
och gjorde mig den mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade
förledt eder; och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när
Gud skulle foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven
fört eder lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har
jag varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags
lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla så
tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade
dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott J
haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta
oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt
och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter mord
och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är kung Carl,
den J omtalen? En sådan har på flere hundrade år icke funnits. Konung
Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom tjene vi, som
krigsmän, och tänke icke låta slå eller mörda oss af någon, utan slå
igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi ock hafve försvarat
eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma i eder varma stuga hos
hustru och barn och sköta om eder. Då hafva krigarne legat i fält emot
fienden, och för eder slitit ondt och offrat lif och blod, eller blifvit
förderfvade. Och dem, som öfver lefvat, sedan de för eder utstått fara
och vedermöda, dem viljen J mörda och förderfva."
En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande
ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för
den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken
sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans
Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur
huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande dem
att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.
"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana bref,
hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf hade
varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår
trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, så
mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på hans
majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder, med hus
och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än lemna dem fria
att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock har jag medlidande
med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder egen uselhets skull.
Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig till fånga, och hvad ni
allt skulle uträtta, det var ni, som med tänderna skulle rifva ned
Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J ens så mycket, som rifva ned den
der spiseln med tänderna? Försöken sjelfve hur godt det är, så fån J se
hurudana skräflare och stackare J ären."
Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta midt
under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig
Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid Eriksson
Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en ansatts
dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till exempel,
ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren, och
tillochmed hos den allvarlige och oböjlige Fleming framsticker ofta
detta samma drag.
Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan,
grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på huru
bönderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde på sig
för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran, eller det
eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så fån J försöka
hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun att skälla med,
då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock att du kan bita,
som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i mun du. Hej, bit
raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru långt J kommen med
edra tänder."
Bönderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och
bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af
hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och
manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så
häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och
ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna lilla
skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. Tag eder
nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning, och må de
fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror emot sin
konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans konglig majestäts
trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar på sin ort och edra
skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna gång, låta nåd gå för
rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare näpst få gå hädan."