"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa bort
en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så knottriger,
som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att koppärren ha
vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen skam, ty lika bra
menniska kan du vara, fast du inte är så fager i ansigtet; men har du
kittlarna mulna och inte skurar tennfaten blanka, så vill ingen hederlig
karl ha dig till hustru. Ändå qvasten, står den icke i vrån! vet du icke
att den skall hänga der på spiken i kontoret? Brita, Brita, om du fast
tjenar hos en torpare, så skall du vara ordentlig; och du sen, som fått
hedern komma i ett adelshus. Slå inte den öfverblifna ärtmaten i ett
brukadt fat, tag du vackert ett rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som
får den öfverblifna betan, så väl som herrskapet sjelf, som äter först
ur fatet".
"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte fru
Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade,
men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne likblek, med
stirrande ögon och vidöppen mun.
"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på dagen,
eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?"
"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa.
"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?"
"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr Enevald
Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon bröt ut i
skrik och snyftningar.
"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks hem",
sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.
Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma.
Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som en
molnsky, de äro så många".
"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de väl
vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de ska väl
veta ha respekt för folk". Emellertid syntes hon ej vara så alldeles
säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg
med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med Elsas bistånd tömde uti
källargropen under stuggolfvet, der en mängd vatten samlats.
"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt
folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet du
inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din långa
slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med
skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns".
Jöns hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru
Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, att
han halft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste hvad han
skulle företaga sig.
Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett
ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma
varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till sin
mor. Till henne hviskade han sagta: "Följ mig, jungfru, jag vill försöka
att föra er härifrån". Då hon ännu qvarstod invid fru Metta sade han:
"Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig".
"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor".
"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni är i
säkerhet". Han tog henne i handen och förde henne genom en liten dörr ut
i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han öfver henne
bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad henne
tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan. "Tag det
der täcket i famnen, håll det högre för ansigtet, så gömmer det bättre.
Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna dörr går väl
dit?"
Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.
"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i det?"
frågade en bonde.
"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt
det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat".
Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun strömmade
åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns vindsstegen?"
"Här".
"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er".
Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den
sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han i
en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen, så
att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma
återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde nu
ett par karlar för att vakta honom.
Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit några steg in på den mörka vinden,
och sålunda kände sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom
ur en dröm. Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade
endast haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon
sig med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och
denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han
lofvat, rädda hennes mor?
"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne".
Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under henne i
farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar, icke hade
hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter slöt hon sakta luckan,
knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp och nåd för sin mor,
för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla menniskor deri, och för
honom, som hon fruktade skulle få lida, för det han velat rädda henne.
Nu hade hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smög sig, mellan en
mängd gammalt husgeråd, fram till en liten glugg, derifrån hon varsamt
såg ned på gårdsplanen. Der möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af
husets tjenare låg der fallen och syntes kämpa med döden; kreatur
slagtades; blod, rykande kroppar af djur; menniskor med demoniska
blickar och åtbörder; eder och förbannelser, blandade stundom med rått
skratt. Sigrid nedföll afsvimnad.
När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen.
Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och ölstånkan
påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne jäste, såg man
på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än alldeles blek. När hon
blef varse Enevald, kastade hon på honom en frågande blick, som han
besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet". De båda väktarne tyckte sig
dock märka tecken till förstånd emellan fångarne, och bortförde genast
Enevald.
Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och råmande oxarne och
korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. Fåren
lågo snart bland de andra slagtade djuren. Eldar uppgjordes i spisarne;
i husets stora grytor kokades väldiga förråder och refvos derifrån och
förtärdes halfråa. Emellertid roade sig flere af karlarne att slå sönder
fönstren och förstöra sådant, som ej kunde medföras. Man sökte efter
flere af gårdens folk, än de man redan sett, men fann ingen. Pigorna
hade äfven lyckats gömma sig så väl, ehuru helt nära gården, att ingen
hittades. "De hade dock bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en
röst.
"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen ända
ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som
harbrännor ska vara". Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen,
klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan kort
voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.
"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är arg
och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon och
andra i hennes följe ska få tak på hufvudet".
"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af
grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru
Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig, och
man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.
"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung
dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var
gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog han
de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor
och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt. "Siså, nu
ser här folklikt ut", ropade han gycklande, och ett stort skratt och
buller uppstod under det skaran började tåga från gården.
En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina
kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes
dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och
tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade hon
för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde deras
nödrop.
Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne, och
lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste sitta
här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo, detta
hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons fröjd.
"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig nu,
när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke
behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?"
Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så tung
som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett
klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att bruka
munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon
fortfarande.
Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få
yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller Sigrid
kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar hade med ondo
och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en som satt sig till
motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt till skogs jemte husets
qvinnliga betjening, vid första skymt af de annalkande bönderna.
Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa fri innan någon af det
gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned
från vinden utan stege, men någon slags motstånd vågade Enevald ej göra,
af fruktan att reta bönderna och föranleda dem att i förargelsen stifta
brand, eller begå något annat nidingsdåd.