Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum på
ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap
och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens hus; men
åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så snart Daniel
hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede och han brast ut i
ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja, det var så du skulle
lyckas; det var så du alltmer skulle närma dig henne, genom städning i
skick och drägt! Men hon skrattade ju dock ej, nej, ty hon hånlog! Och
fru Ebba, denna qvinna, så stolt och dock så vänlig emot hvar och en!
Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. Försök att låta henne ana att
vanbördingen vågar älska hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet
med hvilken hon i dag afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle
snart förbytas till ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta
sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du skall, du måste
förödmjukas, huru det än skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång
som skall sänka detta stolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus
admirabilis!_ du tål ej att den fattige studenten bär en drägt som
anstår en herre, för att du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en
bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett
åtlöje som han är för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag
brytt mig om honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som
skrattar åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa,
Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den
förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla
finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag ju
sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten.
Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de från
början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller vänster
och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde. Nej i
sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har ingen
talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon såg det!
Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta försmädliga
leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar den fattige
studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta hufvud släpas
i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten, kan få makt, --
makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrälse förmår fälla
i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre går jag alltid åter dit,
och kryper för deras nådiga blickar? Hvarföre gör jag mig frivilligt
till ett mål för deras stolta hån, och tål deras öfvermod? Dock --
Daniel, är du icke orättvis? Rådde väl hon för att du blef förolämpad?
Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som förespeglade mig detta
leende på hennes läppar. Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig.
Men -- är icke det redan ett vansinne att höja blicken till Katharina
Fleming? Dock icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta
en blick in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i
andra rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora
äran att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås
med stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan
han lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen
dock till något."
Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne satt så
upptagen af sitt arbete, att han antingen ej märkte honom eller ock ej
brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull. Han skref och
uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld, aurum, doab
arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent figeret
qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel, begge delarna
väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är välsmakande och
välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga till sig, ty det deras
sinne och affecter som deruppå se, lockar och vänder till sig, att de
det begära, älska och efterstå."
"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är
det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster
Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?"
"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med
högsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock
heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten
lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa,
att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_ lära.
Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga."
"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?"
"_Diligentia est mater studiorum._ Är du flitig och enträgen och aldrig
försummar planeternas conjunction och den stund då de visa gynnsamma
tecken, kan du väl på en trettio a fyratio år dertill hinna, kanske
tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in mathematica_."
"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld?
Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld
eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om ni
ej vet ett medel, att hastigare göra guld."
"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt kunnat
göra guld om jag velat."
"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?"
"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!"
"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?"
"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster
Sigfrid högtidligt.
Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den
onde?"
"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå."
"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid."
"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld, blott
jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att
afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och
slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än ett
enda lif, som kunde så högt betalas."
"Ha, Flemingen!"
"Så anade mig."
"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att
anlita er härom?"
"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han
kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat i
huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han hade
båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa
förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för
att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof."
"Och han bjöd er mycket penningar?"
"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är
godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete
kärare!"