_Anmärkning._
Uti en öfverlemning ifrån ~S. Småland~, förtäljes om två fattiga pojkar
som kommo till en kungs-gård; der blef den äldste tagen till stall-svenn,
men den yngste kunde icke bli annat än trapp-sopare. Hvad det led, kom
han dock i stor ynnest hos konungen för sin hurtighet skull. Häröfver
blef den äldre brodern afundsam, och tänkte nu bara uppå att kunna
förderfva honom.
En dag gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans bror kunde
skaffa igen de två ~gull-bockarne~ som konungen mistat för så och så lång
tid sedan, allenast han blefve hårdt tvingad. Konungen tänkte det var
sannt, kallade straxt pojken inför sig, och sade att om han inte skaffade
igen gull-bockarne, skulle han mista lifvet. Nu visste pojken sig ingen
råd, utan gick ned i stallet, satte sig på marken och grät. Då var der
en häst vid namn _Lifven-grå_, som frågade hvarföre han grät så. Pojken
förtäljde allt som det tilldragit sig. Hästen återtog: »gråt inte, du,
utan gå till konungen, och säg att du vill ha så och så mycket fläsk och
bröd, och en lång stege, och mig att rida på. Sedan vill jag hjelpa dig;
men du får inte röja mig för någon.» Ja, pojken lydde honom, gick inför
konungen, och fick hvad han bad om.
Pojken och hästen gåfvo sig nu på färd, och kommo till en stuga hvarest
de två gull-bockarne gingo och betade. Genast tog pojken sin stege, klef
upp på taket, och kastade ned fläsket och brödet genom rök-fånget. Men
långt innan käringen hunnit plocka upp allt fläsket, hade han redan tagit
gull-bockarne och ridit sina färde.
Någon tid derefter gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans
broder kunde skaffa igen ’~gull-tärnonrna~’ (!) som varit borta så och så
länge, allenast han blefve hårdt tvingad. Nu aflopp det på samma sätt;
pojken gick ned i stallet, och fick goda råd af Lifven-grå. Sedan begärde
han ett långt stycke väf, tog sin häst och gaf sig åstad. När han så kom
fram, kastade han ned väfven genom rök-fånget; men innan troll-käringen
hunnit mäta upp den, så lång den var, hade pojken tagit gull-tärnorna och
flytt sin kos.
Slutligen skulle pojken ännu en gång åstad, för att skaffa igen
~drottningen~ som varit borta så och så länge. Han tog nu allenast med
sig en träd-pinne, en gran-borre och en ko-patte; kröp sedan upp på
stugu-taket, och lät fånga sig af troll-käringen. Han blef så insatt på
en stiga för att gödas, och när käringen bad honom sticka fram fingret,
att hon måtte känna om han var fet, räckte han först fram träd-pinnen,
sedan gran-kotten, och sist ko-patten. Ändteligen lockade han käringen
att sjelf sätta sig på kak-spaden, och sköt in henne i ugnen, hvarefter
han frälste drottningen, och red glad hem igen till kungs-gården.
Nu fick hans äldre broder skam för sin falskhet; men pojken blef en stor
herre, och lefver och mår väl än i dag.