Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare, som
steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald Fincke,
och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från sin man
och sin dotter.
Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat
opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och allt
stode väl till.
"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?"
"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske
dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven jag
sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag tänker
att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men till eder,
fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag har härom redan
talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville ock gerna hafva
edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen den, att J icke ville
motsätta eder min önskan att vinna eder dotter, jungfru Sigrid, till min
husfru. Hennes stilla och fromma väsende låter mig hoppas en foglig och
mild hustru. Herr Erik Liljeholm har redan gifvit mig sitt bifall att
hos jungfrun få begära hennes ja. Äfven edert önskade jag nu erhålla."
Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung
man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett
parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af
Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade fru
Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga barnet,
som J hedrat med edert val."
"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J viljen
anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lägga
hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru hon väl
icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat först göra
en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande
byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem att
erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda förord hos
eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne min, då mitt
hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung hustru."
"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för
bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig och
bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon är
dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med
henne."
"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka, som med fromhet skall
fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit
att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val."
I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på
utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla
dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne, i
anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på att åt
Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas ej åt, och
hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och börjat förakta
de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men om trollerskan
verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så vore det en
samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore sträng och lade
svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre tåla att de skulle
trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt tänkte på saken,
kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke voro de bättre
värda heller."
Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga
meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters
framtid.
"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så, att J
icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon skall blifva
väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, att jag nödigt
borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst angeläget bref,
och icke ser utväg att få det fram till honom. Skickar jag tillochmed en
af drängarne från godset, så slipper han visst ej fram helskinnad. Råka
bönderne honom, så slå de ihjäl honom för att han tjenar hos en herre,
och få krigarne tag i honom, så är han ej stort bättre fast, emedan han
är en bonde. Men får jag icke brefvet fram, så får herr Erik icke mina
varningar sig tillhanda, och dessa gälla dock ett lif, som är för högt
uppsatt att sålunda förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas."
"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald
förvånad.
"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att
upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif."
"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot
hans lif?"
"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks omdöme
anförtro."
Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen kunnat
få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming, föreföll
honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro henne. Fru
Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig icke gerna
faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock visa henne
tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak är af så stor
vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af att uppsöka herr
Erik."
"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af
sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt
landet är denna tid förenad med faror."
"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat fram.
Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som
jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, har jag ingen
fara."
"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, ehuru
såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig
öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, att jag
sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville lemna den
outrättad."
Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom
jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är i
beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren,
högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m. m. genom trolleri om
lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal ditåt, så
ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken till trollkonsts
bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. Syntes henne
dock till hennes onda afsigts genomförande, trenne af förbemälte högt
uppsatte herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min tjenstelige
begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte herr Klas förvarna, att han
sig mot all slags signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på
kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda tillåter af någon
vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och
har unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte
herr Klas för onda stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln
framföra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes
ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder trogna husfru
_Metta Simonsdotter Abbornät._
Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel
färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått att
ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna
upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och
vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro
brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro
utgångna till bondhären, och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande
qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo en herre
nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden långsamt för
Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan honom. Han
upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit läger.