De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa landtflickas
öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina
blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet är dammfritt, och
lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, att deltaga i lifvets
stora skiften! Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes
blomsterland, förstöres eller fläckas hennes sirliga drägt och förödes
hennes hem af dessa samma stormar, som skaka throner och förstöra
länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan herr Erik
Liljeholm och unge herr Enevald, för att derigenom kunna kasta en blick
på den tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar äfven hennes öde
skakas.
Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han så
sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke,
lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar och
förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats utrikes,
icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i samtalet,
Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.
"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta välja
sin son till konung i Polen", sade Enevald.
"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta
besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder
till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl har
nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der han
mer och mer undergräfver konungens välde."
"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver
hertigens?"
"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar
hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af
kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången måste
han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och hertigens
fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan känna
förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. Ja, stundom
låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är understucket och af
onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen och påstår sin rätt att
bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt tillbaka, och är
grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, låter
illviljare förleda sig att misstro honom och hans goda vilja."
"Inser då icke folket detta?"
"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och
tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar han
med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva och lika
groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, emedan han
hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen för bönderna
och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat att landet oförryckt
skulle få behålla sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter och
papister dock bedraga konungen att utfärda skadeliga påbud. Och ingen
vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen
aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord heligt, och att konungen visst
ej ville förfölja sina undersåter, för det de stå vid sin sanna tro,
fast många tala om huru han vill införa det påfviska otyget och göra
Sverige till ett lydland under Polen. Men käre vänner, tillägger
fursten, och ser så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro att
hans kunglig majestät af Polen har sådant oförsvarligt uppförande i
sinnet."
"Hvarföre, herr Erik, nämnen J vår nådige herre och konung endast såsom
kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad.
"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik, "dock
bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle
tillkomma vår konung.
Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre och
konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt
tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men
så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt rycka
spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, står han som
en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel och hotelser,
som af löften och smicker. Hertigen försöker af all makt att få herr
Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit gång på gång, och
har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i rådet, och att han ej
må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver honom, men Klas är honom
för slug!"
Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I riksrådet
lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man innehar så många
stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig majestät har ju
nyligen insatt honom som general-fältöfverste och ståthållare i Finland,
med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, det kunde allt
vara tjenster för fem stora herrar."
"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, och
herr Klas är orubblig som våra gråberg."
"Ja, ja", sade fru Metta och runkade smått på hufvudet, "nog är herr
Klas orubblig alltid och skroflig med som ett gråberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner."
"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr Erik.
"Der herr Klas säger tig! skriker hertigen "håll käften, eller skall du
få dig ett truthugg", och der herr Klas säger: "du är ingen hederlig
man", der säger hertigen: "du är en tjufstryker och dertill en ölebult."
"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till
riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som menade
att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte ville släppa
dem dit för att de ej skulle få klaga på honom."
"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det
allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag
och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut riksmöte,
och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den rätt, som
icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, låter narra
sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än svenskarne måste
lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga vån att annat göra,
när de ha hertigen i nacken på sig, så skola åtminstone finnarne hålla
lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band på dem, och det
skall, med guds hjelp, ej ske så länge herr Klas har nästan hela rikets
flotta omhanda och står stark i Finland. Redlig och rättfram och utan
krångel och krokar, viker han ej åt höger eller vänster. Trupper har han
här att försvara vår konungs sak, den stund det behagar hans majestät
att återkomma till sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka
tropparna, som ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr
Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till
krigsfolket sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han
säger vara en förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats
honom att utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit
till."
"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma
annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är
det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu kostar
så ohyggligt mycket mord och brand".
"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket
lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka
sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af bonden
mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår
redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. Men hvad vill
herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han måste se igenom
fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl hertigen skulle taga
emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå till Sverige. Och dessa
fremmande legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, dessa polacker,
som i grund förakta de arma finnarne och behandla dem som vore de djur,
hvad vill han företaga sig med sådana? Skicka bort dem och vara ur stånd
att stödja sin konungs sak, eller qvarhålla dem och ha fördrag med deras
oseder. Men förr skulle herr Klas låta hela verlden gå under, än svika
sin tro och sin konung".
"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande med
dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne fara
fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om de ej
vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en hvar huru
de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före. Folk äro de ju
ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig, för att freda hus
och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och härja som röfvare
och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det ryser i en".
"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen
räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, och
visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle han lida
än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän herr Gödich
Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen han
för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd ömmar, det kan rätt gå
en till hjertat, och äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens
utskickade kringföra bref bland allmogen, om de alla verkligen utgått
från hans furstliga nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke bör
man skylla honom för allt heller. Der utmålas Flemingen som en gud- och
äreförgäten tyrann, en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara af
konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig ett olaga välde. Ja man
utsprider att konungen är död, att Hertig Karl är konung. De
påtagligaste och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och folket tror
dem och berättar dem för sina barn, och som en blodig tyranns, skall
hans minne gå till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig,
att utrota eller bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning,
länge nog har herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej
längre an, det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de
arma bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det
komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem
som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor för
plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas en
skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och alla som
de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han har belönat de
socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift i skatterna,
han har tillskrifvit och varnat allmogen, och förmanat dem att icke på
detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros mera af de
uppretade bönderne, och allt större har det onda vuxit. Det kan ej
hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet
skall ges till spillo".
"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än ohyggligheter
som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd
i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de berättat om, att
en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga mössor
på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare kunnat skära dem bättre.
Och när de sen brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre gu!
Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga händelser, när
christna menniskor fara fram som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant
spås före, och värre än sker".