Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat
tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga
anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för sin
blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit att lita
på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming af hela sin
själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta, rastlösa sinne
var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre adel, kunde han aldrig
göra anspråk på någon slags jemnlikhet med sin gynnare, i denna tid, då
en högre adel ansåg sig stå nästan lika högt öfver den lägre, som denne
öfver en ofrälse. Ej heller sökte herr Erik något tillfälle att svinga
sig opp; och hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet
deremellan, gick allt för sig på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att
just ingen kom ihåg att han uträttade något. Men detta bekymrade föga
herr Erik. Någon yttre utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.
Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet. Han
kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och framför
allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den förnämsta
krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt var det säkert
att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då hon stode under
ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för den föregifna
religionsförändringen.
Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja sig
vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande
krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början
högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas
underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.
Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit Sigrid
att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten hoftärna i
detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad med de förnäma
damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande räddhåga, och hade
svårt att vänja sig vid tanken, att på hans befallning så många
menniskors blod flutit.
I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst. Den
elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning för
sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den inskränktare
husliga kretsen, der han ock egde tillträde.
I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och nya
fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till lif, än det
nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej, att i
hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif, lika
raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens lif.
En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och
Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod
bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma för att
kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och svarade:
"arbeta först och leka sen, min käre Peder."
"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och vi
med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan
färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret."
"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur
vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med;
just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad
när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag
sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut hade
färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, och
klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det blir.
Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det kan du då
alls inte."
I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och
slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, i
det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara skräp med
vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och säkert, att
Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom och hur flitigt
vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när Siri syr med, så få vi
det nog färdigt till sagdan dag."
Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn på
sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå
ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte, yrhätta, att
jag hemtade fremmande med mig."
Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, som,
med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var
ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom i
ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kåpan
utmärkte en magister eller annan lärd man.
"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas. "Det
är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva ju
stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, då jag
träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf
honom göra mig sällskap opp."
Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga fram
och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i
fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod han
qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.
"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och
arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid
vår lärde gäst."
Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid
dörren.
Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en ofrälse,
men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom
alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne känd som en lärd
och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den
stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och ofrälse.
Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo intet
annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen,
der hon hittills sutit qvar.
"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon." Siri
hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt för
Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.
"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade nu fru
Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han är nu på
Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde sig nyss åt att
arbetet utfaller vackert. För en man som är van att studera stjernorna
och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete väl ej ha
något intresse; men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna dem med att
kasta en blick derpå."
Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna
sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet på
beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore
alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den praktfulla
mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan nu se."
Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. Han såg
länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast han:
"Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor och blader,
men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga skymningen, dess
klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt."
"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina.
"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och
blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt."
"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och
fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det
föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. I
detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett par höga
armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på bordet och
aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af förskräckelse.
Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven hon blifvit
obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit skada af
alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så att J icke
kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?"
Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus,
hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han
borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade smått
på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än mer i
ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver ögonen,
liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: "Underlig var
denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader med
kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna hennes frudöme
behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit skada. Lär
väl behöfva något guld, till deras stärkande nyttja. Torde det väl för
hennes frudöme och hennes välborna jungfrudöttrar vara godt att detsamma
bruka."
Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids ord om
mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis
ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara bra?"
"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så att
man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen. Men
man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och skall
jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse, till
framtida behof."
Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du
yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl
kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill just
guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl kommer
för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur emot
sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas lilla
finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt uttryck.
Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre än
mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste mode.
"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag bad
honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed tog herr
Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på det massifva
bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara! Sammetsärmar! kan
ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla snörena sen! Sickna vida,
pösiga, välska hosor och brändt hår och långa lockar, som falla på
Hollandskragen och grannt passement kring tröjan! Nej ser man bara!"
Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der
Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i
alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod
vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på
Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade
vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju med
Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen."
Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen, men denne
hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina sammanbitna
tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas till ett åtlöje
för herrskapet."
"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker jag.
Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men det vore
skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära Daniel, kom nu
och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta bli detta, ty du
föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten."
Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade han
beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt han
lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men nu
passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster
Sigfrid, som ej heller fann sig trefligt i det fremmande och förnäma
sällskapet.
Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt: "Siri,
vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra boken, som du
lofvade."
Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla och
Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan på boken.
Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; emellertid sade
Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch, det var en ledsam
herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för dem. Vet du Peder,
han var riktigt trollsk."
Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok, en
gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att beskåda
för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och silfverglans
strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven detta nöje hade
man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig någon mera rörlig
sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan Fleming var hemma,
han skulle visst hafva kommit för att en stund fäkta på värja, hvilket
den unge gossen var obeskrifligt road af, huru oskadliga vapen än till
leken brukades. Hebla åter hade i dag ingen lust för något bullersamt
tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det tillochmed stundom hända, att hon
korsade svärd med Peder, och då slöts vanligen striden med mycket skämt
och skratt. Men i dag var hon helt högtidlig. "Sigrid, söta Sigrid, vill
du inte berätta något för oss. Mor och Karin sitta inne med de
fremmande, de sakna dig icke. Du berättade en gång en saga för oss, kan
du icke någon annan?"
Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för fullvuxna,
icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla varit så
fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder med om. Sigrid
steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "Nå hvarför icke. Vill
ni höra sagan om de två fångna barnen?"
Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: "Det var en gång
en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och en flicka.
Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne lockar, som
föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor, och på honom sågo
alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen lät göra åt honom en
liten guldkrona, på det folket skulle veta att han skulle bli kung. Men
flickan hon var just ej vacker, utan sådan som folket mest är, och ingen
brydde sig om att se på henne, ty alla sade att sådana flickor kan man
nog få se i hvarje stuga, icke behöfde man söka opp en prinsessa
dertill, och icke frågade brodern heller efter systern, fast han gerna
lekte med henne, för att hon var så from och tålmodig, och aldrig
motsade honom.
Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och
sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var fagrare
än guld och stjernor.
Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och som
sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han beslöt att
döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket. Och han ställde
in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och
lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga de båda barnen af daga.
Men giftblanderskan tänkte: "dödar jag barnen, så håller han ej ord, och
gifter sig ej med mig. Nej, jag måste hålla dem vid lif sålänge, och
gömma dem för att skrämma honom med dem." Och så gick hon in i kammarn,
der de båda barnen sofde i deras silkessängar, och hoffröken, som skulle
vaka öfver dem, hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar med
litet olja, men hon måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty
den hade skrunnit ned öfver ena tinningen.
Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik sömn,
och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro döda, och
så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och alla gräto och
jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött. Och de båda
barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om natten stal
giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i kistorna i
stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.
Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen, dit
satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i mörkret.
Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och
begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat,
och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga
ett ord.
Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät och
jemrade sig och sade: "hvad båtar mig nu mina gyllne lockar och mina
fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret."
Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: "Veli, Veli, om
än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är." Och
så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så
vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: "aldrig visste jag att du
kunde sjunga så vackert."
Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid hofvet,
hvad skulle du då höra din lilla systers sång."
Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och
undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli att
gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke, fast
hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde; men hon
ville ej bedröfva Veli.
Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis
sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann ej
ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka roa
Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon hittade
tillochmed på lekar, som de kunde leka i mörkret.
"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl som
jag, och du tänker ändå blott på att roa mig."
"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret. Också
har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen brydde
sig om mig."
Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda,
eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli, jag
tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju."
"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen död."
Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla
väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så
började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna. Och så
tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och började med
den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och blottade en liten
glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var ej större än en hand och
muren var tjock, men solen lyste klart derutanföre och några strålar
föllo äfven in genom gluggen, rakt in i fängelset.
"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror. Och
Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och sade:
"hvad du är vacker."
Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och
den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i
sorg och mörker."
Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster,
sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon
sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.
Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han satt
oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men
när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke derom, utan sjöngo
helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen också bättre. Men
hur han gick, så gick han allt längre och så hörde han en röst som sade:
Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen blef så underlig till sinnes
och tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville trösta honom, och
så gick han efter ljudet, för att få se fogeln, och kom till ett gammalt
torn. Der hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, att något
dylikt hade han aldrig hört. Och han gick allt närmare och lade sitt öra
vid gluggen, derifrån ljudet kom, och de båda barnen började åter tala
vid hvarandra, och han hörde Velis röst och kände igen den och ropade:
"Veli är det du, lefver du?"
"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån."
Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att
komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde dem till
slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda kläder åt
allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej
så fort, som hoffolket ville.
Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta sig
med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så
reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen
kunde få veta huru allt hade gått till.
Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han
tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på
en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla kungen
in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.
Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet jäser
för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då skall du
hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen trycker och
verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då äfven skall du
hviska åt mig: Veli, Veli, solen är icke död."
"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om jag
vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra
många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig ut, att man
ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån komma ordena
då?"
Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag
icke dertill använder ord."
"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant der
konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror."
"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror", sade
Sigrid.
"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl
förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och förståndig.
Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för honom?"
"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan
bror också?" knotade Peder.
"Dig kanske?"
"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som om
jag vore din bror?"
"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din syster."
"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?"
"Åh jo. Men du är inte ändå Veli."
"Hvarför inte?"
"Du är icke så vacker."
Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din
bror?"
"Åh jo, Veli."
"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli."
"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?"
"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så."