Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor
Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en
plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring
henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt
hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes
lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du
jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser.
Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha
bara tålamod."
Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon
framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke
vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå
hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt
öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit
opp derpå, för att se på de annalkande.
"Ha, edra uslingar", skrek hon, krypen J fram som sniglar, släntren J
fram som om J komme från kalas? Åh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas
hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde
ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och
förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens
fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i
sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra
hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja,
se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!"
Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes
tydligt öfver den andra.
"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på
närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den
högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför
hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga
skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var.
De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de
medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo
klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och
när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter,
oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd
öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till
Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med
tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det,
att der ej blir att stå sten på sten."
Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick
härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.
Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo
öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt,
det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos
de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet,
de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda
mordet.
Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare
vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla
dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet
af klubbekrigets fasor!
I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona.
Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de
upproriske.
Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm
och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och
sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig
vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej
taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan
anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram
hit?"
"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu,
herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett.
Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en
krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att
detta föranledt denna nya resning."
"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif
umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär
icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri
skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och
upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd
och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan
tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att
hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem
att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem
sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som
är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände
Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."
"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald.
"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya anförare
till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit till
bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve kunde
läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med sexhundra man,
för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock sedan om de ville
tåla detta, eller med lif och blod försvara sig emot öfvervåld. Och,
rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva begått emot dem, togo de
brefförarne och kastade dem i en vak på isen."
"Nå än Abraham sjelf?"
"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom,
ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången
till Sverige."
"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?"
"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man ur
huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, hafva de
nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla brännande och
plundrande, ha de åter vidtagit."
"Hvem anför dem nu?"
"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från
Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock den
största. Öfverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla adelsgårdar,
men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem
bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och lofvar förlåtelse, blott
de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de bli allt mera förmätna och
tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja rädd skulle han
vara!"
En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit qvarter
på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med stora steg. "God
afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om underkastelse från
bönderna?"
"Intet."
"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag det ej
mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den förrädiske
hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar sig prat."
Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, och
sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om det
budskap, han ifrån sin fru hade erhållit.
"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det är
mer än en ärlig krigsman kan stå emot."
"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, huru
ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och
sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda okändt folk,
och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen mössa."
"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog är
jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag
tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den plats, der
han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på hans rätt,
emot hans furstliga onåde."