Ifrån Östergötland.
Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han var fattig på
allting utom på barn, ty han hade icke mindre än sju söner. Det kunde så
inte gerna bli annat än smått om bitarne, och huru han trälade dag från
dag, var det ändock bara utur hand och i munn, som man säger. Likväl slog
han sig fram han som andra, och barnen växte och trifdes, och blefvo
starka och hurtiga. Men den yngste pojken var så för liten till växt, och
många trodde att han aldrig skulle bli större; eljest var han qvick och
förslagen i hvad han tog sig till. Han kallades af sina syskon _Plugge
Nafvare_.
Det gick så några år bortåt, och torparen blef gammal och sjuk, och fick
omsider sin helsot. Som han nu märkte att han skulle dö, kallade han sina
söner till sig, och sade: »jag känner att min tid är all, och att jag
icke stiger upp ur min sjukdom. Likväl sörjer jag inte så mycket för eder
andre, ty J ären stora och starka, och kunnen väl taga er ut i verlden.
Men det mesta jag sörjer, är det för Plugge Nafvare, att han är så klen
och liten.» ’Åh,’ sade Plugge, ’ingen nöd med det, far! Jag tör väl få
mig någon råd, jag också.’ Men torparen ville inte ge sig tillfreds, utan
tog löfte af sina äldre söner, att de skulle hafva god vård om sin yngste
bror och aldrig öfvergifva honom. Ja, pojkarne lofvade lyda i detta som i
annat, och så dog torpare-gubben.
Sedan barnen nu väl hade skaffat sin gamle far i jord, ville de inte
längre stadna i hemmet, utan plockade ihop sitt pick och pack och gåfvo
sig att vandra; men såsom Plugge Nafvare hade svårt att följa med, buro
bröderna honom på ryggen i en säck. När de så färdats hela långa dagen,
kommo de emot aftonen till en stuga som låg vid sjön. I stugan bodde
en jätte; han var både stor och led, som man det kan vänta, men så
öfvermåttan rik, att han hade alla kistor fulla och ännu mycket, mycket
mera dertill. Allt detta visste pojkarne likväl inte af, utan gingo fram,
klappade på, och beddes få låna hus öfver natten. »Huru många ären J?»
brummade jätten, och såg inte mycket vänlig ut. ’Vi äro sju,’ svarade
barnen. »Hvar är den sjunde?» fortfor jätten; »jag ser inte mer än sex.»
’Jo, jag ligger här, jag,’ skrek Plugge Nafvare ur säcken. Nå, godt och
väl med det; barnen fingo komma in, och jätten gaf dem mat tillika med
sina sju döttrar. Derefter lade de sig att sofva; men jätte-döttrarne
lågo gent emot i halmen uppå golfvet.
Som det nu led fram på natten, väckte jätte-qvinnan sin man och sade:
»far, far! Ska’ vi inte ut och slipa yxan?» ’Jo,’ svarade jätten, ’vi
ska’ väl det göra.’ De stego så upp, gingo ut, och begynte slipa yxan.
Men Plugge Nafvare sof inte, utan hörde allt ihop, efter han hade blifvit
buren i säcken, så han icke var så trött som de andra. Han väckte nu
genast sina bröder, och förtäljde huru det var. Då blefvo torpare-barnen
mycket rädda, såsom de väl kunde förstå att jätten ville slå ihel dem.
Men Plugge Nafvare var inte rädder, han; utan fann straxt på råd, och
sade att de skulle byta säng-plats med jättens döttrar, och lägga dem
der de sjelfve legat förut. Ja, bröderna lydde honom, och skiftade plats
med jätte-döttrarne. Rätt som det var, kom jätten traskandes in i stugan
med sin yxa i handen. »Hvar ligga de, mor?» frågade han. ’Jo, här, här,’
svarade käringen. Jätten trefvade sig så fram i mörkret, och högg ihel
alla sina sju döttrar. Derefter lade han sig att sofva, och snarkade så
hårdt, att det knakade i hela huset. Men torpare-barnen hade ingen lust
att bida tills han blef vaken igen, utan första tid han var somnad, smögo
de sakteligen sina färde, sprungo ned till sjön, togo jättens båt, och
gåfvo sig ut på vattnet. När de så farit ett stycke, rann solen upp, att
jätten vaknade ur sin sömn och såg huru allt hade tillgått om natten. Då
vardt han öfvermåttan vred och lopp ned på sjö-landet, och ropade: »Hvem
ha vi här?» -- ’Plugge Nafvare’, sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte
narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» -- ’Jo, har jag så gjort,
far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» sporde jätten. ’Ja, tör jag så
göra, far,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Torpare-barnen foro öfver
sjön, och kommo till en präktig kungs-gård; der gingo de in och sökte sig
om råd, och lyckan var med dem, så fingo de tjenst, hvar efter ämne. Men
Plugge Nafvare som var minst, fick nöja sig med att bli kungens kol-pojke.
Det hände sig en dag, när konungen vandrade omkring på kungs-gården, att
han mötte Plugge Nafvare som gick och bar kol. När konungen nu fick se
hans klena växt, blef han förundrad, och gaf sig i tal med honom; men
allt visste pojken gifva godt besked för sig, både i tal och svar, så att
han behagade konungen öfvermåttan väl. Konungen sporde så äfven efter
hans härkomst, och pojken förtäljde allt som det var, om sin fader, och
om sina bröder, och huru han vandrat hemifrån och kommit till den elake
jätten, samt om jättens sju döttrar och all hans stora rikedom. »Nå, hvad
har han då allt för rikedom?» frågade konungen, och vardt nyfiken. ’Jo,’
sade pojken, ’han har mycket, han. Han har ~en ko med silfver-klöfvar och
silfver-horn~.’ Konungen fick så en stor lust att ega kon, och lofvade
Plugge Nafvare en mycket högre tjenst än han nu hade, om han kunde skaffa
henne till kungs-gården. Ja, pojken var genast färdig, och menade att om
det bara vore visst det som konungen sade, så stode väl att försöka huru
det kunde lyckas. Jo, konungen gaf honom sitt ord på att det skulle vara
säkert, och dermed slöts deras samtal för den gången.
Pojken grundade nu bara på, huru han skulle komma åt kon med
silfver-klöfvarne, såsom han hade lofvat konungen. Ändteligen fann han
på råd; tog med sig en skock hvit-kål, lagade till sin båt, som han
tagit ifrån jätten, och rodde lönligen öfver sjön. Som han nu kom emot
jättens stuga, fick han se hvarest kon gick och betade på sjö-landet;
men silfver-hornen och silfver-klöfvarne glimmade i solen, så det lyste
långa vägar. Genast smög han sig fram, och begynte locka så sakta, så
sakta; men hvar gång kon ville till att böla, kastade han åt henne ett
kål-hufvud, då hon straxt tystnade igen. Kon kom nu småningom allt
närmare och närmare, och var ändteligen i båten. Men då var Plugge
Nafvare inte sen, utan sköt hastigt ifrån land, och lade sina åror till
att ro det fortaste han kunde. Som han nu kommit långt ut, fick jätten
slutligen se honom ifrån sjö-landet. Då blef han mycket vred, lopp ned på
stranden, och ropade med hög röst: »hvem ha vi här?» -- ’Plugge Nafvare,’
sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina
sju döttrar?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte
stulit min ko med silfver-klöfvar och silfver-horn?» -- ’Jo, har jag så
gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» frågade jätten. ’Ja men,
tör jag så göra,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Men Plugge Nafvare
for öfver sundet och kom till kungs-gården, och när konungen fick se kon
med silfver-klöfvarne och silfver-hornen, blef han så glad, så han gaf
honom en mycket högre tjenst än förut, alldeles som aftaladt var dem
emellan.
Det led så en tid bortåt, och en vacker dag när konungen vandrade omkring
på kungs-gården, hände sig att han åter mötte Plugge Nafvare. Genast
gaf han sig i tal med honom, och Plugge visste så godt gifva besked för
sig, att han behagade konungen öfvermåttan väl. Huru det nu var, föll
talet åter på jätten, och pojken begynte ånyo förtälja om hans käring,
och hans sju döttrar, och all hans myckna rikedom. »Hvad har han då allt
för rikedom?» frågade konungen om igen. ’Jo,’ svarade pojken, ’han har
mycket, han. Han har ~sju gull-gungor med sju gull-klockor i~.’ Konungen
fick så en stor lust att ega de sju gull-gungorna, och lofvade Plugge
Nafvare en ännu mycket högre tjenst än han nu hade, om han kunde skaffa
dem till kungs-gården. Ja, pojken var straxt färdig, och menade att om
det bara var visst det som konungen sade, så stode väl att fresta huru
det kunde gå. Jo, konungen gaf honom både hand och ord på att det skulle
vara säkert, och dermed slöts deras samtal liksom förra gången.
Plugge Nafvare gick nu allt bara och grundade på, huru han skulle få
jättens sju gull-gungor. Ändteligen fann han på råd, såsom han inte
gerna var rådlös; skaffade sig en knippa ull, lagade om sin båt, och
rodde lönligen öfver sjön. Som han nu kom till jättens stuga, fick han
se hvarest gull-gungorna stodo på gården; men allt som vädret blåste,
svängde de rundt omkring, och då blef der ett spel och en klang, så
allringen har hört så grannt. Vips, var pojken framme, smög sig närmare
och närmare, och fyllde allt klockorna med ull, att deras pinglande inte
skulle förråda honom för jätten. Derefter tog han gull-gungorna en efter
annan, lopp hasteligen till sin båt, sköt ifrån, och lade sina åror till
att ro det fortaste han kunde. När han så kommit ut på sundet, tog han
bort ullen, och straxt klockorna till att pingla, så det hördes vida
vägar. Som nu jätten fick se honom ute på vattnet, blef han öfvermåttan
vred, lopp ned på sjö-landet, och ropade som tillförene: »hvem ha vi
här?» -- ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte
narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» -- ’Jo, har jag så gjort,
far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och
silfver-horn?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du
inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» -- ’Jo, har
jag så gjort far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» frågade jätten.
’Ja men, tör jag så göra,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Men Plugge
Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården, och när konungen
fick se de sju gull-gungorna med sju gull-klockor i, blef han så glad,
att han menade sig aldrig förr hafva egt maken till kostbarhet. Han höll
nu redeligen sitt ord emot Plugge Nafvare, och gaf honom en ännu mycket
högre tjenst än förut, alldeles som han hade lofvat.
Det led så ännu en tid bortåt, och allt var Plugge Nafvare en hög herre,
så hans bröder visst inte behöfde taga sig an honom, utan i stället
var det han som hjelpte dem. Då hände sig en dag, att han och konungen
vandrade omkring i kungs-gården, och föll nu samtalat åter på jätten.
Straxt började pojken förtälja både nytt och gammalt om jättens stora
rikedom, så att konungen omsider vardt helt nyfiken. »Hvad har han
då allt för rikedom?» frågade konungen. »Icke har han väl ännu flera
kostbarheter qvar?» -- ’Jo,’svarade pojken, ’han har mycket, han. Han
har en ~gull-fäll~, hvars like inte står att finna om man sökte igenom
sju konunga-riken.’ Konungen fick så en stor lust att ega den präktiga
gull-fällen, och bad Plugge Nafvare fara efter den, såsom han skaffat kon
och gull-gungorna. Men pojken undskyllade sig, och menade att nu måtte
någon annan fresta sin lycka; fällen vore inte god att komma åt, emedan
jätten och jättesan lågo på honom hvar natt. Konungen ville likväl inte
afstå med sin begäran, utan sade att om Plugge Nafvare ville fara efter
fällen, skulle han få en ännu mycket högre tjenst än förut, så han skulle
bli näst konungen sjelf. ’Ja,’ svarade pojken, ’om det bara är visst,
det, så står väl att försöka huru det kan gå.’ Jo, konungen lofvade med
både hand och munn att det skulle vara säkert, och dermed slöts deras
samtal för den gången.
Nu minsann fick pojken något att tänka på, huru han skulle komma åt
jättens gull-fäll; men det var inte så lätt, det, som ni väl kan veta.
Ändteligen fann han på råd; skaffade sig en kanna jäst, lagade sin båt i
ordning, och rodde lönligen öfver sjön till jättens stuga. Der lade han
sig på lur bakom dörren. Som det nu led åt natten, ville jätten lägga
sig, och befallte sin hustru att hon skulle gå och stänga. Ja, käringen
gick, men huru hon drog och vände, ville dörren ändock inte gå igen; för
kan tro Plugge Nafvare, den skälmen, låg bakom, och stack skörtet af sin
tröja i dörr-springan. När käringen så hade stått en stund, och det allt
var lika när, blef jätten omsider misslynt, och frågade hvarför hon inte
kom och lade sig. ’Jag skulle väl stänga dörren först;’ sade jättesan,
’men den vill inte gå igen.’ »Ja så,» brummade jätten, »låt henne då vara
som hon är; vi få väl se i morgon.» Dervid blef det.
Som det nu lidit fram på natten, föllo jätten och jättesan i sömn, och
snarkade hårdt. Då passade Plugge sin tid, smög sakta in i stugan, och
hällde ut jästen emellan dem, der de lågo och sofvo uppå gull-fällen.
Sedan skyndade han åter bakom dörren, för att akta uppå huru det skulle
aflöpa. Men det gick alldeles efter förmodan; ty rätt som det var,
begynte jätten stöta på sin käring: »mor, mor, hvad är det för vått vi
ha på bädden?» ’Vått?’ svarade käringen. ’Det lär du väl veta bättre än
jag.’ De begynte så en häftig träta härom; jätten skyllade på jättesan,
och jättesan skyllade på jätten, men allt låg Plugge Nafvare bakom dörren
och hörde på, och kan väl hända att han både log och skrattade emellanåt.
Ändteligen gjorde far sjelf slut på trätan, dermed att han befallte sin
hustru stiga upp, och gå ut och tvätta fällen ren igen. Käringen måste
nu lyda, antingen hon ville eller inte, och gick så ut med fällen. Men
knappt hade hon stuckit foten öfver tröskeln, förrän Plugge Nafvare var
tillreds, ryckte gull-fällen ifrån henne, lopp ned till sjö-stranden,
sprang i sin båt, och började ro det fortaste han kunde. Som nu käringen
begynte skrika i himmels-höjd, steg jätten hastigt upp ifrån bädden, och
gaf sig till att lunka ned åt sjö-landet. Vid han så fick se gull-fällen
der den lyste ut på sjön, vardt han öfvermåttan vred, och ropade: »hvem
ha vi här?» -- ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte
narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» -- ’Jo, har jag så gjort
far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med silfver-klöfvar och
silfver-horn?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte
stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» -- ’Jo, har jag så
gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min fagra gull-fäll?» --
’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» skriade
jätten. Ja men, tör jag så göra, far!’ sa’ pojken. Dermed skildes de
åt, och Plugge Nafvare for öfver sundet och kom till kungs-gården. Men
när konungen fick se den präktiga gull-fällen, blef han så hjerteligen
glad, att han menade sig aldrig hvarken ha sett eller sport en sådan
kostbarhet. Han höll nu också redeligen ord emot pojken, och gjorde honom
till den högste i hela riket näst konungen sjelf; så må tro efter den
tiden gick det ingen nöd hvarken på Plugge Nafvare eller på hans bröder.
Det led så åter någon tid bortåt, och pojken hölls nu i stor ära både
af konungen och andra. Då hände sig en dag, när de vandrade omkring i
kungs-gården, att talet föll på jätten, och allt började pojken åter
förtälja om hans myckna rikedom, så att konungen omsider blef helt
nyfiken. »Hvad har han då allt för rikedom?» frågade konungen. »Icke har
han väl ännu flera kostbarheter? Jag tänkte de voro länge sedan slut.»
’Nej,’ svarade Plugge, ’han har mycket, han. Han har en ~talande stare
i en gull-bur~, och är det en sådan dyr-grip, att dess like näppeligen
lärer finnas i verlden.’ Konungen fick nu en öfvermåttan stor lust
att ega staren i gull-buren, och bad pojken fara efter den, såsom han
tillförene skaffat kon och gull-gungorna och gull-fällen. Men pojken
ville inte, utan sade att en annan måtte försöka sig; fogeln vore inte
god att komma åt, ty jätten hade honom hvar natt vid sin hufvudgärd. Huru
han nu lade sina ord, blef konungen ifrigare än någonsin, och lofvade
omsider, att om Plugge ville hemta fogeln, skulle han få konunga-dottern
och halfva riket. Ja, nu var pojken genast färdig, ty han hade länge haft
godt öga till prinsessan; och menade, att om det bara vore visst det som
konungen sade, så stode väl att fresta huru det kunde gå. Jo, konungen
gaf honom både hand och handske på att det skulle vara säkert, och dermed
slöts deras samtal.
Nu hade Plugge fått mycket att tänka på, och allt låg det honom i hugen
huru han skulle komma åt jättens gull-bur; men der syntes ingen vån.
Ändteligen tänkte han som så, »det får gå huru det kan; jag vill ändock
försöka.» Sagdt och gjordt; han lagade sin båt i ordning, rodde lönligen
öfver sjön, och kom fram om aftonen sedan det blifvit mörkt. Som nu
jätten och jättesan skulle lägga sig, gjorde pojken liksom förra gången;
han gömde sig bakom dörren, och när jättesan skulle stänga, satte han
fliken af sin tröja i dörr-springan, så att dörren inte gick igen. Härmed
blef nu åter mycket bråk; men slutet var det, att dörren fick stå öppen.
Det hade inte lidit mer än en liten stund, förrän jätten och hans hustru
föllo i sömn, och snarkade så det hördes långa vägar.
Nu var pojken inte sen, utan smög sig på tå in i stugan, och gick fram
till hufvud-gärden för att stjäla staren i gull-buren. Men det aflopp
annorlunda än han hade tänkt; ty fogeln sqvallrade, och begynte skrika
af alla krafter: ’Plugge Nafvare är här! Plugge Nafvare är här!’ Straxt
var jätten på benen, och innan pojken hunnit ut genom dörren, hade jätten
honom fast. »Hvem ha vi här?» ropade jätten, och var mycket vred. ’Plugge
Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten fortfor: »är det inte du som har narrat
mig att hugga ihel mina sju döttrar?» -- ’Jo, har jag så gjort,’ far!
sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit min ko med silfver-klöfvar
och silfver-horn?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Är det
inte du som har stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor i?» --
’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Är det inte du som har stulit
min gull-fäll?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Ja, så
skall du aldrig stjäla från mig mer,» sade jätten. ’Vi få väl se, far,’
sa’ pojken. Dermed tog jätten honom, satte honom på en göd-stiga, och
tillsade sin hustru att hon skulle gifva honom fullt upp med nöt-kärnor
och söt mjölk; för kan tro de ville ha honom riktigt fet och hullig, till
nästa gång de skulle bjuda gäster.
Nu var Plugge Nafvare illa deran, och mörkt såg det ut om han någonsin
skulle få konungens dotter. Likväl slog han på friskt mod, och åt och
drack och gjorde sig goda dagar, det bästa han kunde. När det så lidit
en tid, ville jätten omsider veta om inte pojken ännu var tillräckligt
fet; han gick derföre bort till göd-stigan, borrade ett hål i väggen, och
bad Plugge räcka fram sitt finger, att han måtte känna derpå. Men Plugge
Nafvare var inte dum, han, utan räckte i stället fram en träd-pinne. Ja,
jätten kände på träd-pinnen och kramade den; men huru det var, tyckte han
dock att pojken ännu var alltför mager till gästabuds-mat. Han ropade
derföre sin käring, gaf henne många hårda ord, och sade att hon skulle
gifva pojken ännu mera nöt-kärnor och söt mjölk, för att få riktigt hull
på honom.
När det så lidit ännu en tid, gick jätten åter till stigan, för att se om
sin fånge och spörja om han var tillräckligt gödd. Till den ändan ropade
han åt pojken, och bad honom räcka fram sitt finger genom borran. Ja,
Plugge Nafvare var trött vid att sitta instängd; han räckte derföre fram
-- icke fingret, men en kål-stock som han funnit på marken. Nu ändteligen
var jätten nöjd. Han ropade så sin käring, och sade att hon skulle laga
till gille, och slagta pojken och steka’n; men sjelf ville han fara bort
och bjuda sina fränder på gästabudet. Dermed gick han sina färde.
Jätte-qvinnan gjorde nu som hennes man tillsagt; hon eldade ugnen och
lagade allt i ordning; derefter öppnade hon göd-stigan, tog ut pojken,
fattade sin stora yxa, och bad honom lägga sig på hygge-kubben, me’ns hon
högg nacken af honom. Men se, det ville Plugge Nafvare inte vara med om,
utan för hvar gång käringen skulle hugga till, tumlade han alltid ned
ifrån stocken. Häröfver blef jättesan omsider vred, och bannade honom
för hans oskicklighet; men allt undskyllade han sig dermed, att han inte
visste huru han skulle ligga, om inte mor sjelf ville visa honom. Ja,
käringen var inte slugare än att hon gjorde som han bad, och lade sig ned
på hugg-stocken. Vips, var pojken tillreds, fattade yxan, och knack! högg
han hufvudet af henne, så det trillade lång väg. När så jättesan var död,
satte han henne i sängen, och ställde hufvudet åter uppå hennes axlar.
Sedan tog han staren i gull-buren, och allt silfver och guld som jätten
hade, sprang i sin båt och rodde utåt sjön. Men allt skrek staren utan
uppehåll: »Plugge Nafvare är här! Plugge Nafvare är här!» -- ’Ja, skrik
du!’ sa’ Plugge Nafvare.
Som det nu gått en stund kom jätten hem ifrån sin resa, och kunde icke
nog undra att hans käring inte hördes af, såsom hon eljest väl plägade
låta höra om sig. Han lunkade så in i stugan; der satt jättesan i sängen,
men ingenting var redo för gästabudet och ingen stek syntes på bordet.
Härmed var jätten illa tillfreds, och begynte brumma och bannas såsom
hans sed var; men allt satt käringen i sängen och sade aldrig ord. Nu
vardt jätten omsider vred, och hvad antingen det varade kort eller länge,
blef slutet det, att han gick fram och slog käringen vid örat, det mesta
han orkade. Huru han nu slog till, vet icke jag; men inte måtte han ha
slagit falskt, ty jättesans hufvud flög af, och for så långt bort, att
ingen bara vet hvar det hamnade. Nu vardt jätten förfärad, och visste i
början icke hvad han skulle tänka; men rätt i detsamma fick han se att
staren i gull-buren var sin kos, kistorna uppbrutna, och allt hans guld
och silfver borta. Då gick der upp ett ljus för honom, och han rusade ned
till stranden, det fortaste han förmådde. Som han nu blef varse Plugge
Nafvare ute på vattnet, med staren i gull-buren och allt guldet och
silfret, blef han alldeles förgrymmad, och ropade så det hördes öfver
hela sjön: »hvem ha vi här?» -- ’Plugge Nafvare,’ sa’ pojken. Jätten
fortfor: »har du inte narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» --
’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min ko med
silfver-klöfvar och silfver-horn?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’
pojken. »Har du inte stulit mina sju gull-gungor med sju gull-klockor
i?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du inte stulit min
fagra gull-fäll?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken. »Har du
inte stulit min stare i gull-buren, och allt mitt silfver och gull, och
huggit nacken af min käring?» -- ’Jo, har jag så gjort, far!’ sa’ pojken.
Men när jätten hörde allt detta, blef han så illa vid, att han föll till
marken och sprack; och blef det hans bane.
Nu for Plugge Nafvare öfver sundet, och kom till kungs-gården. Men när
konungen fick se staren i gull-buren och allt jättens silfver och gull,
blef han så glad, att han aldrig varit så glad i sin tid. Han gaf så
Plugge Nafvare sin dotter och halfva riket; och sedan var jag inte med
längre.
4.
Pojken, som frälste Konungens Tre Döttrar.
Sagan förekommer:
Hos =Tyskarne=: -- _B._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder der
Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg~, Kiel 1845, N:o XXI, ss.
453-457, »_Rinroth_».
A. Half-Trollet eller de Tre Swärden.
_Anmärkningar._
2. En annan uppteckning af denna saga, ifrån ~S. Småland~, eger
alldeles samma inledning, som den under N:o 20 meddelade berättelsen om
»_Prinsessan uppå Glas-berget_».
3. I en ofullständig uppteckning från ~Upland~, förtäljes om en konung,
som jemnt låg ute på hafvet med sina här-skepp. Då hände sig en dag,
att hans skepp plötsligt stannade midt på sjön, och ville icke gå
hvarken fram eller tillbaka. Konungen gick så fram i för-stammen, till
att se hvad som vållade, och blef varse »~Hafs-mannen~», som satt i
vatten-brynet och hade lagt sin arm om skepps-kölen; men armen var brun
till färg och mycket luden. Slutet var, att konungen inte fick fortsätta
sin resa, förrän han utlofvat det som drottningen bar under sitt bälte;
likväl visste ingen då att hans gemål var hafvande. -- Omsider frälsas
prinsessorna af pojken, såsom ofvan förtäljes.
4. En uppteckning från ~Skåne~, kallad »_de Tre Hästarne_», bildar
öfvergången emellan denna saga och förtäljningen N:o 20, ’_Prinsessan
uppå Glas-berget_’. Berättelsen handlar om en bonde som hade en äng,
hvars gräs alltid trampades om sommar-nätterna. Han sände fördenskull
sin äldste son att vakta ängen; men pilten somnade, och om morgonen var
gräset trampadt som förut. Nästa qväll sände han sin andre son, men det
aflopp på samma sätt. Då bad den yngste pojken att få gå; men detta var
fadren och bröderna mycket emot. Likväl fick han omsider sin vilja fram.
Bäst pojken nu låg och vaktade om natten, kommo der tre sadlade hästar,
och begynte trampa gräset på ängen. Hvardera hästen bar en rustning på
sadel-knappen; den förste en rustning af stål, den andre en af silfver,
och den tredje en af gull; men huru det var listade pojken sig fram, tog
dem alla tre, både hästar och rustningar, och gömde dem i skogen.
Konungen som rådde öfver landet hade en enda dotter, som var öfvermåttan
fager; men när mön hade fyllt sina femton år, kom der en stygg »~drake~»,
och ville föröda hela landet, med mindre han fick prinsessan. Draken
låg uppå ett berg som var tre mil högt. Konungen lät så utgå ett påbud,
att hvem som kunde rida uppför berget och frälsa prinsessan, skulle få
henne och halfva riket. Nu var det många som gåfvo sig å stad att försöka
sin lycka, och bonden och hans äldste söner följde också med. Men ingen
förmådde rida uppför det höga berget.
Som nu gubben och bröderna farit bort, lopp pojken till skogen, klädde
sig i stål-rustningen, tog sin häst, och red emot berget. Han kom så
en mil upp; derefter vände han om, kastade i förbifarten en hop ’hvita
pengar’ i gubbens hatt, och red så i fyrsprång tillbaka utför berget. Men
när bonden och hans söner kommo hem igen, talade de bara om den främmande
kämpen, huru båld och präktig han var i allting.
Andra dagen gick det på samma sätt. Pojken tog silfver-rustningen, red
två mil uppför berget, och vände tillbaka som förut. Ändteligen, tredje
dagen, tog han gull-rustningen, red upp till bergs-toppen, och satte sig
hos konunga-dottern. Me’ns de nu talades vid, bad han att hon skulle
löska honom; det gjorde hon, och fäste oförvarandes en gull-ring i hans
långa hår. I detsamma kom draken och ville taga prinsessan; men pojken
gick manligen fram, och drap honom; steg så till häst, red tillbaka utför
berget, och kastade i förbifarten en hop hvita pengar i gubbens hatt,
liksom tillförene.
Konungen lät nu lysa på, att allt mankön i hela riket skulle komma fram
till kungs-gården, att det måtte rönas hvem som frälst prinsessan.
Gubben gick så äfven dit med sina två äldste söner; men den yngste
skulle bli hemma och vakta fåren. När nu prinsessan gått omkring hela
tinget, utan att finna den hon sökte, lät konungen strängeligen spörja
om det icke var någon som saknades. »Jo,» svarade gubben, »jag har
en pojk-stackare som inte är här; men han skulle bli hemma och vakta
fåren.» Straxt lät konungen sända bud efter honom. Men när pojken kom
fram, igenkände prinsessan att det var han som frälst henne, och till
yttermera visso satt hennes gull-ring ännu qvar i hans hår. Pojken fick
så konunga-dottern och med henne halfva riket.
B. Kung Älfwer.
Ifrån Dalarne.
Det var en gång en gubbe och en gumma som bodde på ett torp i skogen. De
hade en enda son; han var hurtig och frihugsen i hvad han tog sig till,
och väntade de att han skulle bli dem ett godt stöd på ålderdomen. Men
pojken hade sitt hufvud för sig; ty aldrig lekte hans håg till att arbeta
och bruka jorden, utan allt ville han bara drifva omkring och gå på jagt.
Häröfver buro gubben och gumman en stor sorg; likväl läto de honom göra
som han ville, och så gick deras tid, den ena dagen efter den andra.
När pojken nu var bortåt femton, sexton år gammal, hände sig en dag, att
han fick se hvar en stor fogel kom farandes, och slog ned uti ett högt
träd i skogen. Fogeln var inte lik andra foglar som han sett tillförene,
utan var mycket, mycket grannare, och fjädrarne glänste i solskenet, så
det var en lust till att skåda. Pojken besinnade sig så icke länge, utan
smög närmare och närmare, spände sitt arborst, lade pil på sträng, och
sköt fogeln, att den föll till jorden. Men i detsamma skedde en underlig
ting; ty vid foglen föll, skiftade den sin hamn, och blef till en fager
unger-svenn med gull-krona på hufvudet, så pojken aldrig sett någonting
så grannt i all sin tid. Då bad unger-svennen: »kära gosse, låt mig
behålla lifvet; för jag är ~kung~ _Älfver_, och om du ropar mig när du
kommer i nöd, vill jag göra dig lika godt igen.» Ja, pojken hade inte
hjerta till att göra honom något ondt, utan samtyckte att han skulle få
lefva, om han blott ville stå fast vid sitt ord som han tillsagt. Detta
lofvade svennen gerna, och så skildes de åt. Kung Älfver återtog sin
fogel-hamn och for sin väg, och pojken vände tillbaka emot hemmet. Men
efter den dagen hade han icke mer någon ro, utan allt låg det för honom,
att han ville ge sig bort ifrån torpet, och försöka hvad lycka han skulle
få i verlden.
Huru länge det nu drog om, kunde gubben och gumman inte motstå hans
böner, utan sade att han skulle få råda sig sjelf i detta som i annat.
Pojken tog så farväl af sina föräldrar, och gaf sig ut att vandra. När
han nu hade gått mycket länge, kom han slutligen till ett högt berg;
der gick han in och begärde tjenst, och det fick han. Han stadnade så i
berget öfver vintren, änskönt han inte alltid hade det så mycket godt,
för käringen som han tjenade var ett ~troll~, stygg och elak på allt vis,
såsom man väl det kan veta. När nu året var om, att han stått ut sin tid,
gick han inför sin matmoder och beddes orlof. Trollet jakade härtill, och
sporde hvad lön han ville ha för sin tjenst. Pojken svarade, att hon fick
ge som hon tyckte. Käringen återtog: »då vill jag också gifva dig hvad
du helst önskar. Här har du en rustning af jern, och den är så konstigt
smidd, att intet vapen biter derpå. Tillika gifver jag dig hundrade mans
styrka, att du må lättare kunna röra dig i jern-rustningen.» Ja, härmed
var pojken väl tillfreds; han tog så jern-klädningen, gaf sig åter att
vandra, och mente att han nu väl tröstade slå sig fram i verlden.
Hvad antingen han nu vandrade långt eller kort, är intet vidare att
förtälja om hans färd, förrän han kom till ett annat berg; der bodde
trollets syster, och hon var ännu mycket värre på allt sätt än hans förra
matmoder. Pojken besinnade sig likväl inte, utan gick in och bad om
tjenst; och blef nu der öfver vintren. När så året var om, att han hade
stått ut sin tid, gick han inför sin mat-moder och beddes orlof. Härtill
jakade käringen, och sporde hvad lön han ville ha för sin tjenst. Pojken
svarade, att hon fick ge som hon tyckte. Trollet återtog: »då vill jag
också gifva dig hvad du helst önskar. Här har du en rustning af silfver,
och den är så konstigt smidd, att intet vapen biter derpå. Men tillika
vill jag gifva dig två hundrade mans styrka, att du lättare må kunna röra
dig i silfver-rustningen.» Kan tro härmed var pojken väl tillfreds; han
tog så silfver-klädningen, skildes ifrån berget, och gaf sig vidare ut
att vandra i verlden.
Huru han nu färdades genom skog och ödemarker, kom han slutligen till
ännu ett högt berg; der bodde också en trollpacka, och den mycket, mycket
argare än någon af de andra. Pojken lät dock inte afskräcka sig, utan
gick in, staddes för käringen och begärde tjenst, och blef väl emottagen.
Han stadnade så i berget öfver vintern, och kan man väl tänka att han
inte alltid hade det så mycket godt, för hans mat-moder var det styggaste
troll som någonsin kunde finnas. När så året var om, att han stått ut sin
tid, gick han inför berg-käringen och beddes orlof. Ja, trollet samtyckte
till hans begäran, och frågade hvad han ville ha i lön för sin tjenst.
Pojken svarade, att hon kunde ge som hon tyckte. Käringen återtog: »om så
är, skall du icke bli sämre lönad hos mig än hos mina systrar.» Dermed
gaf hon honom en hund, som var både stor och stark, och hade många
förträffliga egenskaper; en rustning af gull, som intet vapen kunde
bita på, och slutligen trehundrade mans styrka, att han lättare skulle
kunna röra sig i gull-rustningen. Pojken tackade för hennes gåfva, såsom
skäligt var, derefter tog han sina vapen, lockade sin hund, och gaf sig
gladeligen på väg. Det är så intet vidare förtäljdt om hans resa, förrän
han slutligen kom till en stor, stor kungs-gård. Då gömde han sin hund
och sina vapen i skogen, gick fram till gården, och begärde tjenst som
kol-pojke; och det fick han.
Me’ns nu pojken går och trälar och bär kol i steger-huset, vilja vi
se huru det står till på kungs-gården. Der rådde en konung öfver, som
hade tre unga döttrar, och dem så fagra, att vänare vif aldrig kunde
finnas i verlden. Men det var liten fröjd med det, ty det var spådt om
prinsessorna, att när de blifvit femton vintrar gamla, skulle de bli
tagna af trollen. Häröfver bar konungen, deras fader, en stor sorg; och
allt som det led på tiden att den äldsta prinsessan skulle fylla sitt
femtonde år, ökades hans bedröfvelse, så han visste sig ingen råd. Han
lät så utgå ett påbud öfver hela riket, att om der var någon kämpe och
man, som kunde frälsa prinsessan, skulle han få ega henne och halfva
konunga-dömet. Men så många der fanns, var der ändock ingen som tröstade
en strid med trollen, för att vinna henne.
Som nu ändteligen dagen kom, ledsagades prinsessan ut till sjö-stranden,
med stor prakt och annan heders-bevisning, som det kunde höfvas en
konunga-dotter. Der satte hon sig ned på sanden, och var det en stor ynk
när hon skulle skiljas ifrån sin fader och sina fränder; ty der fanns
visst ingen som tänkte att de någonsin mer skulle återse hvarandra. Sedan
vände konungen och allt hans folk tillbaka till kungs-gården, och var der
nu en sorg och en jämmer utan like. Men konungen sjelf var så bedröfvad,
att han hvarken åt eller drack, eller annars ville emottaga någon tröst.
Me’ns nu allt detta tilldrager sig, gick kol-pojken inför sin mästare,
och beddes orlof att gå ut och se sig om; och det fick han lof till. Han
sprang så bort till skogen, der han hade gömt sina vapen, klädde sig
i stål-rustningen, band svärd vid sida, lockade sin hund, och begynte
vandra framåt stranden. Som han nu kom der prinsessan satt, fick han
plötsligen se ett stort jern-skepp ute på sjön, och när det lopp in emot
landet, igenkände han just samma troll-packa, hos hvilken han tjenat det
första året. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå, är det du? Då lär det
väl bli en lustig lek, förrän vi skiljas åt.» I detsamma hade trollet
blifvit honom varse, och ropade att han skulle draga hennes skepp i
land. Ja, pojken gjorde som hon bad, fattade i fram-stammen och ryckte
till, så att skeppet for högt uppå sanden. Trollet steg så ur, och hade
en stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden fingo syn på
hvarandra, lupo de genast ihop och begynte slås. »Se, våra hundar slås,»
sade trollet. ’Ja, låt dem det,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel
din,» fortfor troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ svarade pojken; och dermed
bet hans hund ihel troll-hunden. När käringen såg denna färd, blef hon
så vred, att hon fattade i pojken och kastade honom många alnar upp i
luften. Men han blef inte rädd för det, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. Derefter afskar han trollets
tunga, gömde den hos sig, och gick sina färde, huru konunga-dottern också
bad honom dröja qvar. Men änskönt prinsessan hade sett allting som det
tilldragit sig, kunde hon icke känna igen kol-pojken, att det var han som
frälst henne.
Det gick så en lång tid bortåt, och när året var om, att den andra
prinsessan fyllde sina femton vintrar, skulle äfven hon föras ut till
hafs-stranden likasom hennes syster. Der blef så åter en sorg öfver hela
kungs-gården, och när dagen var inne, ledsagades konunga-dottern till
stranden, med gull-krona på hufvudet och stor heders-bevisning; men ingen
tordes försöka att frälsa henne, utom allenast köks-pojken. Han gick
åter in för sin mästare, och beddes orlof att gå ut på en stund; och det
fick han. Sedan skyndade han bort till skogen, klädde sig i den präktiga
silfver-skruden, band svärd vid sin sida, lockade sin hund, och vandrade
ned åt hafs-stranden, hvarest konunga-dottern satt och grät och väntade
att trollet skulle taga henne.
Som pojken nu kom fram der prinsessan satt, fick han se hvar ett stort
silfver-skepp kom farandes ute på hafvet, och när det lopp in emot
stranden, igenkände han samma troll-käring, hos hvilken han tjenat det
andra året. Då tänkte han vid sig sjelf: »hå, hå, är det du? Då lär det
väl bli en blodig lek förrän vi skiljas åt.» I detsamma hade troll-packan
blifvit honom varse, och ropade att han skulle draga hennes skepp i land.
Ja, pojken gjorde som hon bad, fattade i fram-stammen och ryckte till, så
att skeppet flög högt upp, och sanden yrde rundt omkring. Trollet steg så
ur, och hade en stor hund med sig. Vid nu pojkens hund och troll-hunden
fingo syn på hvarandra, lupo de genast ihop, och begynte slås af alla
krafter. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja, låt dem det göra,’
svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» fortfor troll-packan. ’Åh,
inte ännu,’ återtog pojken; och dermed bet hans hund ihel troll-hunden.
När käringen fick se denna färd, blef hon så vred, att hon gick fram,
fattade i pojken, och kastade honom många famnar upp i luften. Men han
aktade litet om det, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. Sedan afskar han trollets tunga,
och lagade sig att gå bort. Men allt hvad prinsessan tackade och bad
honom dröja, ville han ändock inte stadna qvar, och aldrig så föll
det hvarken henne eller någon annan i sinnet, att det var den fattige
kol-pojken som frälst henne.
Det led så ännu ett år, och konungens yngsta dotter skulle gifvas i
trollens våld. Då aflopp allt på samma sätt. Prinsessan ledsagades ur sin
faders gård, med präktiga kläder och stor heders-bevisning; men der var
ingen som tröstade frälsa henne, änskönt konungen deröfver velat våga
både land och rike. Hon blef så förd till hafs-stranden, och der satte
hon sig, med gull-krona på hufvudet och blekan kind; men konungen och
allt hans hof vände med stor sorg tillbaka igen, likasom tillförene.
Medan nu allt detta tilldrager sig, gick kol-pojken inför sin mästare,
och beddes orlof att ännu en gång få gå ut och se sig om. Ja,
köks-mästaren lofvade honom gå. Straxt skyndade han bort till skogen,
klädde sig i den präktiga gull-skruden, band svärd vid sin sida, lockade
sin hund, och vandrade hastigt nedåt sjö-stranden. Som han nu kom till
konunga-dottern, der hon satt och grät, gjordes honom stor ynk om hennes
ungdom och fägring, så att han gick fram och talade henne till, och
tröstade henne så godt han kunde. Rätt i detsamma fick han se, hvarest
ett stort gull-skepp kom farandes ute på sjön och lopp emot stranden,
och igenkände tillika, att på skeppet var den elaka troll-packan, hos
hvilken han haft tjenst den tredje vintren. Då tänkte han vid sig sjelf:
»hå, hå! Det blir väl en hård lek förrän vi skiljas åt, och lärer jag nu
röna om konung Älfver vill hjelpa mig, som han lofvat.» Dermed gick han
fram på sjö-landet. Som nu trollet blef honom varse, ropade hon såsom
hennes systrar: »pojke, drag mitt skepp i land!» Ja, pojken fattade i
fram-stammen och drog, så att sanden yrde och elden flög om skepps-kölen.
Trollet steg så ur, och hade en mycket stor hund med sig. Vid nu pojkens
hund och troll-hunden fingo syn på hvarandra, rusade de genast ihop, och
begynte ett argt slags-mål. »Se, våra hundar slås,» sade trollet. ’Ja,
låt dem det göra,’ svarade pojken. »Min hund biter ihel din,» återtog
troll-packan. ’Åh, inte ännu,’ svarade pojken; och med detsamma hade hans
hund bitit ihel troll-hunden. Då vardt käringen så vred, att hon gick
fram, fattade i pojken och kastade honom högt upp i himmels-sky. Men
pojken bleknade inte för det, han, utan drog sitt svärd, och ropade:
»Friskt upp, och lätt ned.
Kung Älfver hjelpe mig!»
och högg i detsamma hufvudet af henne. När prinsessan såg detta, blef
hon så hjerteligen glad, så hon lopp honom i famn, tackade honom att han
frälst henne, och bad tillika att han skulle följa med till kungs-gården,
och få lön för sitt stora omak. Men pojken lyssnade icke till hennes
böner, utan afskar trollets tunga, lockade sin hund, och vände straxt
åter till skogen, så att prinsessan visste lika litet som någon annan,
hvem det var som frälst henne.
När nu konungen fick veta huru allt hade tillgått, kan man väl tänka hvad
der blef för en fröjd i kungs-gården och öfver hela riket, och felade
ingenting i deras glädje, utom allenast att de ville veta hvem som hade
frälst prinsessorna. Men änskönt konungen sände bud åt alla håll för att
spörja och ransaka, var der ingen som visste besked om den främmande
kämpen. När så intet annat stod till råda, lät konungen omsider lysa
ett stort ting, och befallte att hvart mans barn i hela riket skulle
komma fram till kungs-gården. Ja, då var der ingen som inte gerna gick,
både för konungens befallning, och emedan de ville se huru detta månde
lyktas. Som nu alla kommit tillstädes och tinget var lyst, lät konungen
högt utropa och spörja, om der icke var någon som kunde uppvisa de tre
troll-tungorna; men ingen svarade. Konungen lät så utropa för andra
gången; men ännu intet svar. Slutligen lät han utropa för tredje gången.
Då trädde pojken dristeligen fram i ringen och staddes för konungen;
men när folket såg att det icke var någon annan än kol-pojken, lopp der
ett stort gny öfver hela församlingen, och syntes dem detta vara en
förmätenhet som väl borde straffas. Pojken brydde sig likväl inte om det,
utan tog fram de tre tungorna, och kunde nu alla se att detta verkligen
var trollens tungor. Derefter kastade han af sig sina gamla, trasiga
kläder, och stod der nu allt klädd i guld ifrån topp till tå. Då flög der
ett sorl öfver hela tinget, och tycktes nu alla, att de aldrig hade sett
en båldare unger-svenn. Men konunga-döttrarne sprungo pojken i famn och
kysste honom, och tackade honom att han frälst dem, och konungen tackade
med, och allt folket också. Sedan lagades der till bröllopp, och konungen
gaf pojken sin yngsta dotter, och med henne halfva riket. Och så var det
slut.
_Anmärkningar._
1. En öfverlemning ifrån ~Upland~, kallad »_Kung Tranemor_», förtäljer
likaledes om en pojke, som alltid ville gå på jagt. Me’ns han nu vandrade
i skogen, hände sig en dag att han fick se en trana, som stod och hvilade
vid en källa. Genast spände han sin båge, och ville skjuta henne; men
fogeln bad för sig och sade; »skona mitt lif, så vill jag göra dig
lycklig!» Härmed var pojken väl tillfreds, och lät henne behålla lifvet,
hvarefter tranan bad honom sätta sig upp på hennes rygg, och gaf sig till
att flyga öfver berg och djupa dalar, långt, långt bort i främmande land.
Som de nu farit mycket länge, fingo de se ett klart sken, och kommo
slutligen till ett slott som var af bara koppar. Der flög tranan ned,
satte sig i träd-gården, och frågade hvar hon kunde få träffa »stora kung
_Tranemor_, herre till de tre slotten.» ’Jo,’ fick hon till svar, ’gå in;
ty kung Tranemor är hemma i dag.’ Tranan gick så in i slottet, och när
hon kom tillbaka, hade hon med sig fin mat uppå koppar-fat, en hel skäppa
koppar-pengar, och dertill en präktig rustning med både hjelm och svärd
af koppar. Allt detta gaf hon pojken.
Tranan och pojken fortsatte nu sin färd, och kommo till ett ännu större
slott, som var allt igenom af klart silfver. Der aflopp allt på samma
sätt. Tranan frågade efter »stora kung Tranemor, herre till de tre
slotten», gick så in, och kom tillbaka med en hel skäppa silfver-pengar,
samt hjelm och rustning af klart silfver. -- Slutligen kommo de till ett
slott af klart guld, der sporde tranan åter efter kung Tranemor, gick in,
och kom tillbaka med mat uppå gull-fat, en hel skäppa gull-pengar, samt
hjelm och svärd af klart guld, som hon allt skänkte pojken. Sedan gaf
hon sig att flyga hem igen, och stadnade icke förrän de voro tillbaka på
ängen, hvarest de först träffades.
Som de nu voro återkomna, sade tranan: »nu skall du taga ditt svärd och
hugga ihel mig; men mitt hufvud och min stjert skall du lägga i ett
kläde, och doppa ned i källan.» Pojken ville mycket ogerna gå in härpå,
men ändteligen måste han göra som tranan bad; han tog så sitt svärd och
högg ihel henne, lade hufvudet och stjerten i ett kläde, och doppade
i källan. Då rann der upp i klädet en liten hund, som efter den dagen
alltid följde honom. Sedan gömde han sina penningar och sina vapen i
skogen, och vandrade till en stor kungs-gård, som var tätt bredvid. Der
gick han in, och fick tjenst såsom kol-pojke.
Fortsättningen instämmer med uppteckningen A. -- Konungen som rådde öfver
kungs-gården hade tre fagra döttrar, och om dem var spådt, att de skulle
bli tagna af ~Hafs-frun~, med mindre der fanns någon som ville kämpa för
dem. Men der var ingen som tröstade försöka, utom allenast kocken. Han
följde prinsessan ut till hafs-stranden, och talade många stora ord om
allt hvad han ville göra; men när det kom dertill, var han så rädd, att
han klef upp i ett träd och gömde sig det bästa han kunde.
Medan allt detta tilldrager sig, gick pojken ut i skogen, tog sin
koppar-rustning, lockade sin hund, och vandrade till stranden. När han
nu fick se prinsessan der hon satt och grät, tröstade han henne så godt
han förstod, och bad slutligen att hon skulle löska honom. Ja, prinsessan
gjorde som han bedt henne, och fäste oförmärkt en gull-ring i hans hår.
Rätt i detsamma hördes ett väldigt gny ur hafvet, vågorna slogo högt
uppå land, och Hafs-frun kom farandes i vattnet. Hon hade med sig en
stor hafs-hund, som hade tre hufvuden. Genast drog pojken sitt svärd och
gick emot hafs-hunden, medan hans egen hund krafsade sand i odjurets
ögon, så det icke kunde se upp. Pojken afhögg så alla tre hundhufvudena,
hvarefter hafs-frun måste fly sin kos. Sedan helsade han prinsessan och
gick bort; men kocken steg ned ur trädet, och tvang henne göra ed på att
det var han, kocken, som hade frälst henne.
Nästa dag skulle den andra prinsessan ut till stranden, och det aflopp på
samma sätt. Likaledes ock tredje dagen, då pojken tog sin gull-rustning,
och frälste den yngsta konunga-dottern. Men allt tvang kocken dem att
bekänna, att det var han och ingen annan som frälst dem.
Kocken skulle nu få den yngsta prinsessan till lön för sin mandom. När
så brölloppet skulle drickas, samlades der mycket folk, och pojken gick
också in för att se på ståten. Men han låtsade som han inte hade bättre
vett, utan hvarken helsade eller aftog hatten. Häröfver blef kocken
vred, och slog hatten af honom. Men i detsamma fingo prinsessorna se,
hvar deras tre gull-ringar hängde i pojkens hår. Då kom sanningen fram,
och pojken fick den yngsta prinsessan; men kocken blef rullad i en
spike-tunna, till lön för sin falskhet.
2. Äfven i en uppteckning från ~Wermland~, kallad »_Salomos korps
tjenare_», förtäljes om en pojke som aldrig hade lust att arbeta, utan
bara ville gå på jagt. När han så ströfvade omkring i skogen, hände sig
en dag, att han kom till en stor ek. Der föll en tung sömn öfver honom,
så att han lade sig under eken och sof, och vaknade icke förrän fram emot
aftonen.
Andra dagen aflopp det på samma sätt. Men tredje dagen höll pojken sig
vaken. Bäst han nu satt vid eken, fick han se hvarest en stor svart korp
kom flygandes, och slog ned i eke-toppen. Genast spände han sin båge,
och sköt fogeln; men den föll endast till en annan gren. Han sköt så
åter, och fogeln föll ännu lägre. Slutligen sköt han tredje pilen, och nu
föll korpen till jord. Då sade fogeln: »skona mitt lif, ty jag är ~kung~
_Salomos_ ~korp~, och jag vill göra dig så godt igen.» Ja, pojken lofvade
honom få behålla lifvet.
Korpen tog nu pojken uppå sin rygg, och begynte flyga långt, långt bort.
När de så farit ett stycke, kommo de till en sjö; der sänkte korpen sig
ned, och doppade honom i vattnet. Härvid blef pojken mycket förskräckt,
och sade: »hu! så rädd jag blef.» ’Ja,’ sade korpen, ’lika rädd blef jag,
när du sköt på mig första gången.’ Åter doppade korpen honom andra resan,
och det aflopp på samma sätt. Likaledes ock tredje gången.
Som de nu farit mycket länge, frågade korpen om inte pojken såg
någonting. ’Jo,’ svarade han, ’jag ser liksom ett blått moln långt
borta.’ Korpen återtog: »då äro vi framme vid min äldsta systers gård.
Nu skall du stiga af och gå in. När du kommer in i gården, rusa två stora
~ulfvar~ emot dig. Då skall du inte bli rädd, utan säg allenast att du
är ~kung~ _Salomos_ ~korps tjenare~, så har det ingen fara. Men i morgon
vilja vi fortsätta vår färd.» Ja, pojken gjorde som korpen sagt, gick in,
helsade korpens syster, och erhöll vid afskedet de två ulfvarne som han
hade sett på gården.
Andra qvällen kommo de till korpens andra syster. Pojken gick så åter
in, och fick två stora ~björnar~ som gingo vid gården. Tredje qvällen
kommo de till korpens tredje syster; der gick han också in, och fick två
stora ~lejon~. Sedan gåfvo de sig ånyo på färd, och pojkens djur följde
honom. När de så farit en stund, kommo de omsider till en stor, stor
sjö, och vid sjö-stranden var en jord-kula. Då sade korpen: »gack nu in
i jord-kulan, tills du finner en gryta med vatten, och ett katt-skinn;
tvätta så ditt hufvud, tills det faller guld i grytan, och gör dig en
lufva af katt-skinnet! Sedan månde vi skiljas åt, och menar jag, att du
nu väl torde komma fram i verlden.» Dermed flög korpen bort. Men pojken
gick in i jord-kulan, och tvättade sitt hufvud i grytan, tills det
föll guld i vattnet; och var nu hans hår förvandladt till det fagraste
gull-hår. Sedan gjorde han sig en lufva af katt-skinnet, lockade sina
djur och begynte vandra, tills han kom till en stor kungs-gård. Der gick
han in, och fick tjenst som kol-pojke.
Slutet instämmer med uppteckningen A. -- Konungen som rådde öfver
kungs-gården hade tre fagra döttrar, alla födda på samma dag, hvilka
han under en sjö-resa oförvarandes bortlofvat till trenne hiskeliga
~hafs-troll~. Pojken frälsar nu först den äldsta prinsessan ifrån ett
troll med fyra hufvuden; sedan den andra prinsessan ifrån ett troll med
åtta hufvuden, och sist den yngsta ifrån ett troll med tolf hufvuden.
Men en falsker »grefve» tvingar prinsessorna att gå ed, det han och
ingen annan frälsat dem. Som nu grefven håller bröllopp med den yngsta
konunga-dottern, träder kol-pojken in i bröllopps-salen, aftager sin
lufva, så att gull-håret flyter fram på skuldrorna, och blir igenkänd
af konunga-döttrarne. Nu blir grefven straffad för sin trolöshet, men
kol-pojken får den yngsta prinsessan och halfva riket.
3. N:o 13, »_De Tre Hundarne_» är ännu en olika uppfattning af denna
saga, och bör rätteligen hitflyttas såsom artförändring _C_.
5.
De Begge Foster-Bröderna.
Sagan förekommer:
2. Hos =Tyskarne=: -- _H._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~,
Leipz. 1845 [1844], ss. 28-34, ena hälften af sagan »_Die verzauberte
Prinzessin_». -- _I._ Se KUHN und SCHWARTZ, ~Norddeutsche Sagen, Märchen
und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 337-347, »_Die beiden gleichen Brüder_».
10. Hos =Danskarne=: -- Se CARIT ETLAR [BROSBÖLL] ~Eventyr og Folkesagn
fra Jylland~, Kiöbenhavn 1847, ss. 18-28, »_Fosterbrödrene_».
11. Hos =Nederländarne=: -- Se WOLF, ~Deutsche Märchen und Sagen~,
Leipzig 1845, ss. 134-140, »_Das Feuerschloss_».
12. Hos =Wallacherne=: -- _A._ Se sednare delen af sagan »_Petru
Firitschell_», hos SCHOTT, ~Walachische Mæhrchen~, Stuttgart und Tubingen
1845, N:o 10, ss. 135-144. -- _B._ Se anf. arb., ss. 262-279, förra delen
af sagan »_Florianu_».
13. Hos =Araberne=: -- Se WEIL, ~Tausend und eine Nacht. Arabische
Erzählungen. Zum ersten Male aus dem arabischen Urtext treu übersetzt.~
Th. II. Pforzheim 1839, ss. 163-248, »_Geschichte des Prinzen Seif
Almuluk und der Tochter des Geisterkönigs_».
14. Hos =Mongolerne=: -- I en olika behandling, hos KLETKE, ~Mærchensaal
aller Völker~, Berlin 1844, Th. III, ss. 13-16, »_Die missgünstige
Stiefmutter_».
6.
Wallare-Mannen.
_Anmärkning._
En mindre god öfverlemning ifrån ~Gottland~, låter pojken hitta ett par
små ~glas-skor~, ett ~glas-ur~ och en ~glas-bjällra~; men när qvällen
kom, måste han allt lemna dem ifrån sig till en liten jungfru, en liten
gubbe, och en jätte väpnad med ett glas-svärd; hitte-lön skulle han få
en annan gång. Det fick han ock; ty jätten halp honom att genomgå trenne
prof, nemligen att hoppa öfver ett grymt lejon, en flod med brusande
vatten, och en flammande elds-låga. Slutligen kommo han och jätten till
ett stort slott. Då bad jätten: »nu skall du taga mitt glas-svärd,
och hugga ihel mig.» Men se det ville pojken inte gå in på, ehuru han
omsider måste efterkomma jättens önskan. Vid han nu högg till, upphäfdes
förtrollningen, så att jätten åter blef konung som han tillförene varit;
men pojken vann prinsessan till gemål, och fick tillbaka alla de tre
kostbarheterna som han förut lemnat ifrån sig.
7.
Prinsessan, som gick upp ur hafwet.
Sagan förekommer:
2. Hos =Tyskarne=: _D._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipz.
1845 [1844], ss. 225-228, »_Zitterinchen_».
5. Hos =Italienarne=: -- _B._ Se STRAPAROLAS ~Eventyr~. ~Oversatte af~ J.
CHR. RIISE. Kiöbenhavn 1818, ss. 20-36, »_Slangen_».
6. Hos =Fransmännen=: -- _B._ Se PERRAULT, ~Contes du Temps Passé~, Paris
1697, sagan N:o 1, »_Les Fées_», som företer en nära likhet med förra
hälften af närvarande berättelse.
7. Hos =Nederländarne=: -- Se WOLF, ~Deutsche Märchen und Sagen~, Leipz.
1845, 83-87, »_Die beiden Bräute_».
8. Hos =Wallacherne=: -- En liknande förtäljning hos SCHOTT, ~Walachische
Mæhrchen~, Stuttgart 1845, ss. 248-252, N:o 25, »_Die ungeborne,
niegesehene_».
_Anmärkning._
13. En uppteckning ifrån ~Södermanland~ förtäljer om en konung och en
drottning, som hade en enda dotter. När så drottningen skulle dö, lät
hon kalla till sig prinsessan och sade: »det kommer mig så före, att du
får en elak styf-moder sedan jag är borta. Derföre skall du bedja din
fader, att han gifver dig mitt ~spelande spel~, min lilla ~hund~ och
mitt ~gull-lamm~, samt en liten koja i skogen att bo uti.» -- Prinsessan
gjorde som drottningen lärt henne, och konungen efterkom hennes begäran.
Men gull-lammet hade sådan egenskap, att hvar qväll skakade det af sig
guld och ädla stenar; spelet klingade dag och natt, så det var en lust
att höra, och hunden skaffade prinsessan mat, och var hennes sällskap, ty
han kunde tala.
Huru länge det nu drog om, gick det allt som drottningen hade förutsagt,
ty konungen gifte sig ånyo och fick en elak troll-packa, som hade tre
döttrar tillförene, och som hvarken unnade honom eller andra någon
glädje. Han gick derföre bort till den lilla kojan i skogen, och
samtalade med sin dotter; och tycktes detta honom vara en stor hugnad.
Men så tyckte inte den elaka drottningen; utan första tid hon fått veta
derom, tänkte hon bara på huru hon skulle bli af med styf-dottern, eller
kunna tillfoga henne någon skada.
I sådan akt sände hon först sin äldsta dotter till kojan, för att bli der
om natten. Men konunga-dottern märkte deras anslag, och när qvällen kom,
sade hon:
»Sof med ett öga!
Sof med två!»
och straxt somnade drottning-dottern, och vaknade icke före ljusan dag.
Hon måste så vända hem igen med oförrättadt ärende.
Något derefter sände drottningen sin andra dotter; men det aflopp
likaledes. -- Slutligen sände hon sin tredje dotter. Då sade prinsessan
som förut:
»Sof med ett öga!
Sof med två!»
men det var inte hjelpt med det; för drottning-dottern hade ett tredje
öga bak i nacken, och det visste ingen om. Hon låg nu och såg allt som
timade om natten; huru gull-lammet kom in och skakade af sig både guld
och ädel-stenar, och huru hunden bar fram den kosteligaste mat. Allt
detta omtalade hon för den elaka drottningen.
Nu kan man tro käringen lät inte länge vänta på sig; utan första tid
qvällen kom, gick hon bort, ställde sig på lur vid kojan, och stal
gull-lammet, rätt som det skulle gå in genom dörren. Häröfver bar den
lilla mycken sorg, och grät efter sitt lamm; men hunden tröstade henne,
att han ville skaffa så mycken mat, så hon icke behöfde lida någon nöd.
Det hände sig en gång, när prinsessan satt i skogen och spelade på sitt
spel, att der kom en konunga-son dragandes förbi med sina hästar och
hundar. Som han nu fick se den fagra mön, blef han så betagen af hennes
vänlek, att han genast friade och begärde henne till gemål. Härtill
jakade den lilla, och följde honom hem till hans gård och blef hans
drottning.
Som de nu varit gifta någon tid, blef der ofrid, så att den unge prinsen
måste fara bort i leding; men prinsessan var hafvande och skulle föda. Nu
passade styf-modern lägenhet, for till kungs-gården, och blef emottagen
på det bästa. Men hon lönade godt med ondt; ty en qväll när den lilla
satt vid fönstret, skuffade käringen henne oförvarandes ned i strömmen,
som lopp förbi gården. Derefter lade hon sin egen dotter i sängen hos
barnet, och sade att nu skulle hon vara drottning i sin styf-systers
ställe. Men den lilla sjönk ned i vattnet, och kom till »~sjö-råden~.»
Han lofvade att hon skulle få gå upp tre thorsdags-qvällar, och se till
sitt lilla barn; sedan skulle hon stadna hos honom för alltid.
När nu den första thorsdags-qvällen kom, gick prinsessan upp ur floden
och in i köket; der satte hon sig att kamma sitt fagra långa hår, men den
lille hunden bar fram mat till henne. När hon så ätit, sporde hon:
»Gråter mitt barn?
Spelar mitt spel?
Är min herre hemkommen än?»
Hunden svarade:
’Nu gråter ditt barn.
Ditt spel spelar inte,
och din herre är inte hemkommen än.’
Då suckade hon och sade: »när min herre kommer hem, så säg honom att
han kan frälsa mig med ett tio lispunds svärd. Ännu kommer jag här två
gånger till, men sedan aldrig mer.» Dermed begynte hon bitterligen gråta,
och gick bedröfvad sina färde.
Andra thorsdags-qvällen aflopp allt på samma sätt. Men på tredje veckan
kom konungen hem ur ledingen, och hunden förtäljde honom allt såsom det
tillgått. Då blef konungen mycket förundrad, och gick in för att se till
sin drottning; men styf-modern for med falskhet, och sade att prinsessan
blifvit så förändrad af sin sjukdom, att han ej kunde känna igen henne.
Konungen lät så icke märka sig, ehuru han väl kunde förstå att allt var
sanning som hunden hade talat.
När nu tredje thorsdags-qvällen kom, gick den lilla åter upp ur floden
och in i köket; der satte hon sig att kamma sitt fagra långa hår, men
hunden bar fram mat till henne som förut. När hon så ätit, sporde hon:
»Gråter mitt barn?
Spelar mitt spel?
Är min herre hemkommen än?»
Hunden svarade:
’Nu gråter ditt barn.
Ditt spel spelar inte.
Men din herre är ändteligen hemkommen!’
Då suckade prinsessan och sade: »helsa min herre, att nu kommer jag här
aldrig mer.» Men i detsamma var konungen tillreds med ett tio lispunds
svärd, och högg af kedjan hvarmed ’sjö-rån’ höll henne fången. Då ropade
prinsessan: »nu är jag frälst!» -- och var det en stor glädje när de tu
åter funnos, som så länge varit åtskilda.
Dagen efter lät konungen tillreda ett stort gästabud, och bjöd alla
förnäma män i hela sitt rike. Som de nu sutto öfver bord, begynte
han förtälja sagan huru det tilldragit sig med prinsessan och hennes
styf-moder; men ingen visste om hvem han talade. Ändteligen vände han
sig till den gamla drottningen, och frågade: »hvad straff förtjenar den,
som har gjort så illa?» ’Jo,’ svarade drottningen, ’den vore väl värd
att bindas barfota på ett par eld-röda jern-skor, och att få dansa till
döds.’ Då uppstod konungen, och sade: »nu har du dömt din egen dom.»
Styf-modern blef så bunden vid ett par eld-röda jern-skor; men konungen
och hans unga drottning lefva och må väl än i dag.
8.
Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om Jorden.
Liknande sagor förekomma:
3. Hos =Tyskarne=: -- _E._ Se början och slutet af sagan »_Hirsedieb_»,
hos BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig 1845 [1844], ss. 65-67.
-- _F._ Se anf. bok, ss. 68-76, »_Des Teufels Pathe_».
4. Hos =Slavonerne=: -- Den anförda sagan: »_Die Hexe Corva und ihre
Knechte_», meddelas äfven, och fullständigare, hos VOGL, ~Volksmährchen~,
Wien 1837, N:o 1, ss. 1-50.
6. Hos =Araberne=: -- _D._ Se WEIL, ~Tausend und eine Nacht~, Bd. IV,
Pforzheim 1842, ss. 116-160, »_Geschichte des Prinzen Djanschah_».
9. Hos =Nederländarne=: -- Se WOLF, ~Deutsche Märchen und Sagen~, Leipz.
1845, ss. 1-6, »_Das goldene Schloss_».
10. Hos =Wallacherne=: -- Se SCHOTT, ~Walachische Mæhrchen~, Stuttgart
1845, N:o 19, ss. 199-203, »_Der verstossene Sohn_».
9.
Ungdoms-Landet.
Sagan förekommer:
3. Hos =Danskarne=: -- _B._ Såsom Jutländsk folk-förtäljning, hos CARIT
ETLAR [BROSBÖLL], ~Eventyr og Folkesagn fra Jylland~, Kiöbenhavn 1847,
ss. 1-18, »_Hvorledes Bryde blef Konge_».
6. Hos =Ryssarne=: -- Den anförda sagan: »_Das Märchen von Ljubin
Czarewitsch, der schönen Czarewna, seiner Gemahlin, und dem beflügelten
Wolf_», förekommer äfven ibland ~Russische Volksmärchen in den
Urschriften gesammelt und ins Deutsche übersetzt von~ ANTON DIETRICH.
~Mit einem Vorwort von~ JACOB GRIMM. Leipzig 1831, 12:o, ss. 1-14.
_Anmärkning._
5. Af den anförda svenska rimmade bearbetningen, hafva Utg. sednare
påträffat trenne andra upplagor; den äldsta tryckt år 1755, med samma
titel som den Götheborgska upplagan af år 1800; den andra något äldre,
med nästan samma öfverskrift, men »Tryckt i År»; och den tredje, tryckt i
Lund år 1835, med titel:
»~Fågel Phönix, En märkwärdig och besynnerlig händelse, förestäld uti
en Historia, Om En Konung i England och hans tre Söner.~ Lundbergska
tryckeriet.» 16 ss. 8:o.
I denna sista upplaga meddelas berättelsen uti obunden form, ehuru
i öfrigt med ganska få förändringar, och dessa oftast föranledda af
okunnighet. Vid slutet läses följande anmärkning:
»Ej twingas någon att härtill, sin tro och tanke fästa,
Läs blott igenom, Le deråt; jag råder är det bästa.
Det är ju endast tidsfördrif, Historier, Fabler skrifwa:
Dock händer ofta att de kan, en nyttig lärdom gifva.»
10.
Flickan, som kunde spinna Guld utaf Ler och Lång-halm.
Sagan förekommer:
1. Hos =Tyskarne=: -- _C._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder
der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg~, Kiel 1845, N:o
417, ss. 307-8, »_Gebhart_». -- _D._ Anf. arb., N:o 418, ss. 308-9,
»_Tepentiren_». -- _E._ Anf. bok, N:o 419, s. 309, »_Ekke Nekkepenn_».
-- _F._ En nära liknande berättelse förekommer äfven hos H. KLETKE, ~Das
Buch der deutschen Volks- und Kindermährchen~, Th. I, Leipzig [Berlin
1840], ss. 65-84, »_Hopfenhütel_».
11.
De Tre Stor-Gummorna.
Sagan förekommer:
2. Hos =Tyskarne=: -- _C._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder der
Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg~, Kiel 1845, N:o 8, ss.
409-413, »_Fru Rumpentrumpen_».
12.
Slottet, som stod på Guld-stolpar.
Liknande sagor förekomma:
4. Hos =Italienarne=: -- _A._ Se äfven STRAPAROLAS ~Eventyr. Oversatte
af~ J. CHR. RIISE, Kiöb. 1818, ss. 147-153, »_Katten_».
13.
De Tre Hundarne.
Af denna berättelse, som egentligen är en art-förändring af sagan N:o 4,
»_Pojken, som frälste Konungens trenne Döttrar_», förekomma utländska
uppteckningar:
2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipz.
1845 [1844], ss. 221-225, »_Die drei Hunde_. -- _B._ Se MÜLLENHOFF,
~Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und
Lauenburg~, Kiel 1845, N:o 20, ss. 450-453, »_Herr Nägenkopp_».
3. Hos =Italienarne=: -- Se STRAPAROLAS ~Eventyr. Oversatte af~ J. CHR.
RIISE, Kiöb. 1818, ss. 174-186, »_De trende trofaste Dyr_».
14.
Hafs-Frun.
Liknande sagor förekomma:
4. Hos =Tyskarne=: -- Se _K._ FIRMENICH, ~Germaniens Völkerstimmen~.
~Sammlung der deutschen Mundarten in Dichtungen, Sagen, Mährchen,
Volksliedern~ u.s.w., Berlin 1843-4, ss. 330, 331, »_De gräune Haase_».
-- _L._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipz. 1845 [1844],
ss. 78-81, »_Der goldne Rehbock_». -- _M._ Se samma bok, ss. 85-87,
»_Der alte Zauberer und seine Kinder_». -- _N._ Se anf. arb., ss.
118-121, »_Die Königskinder_». -- _O._ Se samma bok, ss. 172-175, »_Die
drei Nüsse_». -- _P._ Se anf. arb., ss. 253-258, »_Helene_». -- _Q._
Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig
Holstein und Lauenburg~, Kiel 1845, N:o 6, ss. 395-404, »_Goldmariken und
Goldfeder_».
_Anmärkning._
7. I en märklig öfverlemning från ~Gottland~, förtäljes om tvenne elaka
troll-packor, ~Mor~ _Walburg_ och ~Mor~ _Billa_, hvilka sökte förgöra
sina foster-barn, ~Mäster~ _Mimer_ och _Anna Diver_. Omsider beslöto
de unga tu att fly sin kos, medan käringarne voro i bad-stugan. Till
den ändan ringlade Anna Diver upp ett garn-nystan, slog många knutar
på tråden, och sade att knutarne skulle svara i deras ställe, när man
frågade efter dem. Så skedde ock. Men troll-packorna märkte omsider
oråd, och gåfvo sig att förfölja. Då skapade Anna Diver sin käraste
till en ~törn-buske~, men sjelf blef hon till en ~tindrande ros~ på
busken. Käringarne foro så förbi, men vände snart åter. Då förvandlade
flickan mäster Mimer till en ~kyrka~, och blef sjelf till en dufva på
kyrko-spiran; men huru käringarne ropade »dullika! dullika!» ville dufvan
ändock inte komma ned. Slutligen skapade Anna Diver sin käraste till en
~väder-qvarn~, och blef sjelf till en ~mjölnare-gumma~ i qvarnen. Då
sökte troll-packorna att lossa någon sten utur byggnaden, för att få makt
deröfver; men träffades i detsamma af qvarnvingen, så att begge två fingo
sin bane. De unga vände nu åter hem, och gifte sig, och lefva lyckliga än
i dag.
15.
Den Förtrollade Grodan.
_Anmärkning._
Denna saga visar en nära frändskap med N:o 17 »_Den Förtrollade
Fästemön_», och bör derunder upptagas såsom art-förändring _C_.
16.
Prinsessan i Jord-kulan.
Sagan förekommer:
2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder
der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg~, Kiel 1845, N:o 4,
ss. 388-391, »_Siebenschön_». -- _B._ Anf. arb., N:o 5, ss. 391-395,
»_Jungfer Maleen_».
_Anmärkningar._
5. En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ låter brude-stassen fara förbi en
damm, i hvilken två änder lågo och simmade. Då qvad prinsessan:
»Här ligger du och leker med maken din.
När jag kommer hem, så mister jag min.»
När så bröllopps-tåget kom fram till kyrkan, skulle prinsen hjelpa sin
brud af hästen, och råkade dervid stöta hennes knä. Som han nu ursäktade
sig, qvad prinsessan:
»Ja, knä-stöt läkes väl;
men att min mor och far och kungs-gården äro brända,
det läkes aldrig.»
Då spände prinsen en gull-kedja om hennes hals, hvarefter upplösningen är
lika som ofvan förtäljes.
6. För något mer än hundrade år sedan utkom en dramatisk dikt, författad
af ERIK WRANGEL (f. 1686 † 1765), med följande titel:
»~Fröken~ _Snöhwits_ ~Tragædia~. Stockholm, Tryckt på Schneiderska
Boktryckeriet Åhr 1739.» 48 ss. 4:o.
Nämnde Tragædia är en efter den tidens smak gjord bearbetning af den
här ofvan meddelade folk-sagan, som i sitt ursprungliga skick äfven
finnes anförd uti diktens Prolog eller inledning. Vi intaga här nämnde
prolog såsom en artförändring, och såsom den sannolikt äldsta tryckta
uppteckning af någon svensk folk-berättelse.
Fröken Snöhwits Saga,
Såsom Den på enfaldigt wijs, och äfwen på Theatren af _Harliquin_ sielf
förtäljes.
Det war en gång en Kung, som blef Änckling, och hade en enda Dotter, som
het _Snöhwit_, och som hans Undersåtare sågo, at han lade sorgen alt
förmycket på sinnet, så öfwertalte de Honom, at Giffta sig igen: Då tog
Han en Äncke-Drottning, som war en stor Trållpacka til Hustru, och den
hade ock en enda Dotter, som war intet så wacker som Fröken Snöhwit; Nu
hände sig, at Fröken Snöhwit skulle Giffta sig med en främmande Printz,
och det förtröt så mycket Trållpackan, som hellre wille se sin Dotter
Gifft med den Printzen, at hon förgjorde Snöhwit, och trålla Henne bort
i en Jord-Kuhla, hwarest Hon skulle wara i Siu Åhr; Men det gick så
olyckligt til för Trållpackans Dotter, at hon blef hafwande, och då hade
Trållpackan ingen som kunde wisa sig i Dottrens ställe, och som ingen
war henne likare än Fröken Snöhwit, derföre måtte hon taga up Henne uhr
Jord-Kuhlan, och då sade hon åt Fröken Snöhwit, at hon skulle gå och låta
Wiga sig med Printzen, men intet tala ett Ord med honom.
Fröken Snöhwit for med Printzen til Kyrckian, och under Wägen bad han
Henne, at Hon wille siunga för honom någre Wisor, eller förtälja honom
Sagor, och då swara Hon så;
Siu Åhr jag i Jord-Kuhlan satt,
Wisor och Sagor jag förgat.
Och dermed fråga Printzen Henne: Hwad säijen J min Fröken? Å, jag talar
med min Tärna, svarade hon: Och så kommo de förbij en Tall, och i den
satt en Giök och Gohl; Då sade hon:
Här sitter du Giök och galer i Talle.
Hemma ligger Bruden får Barn i Stalle;
Så fråga Printzen åter, hwad Hon sade: Jag talar litet bara med min
Tärna, sade Hon: och ändteligen kommo de öfwer en Broo och sågo i Åhn Twå
Anckor, som der summo, då sade Printzessan:
Här simmer du med Makan Din,
När jag kommer hem, så mister jag Min,
åter frågade Printzen Henne, hvad Hon sade; men fick samma Swar: Jag
talar litet med min tärna.
När de nu kommo hem, och skulle gå til Bords, så skoffa Trållpackan bort
Fröken Snöhwit, och wille hafwa sin Dotter til Bordet, och då märckte
Printzen någon åtskilnad, och sade til denne Bruden, til at försöka
henne, om hon war densamma, hwad war det J sade mig, när jag bad Eder
Roa mig med små Sagor och Wisor; Det kan jag icke minnas sade hon, utan
jag måste gå och fråga min Tärna, och derpå gick hon in och slog Fröken
Snöhwit och kiörde Henne at säija sig, hwad hon talte med Printzen, och
så kom hon in igen, och sade det Första, som Fröken Snöhwit hade talat;
Siu Åhr jag i Jord-Kuhlan satt,
Wisor och Sagor jag förgat;
Sedan frågade Printzen hwad hon sade, när de foro förbij den der Tallen,
och då swarade hon äfwen som förr, och gick ut och slog Fröken Snöhwit,
till dess Hon sade henne, hwad det war; och när hon fick weta det, kom
hon in igen, och sade:
Här sitter du Giök och galer i Talle,
Hemma ligger Bruden får Barn i Stalle;
Sidst frågade Printzen hwad Hon sade, när Hon såg de Twå Anckor simma
i Åhn, och då måste hon gå ut igen, och efter hon då war mycket ond,
slog hon Fröken Snöhwit så förskräckeligen, at Printzen fick höra Henne
skrika, och när den andra kom ut, at säija honom Swar, sprang han ut at
se, hwem det war, som fick Stryk, och fann Fröken Snöhwit, som gret,
också tog han Henne och ledde in Henne til hela Sällskapet, och sade:
Denna är min Brud och ingen annan!
Kungen kände straxt igen sin Dotter och der blef en stor glädje, men
han wände intet igen, förr än Fröken Snöhwit måste säija, alt huru det
gådt Henne, och derpå dömde Konungen och hela hans Råd, at Trållpackan
och hennes Dotter skulle slås ihiäl, war det icke rätt åt dem? Och så är
Sagan all.
Vid diktens slut läses: »Denna Fröken _Snöhwits_ Tragædia Är Förestäld J
December månad 1737.»
17.
Den Förtrollade Fästemön.
_Anmärkning._
15. I en öfverlemning från ~Dalarne~, är sagans hufvud-person icke en
förtrollad råtta, utan en groda, som heter _Krattla_. -- Sagan instämmer
för öfrigt med uppteckningen A; men slutar dermed, att grodan på
bröllopps-dagen inbäres på en stol. Vid hon nu kommer in i kunga-salen,
helsar ~Aske-pjesken~ henne:
»God dag, Krattla!»
Hvartill hon svarar:
’Gud signe, Frattla!’
och förbytes i samma ögonblick till en fager prinsessa.
18.
War-Ulfwen.
_Anmärkning._
Den s. 322 omförmälda Tyska uppteckningen af denna saga finnes först
meddelad af E. M. ARNDT, uti hans ~Mährchen und Jugend-erinnerungen~, Th.
I (2:te Ausg. Berlin 1842, ss. 26-48), »_Der Wolf und die Nachtigall_.
(_Schwedisches Volksmährchen_)» -- Såsom sidostycke till denna
uppteckning bör nämnas en bekant svensk ~Folk-visa~, »_Den Förtrollade
Prinsessan_», som i en mängd upplagor förekommer såsom skillings-visa,
och äfven finnes omtryckt ibland ~Svenska Folk-Wisor~, utgifna af E. G.
GEIJER och A. A. AFZELIUS, Bd. II, Stockholm 1816, ss. 67-72.