till den unge prinsen, ehuru hon visst aldrig hade tänkt att få se honom
mera. Hon aftorkade derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra
bästa, och lopp stigen fram under björkarne tills hon kom öfverst på
berget. Vid hon nu tittade in i eken, fick hon se hvar der hängde en
skrud som var rundt omkring besatt med bara ädel-stenar; jemte skruden
hang ett sadel-tyg, som likaledes var fattadt med perlor och demanter
ifrån österland, och allt var så öfvermåttan präktigt, att det skiftade
och skimrade som den klaraste regnbåge. Tätt utanföre stod åter den
snö-hvita gångaren, och fnyste och gnäggade och var så glad, och slog
marken med hofvarne, så det gaf genljud i hela berget. Nu kan det hvar
man väl tänka huru den lilla blef till mods; hon visste på en lång stund
inte om det var sanning, eller om allt ihop bara var en fager dröm.
Likväl glömde hon icke bort hvad gäddan sagt henne, utan gick in i eken,
afklädde sina gamla trasor, smyckade sig i den granna ädelstens-skruden,
fäste en gull-krona i sitt gula hår, och var så inom en kort stund
förvandlad, ifrån en stackars trasig Ask-unge, till den vänaste prinsessa
som någonsin kunde finnas i verlden. Derefter sadlade hon sin gångare,
satte sig upp och red till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles
som när sol rinner upp på himmelen öfver en hvit sky. Vid hon nu vandrade
gången fram och satte sig emellan drottningen och hennes dotter, for der
ett sådant sken öfver hela kyrkan, att det lyste i hvar endaste vrå, och
allt folket vände sig i bänkarne och tittade bara efter den främmande
ädelstens-jungfrun; men den unge prinsen fick ett sådant sår i sitt
hjerta, att han tyckte sig aldrig kunna lefva utan henne. Det var så rätt
ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern och hennes
dotter; kan tro de skulle på något sätt dölja sin harm, ehuru de gerna
önskat prinsessan tusen mil borta. Men de fingo inte länge besinna sig,
ty rätt som det var steg Ask-ungen plötsligt upp ur bänken, och hastade
ut, redan långt förrän messan var läsen till lykta. Nu kan man tänka att
der blef en uppståndelse! Den unge prinsen lopp straxt efter; ty han hade
satt sig i sinnet att han ville veta hvem hon var, huru det ock månde
aflöpa. Sammaledes ock det andra kyrko-folket; alla sprungo de upp ur
sina bänkar, och sjelfve presten med, så att han i brådskan glömde både
bok och breviarium. Som den lilla nu skulle ut igenom kyrko-dörren, hade
prinsen låtit tjära tröskeln, att hon tappade sin ena guld-sko, och sjelf
var han så i hack och häl efter henne, att hon ej tordes vända om för att
hemta den. Hon hade så ingen annan råd än att skynda till sin häst, och
säga som tillförene:
»ljust för mig!
mörkt efter mig!»
och försvann så i blinken ur allas åsyn. Derefter red hon hasteligen till
den stora eken uppå berget. Men vid hon nu såg sig omkring, varsnade
hon mycket folk, som lopp åt alla sidor för att leta efter henne, och
märkte tillika att hennes styf-moder och styf-syster redan kommo farande
ifrån kyrkan. Då blef hon så rädd, så rädd, och gaf sig hvarken tid alt
ömsa kläder eller annat, utan kastade sin gamla vadmals-kappa öfver
den präktiga ädelstens-drägten, och sprang sedan till kungs-gården det
fortaste hon kunde. Der satte hon sig nederst i spisel-grufvan, och
låtsade leka med askan, såsom hennes sed var. Drottningen och hennes
dotter kunde så icke märka någonting, utan när de kommo hem funno de
gården strödd, vällingen kokad och den lilla sittande på sin gamla plats,
alldeles som de voro vana att se henne.
Sagan vänder nu tillbaka till den unge prinsen. När han såg att
ädelstens-jungfrun flytt sin kos, blef han mycket bedröfvad; ty det låg
honom i hugen, att han ville ega henne eller ingen i verlden. Han begynte
derföre lägga råd, huru han skulle återfinna henne. Till den ändan tog
han den lilla gull-skon, som hon tappat vid kyrko-dörren, och lät lysa
på öfver hela riket, att hvilken som passade skon, henne och ingen annan
ville han fästa till sin gemål. Nu, må tro, blef der en uppståndelse så
det var värdt någonting; och hvar endaste jungfru, så många der någonsin
fanns, skulle de åstad och fresta sin lycka med den lilla skon. Men der
var ingen som skon passade, och inte mycken under var det, ty den var
så innerligen liten och nätt, att väl aldrig i verlden gafs en jungfru
som trådde en fagrare liten sko. Det begynte nu se mörkt ut för prinsen,
om han skulle återfinna ädelstens-jungfrun eller icke. Likväl förlorade
han inte modet, utan skickade sina svenner åt alla håll för att söka och
leta, och drog sjelf omkring bygden till att passa skon, både i östan och
vestan.
Huru han nu färdades, kom han, såsom man det kan vänta, omsider äfven
till kungs-gården. Då lät drottningen straxt stänga in den lilla
styf-dottern i ugnen, ty hon fruktade att någon skulle få se hennes
stora skönhet; men sjelf ledde hon fram sin egen dotter till att passa
gull-skon. Men det var lika när; foten var för stor och blef för stor,
huru man ock måtte krysta och klämma den. Drottningen var likväl inte
rådlös, hon, utan högg af sin dotters långa hälar och klippte bort hennes
stora tår, och förde henne så ånyo fram att försöka sin lycka. Som
drottning-dottern nu åter ville passa gull-skon, satt der en liten fogel
i trädet och sjöng:
»Huggen häl och klippen tå!
I ugnen är den som gull-skon går på.»
’Hvad var det?’ Frågade prinsen, förundrad. »Åh,» svarade drottningen,
»det var alls ingenting; det var bara eljest foglalåt.» Prinsen brydde
sig så icke vidare derom, utan drottning-dottern skulle försöka skon. Men
fogeln upphörde icke, utan sjöng om igen:
»Huggen häl och klippen tå!
I ugnen är den som gull-skon går på.»
’Hvad var det fogeln sjöng?’ Sporde prinsen ånyo, och lyssnade. »Åh»,
svarade drottningen, »inte är det värdt att lydas till sådant; det var
ändock bara fogel-qvitter. -- Bort med dig, din stygga fogel!» Men det
halp inte, ty knappast ville drottningens dotter åter passa gull-skon, så
satt fogeln i trädet och sjöng tredje resan:
»Huggen häl och klippen tå!
I ugnen är den som gull-skon går på.»
Nu kunde prinsen väl märka att der var något svek under. Han skickade så
sina små-svenner till att ransaka i ugnen, och rätt som det var, kommo
de tillbaka med den lilla styf-dottern som legat gömd derinne. Då skall
man tro drottningen och hennes dotter inte blefvo goda! De både bleknade
och rodnade af vrede, och sporde huru någon bara ville bry sig om en
sådan liten trasig tiggar-flicka. Men prinsen aktade inte om deras tal,
utan lät bära fram gull-skon, och se, då var det som den varit vuxen
till Ask-ungens lilla snö-hvita fot. Som de nu voro i färd härmed, blef
prinsen varse huru en gyllene flik tittade fram mellan hälen på den
lillas kläder. Då sprang han hastigt till, och ryckte af den gamla grå
vadmals-kappan. Men i detsamma flög det som en blixt rundt omkring, och
se, i stället för den trasiga Ask-ungen stod der en vän konunga-dotter,
just henne som prinsen hade sett i kyrkan, och ädelstens-skruden glimmade
som klaran sol, och alla som sågo det, kunde icke nog förundra sig öfver
prinsessans stora fägring.
Vid allt detta blef konunga-sonen så hjert-innerligen glad, att han både
skrattade och log i glädje; men drottningen och hennes dotter de logo
inte. Han tog så den lilla i famn och satte henne på sitt knä, och fäste
henne med röda gullringar. Derefter förde han henne med stor ära hem till
sitt eget rike, och gjorde henne till sin drottning. Men jag var med på
brölloppet. Der trådde konunga-sonen dansen med sin fagra unga brud, och
jag dansade, och alla gästerna dansade med, utom drottningens dotter.
Hon kunde inte dansa; ty hennes moder hade klippt tårna af henne. Så var
sagan all.
_Anmärkningar._
1. En öfverlemning ifrån ~Östergötland~, tryckt uti A. I. ARWIDSSONS
~Läse- och Läro-bok för ungdom~, Stockh. 1830, I, s. 19-25, förtäljer,
att när drottningen skulle fara till kyrkan gaf hon sin styf-dotter ingen
mat, utom en beta svart bröd och litet mjölk i »katt-skålen». Tillika
strödde hon en skäppa ärter på golfvet, och befallte Ask-ungen plocka upp
hvar ärt, innan kyrko-folket kom hem igen.
Bäst den lilla nu satt och grät och plockade, och plockade och grät,
hörde hon att det skrapade på dörren. Hon öppnade, och der kom in en
liten fager-hvit hermelin, åt hvilken hon gaf sin frukost-mjölk. När
nu hermelinen var mätt, frågade han hvarföre hon grät. Ja, Ask-ungen
förtäljde allt som det var. Då sade hermelinen: »följ mig, så vill jag
hjelpa dig!» Dermed blåste han på ärterna, och straxt flögo de af sig
sjelfva in i skäppan. Sedan förde han Ask-ungen till en stor ek i skogen,
hvarest de funno präktiga kläder, och gångare och små-svenner, så att bon
med stor ståt kunde fara till kyrkan och möta den främmande prinsen.
Fortsättningen instämmer med hvad ofvan finnes meddeladt; endast med
det tillägg, att när Ask-ungen tredje söndagen kom igen till eken, sade
hermelinen: »nu är mitt verk slutadt, och jag kan icke längre hjelpa dig.
Men om du tycker dig vara mig någon tack skyldig, så tag denna knif och
stick i mitt hjerta.» Ask-ungen ville dock inte löna honom så illa för
hans bistånd; men hermelinen bad så vackert, och sade: »gör som jag sagt,
det är min frälsning!» Då vände den lilla bort ögonen, och stötte till.
I detsamma flöto tre droppar blod på marken, och deraf rann upp en fager
unger prins, som genast försvann, och aldrig hördes af mera.
Ett sednare tillägg, lånadt ur sagan om _Prinsessan som gick upp ur
hafvet_, återfinnes ofvan under N:o 7, anm. 3.
2. Enligt en uppteckning ifrån ~Gottland~, fick styf-dottern gå klädd
i en pels af kråk-fjädrar, att hon måtte skämmas hvar hon kom, och att
ingen skulle se huru mycket hon var fagrare än käringens egen dotter.
Häraf kallades hon _Kråk-pelsen_. Ändteligen erhöll hon hjelp af en
’~liten gubbe~’, med hvilken hon delade sin frukost, och som lofvade
»göra henne lika godt igen». Han tog henne så med sig till skogen, blåste
i en pipa, och skaffade henne först en klädning som sken likt stjernorna
på himlen, sedan en som sken likt månen, och sist en som sken såsom
solen. Kråk-pelsen kom sålunda alla tre söndagarne till kyrkan, utan att
blifva igenkänd hvarken af sin styf-moder eller sin styf-syster. --
När prinsens sändebud slutligen kommo till käringens gård, för att passa
den lilla guld-skon, blef kråk-pelsen så rädd, att hon gömde sig i ugnen.
Men der satt en liten fogel i trädet och sjöng, och röjde henne. Hon blef
således igenkänd, och fick konunga-sonen. -- Sagan slutar med det vackra
tillägget, att »hon ändock alltid gjorde godt åt sin elaka styf-moder».
3. En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer om en styf-dotter, som
kallades _Aske-pjesken_, och som fick sitta hemma och rensa ärter, me’ns
hennes styf-moder och styf-syster foro till kyrkan att möta en främmande
prins. Bäst hon nu satt och grät, kom der en ~liten fogel~ och hackade på
fönster-blyet, och qvittrade:
»piga lilla, gack till kyrkan!
Jag skall rensa dina ärter.
Jag skall sopa, och städa, och göra allting
Tro mig!»
I detsamma kom der en örn flygandes, och fällde ur klorna en präktig
klädning. Den tog Aske-pjesken och gaf sig till kyrkan, hvarest alla
undrade öfver hennes stora fägring. Men prinsen sjelf vardt alldeles
betagen, och kastade en hvit silkes-handske i hennes sköt.
Andra söndagen gick det på samma sätt, och prinsen kastade till henne
den andra handsken. Tredje söndagen kastade han ett gull-äple. Men för
hvar gång skyndade Aske-pjesken ut ur kyrkan, innan tjensten var lyktad,
alldeles såsom ofvan förtäljes.
När prinsen och hans tjenare slutligen kommo till gården, för att passa
lilla gull-skon, stängde käringen in sin styf-dotter i stallet; men
afhögg hälarne och tårna på sin egen dotter. Prinsen ville dock inte
tro att hon var den rätta. Då tog käringen fram silkes-handskarne och
gull-äplet, och prinsen kunde nu icke längre tvifla. Men i detsamma kom
der en liten fogel och hackade på fönster-blyet, och qvittrade:
»De hugga af häl, de hugga af tå.
I stallet är den som gull-skon går på.»
Nu upptäcktes styf-moderns falskhet, och konunga-sonen höll sitt bröllopp
med Aske-pjesken.
4. Enligt en annan öfverlemning ifrån ~S. Småland~, lät prinsen villa sig
af drottningens illfundighet, så att han tog den falska jungfrun med sig
i vagnen, för att draga hem till sitt eget rike. Men när de färdats ett
stycke kommo de till en bro. Der satt en fogel i trädet, och sjöng:
»Hacka häl, hacka tå!
Hemma sitter jungfrun i badstu’n och gråter,
hon, som gull-skon går på.»
Nu märkte prinsen att han var besviken: vände tillbaka till drottningens
gård, och fann sin rätta käresta i bad-stugan, der hon blifvit instängd
af sin elaka styf-moder.
5. En tredje uppteckning ifrån ~S. Småland~, kallad _Fröken Skinn-pels
Rör i askan_, har en vidlyftig inledning, som blifvit lånad ur sagan om
»_De tre Under-skogarne_». Deruti förtäljes om en elak styf-moder, som
sände sin styf-dotter till skogen att gå vall, men icke gaf henne någon
mat, utan allenast en beta hafre-bröd. När så brödet var allt, satte den
lilla sig under en ek och grät. Då kom der fram en stor ~hvit björn~, och
sporde hvarföre hon var så bedröfvad. Flickan sade som sanningen var, att
hon blifvit skickad ut i marken af sin onda styf-moder, och att hon nu
icke hade någon att hylla sig till i hela verlden. Björnen återtog: »om
du vill vara mig trogen, skall jag hjelpa dig.» Ja, härtill samtyckte
flickan, och björnen gaf henne en pipa af gull, i hvilken hon skulle
blåsa hvar gång hon ville tala vid honom.
Det gick så en tid bortåt, och den lilla begynte längtas hem. Som hon nu
kom till sin styf-moders gård, vardt käringen ännu värre än förut, och
sade: »ja så, du kommer igen, din stygga unge! Jag tänkte du hade svultit
ihel för länge sedan; men det var inte så väl heller.» Flickan svarade
att hon fått hjelp af sin bästa vän, så det hade ej gått någon nöd på
henne. »Hvad är det för en vän du har?» sporde käringen. ’Jo,’ sade
mön, ’det är ett stort hvitt djur, som kallas björn.’ »Ja så,» återtog
styf-modern, »det var bra jag fick veta det.» Hon lade så råd med sin
dotter, att de skulle sätta ut giller och fånga björnen. Men när den
lilla märkte deras anslag, gick hon ut i skogen, satte sig under eken,
och blåste i sin pipa. Straxt kom björnen fram, och flickan varnade honom
för käringens försåt. Björnen sade: »sörj inte för det, du! Jag skall nog
se mig före.»
En dag sade björnen: »nu skall du följa med mig bort, så du slipper vara
längre hos din elaka styf-moder. Men ett skall du lofva, att du lyder
mig i allt som jag säger dig.» Flickan jakade härtill, hvarefter björnen
tog henne uppå sin rygg, och så drogo de åstad öfver berg och dalar.
Ändteligen kommo de till en stor, stor skog. Men den skogen var inte
som andra skogar, utan hvart enda litet löf, som satt på träden, var af
klara silfret, så det lyste vidt omkring. Då sade björnen: »här får du
inte röra vid någonting, för då bli vi olyckliga, både du och jag.» Ja,
flickan lofvade hon skulle icke röra vid någonting. Men när de kommo
midt i skogen, glimmade löfven så fagert omkring henne, att hon glömde
sitt löfte och bröt ett litet silfver-blad. Då sade björnen: »kära,
hvad gjorde du nu?» Flickan svarade: ’jo, jag bröt mig bara ett litet
silfver-löf.’ Björnen återtog: »det skulle du inte ha gjort. Nu står till
lyckan, om vi komma hän med lifvet.» I detsamma fylldes hela skogen af
ett hiskeligt rytande, och från alla sidor strömmade fram en otalig skara
vilda djur, lejon, tigrar och all slags, och de gåfvo sig efter björnen,
och ville rifva ihel honom. Då blef den lilla alldeles förfärad, och
tordes inte se upp med ögonen, så rädd var hon. Men björnen till att
springa allt hvad springas kunde, och de vilda djuren efter, så att när
han ändteligen kom ut ur skogen, var han nästan förgången af fruktan och
maktlöshet.
Det led så åter en stund, och de kommo till en annan skog, der hvart enda
litet löf var af skärt guld, så det glimmade hvar man såg. Här gick det
på samma sätt. -- Ändteligen kommo de till en tredje skog, ännu mycket
större än de förra, der hvart enda litet löf var af klaraste demant, så
det lekte och skimrade vida vägar. Men äfven här kunde den lilla icke
hålla sig, utan bröt ett demante-löf af träden. Genast rusade der fram en
otalig skara vild-djur, och björnen till att springa före, djuren till
att springa efter, och voro honom så i hack och häl, att de nästan rifvit
honom till döds, förr än han ändteligen kom ut ur skogen.
Björnen och den lilla färdades nu i sakta mak, ty han var både trött och
sårad; icke heller talade han ett enda ord under vägen. Slutligen kommo
de till en klar källa, som rann utur berget; der satte de sig att hvila.
När de suttit en stund, sade björnen: »här månde vi skiljas åt, ty nu
skall antingen du eller jag ned i källan.» Flickan svarade: ’om så är,
blir det väl jag som kommer dit, efter som jag varit dig så olydig.’
»Nej,» sade björnen, »det skall du ändock inte, utan här har du en knif;
nu skall du döda mig och kasta min kropp i källan. Sedan skall du kläda
på dig min pels, och gå upp till kungs-gården, och bedas få tjenst vid
hofvet. Men hvar gång du tarfvar hjelp, skall du blåsa i gull-pipan som
jag gifvit dig.» Flickan tordes så icke annat än lyda, utan gjorde som
björnen sagt, dödade honom, kastade hans kropp i källan, svepte sig i
hans hud, och vandrade med stor hjertans sorg upp lill kungs-gården.
Der fick hon tjenst i köket, och satte sig i spisel-grufvan att gräfva
i askan. Men alla undrade öfver hennes klädsel och öfriga skick, och
kallade henne »fröken _Skinnpels Rör i askan_». --
Efter denna inledning förtäljes huru konungen och drottningen och
den unge prinsen, tillika med hof-folket, skulle fara till kyrkan,
och köks-mästaren ville äfven fara dit. Såsom han nu icke hade någon
som kunde laga konungens mat, gick han till fröken Skinnpels och bad
om hjelp. Flickan undskyllade sig i det längsta, men måste slutligen
efterkomma hans begäran. Sedan nu allt folket på kungs-gården farit sin
kos, tog den lilla fram sin gull-pipa, blåste deri, och sade: »upp, mina
~pysslingar~, och lagen maten så goder, att dess like inte har varit på
kungens bord förr eller sen!» Straxt kom der fram en otalig hop små,
små pysslingar, och begynte koka och steka och laga mat, så man aldrig
har sett maken. När så det var gjordt, sade flickan: »tagen nu fram
min silfver-skrud; ty jag vill fara till kyrkan, jag med.» Straxt togo
pysslingarne fram den allra fagraste silfver-klädning, och klädde fröken
Skinnpels, och passade henne på allt sätt. Derefter gaf hon sig till
kyrkan, och satte sig i bänken emellan drottningen och prinsessan. Men
allt kyrko-folket undrade öfver hennes skönhet, och den unge prinsen blef
så betagen, att han tyckte sig icke vilja lefva utan han kunde få ega
henne. --
Sagans fortsättning och upplösning instämmer med hvad ofvan finnes
meddeladt.
6. En öfverlemning ifrån ~Upland~, kallad _Kråknäbba-pelsen_, har
likaledes en vidlyftig inledning, sammansatt utaf ursprungligen skilda
sago-drag. Af dessa drag igenfinnas några här ofvan uti inledningen till
sagan N:o 7, _Rosalill och Långa Leda_, och i anmärkningarne till samma
saga, N:i 1 och 2, medan andra (flykten, förföljelsen) äro lånade ur en
bekant ~troll~-saga af fullkomligt olika skap-lynne. --
Berättelsen handlar om en styf-dotter, som af sin elaka styf-moder sändes
att gå vall i skogen, utan att få någon mat. Bäst hon nu satt och grät,
kom den store ~svarte oxen~ fram till henne, och sade: »om du vill göra
som jag säger, skall jag hjelpa dig.» Flickan jakade härtill. Då sade
oxen: »skaka mitt öra, och håll förklädet under!» Flickan gjorde så, och
fick nu så mycken fin mat som hon någonsin förmådde äta.
När den lilla nu kom hem ur skogen, blef troll-packan ännu elakare mot
henne än förut. Det hände sig så en dag, att käringen glömt sin yxa ute i
regnet, och sände sin styf-dotter att hemta den. Flickan gick, och fann
tre små dufvor sittande på yxe-skaftet. Då tilltalade hon dem vänligt,
smekte dem, och gaf dem mat ur handen. Men dufvorna flögo upp i ett träd,
och rådslogo huru de skulle löna henne. Den ena sade: »jag önskar henne,
att hvar gång hon talar hoppar en gull-ring ur hennes munn.» Den andra
sade: »jag önskar henne, att hon blir allt vackrare och vackrare.» Den
tredje sade: »jag önskar henne, att hon får en konung till gemål.»
Flickan kom så hem, och var mycket vackrare än förr. Då blef käringen
afundsjuk, och skickade sin egen dotter i skogen att hemta yxan. Men
käring-dottern bannade de små dufvorna, och jagade bort dem. De flögo
så åter upp i trädet, och öfverlade huru de skulle löna hennes elakhet.
Den ena sade: »jag önskar henne, att hvar gång hon talar skall en groda
hoppa ur hennes munn.» Den andra sade: »jag önskar henne, att hon
blir allt fulare för hvar dag.» »Och jag,» sade den tredje, »önskar
henne, att hennes näsa blir allt längre och längre.» Så gick det ock.
Käring-dottern blef allt styggare, och hennes näsa växte ut som en
kräk-näbb, och blef så lång, att hon inte kunde öppna en dörr sjelf. Hon
lät så göra sig en stor pels, som hon bar på näsan, för att dölja huru
stygg den var.
Nu var det inte godt för styf-dottern att stanna hemma, hon gick derföre
bort till den svarte oxen, och bad om råd. Oxen sade: »skynda dig och
tag din systers kråknäbba-pels, så laga vi oss härifrån!» Flickan gjorde
så. När de nu kommit ut på vägen, sade oxen: »här har du en ~träd-bit~,
en ~flaska~ och en ~sten~; kasta dem efter dig, en i sender, när behof
göres.»
Som de nu färdats ett stycke, fingo de se hvar troll-packan kom farandes
efter dem. Då kastade flickan träd-pinnen bakom sig, och der växte upp
en stor skog. Men käringen for hem efter sin yxa, och högg ned skogen.
Åter kastade flickan sin flaska. Då blef der en stor sjö. Men käringen
for hem efter sitt »~horn~», och drack ut hela sjön. Slutligen kastade
flickan sin sten. Då blef der ett högt berg. Käringen for nu hem efter
sin »~pickehacka~», för att bryta igenom berget. Men huru hon pickade och
hackade, föll berget igen efter henne, så hon kom aldrig derifrån. --
Fortsättningen instämmer hufvudsakligen med hvad ofvan förtäljes. --
Styf-dottern kommer till en kungs-gård, får tjenst som trapp-soperska,
och rider tre söndagar på oxens rygg till kyrkan, klädd i präktiga
kläder. Tredje söndagen passar prinsen på vid kyrko-dörren, och får
hennes lilla sko. Han ger så befallning, att alla flickor i hela landet
skola komma fram till kungs-gården och försöka skon; men den passar icke
till någon fot. Då sjunger en liten fogel:
»I spiseln sitter jungfrun som skon går på.
I spiseln sitter jungfrun som skon går på.»
Prinsen går så in i köket, finner den lilla Kråknäbba-pelsen, och tar
henne till gemål.
På sjelfva bröllopps-dagen går styf-dottern ned på ängen, för att se
till sin svarte oxe. Då sade oxen: »om du nu vill tjena mig igen, så tag
ett svärd och hugg mig i tre stycken!» Ja, den lilla gjorde som han bad,
ehuru det gick henne hårdt till sinnes. Nu rann der upp en fager unger
prins, som varit förtrollad, och aldrig kunnat bli man igen om ej flickan
hulpit honom. Derefter stod Kråknäbba-pelsens bröllopp, och det med sådan
ståt, att det räcker än i denna dag.
7. En ytterligare öfverlemning ifrån ~Upland~, kallad _Kråkskinns-Maja_,
förtäljer om en elak drottning, som hade två egna döttrar och en
styf-dotter. När så jungfrurna blifvit vuxna, kom der bud ifrån
grann-konungen att de skulle komma till hans gård, emedan han aktade
få en af dem till gemål åt sin son. Då gåfvo drottning-döttrarne sin
styf-syster en sömn-dryck, emedan de voro afundsjuka på hennes stora
skönhet, och foro så ifrån henne. Men när den lilla vaknade, gaf hon sig
att springa efter, och lopp vägen fram det fortaste hon förmådde.
Vid nu drottningens döttrar kommo farande i sin präktiga karm, fingo
de se hvar ett litet äple trillade utåt marken, och ropade ideligen:
»hu! hu! jag fryser.» Då hade de ingen ömkan med det lilla äplet, utan
tillsade köresvennen att gifva det en smäll med piskan till väg-kost.
Derefter foro de åt sin led; och äplet rullade vägen fram och mötte
styf-dottern. Men hon gjorde inte som de andra gjort, utan stadnade
genast, upptog det ifrån marken, och värmde det vid sin barm. Då sade
äplet: »vänta tills du kommer i nöd, så vill jag göra dig lika godt igen.»
Något derefter kom ett litet ~päron~ trillandes utåt vägen, och mötte
de tre jungfrurna, och nu aflopp allt på samma sätt. Likaledes ock med
ett ~plommon~, som rullade framåt och ropade att det frös; drottningens
döttrar gåfvo det en pisk-smäll, men den lilla värmde det vid sin barm.
Drottningens döttrar kommo så omsider fram till kungs-gården, och
undfingos med gästabud och mycken heders-bevisning; men den lilla sökte
sig herberge i en liten stuga jemte vägen. Der klädde hon sig i ett
gammal pels, som var gjord af bara kråk-skinn, med en hufva för ansigtet,
och vandrade så upp till kungs-gården och fick tjenst i köket. Men
hof-folket gäckades öfver hennes underliga utseende, och kallade henne på
spe för _Kråkskinns-Maja_.
När nu söndagen kom och allt folket hade farit till kyrkan, tog
styf-dottern fram sitt äple, och önskade sig en skrud af bara silfver.
Derefter sade hon:
»Ljust för mig,
mörkt efter mig,
och ingen ser hvart jag far!»
Hon for så till kyrkan, och satte sig emellan sina half-systrar. Men de
kände icke igen henne, och den unge prinsen vardt så intagen af hennes
skönhet, att han aldrig kunde vända sina ögon till något annat.
Andra söndagen aflopp allt på samma sätt; styf-dottern tog fram sitt
päron, önskade sig en skrud af bara guld, och for sedan till kyrkan.
Tredje söndagen tog hon fram sitt plommon, och klädde sig i en drägt af
bara ädel-stenar. Vid hon nu skulle skynda ut ur kyrkan, lopp den unge
prinsen efter henne, så att hon tappade sin ena gull-sko. Men prinsen
tog upp den lilla skon, och lät utgå ett påbud, att ingen annan skulle
blifva hans gemål, än den till hvars fot gull-skon passade.
Tärnor och jungfrur, så många det var i hela riket, skulle nu fara till
kungs-gården och passa skon. I sådan akt sattes de bakom ett förhänge,
och räckte fram foten, hvar i sin ordning; men alltid var gull-skon för
liten, ända tills Kråkskinns-Maja kom. Nu fick prinsen brådtom att rycka
undan täckelset; men se, då var det icke längre Kråkskinns-Maja, utan en
fager prinsessa, klädd i bara ädel-stenar. Drottningens döttrar fingo
så resa hem med skammen; men prinsen höll sitt bröllopp med den lilla
styf-dottern. Det fick hon för hon var beskedlig. Se’n var det slut.
22.
De Två Skrinen.
Ifrån S. Småland.
Följande utländska uppteckningar af denna saga äro oss bekanta:
1. På =Danska=: -- Högst ofullständig hos WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~,
Kjöbenh. 1823, ss. 36-39, »_Den onde Stedmoder_».
2. På =Norska=: -- Se ASBJÖRNSEN og MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Deel I,
ss. 86-98, »_Manddatteren och Kjæringdatteren_».
3. På =Tyska=: -- _A._ Se ~Feen-Märchen~, Braunschweig 1801, ss. 1 och
följ., »_Die belohnte Freigebigkeit_». -- _B._ Se GRIMM, ~Kinder- und
Haus-Märchen~, Th. I, N:o 24, ss. 155-158, »_Frau Holle_» [öfversatt
på Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1837, ss. 50-53,
»_Fru Hulla_», samt i ~Tolf underbara Sagor~, Stockh. 1842, ss. 35-41.
»_Fru Holle_»]; jfr. GRIMM, anf. arb., III, ss. 42-46. -- _C_. I en kort
och nyare form hos BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten für Freunde der
Geschichte~ &c. ~des Mittelalters~, Th. IV, Breslau 1819, ss. 150-153,
»_Lohn und Strafe_». -- _D._ Se STÖBER, ~Elsässisches Volksbüchlein~,
Strassburg 1842, ss. 113-116, »_Die zwei Stiefschwesterlein_». -- _E._
Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig 1845, ss. 62-64, »_Die
Goldmaria und die Pechmaria_». -- _F_. Se anf. arb., ss. 179-180,
»_Fippchen Fäppchen_». -- _G._ Se anf. arb., ss. 219-221, »_Der garten
im Brunnen_». -- _H._ Se FIRMENICH, ~Germaniens Völkerstimmen~, Th. II,
Berlin 1846, s. 45, »_E Stickelche_». -- _I._ Se anf. arb., ss. 224-226,
»_Das Mährchen vom Beenelangmann Beenelangbart_». -- _K._ Uti förkortad
och christlig form hos KUHN u. SCHWARTZ, ~Norddeutsche Sagen, Märchen und
Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 335-6, »_Das Mädchen im Paradies_».
* * * * *
Det var en gång en käring, som var både gammal och elak, såsom
Gudnå’s väl det kan hända. Hon hade två döttrar, en egen dotter och
en styf-dotter. De voro så olika som natt och dag; ty käring-dottern
bråddes i allt på sin moder, deremot var styf-dottern ett riktigt
läke-blad, så innerligt god och beskedlig, att hon inte gjorde en mask
för när. Härigenom blef hon mycket älskad af alla, utom bara af sin elaka
styf-moder och styf-syster. Men de gjorde henne all förtret de någonsin
kunde, och ju längre det led desto värre blef det, så att de omsider
begynte lägga råd, huru de skulle alldeles öda och förgöra henne.
Till att nu få sak med den lilla, så god och beskedlig som hon alltid
var, lät käringen en dag kalla sina döttrar, och satte dem att spinna på
brunns-karet; men den hvars tråd först gick af, skulle ha till straff
att bli kastad i brunnen. Ja, flickorna gjorde som deras mor befallt; de
togo sina spinnrockar, satte sig på brunnskaret, och började sin gerning.
Likväl hade käringen icke delat jemnt emellan dem; ty när hennes egen
dotter fick spinna tågor af finaste lin, skulle styf-dottern spinna
skäkte-fall, och ändock skulle begge draga lika granna trådar. Också gick
det som man kunde vänta; huru den lilla än måtte akta sig, brast likväl
hennes tråd först. Genast var käringen tillreds, grep henne vid fötterna,
och kastade henne hufvudstupa ned i brunnen, ehuru hon bad för sig, så
det kunnat röra en sten till medömkan. Så bestäldt, vände de tillbaka i
stugan, både mor och dotter, och gladdes att de nu ändteligen blifvit af
med den lilla, som så länge varit dem till förargelse.
Men »det är inte allt öde som ärnas», och så var det här, ty när
styf-dottern sjönk till botten i brunnen, öppnade sig jorden under henne,
så att hon kom till en fager äng, hvarest gräset grodde och träden
löfvades alldeles som i öfre verlden, fastän der icke sken någon sol på
himlen såsom här. Då tänkte hon vid sig sjelf: »stackare jag, hvad skall
jag nu ta mig för? Inte törs jag vända om till min elaka styf-moder, och
inte har jag någon annan i verlden att hylla mig till. Jag må så godt gå
fram, och se hvad råd jag kan finna.» Dermed aftorkade hon sina tårar,
och begynte vandra öfver ängen. Som hon nu gått ett stycke, kom hon
först till en gammal ~gärdes-gård~; han var söndrig och murken, så att
hank och stör knappt hängde ihop, och trindorna voro allt öfvervuxna med
»gubba-skägg». Då bad gärds-gården: »kära jungfru lilla, gör inte illa
åt mig, stackars gärds-gård, som är så gammal och murken!» ’Nej’, sade
flickan, ’det skall jag visst inte göra. Var bara inte rädd!’ Hon steg så
öfver gärdes-gården, men trådde så lätt och varligt, att ingenting bröts
eller rubbades ifrån sitt ställe. Derefter fortsatte hon sin vandring.
Men gärds-gården strök sig om sitt mossiga skägg, tittade vänligt efter
henne, och önskade den beskedliga flickan att det måtte gå henne väl i
verlden.
När hon så färdats än ett stycke, kom hon till en ~bak-ugn~ som stod
jemte vägen; han var full med varmt, nygräddad bröd, den ena kakan
hvitare än den andra, och grisslan låg tillreds utanför ugns-munnen. Då
bad ugnen: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars bak-ugn!
Ät så mycket du nå’nsin vill; men tag intet med dig, utan skjut in det
öfriga!» Ja, flickan bad honom inte vara rädd, hon skulle visst inte
göra honom skada. Dermed fattade hon grisslan, öppnade ugns-luckan; tog
ut en varm, nygräddad kaka, och begynte äta; men när hon ätit så mycket
henne lysste, sköt hon in det öfriga, stängde igen ugns-dörren, och lade
kak-spaden åter på sitt ställe. Sedan fortsatte hon sin vandring som
förut. Men ugnen såg vänligt efter henne, och önskade den beskedliga
flickan att det måtte gå henne väl i verlden.
Det led så åter en stund, och den lilla kom till en ko som gick och
betade i grön-gräset; kon bar en stäfva på hornet, och hennes jufver var
så stinnt, att man väl kunde se det var länge sedan hon blef mjölkad. Då
bad kon: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars ko! Mjölka
mig, och drick så mycket du vill; men spill intet på marken. Slå sedan
det öfriga på mina klöfvar, och häng byttan på mina horn!» Ja, flickan
tackade, och bad kon inte vara rädd, hon skulle visst icke göra henne
någon skada. Dermed fattade hon stäfvan och begynte mjölka, och när
hon mjölkat, drack hon så mycket hon ville, slog så det öfriga på kons
klöfvar, och hängde byttan tillbaka på hornet, alldeles som kon bedt
henne. Sedan gick hon vidare stigen fram. Men kon bligade vänligt efter
henne, råmade gladt, och önskade att det måtte gå den beskedliga flickan
väl i verlden.
När den lilla nu åter färdats ett stycke, kom hon till ett stort
~äple-träd~, som bar den skönaste frukt, men var så öfverhöljdt med
äplen, att grenarne böjde sig ända ned till marken. Då bad trädet: »kära
jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars apel! Plocka af mina mogna
äplen, och ät så mycket du vill; men tag intet med dig. Stöd så under
mina qvistar, och gräf ned det öfriga vid min rot!» ’Tack,’ sade flickan,
’det skall jag visst göra. Var bara inte rädd!’ Dermed begynte hon plocka
af de mogna äplena, och när hon plockat, åt hon så mycket hon ville,
stödde så under qvistarne, och gräfde ned det öfriga vid roten. Sedan
fortsatte hon sin färd. Men apeln nickade med sina gröna löf, såg vänligt
efter henne, och önskade den beskedliga flickan att det måtte gå henne
väl i verlden.
Som det nu led på aftonen, kom den lilla till en grind, hvarest det satt
en gammal, gammal gumma och hvilade sig emot grind-stolpen. Då gick hon
genast fram, och helsade: »god qväll, kära mor!» Gumman svarade: ’god
qväll igen! Hvad är du för en, som kommer och helsar så vackert?’ »Jo,»
sade flickan, »jag är inte annat än ett fattigt styf-barn, som gifvit mig
ut i verlden för att söka tjenst.» Gumman återtog: ’då kan du rätt sätta
dig en stund och löska mig, me’ns vi talas vid.’ Ja, styf-dottern gjorde
som hon bad, satte sig på marken, tog den gamlas hufvud på sitt knä, och
löskade henne. När så det var gjordt, sade gumman: ’tack skall du ha,
att du inte höll dig för god att löska mig, stackars gamla käring! Nu
vill jag i stället säga dig hvar du kan få tjenst. Var bara alltid lika
beskedlig, så går det dig väl i verlden!’ Dermed visade hon henne vägen,
gaf henne många goda råd, och så skildes de ifrån hvarandra. Men flickan
fortsatte sin led rätt fram, och kom till en stor, stor gård; der hon
gick in och blef antagen till ladugårds-piga, alldeles som den gamla sagt
henne.
Andra morgonen, första tid dager var ljus, skulle den lilla begynna
sin tjenst. Hon gick så först till ladu-gården, för att ’otte-syssla’.
Som hon nu kom in i fä-huset, gjorde hon inte såsom många andra pigor,
skrek och hojtade och bannades, utan klappade korna på ryggen, talade
så innerligen vackert till dem, och sade: »stackars mina små kor!
Ni ären väl svultna och hungriga? Vänta, skall jag gifva eder äta.»
Dermed hemtade hon hö och halm ur ladan, och svepte, och strödde, och
gaf otte-foder, och lagade om dem på allt sätt. När så det var gjordt,
tog hon mjölke-stolen och satte sig att mjölka. Men då voro korna lika
beskedliga emot henne igen. Så snart hon kom till dem, råmade de af
glädje; ingen sparkade ut mjölken ur stäfvan, eller gjorde henne eljest
någon förtret, utan de voro stillsamma och spaka som lamm. Det var så en
riktig lust att se huru den lilla skötte sina sysslor, och korna trifdes
under hennes hand, och blefvo feta och hulliga, så att der på gården
aldrig fanns mera med mjölk eller vackrare fä, hvarken förr eller sedan.
När flickan nu hade ansat om sina kor, och mjölkat, och silat, och samlat
mjölken i mjölk-spannen, kom der en hel skara kattor, både stora och små,
omkring henne, och jamade så ifrigt:
»Gif oss lite mjölk!
Gif oss lite mjölk!»
Då var hon lika beskedlig emot kattorna, som hon förut var emot korna;
och hvarken snäste dem eller slog dem, såsom mången annan hade gjort,
utan strök dem på ryggen, talade vackert till dem, och sade: »stackare
mina små kattor! Ni ären väl svultna och törstiga? Vänta, skall jag
gifva eder dricka.» Dermed tog hon spannen, och öste mjölk åt dem i
katt-skålen. Men alla kattorna samlade sig omkring henne, och ströko sig
emot hennes knän, och krökte ryggen, och spunno helt förnöjda, så det var
just en glädje att se, huru de hyllade sig till den lilla ladugårds-pigan.
Sedan otte-sysslorna nu väl voro lyktade, skulle styf-dottern på logen
och rissla korn. Vid hon så stod och risslade kom en stor skara sparfvar
flygandes ute på gården, hoppade allt närmare och närmare, satte sig på
log-tröskeln, och qvittrade så ideligen:
»Gif oss lite korn!
Gif oss lite korn!»
Då gjorde hon inte såsom mången annan, skrämde sparfvarne och hyssjade
bort dem, utan talade vänligt till dem, och sade: »stackare mina små
sparfvar, som sitten ute hela dagen och faren illa! Kan tro ni ären
svultna och hungriga. Vänta, skolen J få litet mat.» Dermed tog hon en
handfull korn utur sädes-dråsen, och strödde på marken. Men sparfvarne
till att hoppa omkring henne, och plocka, och flaxa med vingarne; och
qvittrade och voro så glada, just som om de velat tacka den lilla, att
hon var god emot dem.
Så gick det en tid bortåt, den ena dagen efter den andra, och ehvad
flickan företog sig hade hon alltid god framgång. Då hände sig en dag,
att käringen som rådde öfver gården lät kalla henne inför sig. Ja,
styf-dottern gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla.
»Jo,» sade käringen, »jag har märkt att du sköter dina kor och gör dina
andra sysslor mig till nöjes; derföre vill jag äfven se hvad mera du kan
och förstår. Här har du ett såll. Nu må det bli ditt första prof, att du
skall gå till källan och hemta sållet väl fullt med vatten; men du får
inte spilla en enda droppe på vägen.» Flickan hade så ingen annan råd än
att lyda, hon tog derföre sållet, gick till källan, och begynte ösa; men
huru ideligen hon öste sållet fullt, rann vattnet alltid straxt ut igen.
Som hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag, blef
hon högeligen bedröfvad, och satte sig vid källan och grät. I detsamma
fick hon se hvarest alla de små sparfvarne kommo farande som en sky, och
slogo ned i den gröna pilen tätt öfver henne; och sedan hvar enda liten
sparf till att qvittra och skrika, den ene gällare än den andre:
»Aska och sålla,
så håller det i!
Aska och sålla,
så håller det i!»
Nu tyckte flickan sig väl kunna förstå, att de små sparfvarne ville råda
henne huru hon skulle göra. Hon lopp derföre genast bort, och hemtade
aska, och lade öfver bottnen i sållet, och se, nu kunde hon bära det
fullt med vatten, utan att spilla en enda droppe. Så bestäldt, vandrade
hon upp till gården, men sparfvarne flögo gladeligen sina färde. Som hon
nu kom inför sin matmoder och bar sållet fullt med vatten, blef käringen
öfvermåttan förundrad, och sporde: »hvem har lärt dig det? Aldrig trodde
jag du kunde så mycket.» Men den lilla sade ingenting, utan teg; ty hon
ville inte röja sina små vänner.
Någon tid derefter lät käringen åter kalla ladugårds-pigan inför sig,
och sade: »jag vill nu föresätta dig ett annat prof. Här har du tvänne
garn, det ena hvitt, det andra svart. Nu skall du gå till elfven, och
tvätta det hvita garnet tills det blir svart och det svarta garnet tills
det blir hvitt; men allt skall vara färdigt i afton när sol rinner ned.»
Ja, flickan hade ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen, gick till
elf-stranden, och begynte tvätta så fliteligen; men huru hon tvättade och
tvättade, blef det hvita garnet hvitt och det svarta svart, alldeles som
förut. När hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag,
vardt hon högeligen bedröfvad, och satte sig på stranden och grät. Då kom
hela fogel-svärmen åter flygande som en sky, och slog ned i björkarne vid
elfven; och alla små sparfvarne till att qvittra och skrika, hvar ifrån
sin qvist, den ene gällare än den andre:
»Tag det svarta,
Håll dig åt öster!
Tag det svarta,
Håll dig åt öster!»
Nu kunde flickan väl förstå, att foglarne åter ville hjelpa henne. Hon
gjorde fördenskull efter deras råd, tog det svarta garnet, gaf sig öster
uppåt elfven och begynte tvätta, och se, nu hade hon icke så snart doppat
garnet, som det på en gång blef hvitare än den hvitaste snö. När så det
var gjordt, tog hon det hvita garnet och skulle till att tvätta. Då
sjöngo foglarne åter igen:
»Håll dig åt vester!
Håll dig åt vester!»
Ja, den lilla gjorde som sagdt var, hon drog vester nedåt elfven och
begynte tvätta, och se, nu gick det på samma sätt; hon hade icke så
snart doppat garnet, som det på en gång blef svartare än svartaste kol.
Derefter vandrade hon upp till gården, men sparfvarne flögo gladeligen
sin väg. Som hon nu kom inför sin mat-mor och hade begge garnen med sig,
vardt käringen än mera förundrad, och sporde som förra gången: »hvem har
lärt dig det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Men den lilla teg;
ty hon ville icke röja de små sparfvarne som hulpit henne.
Det led så ännu en tid bortåt, och käringen lät tredje resan kalla
ladugårds-pigan inför sig. Ja, den lilla gick, och frågade hvad hon
hade att befalla. »Jo,» sade matmodern, »jag vill föresätta dig än ett
prof, och skall detta bli mitt sista. Här har du de begge garnen som du
tvättat. Nu skall du väfva en väf; men på den får hvarken finnas tvist
eller noppa, och allt skall vara färdigt tills i qväll när sol rinner
ned.» Flickan hade så ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen och
lagade till väf, och begynte bomma, och varpa, och svepa, och sölfva,
och skeda, så flitigt, så flitigt; men garnet var skört och ojemnt, och
bara ideligen brast i ett bristande, och ju längre hon höll på desto
värre blef det. Som hon nu såg att hon aldrig kunde fullgöra sin mat-mors
uppdrag, vardt hon öfvermåttan bedröfvad, satte sig på väf-stolen, lutade
hand, emot kind, och grät bitterligen. I detsamma öppnades dörren, och
alla kattorna, den ena efter den andra, kommo in, ströko sig emot hennes
knän, och frågade hvarför hon var så ledsen. »Jo,» svarade den lilla,
»jag må väl gråta och inte vara glad, min matmoder har befallt mig väfva
en väf, och den väfven skall vara färdig tills i afton när sol går ned;
men garnet är skört och ohålligt, så jag rädes det går illa med allt
ihop.» ’Åh,’ sade kattorna, ’är det inte värre än det, så blir det väl
någon råd. Du har alltid varit god emot oss, nu vilja vi tjena dig igen.’
Dermed sprungo de alla på en gång upp i väf-stolen, och begynte väfva
så snällt, så snällt; den ena trådde, den andra skyttlade, den tredje
slog till, den fjerde lagade, den femte spände, den sjette rullade upp,
den sjunde redde skälet; men flickan sjelf satte sig till spol-rocken
och spolade, allt som kattorna väfde. Det stod så icke länge om, förr än
de hade väfven färdig, och den så utane tät och jemn och fin, att det
aldrig kunnat vara bättre. Sedan sprungo kattorna sin väg, och den lilla
gick gladeligen upp till sin matmoder. Men när käringen fick se väfven,
vardt hon alldeles förundrad, och sporde som förut: »hvem har lärt dig
det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Styf-dottern svarade likväl
ingenting, utan teg; ty hon ville icke röja de beskedliga kattorna som
hulpit henne.
När nu året var till ända och den lilla tjenat ut sin tid, lagade hon sig
att vända hem igen. Hon gick så inför sin matmoder, och beddes orlof.
Käringen svarade att hon gerna det fick, ehuru nödigt de ville mista
henne. »Likväl,» sade hon, »eftersom du varit mig till nöjes i allting,
vill jag äfven gifva dig någon lön för din trogna tjenst. Gå derföre upp
på loftet, der finner du flera skrin. Af dem får du taga hvilket du vill;
men öppna det inte, förrän du har det der du vill hafva det.» Ja, flickan
tackade sin matmoder, såsom skäligt var, och gick uppför lofts-bron och
öfver svalen in på loftet; men allt följde kattorna med, hela långa
raden. Som hon nu kom in, fick hon se hvarest der stodo många skrin på
golfvet, ett rödt, ett gult, och ett blått, det ena grannare än det
andra; men allra längst bort stod ett litet svart skrin. Då visste hon
i början icke hvilketdera hon skulle välja sig, ty alla syntes de henne
vara alltför kostbara emot så ringa tjenst; men hennes tvekan varade
inte länge, ty rätt i detsamma kommo alla kattorna omkring henne, och
jamade, och bådo så ifrigt:
»Tag det svarta!
Tag det svarta!»
Flickan tog så det svarta skrinet, och tyckte sig ändock vara öfvermåttan
väl lönad. Derefter sade hon farväl åt sin matmoder, och åt korna och
kattorna, och åt de små sparfvarne på gården, och var det en stor sorg
när hon skulle skiljas ifrån dem alla. Slutligen vandrade hon tillbaka
samma väg som hon kommit, och är intet vidare förtäljdt om hennes färd,
förrän hon kom till ängen. Der öppnade sig jorden framför henne, så att
hon kom åter upp i öfre verlden, och vid hon såg sig om, se, då var hon
just der vi lemnade henne, vid brunnen i sin elaka styf-moders gård.
Som den lilla nu gick in i stugan, och tedde sig för käringen och hennes
dotter, kan man tro der blef en uppståndelse. Styf-modern vardt i början
så illa vid, att hon hvarken kunde tala eller svara; ändteligen utbrast
hon: »ja så, du lefver ännu, din stygga unge! Och jag, som tänkte du var
död och låg i brunnen! Men det var inte så väl heller.» Flickan svarade
att hon kom ifrån undre verlden, hvarest hon haft tjenst och fått det
lilla svarta skrinet i års-lön, och sporde tillika, hvar hon kunde få en
liten fläck att ställa det. Men nu blef käringen alldeles förbittrad,
dref ut henne ur stugan, och sade: »ja så, du menar vi skola ha rum i
gården åt dig och ditt usla skräp? Nej, packa dig ned i höns-huset, din
tiggar-unge! Det kan bli lagom för en sådan som du är.» Ja, flickan lydde
utan knot, och gick straxt ned i höns-huset; der skurade hon och fejade
i hvar vrå, och ställde slutligen sitt lilla skrin som det kunde passa
sig. Nu ville hon omsider veta hvad der gömdes i skrinet, och öppnade
så locket. Men då minsann fick man se på annat; ty skrinet var alldeles
fullt med guld och silfver, både bälten och ringar och allt hvad grannt
det någonsin kan finnas, och guld-skenet flög upp i tak-åsen och utefter
väggarne, så att höns-huset på en gång blef mycket grannare än den
grannaste kunga-sal. Härom lopp nu genast ett stort tal och rykte öfver
hela bygden, och ifrån alla håll kommo der gående och farande, både
grannar och främlingar, bara för att se den lilla styf-dottern och all
hennes myckna rikedom.
Men nu först skall man tro att käringen och hennes dotter blefvo riktigt
afundsjuka! De kunde hvarken äta eller sofva, så harmsna voro de, och
allt låg det styf-modern i hågen, huru hennes egen dotter skulle få det
lika präktigt som den lilla hade fått. Härpå grundade hon både natt
och dag, och tycktes henne slutligen vara bäst, om äfven hennes dotter
kunde komma till underjorden att tjena; »ty,» mente hon, »om min fattiga
styf-dotter fick en sådan lön, hvad skall då inte min rätta dotter få?
Det blir väl ännu bättre och grannare på allt vis.» Ja, sagdt och gjordt.
Käringen satte sin dotter på brunns-karet att spinna skäktefall, och
när tråden brast, skuffade hon henne i brunnen, liksom hon gjort med
styf-dottern. Också aflopp det alldeles på samma sätt; ty när flickan
sjönk till botten öppnade sig jorden, så att hon kom ned i undre verlden,
och fick se den gröna ängen och allt annat såsom vi tillförene berättat.
Hon besinnade sig så icke länge, utan vandrade stigen rätt fram, och
mente det var ingen nöd, hon skulle nog få sig råd ehvad som ock månde
möta henne.
När hon nu vandrat ett stycke, kom hon först till den gamla
gärdes-gården. Då bad han såsom han bedt hennes syster: »kära jungfru
lilla, gör inte illa åt mig stackars gärds-gård, som är så gammal och
murken!» Men se, det frågade käring-dottern litet efter, utan svarade
som man kunde vänta: »skam få dig, som talar mig till! Huru mycket tror
du jag bryr mig om hvad en gammal gärds-gård säger? Vänta bara, skall
du få se!» Dermed ryckte hon upp gärdsgårds-störarne, slet af hankarne,
bröt sönder gärdsel-skidorna och kastade styckena åt alla håll. Sedan
fortsatte hon sin vandring med stora steg. Men gärds-gården rystade sitt
gråa skägg, såg vredgad efter henne, och mumlade: »detta skall du minsann
icke ha gjort mig för intet.»
Käring-dottern kom så till bak-ugnen, som stod vid vägen. Då bad ugnen
såsom han bedt hennes syster: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt
mig, stackars bak-ugn! Ät så mycket bröd du nå’nsin vill, men tag intet
med dig, och skjut in det öfriga!» Men se, det frågade den elaka flickan
litet efter, utan svarade som förut: »skam få dig, som talar mig till!
Huru mycket tror du jag bryr mig om hvad en gammal bak-ugn säger? Vänta
bara, skall du få se!» Dermed ryckte hon upp ugns-luckan, strödde kakorna
på marken, bröt sönder grisslan och kastade spillrorna rundt omkring.
Sedan fortsatte hon sin led, såsom tillförene. Men ugnen såg vredgad
efter henne, och brummade: »detta skall du icke ha gjort för intet.»
Det led så en stund, och käring-dottern kom till kon som gick och betade
på ängen. Då bad kon: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars
ko! Mjölka mig, och drick så mycket du vill; men spill intet på marken.
Slå sedan det öfriga på mina klöfvar, och häng byttan igen på mina horn!»
Men den elaka flickan svarade som hon svarat de andra: »skam få dig, som
talar mig till! Huru mycket tror du jag vårdar mig om hvad en gammal ko
må säga? Vänta bara, skall du få se!» Dermed fattade hon stäfvan och
begynte mjölka, och drack så mycket hon orkade; men när hon druckit,
gjorde hon inte som kon bedt henne, utan alldeles tvärt emot, slog ut
mjölken, sparkade sönder byttan och slängde styckena så långt vägadt var.
Sedan gick hon vidare framåt. Men kon såg vredgad efter henne, skakade
sina horn, och bölade: »detta skall du minsann icke ha gjort mig för
intet.»
Åter gick det en stund, och käringens dotter kom till det stora
äple-trädet. Då bad apeln: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig,
stackars gamla träd, utan plocka af mina mogna äplen och ät så mycket du
vill; men tag intet med dig! Stöd så under mina qvistar, och gräf ned det
öfriga vid min rot!» Men den elaka flickan svarade som tillförne: »skam
få dig, att du talar mig till! Huru mycket tror du väl jag frågar efter
hvad en gammal apel säger? Vänta bara, skall du få se!» Dermed klef hon
upp i trädet, rystade ned hvart äple, både moget och omoget, bröt sönder
grenarne, och strödde qvistarne och löfven åt alla håll. Sedan fortsatte
hon sin färd, liksom förut. Men apeln skakade sin nakna topp, såg vredgad
efter henne, och hviskade: »detta skall du icke ha gjort mig för inte.»
Som det nu led emot aftonen och blef serla, kom käring-dottern till
grinden, der den gamla qvinnan satt och lutade mot grind-stolpen. Då
skall man inte tro hon vårdade sig till att helsa, utan gick förbi, och
sade hvarken ondt eller godt. Men gumman sporde: »hvad är du för en, som
kommer och inte har vett att helsa på gammalt folk?» Flickan svarade:
’skam få dig, som talar mig till! Liksom jag inte hade annat göra än att
helsa på gamla käringar.’ Gumman återtog: »hvad har du då för göra?»
’Jo,’ svarade flickan, ’jag är ute för att se mig om efter råd.’ »Ja så»,
sade den gamla, »då kan du rätt sätta dig en stund och löska mig, så vill
jag säga hvar du kan få tjenst.» ’Skall jag löska dig?’ frågade flickan.
’Då vore jag väl glad. Nej, vänta skall du få se huru mycket jag aktar
om att sitta och löska en gammal käring sådan som du!’ Dermed slängde
hon igen grinden, så det sang i hvar enda spjäla, och fortsatte sin led.
Men den gamla runkade på hufvudet, såg förtörnad efter henne, och sade:
»detta skall du icke ha gjort mig för intet. Var bara alltid lika elak,
så får du väl se huru det går dig i verlden!»
Käring-dottern vandrade nu allt vägen fram, och kom slutligen till
gården; der gick hon in och blef stadd till ladugårdspiga, alldeles
såsom hennes styf-syster före henne. Men hade nu den lilla varit god
och beskedlig emot korna, så var käring-dottern desto mera elak. Aldrig
gaf hon dem så mycket som ett vänligt ord, utan första tid hon kom i
ladu-gården var det inte annat än att slå dem, och bannas, och fara illa
fram på allt sätt. Inte heller fingo de mat i rättan tid, utan ibland
saknade de foder, och ibland saknade de dricka, så alltid var det något
som fattades. Också ville ingenting trifvas för henne. Korna magrade och
sinade. När hon skulle mjölka dem, sparkade de ut mjölken ur byttan, och
i manna-minne fanns der aldrig på gården så litet med mjölk eller så
magert fä, hvarken förr eller sedan.
Sammaledes gick det ock med kattorna. När käring-dottern hade
gifvit morgon-foder, och mjölkat, och silat, och samlat mjölken i
mjölk-spannen, kommo de stackars djuren i en lång rad omkring henne, och
jamade, och bådo så innerligen vackert:
»Gif oss litet mjölk!
Gif oss litet mjölk!»
Men då gjorde hon inte såsom den lilla hade gjort, gaf dem mjölk och
talade väl till dem, utan i stället kassade hon bort dem, och jägtade
dem både kryss och tvärs. Också kunde kattorna aldrig lida henne igen,
utan så snart de fingo se henne, fräste de och sprungo omkring väggarne,
hvar i sin vrå, och aldrig fanns der på gården så många möss och råttor,
hvarken förut eller efteråt.
När hon sedan gick på logen för att rissla korn, var det alldeles på
samma sätt. De små sparfvarne kommo flygande ute på gården, hoppade allt
närmare och närmare, satte sig på log-balken, och qvittrade:
»Gif oss litet korn!
Gif oss litet korn!»
Men hvem som gaf dem korn, inte var det käring-dottern; utan i stället
jagade hon bort dem, skrämde dem hvar hon kunde, och kastade stenar efter
dem. Också fick man efter den tiden aldrig mer se de små sparfvarne sitta
vid gården, och qvittra, och glädja sig åt Guds dag, utan de drogo till
skogs, och hvar de visade sig voro de dufna och skygga, så att ingen hade
någon fröjd att se eller höra dem.
Det stod så en lång tid bortåt; hvad helst den elaka flickan tog sig före
missgick henne, och af ingen blef hon väl liden, hvarken af menniskor
eller djur. Då hände sig en dag, att käringen som rådde öfver gården lät
kalla henne inför sig. Ja, flickan gick, och sporde hvad hennes matmoder
hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag har märkt att du hvarken
sköter mina kor eller gör dina andra sysslor mig till nöjes. Likväl
lyster mig veta, om det eljest icke är något som du kan och förstår.
Derföre må det bli ditt första prof, att du skall gå till källan och
hemta vatten i ett såll; men du får inte spilla en enda droppe på vägen.»
Flickan tordes nu inte annat än lyda, utan tog sållet, gick till källan,
och begynte ösa; men huru ideligen hon öste, rann vattnet straxt ut
igen, och inga små foglar kommo att hjelpa henne, såsom de hulpit hennes
syster. Käring-dottern fick så vända hem igen med oförrättadt ärende. När
hon nu kom tillbaka, och hade sållet lika tomt som då hon gick, vardt
matmodern misslynt, och sade: »illa sköter du min ladugård, sämre är du
annorstädes. Jag trodde likväl det var något du kunde.» Dermed skildes de
åt, och så slöts deras samtal för den gången.
Åter led det någon tid, och käringen lät ånyo kalla ladugårds-pigan inför
sig. Ja, flickan gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla.
»Jo,» sade käringen, »jag vill sätta dig ett annat prof före. Här har du
tvänne garn, det ena hvitt, det andra svart. Nu skall du gå till elfven,
och tvätta det svarta garnet tills det blir hvitt och det hvita garnet
tills det blir svart. Men allt skall vara färdigt i afton förrän sol
går ned.» Flickan tordes nu inte annat än lyda, utan tog garnen, gick
till elf-stranden, och begynte tvätta; men huru ideligen hon tvättade
blef det hvita garnet hvitt, och det svarta garnet svart som förut, och
inga små sparfvar kommo och lärde henne, såsom de lärt hennes syster.
Käring-dottern fick så vända tillbaka med oförrättadt ärende. Som hon
nu kom hem och hade garnen likadana som hon fick dem, vardt matmodern
än mera misslynt, och sade: »illa sköter du min ladugård, sämre är du
annorstädes. Jag trodde dock att det var något du visste.» Dermed slöts
deras samtal, och så skildes de åt liksom förra gången.
Det led så ännu en tid, och käringen lät tredje resan kalla
ladugårds-pigan inför sig. Ja, flickan gick, och frågade hvad hennes
matmoder hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag vill nu föresätta
dig ännu ett prof, och skall detta bli mitt sista. Här har du garnen som
du skulle tvätta. Nu skall du väfva dem till en väf; men på den skall
hvarken finnas tvist eller noppa, och allt skall vara färdigt i qväll,
innan sol går ned.» Flickan hade nu ingen annan råd än att lyda, utan tog
garnen, och begynte laga till väf så godt hon förstod; men lite var det,
och garnet var skört, så att ju längre hon höll på desto sämre blef det,
och inga kattor kommo der nu heller och hulpo henne, såsom de hulpit
hennes syster. När så qvällen kom, hade hon förderfvat hela väfven,
så det inte var annat än en enda trasslig härfva. Då vardt matmodern
vred, och sade: »illa sköter du mina kor, sämre är du annorstädes. Jag
märker det är rätt ingenting som du duger till.» Dermed skildes de ifrån
hvarandra, och blef intet vidare ordadt dem emellan för den gången.
När nu året var till lykta, hade käring-dottern stått ut sin tid, och
lagade sig till att vända hem igen. Hon gick så inför sin matmoder och
beddes orlof, och det fick hon gerna. Käringen tillade: »illa har du
skött dina sysslor, och föga har du varit mig till nöjes i något annat;
likväl vill jag gifva äfven dig någon lön för din tjenst. Gå derföre
upp på löftet; der finner du flera skrin. Af dem får du taga hvilket
du vill; men öppna det inte förr än du har det der du vill hafva det.»
Ja, käring-dottern tackade lite eller inte för sin mat-moders godhet;
likväl gjorde hon som henne var tillsagdt, gick uppför lofts-bron och
öfver svalen in på loftet. Som hon nu kom in, fick hon se hvarest der
stodo många skrin på golfvet, ett rödt, ett gult, och ett blått, det ena
grannare än det andra; men allra längst bort stod ett litet svart skrin,
alldeles som tillförene. Då tänkte hon vid sig sjelf: »huru skall jag nu
bara få det skrinet som innehåller mesta rikedomen? Likväl,» mente hon,
»om der kunde finnas så mycken grannlåt i min systers lilla skrin, huru
mycket mer måtte då icke finnas i detta stora röda!» Hon besinnade sig
så icke länge, men tog det röda skrinet. Derefter gick hon bort ifrån
gården, utan att säga farväl hvarken åt sin mat-mor eller någon annan;
kan tro der var också ingen som stort sörjde efter henne. Sedan är intet
vidare förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till ängen. Der öppnade
sig jorden framför henne, så att hon kom upp igenom brunnen, och var så
innan kort tillbaka i den öfre verlden, just der vi sist skildes ifrån
henne.
Som hon nu gick in i stugan och teddes för sin moder, vardt käringen så
till sig af glädje, att hon slog ihop händerna, och ropade öfverljudt:
»ja så, du kommer då ändteligen! Nå, hvad det var väl! Och se bara
hvilket skrin du har, så rödt och grannt! Det var annat, det, än hvad
din syster fick.» Käring-dottern blef vid allt detta så högfärdig, att
hon vårdade sig knappt till att helsa på mor sin, utan frågade bara hvar
hon skulle få ställa sitt skrin. »Åh,» sade käringen, »det var en fråga,
det! Hvar skulle det väl stå utan på loftet, der vi ha det grannaste
rummet i hela gården.» Ja, härmed var dottern väl tillfreds; de skyndade
så upp på loftet, och tänkte bara uppå allt hvad rikedom der skulle
finnas i skrinet. Men det blef annat af än guld och dyrbarheter; ty när
de öppnade locket, var skrinet öfver-fullt med ormar och paddor och all
den dålighet som till kan vara, och en röd elds-låga flög upp i tak-åsen
och utefter väggarne, så att rundt omkring var det bara brinnande eld,
och inom en liten stund var gården lagd i aska, med både käringen och
käring-dottern.
Så blef det slut med dem, och ingen synd var det; ty de hade aldrig varit
annat än elaka. Men af hela gården stod ingenting igen, utom allenast
höns-huset; det brann inte, utan der bodde den lilla styf-dottern, och
var nöjd och lycklig i all sin dag. Hennes skrin har sedan gått i arf
till alla små beskedliga flickor, och derföre är det som de alltid kunna
hålla sig granna, huru litet de ha. -- Men det få vi inte tala om för
någon. -- Och så var sagan all.
_Anmärkningar._
1. Vi ega framför oss ytterligare trenne uppteckningar ifrån ~S.
Småland~, alla föga afvikande från den öfverlemning som ofvan meddelas.
-- I en af dem saknas inledningen, huru styf-modern satte sina döttrar på
brunns-karet att spinna; i den andra förbigås de prof, hvilka mat-modern
föresatte sina ladugårds-pigor; i den tredje omtalas tvänne skrin, ett
svart och ett rödt, och när kattorna följa käring-dottern uppå loftet,
ropa de ideligen:
»Tag det röda!
Tag det röda!» o. s. v.
Slutet är som ofvan.
2. I en femte uppteckning ifrån ~S. Småland~ inledes sagan med en
berättelse, huru styf-dottern hela långa vintern fick sitta ute på
brunns-karet, och litet kläder hade hon, så att hon frös och grät. Då
hände sig en dag, att en klar tår tillrade ned i brunnen. Straxt kom
der upp en gädda, och frågade hvarföre hon grät så. Flickan förtäljde
allt som det var. Då sade gäddan: »om du vill följa mig, skall du få det
bättre.» Flickan gick så ned i brunnen, erhöll tjenst i undre verlden,
och kom slutligen hem med det svarta skrinet fullt af dyrbarheter.
Nu skulle käringens dotter ut och spinna på brunns-karet; men hon
hade varma kläder, att hon slapp frysa; också hade hon rätt svårt
att ändteligen tvinga fram en tår. Straxt kom gäddan åter upp i
vatten-brynet, och förde flickan med sig till undre verlden, hvarest hon
fick tjenst. Men käring-dottern var lika elak som styf-dottern varit god
och beskedlig, och kom slutligen hem med det röda skrinet, hvarutur flög
eld, som brände upp hela gården.
3. Enligt en uppteckning ifrån ~Skåne~, var den elaka styfmodern en
drottning som kallades »drottning _Resi_». -- När styfdottern blifvit
skuffad i brunnen, kom hon först till en grind. Då bad grinden: »kära
jungfru, slå inte hårdt i mig gamla grind!» Dernäst kom hon till kon.
Sedan till apeln. Tätt invid apeln porlade en liten källa fram i gräset.
Bäst flickan nu plockade och åt af de sköna äplena, såg hon hvarest tre
små händer räcktes fram ur källan, likasom de velat bedja att få litet
med. Straxt gaf hon dem hvar sitt äple, och fortsatte sin vandring. När
hon nu gått, begynte de tre »~käll-råderne~» öfverlägga hvad de skulle
gifva henne till belöning. Den ena sade: »jag vill göra henne vis och
förståndig.» Den andra sade: »jag vill göra henne tre gånger vackrare än
hon nu är.» »Och jag,» sade den tredje, »vill göra henne tre gånger så
rik som drottning Resi.»
När den lilla kommit fram till gården och fått tjenst, var hennes första
prof att hon skulle baka pann-kakor. Då kommo all slags vilda djur utur
skogen, och bådo:
»Gif oss litet med!
Gif oss litet med!»
Flickan gaf dem af pann-kakan, men hade ändock lika mycket qvar.
Andra profvet var att hon skulle väfva en silkes-väf; men då kommo de
vilda djuren ur skogen och hulpo henne. Tredje profvet var att hon skulle
tvätta hvit ull svart och svart ull hvit; men då fick hon hjelp af den
gamle gubben som hon löskat vid vägen. -- Slutet instämmer med hvad ofvan
meddelas.
4. I en öfverlemning från ~N. Småland~ förtäljes, huru styf-dottern
matade alla små foglar och andra djur, som hon mötte i undre verlden;
käring-dottern deremot snäste dem och slog dem. Gumman som rådde öfver
gården var ett ~troll~. Hon hade en stor hop ~ormar~, åt hvilka
styf-dottern gaf mjölk, men hvilka käring-dottern jagade bort. -- När så
den beskedliga flickan skulle tvätta det svarta garnet, sjöng en liten
fogel:
»Bli hvit!
Bli hvit!»
Men när den elaka skulle göra detsamma, sjöng fogeln:
»Svartare!
Svartare!»
Likaledes när styf-dottern skulle väfva sin mat-moders väf, kommo alla
djuren utur skogen och hulpo henne; men när käring-dottern skulle väfva,
kommo djuren och förderfvade allt ihop. -- Slutet är som tillförene.
5. En uppteckning ifrån ~Östergötland~ förtäljer, att styfdottern kom in
i berget och fick tjenst. När hon så skickades till källan, att hemta
vatten i ett såll, satt en liten grå sparf i trädet och sjöng:
»Klen ler i’t!
Klen ler i’t!»
Flickan gjorde så, och kunde nu bära vatten i sållet, utan att spilla.
Fortsättningen och slutet äro som ofvan; endast med det tillägg, att
när käring-dottern ändteligen kommit hem med sitt röda skrin, och hela
gården brann, kom den lilla grå sparfven åter flygandes, och satte sig på
hönshus-taket. Då gick styf-dottern ut, för att tacka honom. Men fogeln
sjöng:
»Kyss mig på munnen!
Kyss mig på munnen!»
Ja, flickan gjorde som han bad, och i detsamma återfick han sin rätta
skepnad, och förbyttes till en fager unger prins. Han hade förut varit
förtrollad af »käringen i berget». -- Sagan slutar med bröllopp.
6. Ännu en öfverlemning, ifrån ~N. Småland~, kallad »_Guldjungfrun och
Eld-jungfrun_», förmäler huru de begge systrarne kommo in i berget, och
tjenade hvar sitt år hos »~Berg-frun~». Styf-dottern erhöll för sin
trogna tjenst ett svart skrin, hvarmed höns-huset och allt omkring henne
förgyldes; käring-dottern deremot fick ett rödt skrin, hvarutur flög eld,
så att hela gården lades i aska. Styf-dottern blef omsider gift med den
unge konungen, och berättelsen tillägger, att han på sin bröllops-dag
frågade, hvem som fostrat henne och gifvit henne all hennes rikedom. Den
lilla svarade: »jo, det har ~Jungfru~ _Maria_ gjort;» för jag vet den
beskedliga berg-frun var ingen annan.
7. I en uppteckning ifrån ~Gottland~ förtäljes, huru den elaka
styf-modern bakade bröd, och styf-dottern bad om en liten bake-kaka.
Straxt vardt käringen vred, såsom hon det gerna blef, kastade till
henne en skrap-bulla, ett s. k. »~ungs-troll~», och sade: »spring nu
dit bullan trillar, ja, ända in i ~Blåkulla~!» Bullan begynte så trilla
vägen fram, och styf-dottern sprang efter, ända tills de voro i Blåkulla.
Der gick den lilla in, träffade en gammal käring, och fick tjenst såsom
ladugårds-piga.
När hon nu skulle begynna sin tjenst, blef hennes första göromål att
klippa gumsarne; men ullen skulle bindas vid hornen, och inte ett
hår fick tappas. Dernäst skulle hon taga ned päronen ur det stora
päron-trädet; men inte ett enda päron fick förkomma. Vidare skulle hon
mjölka korna; men inte en droppe mjölk fick spillas på marken, icke
heller skulle hon få gifva något åt kattorna. -- Flickan gjorde allting
såsom hennes matmoder sagt henne; utom allenast detta sista. Hon tyckte
det var synd om kattorna, och gaf dem mjölk i katt-skålen.
En qväll sade käringen: »här har du ullen som du klippt; nu skall du
karda den tills i morgon när sol går upp. Men det måste vara väl gjordt,
eljest skall du icke glömma mig så brådt.» Derefter gick hon i god ro
och lade sig; men den lilla satt och grät, och kardade. Då kommo alla
kattorna in, och sade: »gråt inte, utan gå och lägg dig, så vilja vi
karda i ditt ställe.» Flickan gjorde så, och om morgonen var ullen kardad
såsom käringen tillsagt.
Andra qvällen sade käringen: »nu skall du spinna alla kardorna till tråd.
Men det skall vara gjordt innan dager blir ljus, eljest skall du inte
glömma mig så snart.» Derefter gick hon och lade sig; men kattorna kommo
åter och hulpo den lilla med hennes arbete. -- Tredje qvällen skulle
styf-dottern sätta upp en väf-stol, och väfva all tråden. Men det aflopp
på samma sätt; kattorna hulpo henne, för det hon varit god emot dem.
Fortsättningen instämmer med hvad ofvan förtäljes. -- Styf-dottern fick
gå upp på loftet att välja sig ett skrin, och tog efter kattornas råd
det svarta. När hon så kommit hem med skrinet fullt af grannlåt, vardt
styf-modern afundsjuk, bakade en ny bulla, och sände sin egen dotter till
Blåkulla att också tjena sig ett skrin. Men käring-dottern uträttade illa
sin mat-moders befallningar, utom allenast den, att hon icke gaf kattorna
någon mjölk. Också hulpo de henne icke i någonting, och när året var om,
att hon skulle få välja sig ett skrin, lupo de omkring henne och jamade:
»Tag det röda!
Tag det röda!»
Slutet är som tillförene. -- När den elaka styf-modern och hennes dotter
skulle öppna sitt skrin, flög eld derur och brände hela gården, utom
allenast det lilla höns-huset der styf-dottern bodde.
8. En öfverlemning ifrån ~Upland~ förmäler likaledes, huru styf-modern
höll på med bak, och styf-dottern bad om en liten bake-kaka. Då kastade
käringen åt henne en skrap-bulla, och sade: »tag nu bullan, och ryk
och drag ända till ~Hecken-fjell~!» Straxt begynte bullan trilla, och
styf-dottern sprang gråtande efter.
Som de nu voro på vägen, kom den lilla först till en grind. Då bad
grinden: »smörj mina hakar, så skall jag släppa dig igenom!» Flickan
gjorde så.
Dernäst kom hon till en ugn. Då bad ugnen: »ömsa bröd i mig, och ät så
mycket dig lyster; men ställ det öfriga omkring!» Flickan gjorde som han
bad.
Vidare kom hon till en ko. Kon bad: »mjölka mig och drick så mycket du
orkar; men häll det öfriga på mina horn!» Flickan gjorde så.
Slutligen kom hon ända fram till Hecken-fjell. Utanföre, vid
förstugu-bron, satt en gammal tjock käring och ropade:
»Kära jungfru, var inte förvägen!
Klif inte på den röda stenen,
klif på den hvita!»
Ja, flickan lydde henne; ehuru den röda stenen glimmade fagert som guld.
Hon kom så in i stugan, och fick se hvarest ~Hin Hårde~ satt i högsätet.
Då frågade Hin: »hvad vill du, kära barn?» ’Jo,’ sade den lilla, ’min
styf-mor har skickat mig hit med en bakebulla.’ Hin återtog: »ja så. Om
din styf-mor skickat dig, så är du välkommen».
En dag for Hin Hårde bort, men flickan skulle sitta hemma och spinna
lin, och allt borde vara spunnet tills Hin kom hem igen. Som hon nu satt
och grät, kom den gamla tjocka gumman in och halp henne. Likaledes ock
med mycket annat. När så året var till lykta, tog Hin Hårde fram tvänne
skrin, ett rödt och ett hvitt, och bad henne välja hvilket hon ville. Då
kom käringen och ropade:
»Kära jungfru var inte förvägen!
Tag inte det röda skrinet,
tag det hvita!»
Flickan lydde hennes råd, tog det hvita skrinet, och vandrade hem till
sin styf-moder, hvarest hon fick bo i höns-huset. Der öppnade hon sitt
skrin; men skrinet var fullt med guld, så att höns-huset blef grannt som
en konunga-sal.
Nu vardt styf-modern afundsjuk, bakade en ny bulla och sände sin egen
dotter till Hecken-fjell. Men flickan gjorde i allo tvärt emot hvad man
bad henne. Till grinden sade hon: »du har aldrig smort mig, du!» Till
ugnen: »du har aldrig ömsat bröd i mig, du!» Och till den beskedliga
käringen: »det angår dig inte.» Också brände hon sig när hon klef på den
röda förstugu-stenen, kunde inte spinna Hin Hårdes lin, och kom slutligen
hem med ett rödt skrin, som var fullt med eld, så att hela gården lades i
aska, utom det lilla höns-huset.