Han sprang ut i vestibulen. Någon ringt? Hör efter noga!
Där kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett fönsterbord och
såg på matsedeln med den trötthet i blick och min som man ofta finner hos
de gamla uteätarna.
En vaktmästare kom rusande från vestibulen. Anna-Claras fader såg honom
komma och sprang emot honom.
Telefonens mikrofon låg på ett litet bord avlyftad från apparaten. Mannen
som kallats, tog luren i sin hand, såg på den och tänkte: ett ord är
nyckeln, till liv eller död.
Han hörde sin egen röst och så i sitt öra en annans, som sade:
--Tänk det var en flicka!
Han släppte luren och sprang uppför trappan till matsalen. Scenen var ny
mot nyss. Vaktmästaren vid sin vägg såg glad ut, fröken vid pulpeten smålog
och den gamle uteätaren gjorde en gest som ville han säga: Sitt ned unge
man och dela en flaska vin med mig!
Visste de vad som hänt?
Han stannade framför vännerna och ropade högt:
--Nu har hon kommit--Anna-Clara! Hon hälsar så mycket!
Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen,
med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den gamle
uteätaren--men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man.
* * * * *
De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem. Modern låg med
händerna knäppta som till bön. Han såg på henne och med en glimt av avund
tänkte han:
Så lycklig har jag aldrig sett henne.