När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen, drog
det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen
började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad som händt. När
hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, och steg åter fram till
gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska syntes. Endast förödelsens
styggelse låg öfverallt. Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de
slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena i de sönderslagna
fönstren, allt påminnte henne om, att hon ej blott drömt en gräslig
dröm.
"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid ångestfullt,
sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här var allt tyst. Men
huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga rum. Sigrid var lätt och
van att springa utför de höga åsarne i nejden, och nu i sin ångest
bäfvade hon ej för att våga ett djerft försök. Med ett hopp stod hon på
farstugu-golfvet, och lyckades komma oskadd ned.
Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne.
Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, och
undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der bjelkarne
voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, och fann
slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka göra sig lös.
Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande
knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras
armar.
"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen och
klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och
hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon! Mina
kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans hufvud,
min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som alldrig
smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne på det der
samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar och qvigor, och
Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och Murikki, alla döda",
och fru Metta grät så att hon snyftade, något som Sigrid aldrig förut
sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, "se", utropade hon glad,
"Stoltafin lefver än. Hon var i går litet modstulen och mådde ej väl, så
att jag lät skilja henne ifrån de andra, och skickade Matts med
Storsvarten till gamla Österbottens Annika, för att be henne komma och
stöpa bly öfver henne. Det var så godt det, så ha vi Storsvarten i
behåll. Jag vånner de nu vore här ren, så man hade någon till hjelp, att
få börja rödja undan här. Hvar hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre
välsigne och bevare oss, hvad är detta? En död karl! Rysligt,
förfärligt! Det är ju Erki. Kanske finns det dock lif i honom, jag
tycker hjertat klappar en smula. Han måste bäras in, kölden gör af med
honom annars, om han änn något lif har qvar. Tag i med du, Siri, det
duger ej att vara fin när det gäller en menniskas lif kanske, och
drängar och pigor ha vi ej nu att befalla. Men äro de då alla
ihjälslagna, efter ingen syns till ännu. Tyst, vänta ett ögonblick, mig
faller något in. Spring du och ring på klockan. Komma de ej när de höra
vällingsklockan, då äro de i sanning döda".
Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat
värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit
stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej
vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att
anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af
sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.
Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när
tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen,
tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i full
verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens värsta
spår.
Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit
räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och ingen
hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.
"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var galant.
Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa olycka öfver
de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte fingrarna emellan.
Det är säkert det".
Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter och
lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru Metta
trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon ej egde
flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, och en
bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro så
uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne".
Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på backen
bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge, nästan
ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes nu hennes
ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och illa vildt. Den
gamle han gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. Jag manar
dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen. Fullt som ett ägg, rödt som
en blomma, innan solsätt tecknadt eller korsadt". De sednaste orden
uttalade hon med hög, besvärjande röst, under det hon sträckte sin käpp
i vädret och ritade figurer dermed i luften. Derpå ropade hon tre
gånger, med ljudelig röst, den saknade kons namn och förklarade sedan
att den innan solnedgången skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt
skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller i anledning af
besvärjelsen kan lemnas derhän. Sigrid gick fram till fru Metta och sade
ödmjukt: "Mor, monne icke detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är
det rätt att låta henne utöfva det här?"
"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i
mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara
jungfru Maria nämnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i syna,
om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära
påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag lugn
både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt med all
vördnad för biskopen".
Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta kunde
ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så väl som
Brita Oxe.
Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit
hindrad ifrån att gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde vida
mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men sedan
Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar för
kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag vet om
jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de vilddjuren
lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge".
"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor Annika
och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr gått från
fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga skall det ske
hädanefter heller så snart, hi, hi, hi".
Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af mor
Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig, att hon
gjort skäl för att kallas god _mat_-moder. Nu skulle hon bege sig för
att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus, som syntes
vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att efterses.
I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen. Pigorna
skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot den kommande.
"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke och
kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de bevakade
mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken fru Metta,
eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor oro, men ännu
mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit tillfälle att varna
eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att fly från mitt obeqväma
ressällskap, och gläder mig att se, det J mig förutan undgått faran".
"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att
här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag
varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig in,
herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder för det
bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni lyckades
undkomma de vilddjuren".
"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er
inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst
osäkert att vistas der".
Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade
varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att
befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda under
taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg vid
gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru Metta sin
gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der fönstren icke
voro sönderslagna.
Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af att icke
kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade redan undersökt
tunnorna och de voro alldeles toma, de flesta sönderslagna. Sigrid hade,
blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af rummet, men fattade dock
slutligen mod, och steg fram till Enevald. "Tillåt mig", sade hon djupt
rodnande, "att tacka er för er godhet emot mig, som dock var er alldeles
fremmande. Jag förstod då ej ens för huru stor fara ni utsatte er för
min skull".
"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få göra
er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om han
vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig öfver att
Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan hon sjelf
förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig värdinna är
jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag att ni skall
fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas. Jag ber er
nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru ni kom i
upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att undfly".
Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd och
han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas
medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.
"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia. Der
beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig
oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med
dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila.
Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antåg med krigsmakt.
Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma folkhopen, som
förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr Klas för att slå
honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt spak, när den
fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet. I den allmänna
villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt, smyga mig ut till en
inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de förvarades, som togos från
Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem och red i sporrsträck
derifrån. Jag tror att man märkte min flygt, ty jag hörde skrik och
hojtande att stanna; men i villervallan torde ingen hafva kommit sig att
förfölja mig, åtminstone upphann mig ingen."
"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg om
oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der har ni
icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver hvila, och det
behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha alla haft en
besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder, vet jag ej sjelf
än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att krossa stegen, kom
ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något förvaradt; jag tänker
väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men mina sängar med goda nya
sängkläder, som stodo bäddade här i rummen, varma och sköna, dem ha de
allt fört med sig. De voro utmärkt väl tillställda, spunna hemma, och
väl väfda och med nya dun."
Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många
uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu att
sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren
tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och brasor
upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit ouppbrutet,
emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än hvad de redan
hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo löna mödan att
vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det nödvändigaste ordnadt
för natten.
Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda
hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till Tannila,
der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske kunnat
finna det hos någon af sina torpare.
Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af
omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära de
der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna och
putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka
anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då hon
tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora vägen opp
till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men stod dock
oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade: "Sannerligen är
det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot honom. Men Sigrid hann
ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig af hästen, tog den
högreste krigaren den unga flickan om lifvet, kysste henne och lyfte
henne högt, som om hon varit ett litet barn. "Se min snälla, kära
flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd och glad, och mor
Metta", han kysste äfven henne och tog henne i handen. "Se, Gud vare
lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn. Detta är nästan mera, än
jag vågade hoppas. Då är ju allt bra."
"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett
hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför ditt
eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara."
"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt
smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha känt
deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt snart
åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med våra
tjenare, kommo de utan skada från leken?"
"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han
kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem var
ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för att få
plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket att klaga
öfver."
"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet
jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket göra
för honom."
"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf till
tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på vinden, och
som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes qvar."
"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket
qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och ingen
dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta."
"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så här.
Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne fick jag
hela det ena skåpet fullt med linne."
"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?"
"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt."
"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?"
"Så J kan fråga."
"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så är
ju allt lika bra."
"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr
kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora
årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara
bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta."
"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka
bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag
ock mera van vid."
"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett
rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke
dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem har."
"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."
"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr
Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru
Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref om
från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle öfvergått
till katholska läran?"
"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen lutar
åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen, som vördig
biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med Söderköpings beslut,
låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur den ståtliga domkyrkan i Åbo.
När vår nådige konung och herre förnam detta, skref han till herr Klas
och befallte att ett sådant bilderförstörande ej skulle få ega rum, och
han ålade biskopen att taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under
marknaden lät herr Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för
att för dem uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång.
Abraham Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon
omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika och
begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens
upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser.
"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken, ty
visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade
ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."
"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han stod
på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet ej har
långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i syna. Nå han
är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde af biskopen så
jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro många af
adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland någre hans
fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt för god sed och
religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas icke borde vara
den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så kom der
en som påstod att herr Klases ryttare hade kommit i delo med en prest,
och så hade de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp
med knuten näfve, men satte sig åter ned och kastade nacken bakut och
såg tankfull och ledsen ut. "Sannerligen jag det kan hjelpa", sade han.
"Gjord gerning är gjord." Ännu funderade han litet på saken, men sade
sedan skrattande: "Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in
igen samma väg, ty sannerligen jag kan annorlunda hjelpat."
"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.
"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det
herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant
barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu blef
herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen han är
dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och värdighet och
utan all räddhåga och sade: "Herr Klas Fleming", sade han, "J ären en
stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre ligger ock på eder
ett ansvar, större än på andra, som mindre makt hafva. Eder tillkommer
att vaka öfver att i landet religion och god sed skyddas. Fienden går
omkring och vill utså sitt onda utsäde; presterna tillkommer att genom
from lära motarbeta honom, men icke att genom af menniskor uppfunna
ceremonier ohelga religionen och återföra påfviska bruk och
villfarelser, dem vi längesedan afsvurit. Men när religionens väktare
icke vördas, då segrar fienden och falska läror utspridas. Så har nu ock
hos mig anmäldt blifvit, hurusom en adelig jungfru, med sin fars
tillåtelse, vistats i det nära utrotade klostret Nådendal, och der
öfvergått till katholska bekännelsen. Riksens ständers beslut af den 21
Oktober 1595 vid Söderköpings riksdag, är eder kunnigt, det utfäster
straff af landsflykt och egendoms förlust, icke allenast för affall från
den rena lutherska läran, utan ock samma straff för den, som med vett
och vilja, son eller dotter, derifrån afsöndrar." Mig föll genast i
hågen att väl någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid
affallit från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva,
hvilka för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag
behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: "Det är en af herr
riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr Erik
Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid
Söderköpings riksting."
"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han utropade:
"Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det är allt just
ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad der beslutits, och
veten dock att denna såkallade riksdag, har intet att betyda, då den var
tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig majestäts förbud. Och
dock vill jag höra om det är någon sanning i alla dessa beskyllningar
emot krigsfolket." Nu ropade herr Klas mig och frågade: "Herr Erik
Gustafson, är det väl sanning hvad vördige mäster Erik beskyllar eder
och eder dotter före?"
"Nej, på riddareord icke", sade jag och lade handen på bröstet. "Godt",
sade herr Klas, "ni ser således, vördige biskop, att man fört eder bakom
ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter stå under _mitt_
beskydd, och dermed Gudi befallat." Och samlingen upplöstes."
"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras
hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon dock
råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka finger
åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet antaga
tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty sedan
bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod, kan man ej
vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde vara undan
faran."
"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka. Här
är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i sin gilla
gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl behöfs här."
Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör på
eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i edert eget
hus, må få sig något till lifs."
Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en
aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att du
kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad, der
du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet svårt
att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag icke."
"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess hennes
malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det färdigt och
hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru här gått våld
öfver oss."