Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter herr
Erik Liljeholm. Han framlemnade ett bref från ståthållaren, deri denne
skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil ifrån Tannila,
att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil
derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, till
gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade
att anfallas.
Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta
meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit
förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans hus. I
hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset någon
svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef
derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta slå
ihop händerna, under det hon utropade: "Åh herre min skapare, och det
sägen J så lugnt, herr Erik!"
Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än häpnad
öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt:
"Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och mycket stor är
äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock låta förskrämma oss
deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vårt hus
och våra hjertan, och det är herren Gud, och inför honom äro vi dock
alla lika".
"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu helt
förifrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke, att i
ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot sådant
fremmande".
"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke
hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han
kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här,
alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju godt
smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som behöfs".
"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt hvad
man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt göromål, och
intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, att så ta emot
herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras hvar jag ens det
skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens
uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de räcka till allt?
Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att
icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det sägs ju allmänt att
herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål."
"Och du tror sådant dumt prat, mor!"
"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall ju
sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena svinet äter
det andra; och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, så
kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga nåde sjelf sagt".
"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra
tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep
Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i
helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa att
ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett mål.
Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, "kanske
någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta och trinda
spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka strukit med".
"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos Lisa
på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De borde väl
vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de äro magra.
Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland späcket på
Tannila?"
"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går".
"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag står
här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut,
men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när något skall
uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan
flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en som kommer sig
till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i verlden".
Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå
förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till
grannarne, för att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp,
byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade
gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru
visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock icke
ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, ofta
öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att en grannfru
råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte man hvarandra. Att
hos en god vän låna en hare eller en fogel, var derföre icke alldeles
ovanligt.
Innan kort återkom fru Metta, och var snart så i sitt element med alla
de brådskande bestyren, att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan
att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades
för att skaffa fisk ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till
skogen för att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade
deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu
skulle användas. Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i
alla knutar. Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder
framsläpades derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än
för att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn
och stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något,
men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare utseende.
Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett
par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne blifvit nedrifna och
hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de
lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. Öfver borden utbredde hon
hvita dukar, enris ströddes öfver de redan förut hvitskurade golfven,
och innan kort såg det helt trefligt ut på Tannila.
Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården på
Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som ridit ut
för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på trappan, der
hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen och steg raskt upp
för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han räckande henne handen.
"Eder herre är så villig att vara mig till tjenst, så att han förleder
mig att besvära äfven eder. När man ger mig ett finger, så tar jag hela
handen. Hade jag dock vetat att klubbmännen förut våldgästat här, så
skulle jag väl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke göra eder omak.
En gammal krigsman är van att ligga på marken i samma kläder som han bär
om dagen, och aktar ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke
försmår han rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad
som råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att
öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, ty
huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så tyst
på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än synes".
Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen inför
den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke syntes
hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis hans rang.
Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den mörka hyn,
ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade det stränga
uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade dörren, steg
Fleming in utan vidare krus och fru Metta stod helt slagen qvar. "Nå för
gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke detta för mycket! Är han
herre i landet, så är jag fru i mitt hus. Icke är han kung heller!" och
modigt steg fru Metta in i rummet, derifrån hon bjöd herr Klas att stiga
in i fremmandkammarn. De andra herrarne hade ock nu inträdt och under
tusen krus inbjödos äfven de nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och
must framsattes nu i de åter upptagna silfverbägarne, och snart var
samtalet i gång mellan herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade
med bordet och matens framställande.
Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, och
endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.
Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J
sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne
bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna
eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?"
"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu knappt
hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, som nu
blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat mig åt något
bestämdt."
"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då
konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och
hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln."
"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!"
"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man kan
af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är
visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de äro
dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock velat
vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J väl herr
Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är dock en
skräckelig sak, att i flere socknar just presterna äro de, som uppreta
bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig? Finge man
blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men presterna
prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och sallt och
andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata för dem om
Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat prestegnäll, och
röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och så bli de arma
dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar och en, blott någon
säger buss."
"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!"
"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för
bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade dem
att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp dem; ty
föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de påbörda mig. Men
(här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty ju förskräckligare
bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för mig, och dess lättare är
att slå dem med bäfvan och förskräckelse, så att de en annan gång hållas
stilla. Med blotta skräcken lär det väl dock icke numera kunna aflöpa.
För att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, måste dessa
våldsverkare hållas i styr. Föga går morgondagen utan att en mängd af
dem hugges ihjäl af knektarne, som ock på dem äro mycket uppretade, så
de med lust och fröjd fullgöra sådan befallning."
Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon
skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet
skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J
skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och våld
af desse ogerningsmän."
"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett hem
tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga
och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till Åbo. Der kan
hon ju leka med mina döttrar!"
Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med
sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle
förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn",
sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar
aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud."
Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa till
mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar; men
isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört omtalas
som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning sade henne
dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon gjorde derföre
våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg djupt i det hon
sade några ödmjuka ord.
I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som af
ifver.
"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders, herrarne
behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i vårt utplundrade
hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst allt ovärdigt så höga
gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta välmeningen ersätta
bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa det än är."
"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke i
sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl omtalar
mig vara."
Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och fågel
stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid, tornformiga
kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och must i kannor
deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger om ursäkt att hon
nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank att bjuda, men sådant
stod nu icke att fås.
Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster att,
med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar; såsom
det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas syntes dock
ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad som stod honom
närmast, och det just icke i små portioner. Helt hastigt hade han slutat
sin måltid och stigit opp från bordet, till stort bekymmer för fru
Metta, som förgäfves använde all sin vältalighet, till att förmå honom
smaka på flere rätter och kakor, dem han alls icke tagit någon notis om.
Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just som
hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall man
laga mat, när det icke duger åt folk."
"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af
allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna."
"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka
hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast jag
sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt."