V.

"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob Illka,

som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade uppför en

backe.

"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor."

"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson,

unge herr Enevald Fincke."

"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna i

tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna."

Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och

till den vackra gården störtade hela skaran.

Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och

granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina

fina löflösa grenar.

Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de ifrigaste

af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer, då han såg

huru skaran tätnade, och slutligen vände uppför vägen till gården.

Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad skulle de

förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att icke ega

medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet på en af

husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se bondehären,

gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade, nästan

föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan ni ännu

kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna. Spring

bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan."

"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?"

"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."

Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt

borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna

fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de

hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de

icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå vore

bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall

klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika förslag

begrundades med all ifver.

Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade hvad

de ville.

"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och hjelpa

oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en förrädare,

som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och följ med

oss."

"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med edert

upproriska och blodsölade följe."

"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen, Enevald

slogs till marken och bands.

Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade samman

hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara klokare och

skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde finnas i huset;

men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta att på ett eller

annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt opp och bortjagade

alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig med, att i förtid kasta

eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan att bry sig om huruvida

detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort stod huset i låga, och här

var numera intet att göra. Bondhopen begaf sig bort åter, släpande med

sig det härjade godsets egare.

"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu.

"Skjuta till måls på honom".

"Kasta in honom i huset, i bästa brasan".

"Stoppa ner honom under isen". Dessa och dylika förslag hördes från

flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han

måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre på

herrars funder, än vi bönder."

"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst

göra af med honom. Död hund biter ingen".

"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta att

vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen att

uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre".

"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och harhjertan".

Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej är med

oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem

från förtryck, om de skona eder?"

"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att hjelpa

eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går ingen man af

ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så mången annan".

"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång på

böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad.

Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla eder

skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle icke

förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung, derför

sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen. Det vet ni

nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner ej komma

och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så slippa vi den

förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet från borgelägret,

som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko eller so. Ja, unge

herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja snart jaga bort

tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans Hansson sändt med

Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning att man ur huset skall

uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla adelns och krigsfolkets

gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. Endast Hans Hanssons gård

Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala, der fru Carin sitter, böra

skonas. Dessutom står här skrifvit att vi skola tåga till Åbo, ta in

slottet och ta Flemingen till fånga. Nå, J har väl icke lust att

motsträfva hans furstliga nådes befallning, unge herre".

Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa

underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes en

herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste anhängare,

herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore hemma på

godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika matförråder.

"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i

denna by."

Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led af

kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom,

erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.

Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han

samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar".

"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i

rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna skulle

öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära fordrade,

beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande land och icke

sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende blefve bedröfligt.

Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig till att bedja, att

hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig till, ehuru han väl

kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus förslag. Men detta

ville han dock ej.

Sigrid Liljeholm: Roman(#52870) · 第 7 / 49 题