II.

I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren suto

husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo långa

trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små fenstren väfde

en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades spinnrocken lika

ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru Sigrid, och det fina mjuka

linet drogs af hennes runda, hvita fingrar, till ett garn, så jemnt och

glänsande, som silke.

Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder vid

spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om

rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna, än

stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska, än

hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. "Åh ja, väfven

håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och när hon så

vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som sjelf lärde

henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes hade dött åt

året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde han lära henne

spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått att sköta här i

verlden, och af godt och rent adelsblod har man kommit, och icke

behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr Regert Oxes, tränger

en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta ko, så för hon sig, fast

hon klär sig med pjukmyssa".

Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott så noga,

som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade ingenting.

"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "När herr Matts, pastorn, reste

för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen, mester Erik,

som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med samma anmäla,

hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och begära straff

öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle herr Matts mente väl

bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig skall ingen förolämpa, om

än min herre och man icke är hemma för att försvara mig; såsom han ock

sällan är hemma, utan mest i Flemingens följe."

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i

nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd af

torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid sig

sjelf: "ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år blifvit

hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan man ha något

att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i dessa tider, då

ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr Clases knektar. Ja, det

säger jag för sann, om än herr Erik håller honom i ära. Men se det

gjorde saken, att jag lät drängarne lägga en julkaka i notkilen i första

notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. Gamle herrn på

Storby mente att det vore signeri. Bara gammelprat! Är inte bröd guds

gåfva, och hvad är det för ondt i att locka fisken? Men herr Clas, han

lemnar hvarken kakan eller fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag

karl, jag skulle ge den bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans

fursteliga nåde, hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som

förhexad i Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom

den afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med

Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker

landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik.

Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den

landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen på

sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa, att

skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid i

landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina

upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar

krigsfolket i landet."

Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med skäl,

att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men deremot,

liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och vara

öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än hon för

resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.

"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på

åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med sig!

I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad."

Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon ej

förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och tummade

på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom örat, och

framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns vara en

kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta Liljeholm, att

infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad som

under hennes frånvaro borde uträttas.

"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har man

mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna hålla

ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra spinner

hon, det måste jag medge." Emellertid fick nu ändå Sigrid en mängd

förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle

uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en

arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta med

tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans botten

fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att medfölja till

sin matmors och hästens uppassning.

"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var aktsam

om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går; jag

tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem. Se så,

gu signe er allesamman nu."

Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med temmeligen

god fart, under dugtiga knuffar och stötar på den ojemna och gropiga

vägen.

När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens

vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt göra.

Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt sammanpackade,

och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga. "Hvem kan nu neka

barnen att få se hans högvördighet", menade gummorna, och så tog en hvar

sin minsta unge på armen och en hel skara omkring sig, och visst skulle

en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med linhvitt

hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel skog af

tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt bevuxen med

ängsull.

"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si", sade, med litet vigtig

min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick

rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan."

"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?"

"Han åt rätt som annat folk, vet J mor."

"Håken, gjord han så, dä kunde jag alder tro."

I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna. Det var

fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att framtränga. När

gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla kända Tannilafrun,

som man nog visste skulle förstå att göra sig väg, så jemkade en hvar

rum så godt hon kunde, och snart stod fru Metta främst för skaran vid

kyrkdörren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren

till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom stod

presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen. Ett par

capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd stodo

åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i kyrkbänkarne

sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och anmäla sina

påståenden.

"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid

kyrkdörren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok, "följer

nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att hafva låtit

ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en koskälla."

Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som

framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga det

högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men ikring

munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig

öfverskylas.

Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. "Skall det då alltid vara

klagomål öfver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest,

och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne."

"Högvördigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gången åtminstone

synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta guds

församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde icke hafva

förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista ofreden, bortförde

de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen sammankallas? Icke kunde

den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och vänta. Men si, när koskällan

ringdes, visst kröp der folk ur alla stugor, båd byggare och deras

kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig eller skällan sämre, för det min ko

ringt med den; nog ha många andra nöt ringt klockorna, äfven till

samgång, utan att deröfver blifvit klagat hos biskopen."

Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: "en

rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har försummat

denna skyldighet, såväl som mången ann."

"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann råg

öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att blanda

i barken, till att fylla sina och barnens magar."

Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: "för denna gång

må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett af

enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till last."

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom sin

hatt, i det han halfhögt sade: "Kan väl härnäst ställa mig sjelf på

kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå

kommer an, och det så det hörs."

"Lisa Eliasdotter har offrat ett ljus på altaret, för att få god

kalflycka", uppläste åter notarien. "Saken är erkänd."

Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och djefvulens

funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en söndag vid

kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas."

"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar

öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt."

Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt

andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram

och sade bjert: "Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit

henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla

snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru

Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men si

så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne."

Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började

just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen och

bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät sig

göra.

De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse sidor

om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.

Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre

kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och sade:

"Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock alla såsom

stoft inför herran, och J mågen icke inför honom förhäfva eder, eller

drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder båda till spott

och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder adeliga värdighet icke

ske kan, så mågen J båda eder kyrkostöring sålunda godtgöra, att J till

kyrkan erläggen 10 mark och påföljande söndag detta edert godtgörande

från predikstolen tillkännagifves."

Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva

vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade sjelf

äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon halfhögt:

"En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte får sitta så

bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i hvarken kyrka eller

bänk; och än mindre hennes doter, som hon föder opp till papisteri och

styggelse."

Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande på

henne, hon steg närmare och fortsatte: "Ja väl, det är ju allom kunnigt,

huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla nunnehålet

Nådendal, och hur flickan der signat och messat med afgudiska fukter.

Och en sån täcks anklaga hederligt folk!"

Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm, emedan,

enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera intet annat

skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande, och resten af

aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga kyrkans

räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna undanställt

papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit

psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för att sätta sig i

en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och började psalmen.

Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned. Sålunda måste båda

fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta hade väl ej rätt kunnat

höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan när denna talade, hade hon

stått nära biskopen och vändt ryggen åt fru Metta; men hon hörde ändå

nog, för att finna att det gällde någon beskyllning emot henne. Nu var

det ogörligt att få säga ett ord. Fru Metta satt en stund qvar, men det

började skymma, gudstjensten var lång och hon nödgades, innan dess slut,

lemna kyrkan, emedan det skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif

och lem, i mörkret resa hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller

anade hon att fru Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt,

som fallet var. Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda

något. Men icke var hon god till sinnes.