Anna-Clara kom sist av tre. Och hennes moder blev mycket glad då hon
äntligen kom. Hennes fader blev också mycket glad, men han visade det icke
fullt så mycket, _ty han var en man_.
Anna-Clara föddes en söndag, mitt i vintern, en mörk och tråkig
februarisöndag, så tung och dyster som endast en vintersöndag i en stad
kan vara.
Gatorna lågo öde och tomma, ty människorna ville inte gå ut i detta råa
väder.
Då klockan blev fem, gick Anna-Claras moder och fader för att äta middag på
en restaurang. Icke därför att de brukade göra det, utan därför att två av
deras vänner, som också voro gifta och leddes om söndagarna, bett dem om
sällskap. Människor som varit gifta några år, ha ofta mycket svårt att vara
ensamma.
På restaurangen var det inte mycket folk. Anna-Claras föräldrar hade valt
denna lokal just därför. De visste att de skulle få vara ensamma med sina
vänner.
Och så blev det en festmiddag denna döda tråkiga söndag. Detta trots att
ingen hade menat det. Det var den femte gästen som ordnade om alltsammans
och vände en enkel tråkig söndagsmiddag till något helt annat än vad man
tänkt från början. Den femte gästen var Anna-Clara. Hon kom inte till
början av middagen--men så var hon ju heller inte bjuden, så hon visste ju
inte om att hon skulle passa tiden. Hon kom till fågeln.
Hennes moder reste sig och sade:
--Jag tror ...
Och sedan hände en hel mängd i flygande fläng. Telefon--en bil--och en man
som stod ensam kvar på trottoaren, barhuvad, tittande efter vagnen som
försvann.
Anna-Claras moder ville vara ensam då hon mötte sitt barn.
Mannen gick tillbaka till vännerna. Han såg sig omkring. Det var som han
aldrig förut sett detta rum. Där hängde en vaktmästare mot en vägg och där
satt en kassörska vid en pulpet. De sågo trötta och döda ut.