Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och
rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen vid
Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast ordades
dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten till
kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob Illka,
stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere samlades
till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande. Stundom
utstötte någre ett ha! eller annat kort ord, händerna foro till
pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte en och
annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men småningom
sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet syntes så
fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes veta af något
annat.
De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre
markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig
föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup
harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och
resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade,
lifvades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt
vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten, svarta,
dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt på afstånd,
och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta, att haglet skall
förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men ännu bryter ovädret
icke löst, ehuru man ser förebuden.
"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "Så har Flemingen låtit
utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet icke
huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor, och der
sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars kläder, ryckt
brisken af deras hals och ringarna ur deras öron, hästen ur stallet och
kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet icke, att
Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om lindring från
borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och sköflat i Salo och
Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och ha vi ej sedan med
våra söner och drängar, med egen kost och egna vapen, försvarat oss. Och
nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten, nu skola vi rappas och
skinnas af knektarne. Här ligga skottska ryttare, här ligga
upplänningarne och finnar dertill. J veten ock huru herr Klas satt vakt
både på sjö och land, att ingen skall få klaga hos hans fursteliga nåde,
hertig Carl, eller sända ombud till riksmöten, som han sammankallat; och
huru strängt herr Klas straffar alla försök att hos fursten söka hjelp.
Men vi, som här stå, vi ha dock lyckats komma både fram och åter. Ville
jag för eder omtala huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi
hafva svultit, vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt.
Och der har han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket
lider; den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har
jag arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på
att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka."
"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?" frågade en röst ur
hopen.
"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle vända
oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa oss med
råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig rådgifvare. "Gån
omkring på gator och gränder", sade han, "och der J sen folk röras mera,
så ställen eder i gatumötena och ropen och klagen. Talen om huru
Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot konungens och hans
furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet och tyranni, och om J
någon historie hört om honom, som till ondo är, så utskriken och
utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock intet så ondt, att
han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot qvinnor och barn."
"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden med
vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen komma
inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några fenickor
svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni. Hans furstliga
nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt hos oss, och då jag
svarade att fjorton bönder egde att sörja för en knekt, och tjugu bönder
för en ryttare, så ropade hans furstliga nåde: "Om tjugu bönder icke
kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton en knekt, så förtjena de intet
bättre än att blifva plågade och förtryckta af både ryttare och
knektar", och så reste sig hans furstliga nåde och såg så vred ut i
ögonen, att våra hjertan bäfvade i oss, och han höjde sin knutna hand
högt opp i vädret och skakade den, och så sade han: "Jag vet ingen annan
råd, än skaffer eder rätt med eder egen hand. J ären väl så många, att
ni må kunna slå dem ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och
gärdsgårdsstörar."
Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade
knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade alla
stilla för att höra mera.
"Jag vågade nu ödmjukt förklara", fortsatte Bengt, när sorlet tystnat,
"hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att vi skulle taga
våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke rätt på alfvare
vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar, eftersom herr Klas
vore insatt i sina höga embeten af konungen, och handlade i hans namn."
"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade:
"Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven J ej
lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som förstör vår
konungs och herres land, och förleder folket till uppror emot sin rätta
öfverhet, och håller sina knektar i landet för att befrämja sina
förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot denne stråtröfvaren
och hans anhang, och varen trogne eder konung och mig, eder anborne
furste. Blott J stån på eder till lands, skall jag väl sörja för att
hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå manneligen på sig och icke
låta kufva sig af Flemingen och hans kreatur." Derpå tordes vi intet
annat än gå vår väg, ty han såg mäkta grym ut. Och så sökte vi oss hem,
under många faror och vedermödor."
"Bröder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, så att det skallade kring
kyrkogården, "viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu
svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta
Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga stamp
och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då intet
annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve, hertigen
uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt att
befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen. Ären J
fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort honom, slån
ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste. Kamrater, gripen
till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar, klubbor; kom: ned,
ned med Svedjeklas och hans anhang!"
"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som äro
klädda i kläde, äro folkets förtryckare."
Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa sig
mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig helt och
hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade öfver Finland,
och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu sommaren förut, för
sina stämplingar blifvit fängslad och förd till Åbo slott; derifrån han
dock lyckades undkomma. På andra trakter af landet arbetade, för samma
sak, Hans Fordeel och flera andra, äfvensom många hertigens utskickade.
Men vördnaden för konungen och hans befallningshafvande, höll ännu
bönderna tillbaka, ehuru redan på flere håll blod gjutits.
Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att de egde
rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde ingen rätt att
beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden behöfde icke föda
knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst, utan endast till
Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var böndernas ifver och
harm drifven till sin spets.
En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem stormade
bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till klubbekrigets
gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands jord med
fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder emot bröder;
som härjade, som sköflade, som brände, och hvars spår först sent
utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef ett rof för
hungersnöd, pest och elände.
Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick, hör
icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, allt mer
tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess spår. Hvarest
knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de under isen, eller
ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att egaren af en gård,
hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare, då sköflades, utan
vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand och härjande.