Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda
döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan. Peder
var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att
fullborda mattans blommor.
Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång
och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af
den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba
och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon."
Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna
sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop
sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga
läpparna, i det hon slog båda armarne om brodrens hals. Derpå tog hon
med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot
sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du kom
ändå!"
"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten ej
lycklig, efter du kommer så snart åter?"
Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde
sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men jag
gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som jag i
går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på
glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på den vida
Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt
återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade snön likt
millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de snötyngda
granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så friskt, så
lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att säga, brydde
jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for blott fram öfver
den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att jag var en vind der
jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, så
måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, förbi den vackra udden,
der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt här på slottet med kung
Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag måste tänka på
henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på Liuxala, och säges vara så
god och så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för att få komma
och för far och mor gladligen visa min kärlek och vördnad, få skämta en
stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen
tillbaka till Qvidja åter."
Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade de sista
orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskärlek på den
älsklige ynglingen, hennes förstfödde.
"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof Classon?",
frågade Kathrina.
"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan
fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så
väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när jag
ej återkommer. "Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl bannor,
tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni arbeten
för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och
jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är i
sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit ett
sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda emot mig,
men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på
dessa af kära händer stickade blommor, och de skola påminna mig om mina
kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är långt skiljd från dem."
"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att resa
bort från oss?"
"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just
härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung
skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst ville jag
börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än endast klubba
vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare för adeliga
damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna på Qvidja. De bragder
som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett ungt svärd vill
välja till invigning. Viljen J icke, kära morkär, härom tala vid herr
Klas, och höra huruvida han nu vill låta mig fara."
Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre
talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig."
"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid kommer
med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår dem, och
herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan jag så sällan
ber honom om något."
"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes din
önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din konung, du
behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbördes-kriget
flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för ögonblicket är qväfd,
der är nu ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig i
ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, dock hafva han och
jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om saken. När han till
frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. Men säg mig nu, min käre
son, huru det nu lefves på Qvidja?"
"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden far
illa med folket."
Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett
sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels
underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett
sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i
fråga, men mycket mindre vore redan illa."
"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel.
Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så
begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för
hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden
icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, som öfver
ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med
ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom.
En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med
hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke
kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela
vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för
hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att
betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej
företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från
hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det
är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick."
"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas,
men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller.
Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra
underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad
och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara
herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara
födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa."