X.

Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege

sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att för

denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han ingå i

konungens tjenst.

"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny

kamrat, gode herrar."

Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att

hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång

egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon af

de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än

ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i Åbo,

lemna vi tills vidare derhän.

Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar,

som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stöta

på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat sig vid Nokia. Fru

Metta och hennes dotter stodo på trappan och sågo på de förbitågande

trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen tryggt, ehuru

icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids kinder voro något bleka och

hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. Ståthållarn och de

öfriga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullständiga

rustningar buros af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken.

Enevald Fincke följde med fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade

han sig djupt och sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr

Erik bege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett

varmt famntag, hustru och dotter i sina armar.

Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder herr

Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn

hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsätt eder dock icke för de

värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: bär dock denna

lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka in den här. Den är

vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den

skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så att J bör väl se eder

före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att J må komma oskadd ur

denna svårighet."

Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke

förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle

far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. Gråt

icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och vinkande med

handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.

I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming

nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta

första angreppet, förstod ingen.

Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt

tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål

var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas

mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt

ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med

bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga

sig.

Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven hos

dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det

fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, om den

skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän visade icke

den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott lossade emot

böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och ut

genom den andra, injagade förskräckelse hos de vid artilleri ovana

bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade

alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehären stadd på återtåg

och, förföljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan

all ordning, och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade stupat och

bondhären syntes ohjelpligen sprängd, upphördes med förföljandet, och de

öfverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem,

för att om möjligt undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade

de under flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och

tillochmed efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas

på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om

hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer än

en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se ett börjande

yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, för

att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål derpå och skakade

fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt snö.

Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring i

nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade han, "så godt hade kunnat

vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara så illa

fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta i dem

länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar af litet

krut för näsan på dem."

"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare, så

tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika svår att

stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att först få att

börja röras."

"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som

aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder. Önsken J

dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör ett par timmar

intet till saken."

"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning,

medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så vore

detta mig särdeles kärt."

"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så mågen J vänta till dess.

Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de ryttare som

följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald Finckes befäl.

De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af

Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade

återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl

återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna

Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet

der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till ett bref, som

angår vår berättelse, den lyder så:

"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att J sägen

Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. Hon skall icke

vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker som hon brukar

på den förrädarens Hans Fordeels vägnar och beder henne straxt draga

dädan, om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol

i godtfolks närvaro att hon hafver förmanat dem till uppror så väl som

mannen.

_Klas Fleming_,

Friherre till Wik o. s. v."

Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt utrop

sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade Enevald Fincke,

som just kastade sig af hästen, rodnade hon och stannade ett ögonblick

och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru Metta var

snart ute för att välkomna sina gäster.

Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den

sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig

borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder hade

ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller varit

nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade sörja

för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.

"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta oskicket

till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt folket?"

"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan

förslår väl stackarne på skogsåkern."

"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far

jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom."

"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af allt,

och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i verlden,

ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de hafva fått

sådan svår vedermöda."

"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes du

ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde ifrån

oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast det var

godt gry i slyngeln med alla hans opptåg."

"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och skämde

bort pojken på allt sätt."

"Åh, mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt

lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du har

ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad skulle jag

då vredgas öfver?"

"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det vuxit

ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du varit lika

nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller en skinka i

visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."

"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma eller

borta."

"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket

svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu

sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa mat

åt eder alla."

"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr så

mycket."

"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och män;

men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rätt.

Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."

Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att hon

knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för hennes

sinne en obestämd fruktan för ståthållaren, i hvars hus hon skulle

vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna och den

af rustningen på flere ställen nedrostade drägten, skrämde henne, och

det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för vana att ganska

ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri hörde honom sällan

nämnas, annat än såsom en hård och grym man. Fru Metta var hela nejdens

tillflykt och rådgifverska, och hvarje gång bondgummorna tyckte sig

hafva något att klaga öfver knektarne eller ryttarne, som hos dem lågo i

borgeläger, så kommo de med sina bekymmer till fru Metta, och bådo

henne, genom herr Erik, framskaffa deras klagomål till herr Klas. Vid

sådana tillfällen utmålades Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste

färger. Fru Metta skref väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen

svåra att läsa och isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke

mycket till seden på denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit

öfver den vanliga början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon

dock mestadels sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon

ville. Men äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon

dag var hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så

vann hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta,

gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars Brita

en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af klagomålen

till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära herr Klas för

lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som sällan kunde förmå sig

att bli ond på sin man, vände i stället sin vrede på ståthållarn, och

brummade ofta storligen öfver honom. "Vore han icke så tyrannisk och

envis, så skulle hertigen längesen tagit Finland under sin styrelse, och

detta betryck och blodsutgjutelse och allt ondt, vore då borta." Så hade

Sigrid småningom fattat en slags instinktlik förskräckelse för Fleming,

hvilken väl icke helt hastigt kunnat skingras, ens om hon vetat att

hennes mors funderingar slagit om betydligt till hans fördel, sedan hon

sjelf lidit af böndernes framfart, och han dessutom hedrat hennes hus

med att der dröja en natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri

välvilja.

När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det

undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt, att der

få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant bland alla

dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa tillsamman med. Hon

fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset skulle se henne öfver

axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven något till lynnet, genom

sin fars berättelser. Johan, den äldste, den unge, ridderlige, ende

sonen; Karin, nästan jemnårig med henne sjelf, Hebla, några år yngre,

och slutligen den unge Peder Banér. Då tiderna började mörkna för dennes

fader, riksrådet Johan Banér, hade han sändt Peder, sin andre son i

ordningen, till Finland. Den unge Peders mor, fru Christina Sture,

anförtrodde gerna sin son i sin goda väns, fru Ebbas vård. Finland var,

åtminstone tills vidare, en säker vistelseort för dem, som hade något

att frukta af hertig Carl, och vägen derifrån till Polen var öppen. Det

syntes derföre föräldrarne godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru

Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt att i det längsta få

qvarhålla honom, hvilket ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn

omkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer

öfver hennes herres då redan osäkra ställning till hertigen.