IV.

I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas

Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord,

på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån honom satt,

vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref från hans

majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och vördsamt räckte

brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sedan han genomläst

brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här äro åtskilliga

befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och order skola

utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad

finnes här yttermera?"

Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen. "Här

är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige män, som

i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att icke gifva någon

akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för befallningar,

alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan befallning och

tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens råd. Hertigen

säger ock vidare: der han ock någon befallning från kunglig majestät

bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock icke kunne tro, så är

det genom orätt och falsk berättelse skedt."

"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten".

"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten.

Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning,

skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans

furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. Torde

icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, som stå

främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och förtryckande

af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje och befallning

att J ingen vart begifve eder efter herr Klas Flemings bud och

tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess vi med

riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans gagn och

bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder ålagdt,

antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt och

befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad våld och orätt,

som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, må

veta eder efter rätta."

"Fördömmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande tänderna.

"Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan."

"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på

slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till Hans

Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta eders

herrlighet på fästet."

Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader deri

och utbrast, "sådant torde dock vara ohördt i något land", i det han

häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver golfvet. "Är

jag väl en förrädare mot min konung och riket, har jag förrädiske

praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag ej låtit bruka mig

som en ärlig svensk man, från min ungdom, både i storm och slag.

Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i konungens namn, ehuru på

egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på konungens fästen och jag

har satt dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han stänga ute, som

eger att i konungens namn befalla öfver all krigsmakt." Åter satte han

sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru tung den än var, dock for ett

stycke från sin plats, slog sin knutna hand i bordet och utropade: "Men

vill jag fästningarna, med guds magt, omhänder hafva, till dess jag dem

i konungens egna händer kan andtvarda, då han, Gud gifve snart,

återkommer till sitt rike; och hvad han befaller, skall jag troget

efterkomma, trots hertigen, om jag än derför skall lifvet mista!"

Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet

liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:

"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders

herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och

förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen."

"Kasta brefvet i andra lådan", sade Fleming. "Du får gå nu. Kom igen om

en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han för sig sjelf.

"Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter dem. De ha

lika långt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett på bordet

liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade några rader,

och undertecknade det sedan:

"_Clas Fleming_,

friherre till Wik, riksmarsk,

öfversteamiral och krigsöfverste, som nu

hafver många regenter, hvilka alla

förordna, ändock jag mig intet rättar

efter mera än en, som heter konung

Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda

något till, så slår jag dem på hufvudet."

"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland, som

förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag ville

begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla såsom agnar,

alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma hundar eller

tillochmed vifta svansen för hertigen."

Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till honom

trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon vänligt

lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och ur ögonen

for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan till

vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han sade

endast: "Ebba."

Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: "åter

obehagliga nyheter, min vän."

"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig böndernas

uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre, är dårars

verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på Olof

Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt konungens

önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan att det

kostar mycket blod."

"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej din

hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft mycket att

lida."

"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige undersåter

måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet skall bli ett

förödelsens hemvist."

Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till en

fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och sedan att

veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, ja ofta utan all

anledning, göra om dig berättelser, hvilkas lögnaktighet hvarje barn

borde kunna inse!"

"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming

leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga."

"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men

menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till efterverlden

med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som illviljan utbredt. De,

som efter oss lefva, skola tro hvad de hört."

"Hvad mera, blott Han, som _öfver_ oss lefver, ser sanningen, och det

som _inom_ mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat redligt.

Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare."

"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med sig,

utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att gifva med

sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta."

"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin hand

och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid desamma,

om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga och

bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst."

"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon ber

mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet."

"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?"

"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:

"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas

Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.

"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning.

"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud,

som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna,

att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss den

nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja.

Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster

denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke

förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H. F. N. Hertig Carl

och H. H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och

beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda allt

ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden till en

ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten hela riket

lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom salig konung

Gustafs hus, alltför mycken sorg och suckan haft att bestå, och

blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans kära syster, ville

J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville förena eder med mig,

att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja Hans Herrlighet, att han

dock icke ville i det sista så hårdt stå på konungens rätt, då deraf

numera endast blodsspillan och landets förhärjelse komma kan. Är ock väl

H. F. N. den, som makten hafver, att drifva sin vilja igenom, gifve Gud

till fosterlandets välgång. Synes mig ock detta landet af partier så

sönderbråkadt, att en starker hand vid styret behöfves; det ock Hans

Fursteliga Nåde bättre torde kunna styra, än Hans Majestät Konung

Sigismundus, den sig så i de Polskes händer befinner, att han väl aldrig

detta oroliga landet med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr

Klas är såsom ett hufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet

snarligen i landet blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta,

och vilja vi tro, att om H. F. N. än regeringen eftertraktar, han dock

icke till kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser

försäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära syster,

hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och försonlighet.

Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det bästa."

"Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående det

ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som syster

Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill jag blott

orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min herre och make,

vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga eder efter

hertigen."

"Visserligen."

"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?"

"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag skulle

underkasta mig honom."

"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare

sätta sig opp emot honom?"

"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens

behag."

"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna

upphöra?"

"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen föga

ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron."

"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra

landet?"

"Jo, detta blefve troligen fallet."

"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har

framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr

Klas?"

"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela

Sverige och Finland hafver svurit tro."

Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det

så."

Efter en stunds tystnad började fru Ebba åter: "Min vän, jag kom nu in

till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter. Du har

ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga dotter. Hvad

synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid, vistas i vårt

hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som mästar Erik gjort

emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har jag tänkt härpå."

"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för all

hans trohet och vänskap emot mig."

"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom att han skulle få

sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men", tillade hon

med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han skulle hitsända,

vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi här en 40 à 50

personer att dagligen bespisa, och förråderna börja tryta. Jag ville

just fråga härom. Från Qvidja är större delen af afkastningen inhämtad.

Det torde väl vara nödigt, att från de andra godsen låta leverera något,

så framt du ej vill taga af kronans förråder, åt det myckna folket."

"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa tider.

Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig."

"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers tunga,

så må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens folk."

Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han höll

utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat, sedan en

utfärd på morgonstunden.

Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade: "förbarma

sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får du din man ens

borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som herrarne der i

Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än jag är en

skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa papillotter i

raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att han ej skulle sätta

tassfärdor på dina hvita golf."

"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i hans

lurfviga pels!"

"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen."