Då Anna-Clara var sju år och gick i första förberedande klassen kom hon en
dag och begärde en psalmbok.
--Hur så, sade jag.
--Därför att Gunvor har en i morgonbön som hon är så mallig över.
--Det är möjligt, svarade jag, men jag har inte hört, att så små flickor
behöva psalmbok.
--Men Gunvor har en.
Alltså gick jag för att köpa en psalmbok.
Det finns många olika psalmböcker. Små, vackra böcker med mjuka skinnband
och guldkanter på bladen och så stora böcker med enkla rediga bokstäver.
Jag bestämde mig för en sådan, ty den var billigast och barn böra tidigt
vänja sig vid sparsamhet, framför allt i allvarliga ting.
Jag skrev Anna-Claras namn i psalmboken och gav henne den efter middagen.
Hon blev nästan lika glad som då hon fick sin första boll. Hon tog boken
och sade:
--Den är precis likadan som den Gunvor har. Varpå hon gick in för sig själv
och stängde dörren.
Jag satt en stund och tänkte över fallet, tills jag--må gentlemännens alla
helgon förlåta mig!--gick fram till dörren och kikade genom nyckelhålet.
Där stod Anna-Clara mitt i rummet framför den stora spegeln. Psalmboken
höll hon uppslagen framför sig och med sin falska röst sjöng hon ur boken.
Då och då tittade hon i spegeln för att se hur hon gjorde sig. Ibland satte
hon hårrosetten rätt och ibland var det ett veck på kjolen som inte låg som
det skulle.
Jag öppnade dörren och steg in.
--Min kära Anna-Clara, sade jag, en psalmbok är en mycket allvarligare sak
än vad du föreställer dig. För att sjunga ur en psalmbok behöver man ingen
repetition framför en spegel. Det passar sig inte alls. En psalmbok är
ingenting att kokettera med. Då du kommer högre upp i skolan kommer din
lärarinna att berätta dig vad en psalmbok egentligen är.
Anna-Clara satt tyst och allvarlig. Så såg hon mig rätt i ansiktet och sade
i en bestämd ton:
--Jag vill bara säga dig en sak: _man går inte in i ett stängt rum utan att
knacka först_!
Jag tror inte att Anna-Clara är mogen för de religiösa spörsmålen.
[Bild]