Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der han
hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de icke mera
skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma. Men långt
ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig åter och tog ett
ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra Österbotten tillsatt en
ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till sin bestämmelseort fann
denne att oron gäste på alla håll, hvarföre han beslöt att gripa och
straffa hufvudmännen för upproret, och sålunda skrämma de öfriga till
stillhet, och beröfva uppresningen sin styrka. Jacob Illka, jemte fem
andra af anstiftarne, blefvo fängslade, halshuggna och steglade, och
några sändes fängslige till Åbo.
Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det rysliga
mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna i flere
socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det olideliga
tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra, ofta med hotelser
om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret af böndernas
rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen sköflas. Från Kemi,
Uleå, Limingo och mellanliggande socknar, tågade nästan man ur huset.
Abraham Melchersson med 50 knektar blef omringad, det manskap han
medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen, förd till Stockholm och der
afrättad "för det ynkliga mord och blodsutgjutelse, hvarmed han emot de
Österbottniske bönder framfarit."
Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin.
Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade med
männen i raseri.
Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil vidsträckta.
Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning
fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko i skaror omkring
och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter klubbmännerne, som
under flykten stupat för de förföljande knektarne. Men fredliga resande
gjorde sitt testamente och beredde sig till döden, när de ensamma
nödgades färdas genom den öde skogen.
Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än förut
åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver hela landet,
hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare sjukdom och död. Men
på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty intet menskligt hjerta
klappade inom dess område, om ej stundom en vilsekommen brottsling gömde
sig der. Men knappt hade ens röfvaren mod att trottsa vinternattens köld
under de höga furornas hvalf, der vinden utförde sin vilda hvirfveldans.
Underbar är en månljus natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa
strimmor faller in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om
dagen då vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan
de otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och
höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu ett
menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är
snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin
mjella snö, kan bli mörk.
Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna?
Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig
fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går det
ej mera.
"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en qvinnoröst.
"Det går ej längre."
"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen
menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst.
"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få
reda på hvar hennes koja finnes?"
"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den. Hon är
dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill oss så
illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej komma från
någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om vi derföre
böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der lyser bara för
att föra oss vilse."
"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här, kan
det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit."
Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika
fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några
steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en
fläck.
Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna,
för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, men
åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans dörr.
Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro
ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne än
rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon ej,
men emellan furustammarne är öfverallt väg.
Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan blifvit
tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på läsidan af
det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg efter fruntimret,
som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid litet på hufvudet,
förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han i släden under
fällen, och somnade snart.
I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och åter
på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg en svart
katt, som strök sig under sin matmors hand fram och åter. Dess svarta
skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade gumman, "jo jo,
si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när Hiisin spann så nätt.
Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo jo", och gumman vacklade
med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt med sin långa näsa, som om
hon velat röra i brasan med den.
"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade
fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot henne
eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.
"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan jag
rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på hyllan?
Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen, der flyger
fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag såg nog hur det
såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte hur tjockt det flyger
af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan plockar fåglarne, innan
han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem så der. Hi hi hi. Är hon
hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just färdig. Gå bara fram efter
sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra palt af, der han går fram."
"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem."
"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter
här?"
Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna
från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån hennes
väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa växt och
raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt och
förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men vattnet
rann henne utför ansigtet.
"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med,
bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?"
Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen,
men der syntes intet.
"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans
Fordeelskan?"
"Ha! -- hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam qvinna
i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"
"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon sett
hur han ska sta och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan fått tag i
henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog i klorna,
hvem han får tag uti."
Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt sig på
en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt svarta hår
ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna hus och hem och
bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej följt den kosan
längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen karl har skjutsat
mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i rörelse. Man kan uträtta
något här; det är godt om de äro beredda."
"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas der,
utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, de.
Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem har gumman
mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn! Se, då var
Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en liten pyring och
brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda kinder. Hej, icke
talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, och hur hon sen lärde
sig att bli klok och veta mer än andra, och flyttade i ödemarkens bo.
Men Bengt förblef henne kär, lika då hon blef gammal och vis, som då hon
var ung och fåvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens lås, kan du
ta ut honom ur Åbo slott, kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske
är han redan död, kanske hacka korparne på hans fagra ögon, kanske bygga
tornkajorna bo af hans gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse,
som var Annika kär, har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af
honom, hu, har du sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du
sett de andra mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser,
Fordeelska, kasta ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din
egen man är, vet du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så
säkert om inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert
om inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa
sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom."
"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn, jag
ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle ge honom
döden."
"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är kung,
eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara heller. Hi
hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men tror ni inte
gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet vacker, säga de,
hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. Det var inte flott som
gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet. Men gamla Annika hon kan
ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina blickar, så släpper Flemingen
sina fångar ur handen, ty den handen har ingen kraft att hålla dem
qvar."
"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i
hvem du vill?"
"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott
monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"
Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.
"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte vilja
klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. Men ser
du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro de ändå hans
derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och fräs du! Hur tror
du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af Svedjeklases hufvud?"
"Tre hårstrån säger J, mor?"
"Åh, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst, men
ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde skaffa
hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en och hvar.
Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre hårstrån af
sotnäsans lugg?"
"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få dem
af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor -- jag bäfvar."
"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på kriget,
hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och Flemingen har ändå
bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi hi hi."
"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf.
"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger väl
snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om hennes egna
händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång huggit af dem,
hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill, Fordeelska! Vill
hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes händer. Vill hon sofva
kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga er der? På sämre bädd ligger
kanske Fordeeln. Kanske ligger han på pinbänken. Då ligger ni ändå
bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs."
Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne
omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt vid
tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon. Gumman
vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen, mumlade och
småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. Stundom framtog
hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde hon dit allehanda
andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här biten. Det är säkert,
ty jag skar den sjelf, när han rastade på Nokia. Men han märkte det ej,
der han stod och skrek på trappan och kommenderade knektarne, och medan
jag tiggde och tog i fållen af hans kappa, gick det lätt med knifven.
Här är blod af nio, som han låtit sina knektar slå ihjäl; i ugnen med
det, inlindadt i kapptrasan. Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt,
trädda på spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre
hårstrån." Småningom lät gumman elden slockna och samlade kolen och
askan i en lerkruka. Öfver denna började hon åter läsa; gjöt slutligen
några droppar smält bly i krukan och ställde den sist i ugnen.
"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio och
nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall morgon
strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är färdigt nu.
Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart åter."
Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det för
henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten
insupit, bränt som eld.
"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag
behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill." Ännu
tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är Flemingen
så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och vill inte ni,
så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att icke man dem kan
få."
I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm. Hon
hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En liten
känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne, men hon
öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden.
"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också, så här
tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till hjelp. Elsa
sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag fruktar hon skall
själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag har försökt både ett
och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var nu beskedlig och laga er
redo att komma, att icke menskan kolar af emellertid. Ni kan väl läsa
trolldomen ur henne. När vi baka nästa gång, skall jag skicka er ett
helt spett varmbröd. Elsa är en bra menska, jag ville göra mycket för
att hjelpa henne. Derför kom jag också sjelf hit efter er, ty karlarne
hade omöjligt tid, och pigorna, de tossorna, vågade ej. Så kom jag
sjelf, straxt ovädret slog om. Kom nu mor, ni får sen yfvas öfver
hurudan kusk ni haft."
"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt hvad
som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan väl ta med
mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre hårstrån, tunga
hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är tung trolldom, och den
viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det mäktigaste hufvud i landet,
om det skall hjelpa."
För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån att
vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles rädd
för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra tankar.
"Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl annars vara, än
riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle jag sådant ha."
"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som
Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att rädda
en tjenares lif."
"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed befatta
sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde hinnas."
"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så
länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa
så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop. Det
fattas bara hårstråna, allt det öfriga kunde man ju emellertid bruka."
Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i kojan,
föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade besynnerliga
blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga, brända ämnen.
Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta förr sett henne.
"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara
hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru det
vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan rädd för
att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt: "Jag har
tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr Eriks biträde i
hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon annan bot. Kom nu
bara och läs öfver henne. Det hjelper visst."
I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt till
Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag vill ej
dröja längre. Farväl!"
Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru Metta
blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan vidare
prut, följde henne, så begaf hon sig å väg.
Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde. Under
vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg att lyssna
till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt huru hennes
själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon talet på hertigen
och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge den, som kunde
berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade och skrattade på
sitt vanliga ohyggliga sätt.
Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört. Hon
tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet till
honom?