I.

Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver sjön;

när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för dess framfart

och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i den fordna

klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från träden. De

planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva förgåtts i

vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är nu ett snår af

törne och tistel, och endast några få, små sängar i ett hörn, synas ännu

vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till

kryddor och läkedom, goda örter.

Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till

hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och

till hälften nedfallen i grus.

Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter, är

detta din härlighet!

Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och

höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta

derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin

förstörda boning?

Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind är

fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater

prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra är ung,

kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter på en låg pall

vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan många år den enda

återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid

Eriksdotter Liljeholm.

"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders,

sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det

knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar lefver

i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den sista skärf,

hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, de heliga icke sakna

sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu, min Siri, lemna mig

messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa tjenarinna, må uppläsa

bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens skulle få hålla den

heliga messan. Knäböj min dotter."

Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på hvilken

hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska bönerna, af

hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid bad i sin själ,

att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej ville neka sin nästan

döende anförvandt att deltaga i hennes andakt.

Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder har

lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina ögon. Mig

synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan knäböjde och

ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville förkorta denna min

långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med detsamma nedföll denna

blomma af metall, som förut haft sin plats i hennes heliga hand. Jag

anser detta som ett tecken, att hon beviljat min bön. Jag har sutit här

ensam i många år. Ack, nästan ifrån den tid jag blef invigd, började det

nya kätteriets framgång! O Siri, o mitt kära barn, att jag skall se

äfven dig, min halfsysters dotter, vara .... Dock, det måste ju så ske.

Jag har ju lofvat din moder att icke söka att rubba din tro, och det

skall jag hålla. Jag skulle ju ock, om jag lyckades föra dig till den

heliga katholska tron, endast offra ditt unga lif åt ännu flera

vedermödor, än dem lifvet alltid eger. Och dock borde väl icke

verldsliga beräkningar få ega något inflytande i andliga ting. Ack, den

ensamma blir svag äfven i tron, då hon ingen ledare eger. Sancta

Brigitta, ora pro nobis. O sanctissima virgo Maria, ora pro nobis."

Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och hon

började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa, och

hennes hufvud sjönk mot hennes bröst.

Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt hvita

hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett ögonblick,

sade hon med svag röst: "tack mitt barn, det blir lättare nu åter."

"Jag är ju dock en så dålig hjelperska", sade den unga flickan, sedan

nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, "vill då icke min mors

syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna

bättre vård."

"Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat, sedan

jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och den

heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna

tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen blifvit

öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld; huru dess

murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett huru hvar

man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar, och sjelfva

allmogen nekade att betala skatten till klostret, och huru öfver

hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta Brigitta,

borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja klostrets

dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne, för att betala

de dryga, klostret pålagda skatterna."

"Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig, men

andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till mig fanns

qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville upprätta

klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke lik sin

broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff, då han ville

ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarföre ock den heliga slog

honom med vansinne. Snart var dock denna skymt af en dagning för den

heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma, har man dock tillåtit att få

sitta qvar här och vårda, så vidt jag kunnat, de heliga qvarlefvorna;

fastän man med våld utdrifvit de helige fäderne Franciskanerne från

Raumo, redan för öfver fyratio år sedan. Och dock hade som ett

järtecken, två år förut, staden brunnit opp, och året derpå den

kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock ur sanct Olofs kloster i Åbo

de vördige fäderne Dominicanerne. Men järtecken och straff trotsas af

detta syndiga slägte! Liksom för att håna det heliga, nedrefvos klostren

i Wiborg, för att -- o styggelse! -- för att dermed upphjelpa

fästningsverken! Se, mitt barn, här i detta hus har jag lefvat öfver

sextio år, här hoppas jag vår fru och helgonen låta mina gamla ögon

slutas, och mina gamla öron domna. De hafva så många år nödgats se och

höra omtalas all den styggelse, som bedrifvits. Sedan har jag

visserligen fröjdats åt att åter en rättrogen konung, vår Konung och

herre Sigismundus, intagit sina fäders thron. Måtte helgonen bevara

honom för allt det svek och argan list, som ställer sig emot honom, och

gifva honom makt att skydda den sanna tron och återföra de

vilsefarande."

"Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver ro,

äfven den unga behöfver sömn. I morgon, om helgonen ännu bevarat mig vid

lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig åtskilligt, som

du bör veta. Dock torde vara bäst, att först låta gå förbi den stund, då

de omkringboende äro vana att komma hit, för att begära bot för sina

åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara något mera stärkta, så att

jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad jag önskar säga."

Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och

Siri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell,

emedan de många toma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska. Hon

läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne icke

måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska gudstjenst.

Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der syster Elin

tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga klosterkyrkan.

Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig höra ständig rörelse

derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte hon att derute messades

eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon sig tillsammans vid tanken

på den tid hon skulle tillbringa i denna öde boning, ett hem endast för

obekanta makter. Men hastigt satte hon sig opp, kastade en klar blick

omkring sig i månskenet, såg hur den åldriga slumrade på sin bädd, och

sade vid sig sjelf: "fy Siri, skall du vara barnslig och pjåkig! Skulle

jag väl vilja lemna den gamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej

visst icke! Åh, det är detta myckna underliga prat om helgon och

allahanda döda menniskor, som gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag

kunnat tro, att jag skulle få så mycket att göra med detta påfviska

kram. Månne det är synd att höra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven

hennes väg föra, så from och troende hon är! Och hvad angår mig att

bedömma henne? Vårda och sköta den gamla, bör jag, om hon än vore en

hedning. God natt nu, underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig

ned, och läser än en gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst." Och

så gjorde ock den femtonåriga.

Följande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten, för

att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel åt alla.

Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle läsas öfver

den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla, att, efter

hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar.

Sedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock

utanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga

flickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och att

nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle komma i

flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en helsodryck:

"Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha tänkt på Elin

Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all den tjenst, hon

gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och så ha de skickat

ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg ni inte huru vacker

och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så ljus och fin och

stilla. Jo tro man på att så är det."

"Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det aldrig

gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?"

"Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det, kom

i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen ändå, och

det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt att skicka

englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne."

"Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit, att

ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan stygg,

när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den kuren jag

lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste

befallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen

lärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här

klostret, bara signeri och styggelse."

"Nå huru var den boten som herr Lars lärde."

"Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva på

den första: J namn faders + sons och den helige andes, och på den andra

oblaten skrifver man: och sonen + sjelfver gud och på den tredje

oblaten: och den helige ande + som för dig lidit hafver, och så äter man

dem tre dagar å rad. Och si det är intet papisteri och signeri under, så

att om det hjelper, så är allt godt."

"Ja ja", utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin veckade

duk på hufvudet, "nog kan det väl vara bra, men nog vet jag mot

skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste drottning

Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin syster, fru

Märtha. Och det har jag hört af min mor, som tjente sampiga på Åbohus,

med en som hade hört det af en tjenstepiga på Hörningsholm. Och det är

godt mot alla åkommor, och det är att skafva hjerpfjädrar af pennorna

och torka och gnida fint, och dricka det med varmt öl, äfvensom att

bränna fjädrarne och sedan lukta på dem."

"Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet ändå

om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i morgon efter

den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr, och kan väl göra så

nu med. Ser J mor", sade gumman och såg klok ut, "här bär jag på mig en

jernbit under tröjan, och så kan icke något trolltyg bita på mig."

Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan:

"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld, och

som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af mig.

Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett litet

stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut, jag kan

deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina egodelar, en

gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli ett nytt rof, om

det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett minne af mig, och

tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga bondemän, åt hvilka

jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må ärfva detta lilla

gods, om det är sanning att min gamle frände dött och att det öfvergår

på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen, och bönderna hafva

derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är helt litet och af ringa

värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene halssmycke med rubiner

eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll det. En åldrigs

välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång göra dig större

tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra."

"Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stödd mot Sigrids arm,

gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg. "Jag vill

nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till någon nytta; men

ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår? Hufvudsakligaste skälet

till att jag meddelar dig denna hemlighet, är den, att jag icke vill att

den skall dö med mig. Må äfven du, innan du lemnar verlden, meddela den

åt någon annan. Se här, mitt barn, så skall du vrida på denna sirat, då

öppnar sig, som du ser, en dörr. Detta var fordom en gång, som sträckte

sig långt, man har sagt ända till Åbo. Hvart den än gick, den var

åtminstone en utväg ur klostret, som endast några få kände. Nu är den

igenrasad längre fram, men som du ser, är här dock ett stycke ännu

öppet. Detta ställe känner numera ingen annan än jag. Upptäckas kan det

svårligen, före den dag, då kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan

det tjena att rädda någon undan förföljelse. Omtala det derföre icke för

någon. Det har förut räddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra

det."

Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta meddelande,

men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna något, som ingen

annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock hade reda på så

mycket.

Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det stolta

klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast kyrkan reparerades

och begagnades sedermera. Men går du en morgon på den lilla staden

Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt strumpstickorna röras i

händerna på hvarje mötande liten flick- eller pojkbyting, då ser du ett

ännu lefvande minne af den heliga Brigittas systrar.