1.
Wall-Pojken och Jätten.
Liknande sagor förekomma:
4. Hos =Tyskarne=: -- _D._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder der
Herzogthtümer Schleswig Holstein und Lauenburg~, Kiel 1845, N:o XVII, ss.
442-445, »_Dummhans unn de grote Rys_’».
6. Hos =Perserne=: -- Sagan »_Ameen of Isfahân and the Ghool_» finnes
äfven upptagen hos KLETKE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin 1844, Th.
III, ss. 54-57, »_Amin der Kluge_».
9. Hos =Irländarne=: -- Se KLETKE, anf. arb., Th. II, ss. 149-157, »_Die
beiden Riesen_».
10. Hos =Wallacherna=: -- Åtskilliga drag i sagan »_Bakâla_», hos SCHOTT,
~Walachische Mæhrchen~, Stuttgart und Tubingen 1845, ss. 231-233, 234-235.
11. Hos =Danskarne=: -- Se CARIT ETLAR [BROSBÖLL], ~Eventyr og Folkesagn
fra Jylland~, Kiöbenhavn 1847, ss. 29-35, »_Bjerg-mandens Dreng_».
2.
Käringen som wardt stekt i ugnen.
Liknande sagor förekomma:
1. Hos =Tyskarne=: -- _C._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig
1845, ss. 55-60, »_Hänsel und Grethel_». -- _D._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen
Märchen und Lieder der Herzogthtümer Schleswig Holstein und Lauenburg~,
Kiel 1845, N:o XIX, ss, 449-450, »_Peter und Lene_». -- _E._ KUHN und
SCHWARTZ, ~Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848,
hvarest förra delen af berättelsen återfinnes ss. 319-321, uti sagan
»_Die alte Frick_».
4. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel II, N:o 53, ss. 92-96, »_Smörbuk_».
5. Hos =Danskarne=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~, 1:ste Samling,
Kjöb. 1823, ss. 1-6, »_Pandkagehuset_».
6. Hos =Wenderne=: -- Se HAUPT und SCHMALER, ~Volkslieder der Wenden in
der Ober- und Nieder-Lausitz. Aus Volksmunde aufgezeichnet und mit den
Sangweisen, deutscher Uebersetzung, den nöthigen Erläuterungen, einer
Abhandlung über die Sitten und Gebräuche der Wenden und einem Anhange
ihrer Märchen, Legenden und Sprichwörter~. (2 Th. 4:to). Grimma 1841-3,
Th. II, ss. 172-4, »_Hänschen und Hannchen_».
_Anmärkningar._
4. En annan öfverlemning ifrån ~S. Småland~, som för öfrigt instämmer med
uppteckningen A, slutar sagan dermed, att torpare-barnen togo jättens båt
och gåfvo sig undan på sjön. Som nu jätten kom hem och fann sin hustru
stekt i ugnen, men såg barnen ute på vattnet, lade han sig ned för att
dricka ut sjön. Då ropade pojken: »Far, far, se bara hur jag flyger!» I
detsamma ville jätten resa sig; men hade druckit för mycket, så att han
sprack; hvarefter barnen togo hans gods, och drogo gladeligen hem till
sitt igen.
5. Enligt en uppteckning ifrån ~Wermland~, kommo torpare-barnen till ett
berg, hvarest bodde en trollkäring, vid namn _Berg-dusa_. Som trollet nu
fick höra buller, ropade hon:
»Hvem är det som braskar och äter på mitt tak?»
Pojken svarade:
’Jo, det är _Sankte_ Peder och jag.’ --
Fortsättningen är lika som ofvan. -- Barnen bli fångna, och sättas i en
’jern-bur’ för att gödas; men undkomma genom pojkens fyndighet.
3.
Pojken som stal Jättens Dyr-gripar.
Sagan förekommer:
3. På =Tyska=: -- Uti en förvirrad form, hos KUHn und SCHWARTZ,
~Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 324-326,
»_Die drei Burschen und der Riese_».
A. Swärdet, Guld-hönorna, Guld-lyktan och Guld-harpan.
_Anmärkning._
3. En uppteckning, ifrån ~Södermanland~, instämmer nära med den
öfverlemning som ofvan meddelas. -- Berättelsen handlar om en torpare som
hade tre söner, af hvilka den yngste het _Yventott_. När så torparen dog
och sönerna skulle skifta arfvet, fanns intet att dela utom en ko och ett
bak-tråg. Då togo de två äldste bröderna kon; men Yventott fick nöja sig
med bak-tråget.
Yventott gaf sig nu att vandra, och kom till en kungs-gård, hvarest
han fick tjenst som kol-pojke. På andra sidan sjön bodde en jätte, som
kallades ’_Oden_’. Han hade många kostbarheter: en ~gull-lykta~, tre
~gull-hönor~ och ett gyllene ~svärd~, utom annat silfver och guld, och
dem ville konungen på kungs-gården gerna ega. Han gaf så ut ett påbud,
att hvem som kunde skaffa honom Odens dyr-gripar skulle få prinsessan;
men huru många som försökte, var det ingen som lyckades.
En qväll tog Yventott sitt bak-tråg, rodde öfver sjön, och stal jättens
gull-lykta, såsom ofvan förtäljes. Andra qvällen lockade han jättens
gull-hönor i sin båt, och kom likaledes undan. Men allt gömde han sitt
byte på stranden, så ingen visste derom.
Nu återstod allenast att vinna Odens gyllene svärd, och del var det allra
värsta. Men Yventott fann på råd; han tog sin båt, for öfver sjön, klef
upp på jättens stugu-tak, och spejade ned genom rök-fånget. Som han nu
såg att jätten ville gå till hvila, kröp han ned och gömde sig bakom
dörren, och när jätte-qvinnan skulle stänga, satte han allt fliken af sin
tröja i dörrspringan, så att dörren inte gick igen. Sedan gick han in om
natten, tog gull-svärdet der det hang på väggen, och ville smyga bort.
Men svärdet var tungt, och när pojken skulle släpa det öfver tröskeln,
gaf det en sådan klang att Oden vaknade. Genast sprang han upp och grep
tjufven, så att nu var Yventott väl fast. Derefter väckte han sin hustru,
och bad henne taga pojken och göda honom väl, att det måtte bli en fet
stek tills de skulle bjuda gäster.
Fortsättningen är som ofvan. -- Oden far bort, och jättesan eldar ugnen
för att steka pojken. Men Yventott lockar henne att sjelf sätta sig på
kak-spaden, och skjuter så in henne i ugnen. Derefter tager han Odens
gyllene svärd och allt hans silfver och gull, och ger sig ut på sjön.
Som nu Oden kom hem och fann sin hustru stekt, och tillika blef varse
Yventott som rodde öfver sjön, blef han mäkta förgrymmad, och lade sig
ned för att dricka ut sjön; men på det att vattnet inte skulle rinna bort
igen, satte han ’en plugg i ändan på sig’. Allt som han nu drack, sinade
vattnet ut ur sjön, så att Yventott till slut satt på torra sanden.
Men rätt i detsamma kom der en räf springande förbi Oden, och stötte
till pluggen, så att hela sjön for tillbaka igen, andra vägen. Nu kom
Yventott af grundet, for öfver sjön, gick upp till kungsgården och fick
prinsessan. Men Oden går och sörjer efter sina dyr-gripar än i dag.
B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.
_Anmärkningar._
2. I en annan uppteckning från ~S. Småland~, heter pojken _Aka Bålle_.
Jätten på hinsidan sjön hade två kostbarheter, hvilka konungen gerna
ville ega; det ena var en ~lykta, som lyste i sju konunga-riken~, det
andra, en ~fäll som kunde~ tala. För att nu komma in i berget, lånade
Aka Bålle konungens gull-krycka, och stötte ned kryck-käppen i en remna,
så att jätten fick se den. Genast begynte han draga af alla krafter, för
att draga till sig kryckan; men pojken höll fast vid kryck-käppen, och
följde med. Nu vardt jätten glad, att han fått icke blott gull-kryckan
utan en god stek dertill, och började genast lägga råd huru pojken skulle
bli rätt fet och smaklig. »Jo,» sade Aka Bålle, »du skall lägga mig vid
den stora stenen på sjö-stranden, och ställa din lykta bredvid. Sedan
skall du koka en skäppa gryn, och laga gröt, och den gröten skall du ösa
i min barm; ty det som kommer i barmen rinner allt i tarmen.» Jätten var
dum nog att göra som pojken bad. Men han hade inte väl gått att hemta sin
gryta, förr än Aka Bålle lade fötterna på ryggen, tog lyktan, sprang i
sin båt, och rodde öfver sjön. Vid jätten fick se detta, ropade han: »Aka
Bålle! Aka Bålle, kom igen i morgon!» ’Ja, men, far!’ svarade pojken.
Andra qvällen for Aka Bålle åter till berget, och kom ned i jättens
stuga. Som nu jätten och hans käring hade somnat, kröp pojken fram för
att stjäla fällen; men när han skulle taga den, begynte ena ändan af
fällen ropa: »det drar, det drar;» hvartill den andra svarade: »jag
känner det, jag känner det.» Pojken måste således nyttja samma list som
förra gången, hvarefter han sprang i sin båt, for till kungs-gården, och
fick konungens dotter.
3. En ytterligare öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att nära
kungs-gården var en »troll-stuga,» der ~troll~ hade hemma. De egde många
kostbarheter: ett ~gull-horn~, två ~gull-bockar~ och en ’~gull-tärna~’(!)
Nämnde kostbarheter lågo uppå stugu-taket och glimmade i solen.
Pojken gaf sig nu åstad, kröp upp på taket, kastade ned en skäppa bönor
genom rök-fånget, och stal gull-hornet, medan gubben och käringen höllo
på med att plocka upp bönorna. Andra dagen öste han ned en skäppa ärter,
och stal likaledes gull-bockarne. Tredje dagen öste han ned en skäppa
korn. Men vid han nu skulle taga gull-tärnan, ’begynte hon spela’, så att
troll-gubben blef honom varse, grep honom, och satte honom på en stiga
för att gödas och slagtas. Der fick han ingen annan mat än nöt-kärnor och
söt mjölk.
Någon tid derefter ville trollen veta om pojken ännu var fet, och bådo
honom sticka fram ett finger, att de måtte känna derpå. Pojken räckte så
fram först en spik, sedan en träd-pinne, och sist en kål-stock.
Nu skulle gubben och käringen göra sig gästabud; käringen ’kölnade i
ugnen’ och gubben gick efter vatten. Men pojken var dem för slug. När
troll-packan skulle skjuta in honom, låtsade han ej veta huru han skulle
bära sig åt, utan bad henne sjelf sätta sig på grisslan, hvarefter
han ’pystade in henne i ugnen’. Sedan sprang han upp på taket, tog
gull-tärnan, och flydde sin kos.
När han nu gått ett stycke, mötte han troll-gubben. Då begynte han räkna
upp sina storverk: »först tog jag ditt gull-horn, så dina gull-bockar,
så din gull-tärna, och nu har jag stekt din käring i ugnen.» Härvid blef
gubben så vred, att han ’damp i backen och sprack’. Men pojken gick fram
till kungs-gården och blef en hög herre, så han var den förnämste näst
intill konungen sjelf.