Ifrån S. Småland.
Det var en gång en konung, såsom mången är väl det; han hade tre döttrar.
De voro unga och fagra, så det aldrig kunde ges fagrare vif; likväl
märktes en stor åtskillnad dem emellan, ty de två äldsta voro höga både
i färd och sinne, deremot var den yngsta vän och blid, och älskades af
alla. Tillika var hon vacker som en dag och mjäll som en snö, så att hon
ännu vida öfverträffade sina systrar i skönhet.
Det hände sig en dag, att konunga-döttrarne sutto tillsammans i
fru-stugan, och föll så talet på fästemän. Då sade den äldsta: »ja, om
jag någonsin skulle gifta mig, vill jag ingen ha, utan jag får en man
som har gull-hår och gull-skägg.» Den andra utbrast: »och jag vill ingen
ha, utan jag får en man som har silfver-hår och silfver-skägg.» Men den
yngsta prinsessan sade ingenting, utan teg. Då sporde hennes systrar om
icke hon äfven hade tänkt hvad friare hon önskade sig. ’Nej,’ svarade
jungfrun, ’det har jag inte; utan är det så att ödet ämnar mig en man,
vill jag vara nöjd sådan jag får honom, vore det också inte annat än en
~halter hund~.’ Häråt logo de andra prinsessorna, och skämtade, och mente
tro på, att den dag väl kunde komma när hon talade annorlunda.
Men »mången säger sannt och vet det inte», och så var det med
konunga-döttrarne; ty förrän året var om hade de alla tre fått fästemän,
hvar såsom de sjelfva önskat. Till den äldsta prinsessan friade en
man som hade gull-hår och gull-skägg, och vann straxt hennes ja och
samtycke. Till den andra friade en man med silfver-hår och silfver-skägg;
och han fick också ja, och fäste prinsessan till brud. Men den yngsta
konunga-dottern fick ingen friare, utom allenast en halter hund. Då rann
henne i sinnet hvad samtal blifvit fördt i fru-stugan, och hon tänkte vid
sig sjelf: »Herre Gud nåde mig för giftermål jag lärer få!» Likväl ville
hon icke gå ifrån sitt ord som hon en gång hade sagt, utan gjorde hon,
som hennes systrar, och gaf hunden sitt ja och samtycke. Derefter stod
brölloppet i många dagar, med stor ståt och mycken tillrustning. Men när
gästerna lekte och voro glada, satt den yngsta bruden för sig sjelf och
grät, och när de andra logo under skinn, runno hennes tårar, så det var
en stor ynk till att se.
När nu brölloppet var drucket, skulle de nygifta fara hvar hem till
sitt. Då fingo de två äldsta prinsessorna åka i granna karmar, med stort
brud-följe och annan heders-bevisning; men den yngsta måste gå till fots,
såsom hennes man, hunden, hvarken hade häst eller köre-svenn. När hon så
vandrat både länge och väl, kommo de omsider i en stor skog som aldrig
ville ta ända; men allt linkade hunden före, och konunga-dottern gick
efter och grät. Bäst de nu gingo, fick hon plötsligen se hvarest der låg
framför dem ett präktigt slott, och rundt omkring voro fagra ängar och
gröna lunder, så aldringen har sett så grannt. Då stadnade prinsessan,
och frågade hvad detta månde vara för ett stort hus. »Jo,» sade hunden,
»detta är vårt hem; här skola vi bo, och här skall du hädanefter råda
i all ting.» Nu log jungfrun emellan tårarne, och kunde icke fyllest
undra öfver allt hvad hon såg. Hunden tillade: »jag har nu blott en enda
bön att be dig om, och den bönen skall du icke neka mig.» ’Hvad är det
för en bön?’ sporde prinsessan. »Jo,» sade hunden, »du skall lofva att
aldrig se på mig när jag sofver; sedan skall du få göra i allt annat som
du vill.» Ja, prinsessan samtyckte gerna till hans begäran, och så gingo
de fram till det stora slottet. Men var det präktigt utantill, var det
ännu mycket präktigare inuti. Der fanns så mycket silfver och guld, så
det lyste i hvar vrå; mat fanns der också af alla de slag, och så mycken
annan egendom, att man aldrig kunde önska sig något i verlden att det
inte fanns der. Prinsessan fick så inte göra annat än gå ur rum och i
rum, det ena grannare än det andra, hela långa dagen igenom. Men när
qvällen kom, att hon lade sig att sofva, hoppade hunden upp vid hennes
sida, och kunde hon väl förstå, att det nu icke längre var en hund utan
en menniska. Likväl sade hon ingenting, ty hon kom ihåg sitt löfte, och
ville icke göra sin man emot.
Det led så en tid bortåt. Prinsessan bodde i det fagra slottet, och allt
hvad hon någonsin kunde önska sig, det fick hon. Men hvar dag lopp hunden
bort ifrån henne, och syntes icke igen förr än det blifvit serla, och sol
runnit ned. Då kom han åter hem, och var alltid så innerligt huld och
god, så det vore väl om andra männer vore hälften så goda. Prinsessan
fick nu en stor kärlek till honom, och glömde alldeles bort att han icke
var annat än en halter hund; såsom talet går, att »kärt Öga icke ser
någon brist». Likväl gjordes henne tiden lång i ensamheten, och det lekte
ofta för hennes hug, att hon ville helsa på sina systrar, och veta huru
de hade det. Härom rådgjorde hon med sin man, och begärde hans samtycke
att få fara. Ja, hunden hade icke så snart erfarit hennes önskan, som han
straxt gaf sitt bifall, och följde sjelf med ett långt stycke, för att
visa väg öfver skogen.
När konunga-döttrarne nu åter råkades, skall man tro det blef en stor
glädje och många spörsmål om både nytt och gammalt. Talet föll så äfven
på deras giftermål. Då sade den äldsta: »litet visste jag, när jag
önskade mig en man med gull-hår och gull-skägg; ty han är som det värsta
troll, så jag har inte haft en glad dag sedan vi kommo samman.» Den
andra fortfor: »ja, inte bättre har det gått för mig; ty fastän jag har
en man med silfver-hår och silfver-skägg, är han dock så hjertans elak,
att han inte unnar mig en glad stund.» Systrarne vände sig nu till den
yngsta prinsessan, och begynte fråga huru hon hade det. ’Jo,’ gaf hon
till svar, ’jag kan visst icke klaga; ty änskönt jag icke fick annat än
en halter hund, är han så innerligt god emot mig, att bättre man aldrig
kan finnas.’ Häröfver blefvo hennes systrar högeligen förundrade, och
upphörde icke att forska och spörja, och prinsessan förtalde allting som
det var. När de nu förnummo huru godt och präktigt hon hade i det stora
slottet, blefvo de afundsjuka, att hon fått allting så mycket bättre än
de sjelfva. De började så att granneligen ransaka, om hon ändock icke
vore missnöjd med någonting. ’Nej,’ sade konunga-dottern, ’aldrig kan jag
fyllest prisa min man, huru huld och god han är, och är det blott en enda
ting som felar i min lycka.’ »Hvad är det? Hvad är det?» ropade begge
systrarne på en gång. ’Jo,’ sade prinsessan, ’hvar natt när han kommer
tillbaka, skiftar han sin hamn och blir en menniska, och tyckes mig tungt
att jag aldrig får se honom, huru han rätteligen ser ut.’ Häruti instämde
systrarne med en munn, och upphörde icke att beskärma sig öfver hunden,
att han kunde hafva något doldt för sin hustru. Ja, huru de nu lockades
med sin syster, väcktes omsider hennes nyfikenhet, så att hon glömde sin
mans varning, och frågade om råd huru hon skulle få se honom, utan att
han röjde det. »Åh,» sade den äldsta prinsessan, »ingenting är lättare
än det. Här har du en liten lampa: den skall du gömma mycket, mycket
väl. Sedan behöfver du bara stiga upp om natten, när din man sofver, och
tända på lampan, så får du se honom i hans rätta skepnad.» Detta tycktes
konunga-dottern vara ett godt råd; hon tog så lampan, gömde den i sin
barm, och lofvade göra i allting såsom hennes systrar lärt henne.
Som nu tiden var inne att prinsessorna skulle skiljas åt, vände den
yngsta systern hem igen till det fagra slottet. Det gick så den dagen,
liksom alla andra dagar. När nu ändteligen qvällen kom, och hunden gått
till hvila, var prinsessan så eggad af sin nyfikenhet, att hon knappast
förmådde vänta tills han hade insomnat, förrän hon steg sakta upp, tände
sin lampa, och nalkades varligen, för att betrakta honom der han sof. Men
hvem kan omtala hennes förvåning, när hon lyste på bädden och fick se,
att der icke mera låg en halter hund, utan en ungersvenn, den fagraste
hon någonsin hade sett för sina ögon. Hon kunde så icke upphöra att
betrakta honom, utan satt hela natten lutad öfver hans hufvud-gärd, och
ju mera hon såg desto fägre syntes han, så att hon dervid glömde allting
annat i hela verlden. Ändteligen kom morgonen. Som nu den första stjernan
slocknade för dagen, begynte svennen röra sig till att vakna. Då blef
prinsessan högeligen förskräckt, blåste ut lampan, och lade sig ned på
bädden. Men svennen trodde att hon sof, och ville så icke väcka henne,
utan steg varligen upp, skiftade sin hamn och gick bort, och syntes icke
mer på hela den dagen.
När så qvällen kom och det åter blef serla, gick allt på samma vis.
Hunden kom hem ur skogen och var mycket trött; men knappt hade han
insomnat, förrän prinsessan steg sakta upp, tände sin lampa, och nalkades
sakta för att beskåda honom. Som hon nu lyste på bädden, tycktes henne
ungersvennen vara ännu mycket fagrare än förut, och ju längre hon såg
desto fägre blef han, så att hon ömsom log och ömsom grät, bara af kärlek
och längtan. Hon kunde så icke vända sina ögon ifrån honom, utan satt
hela långa natten lutad öfver hans hufvud-gärd, och glömde sitt löfte
och allt annat, för att se på honom. Ändteligen kom morgonen. Som nu den
första strålen lekte för dagen, begynte svennen röra sig till att vakna.
Då blef prinsessan åter mycket förskräckt, blåste hastigt ut lampan, och
lade sig ned på bädden. Men svennen trodde att hon sof, och ville så inte
väcka henne, utan steg varligen upp, skiftade hamn och gick bort, och lät
icke vidare se sig på hela den dagen.
Ändteligen blef det åter serla, qvällen kom, och hunden vände hem ur
skogen, såsom hans sed var. Men icke heller nu kunde prinsessan emotstå
sin nyfikenhet, utan första tid hennes man hade somnat, steg hon sakta
upp, tände sin lampa, och nalkades varligen, för att än en gång betrakta
honom der han sof. Som hon nu lyste på ungersvennen, tycktes han henne
ännu mycket fagrare än någonsin tillförene, och ju längre det led desto
fägre blef han, så att hjertat brann i hennes barm, och hon glömde allt
annat i verlden, bara för att se på honom. Hon kunde så icke vända sina
ögon ifrån honom, utan satt hela natten lutad öfver hans hufvud-gärd.
När nu morgonen kom, att sol rann upp, begynte svennen röra sig till att
vakna. Då blef prinsessan mycket häpen, ty hon hade icke märkt huru tiden
skred, och skulle nu hastigt blåsa ut sin lampa. Men huru det var darrade
hon på handen, så att en varm droppe föll och kom på unger-svennen, att
han vaknade. Som han nu märkte hvad hon hade gjort, sprang han förfärad
upp, byttes i ögonblicket till en halter hund, och linkade bort i skogen.
Men prinsessan vardt så betagen af sorg, att hon inte visste till sig,
utan lopp efter honom, vred sina händer, och bad med bittra tårar att han
skulle komma tillbaka. Men han kom icke.
Konunga-dottern begynte nu vandra öfver berg och dal, många villa stigar,
för att leta rätt på sin man, och alltsom hon gick runno hennes tårar,
så det kunnat röra en sten till medömkan. Men hunden var borta och blef
borta, änskönt hon sökte honom både i norr och söder. När hon nu såg att
han icke stod att finna, ville hon vända igen till det fagra slottet;
men det var lika när, intet slott var att se, och hvart hon kom, såg hon
aldrig annat än kolane mörka skogen. Nu tyckte hon sig vara alldeles
öfvergifven af hela verlden; hon satte sig derföre på en sten, grät
bitterligen, och tänkte huru mycket hellre hon ville vara död, sedan
hon icke längre fick lefva med sin man. I detsamma kom en liten groda
hoppandes fram under stenen. Grodan sporde: »skön jungfru, hvarföre
sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag må
visst gråta och inte vara glad. Först har jag mistat min hjertelig kär,
och sedan kan jag inte hitta vägen till slottet; utan får väl omkomma
här af hunger och vilda djur.’ »Åh,» sade grodan, »är det inte annat, så
kanske jag kan hjelpa dig. Om du vill låta mig vara din bäste vän, skall
jag visa dig vägen». Nej, det ville hon inte, utan svarade: ’bed mig om
hvad du vill, bara inte om det! Jag hade aldrig någon kärare än min halte
hund, och ingen vill jag ha, medan jag lefver i verlden.’ Dermed steg
hon upp, grät bitterligen, och fortsatte sin väg. Men grodan såg vänligt
efter henne, log i sitt sinne, och kröp tillbaka ned under stenen.
När konunga-dottern så åter vandrat ett långt, långt stycke, och ännu
aldrig såg annat än skog och vildmark, blef hon omsider mycket trött.
Hon satte sig derföre på en sten, lutade hand emot kind, och önskade
vara död, eftersom hon icke mer kunde få lefva med sin man. Rätt i
detsamma prasslade det i buskarne, och hon fick se hvarest en stor grå
ulf kom löpande fram emot henne. Då blef hon högeligen förskräckt, ty
hon kunde icke tänka annat än att ulfven skulle straxt rifva henne till
döds. Men ulfven stadnade, hviftade med svansen, och sporde: »stolts
jungfru, hvarför sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade
prinsessan, ’jag må visst gråta och inte vara glad. Först har jag mistat
min hjertelig kär, och sedan kan jag inte finna vägen till slottet, utan
får väl omkomma här af hunger och vilda djur.’ »Åh,» sade ulfven, »är det
inte annat än det, så kanske jag kan hjelpa dig. Låt mig vara din bäste
vän, så vill jag visa dig vägen!» Nej, det ville hon inte, utan svarade:
’bed mig om hvad du vill, bara inte om det! Jag hade aldrig någon kärare
än min halte hund, och ingen vill jag ha, medan jag lefver i verlden!’
Dermed steg hon upp, grät bitterligen, och fortsatte sin led. Men ulfven
såg vänligt efter henne, log i sitt hjerta, och lopp hastigt sina färde.
När prinsessan nu åter vandrat både länge och väl i ödemarken, blef hon
omsider så trött och maktlös, att hon icke orkade gå längre. Hon satte
sig derföre på en sten, vred sina händer, och önskade att hon vore död,
eftersom hon icke längre fick lefva med sin man. Just i detsamma förnam
hon ett dåft rytande, så jorden skalf, och der kom fram ett stort,
ofantligt lejon, som gick rätt emot henne. Nu blef hon alldeles förfärad,
ty hon kunde icke tänka annat än att lejonet skulle straxt öda henne;
men djuret var fjettradt med tunga jern-länkar, så det knappast förmådde
släpa sig utåt jorden, och kedjorna skramlade på begge sidor, allt som
det rörde sig. När lejonet nu ändteligen kommit fram till prinsessan,
stannade det, hviftade med svansen, och sporde: »skön jungfru, hvarför
sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag må
visst gråta. Först har jag mistat min hjertelig kär, och sedan kan jag
inte finna vägen till slottet, utan får väl omkomma här af hunger och
vilda djur.’ »Åh,» sade lejonet, »är det inte annat än det, så kanske jag
kan hjelpa dig. Om du vill lösa mina band och låta mig vara din bäste
vän, så skall jag visa dig vägen.» Men prinsessan var så förfärad, att
hon kunde hvarken tala eller svara; än mindre dristade hon sig fram till
djuret. I detsamma fick hon höra en klar stämma som ljöd utur skogen;
det var en liten näktergal som satt i trädet och sang:
»Jungfru lilla, lös af banden!
Lös af banden!»
Då gjordes det henne ondt om lejonet; hon tog så mod till sig, gick fram,
lossade banden och sade: ’väl kan jag lösa dina fjettrar, men aldrig så
blir du min bäste vän; ty jag hade ingen kärare än min halte hund, och
får aldrig någon mer.’ Men nu skedde en underlig ting; ty rätt som den
sista länken föll, skiftade lejonet sin hamn, och blef till en fager
unger prins, och när prinsessan såg upp till honom, se, då var det ingen
annan än hennes egen hjertans kär, som förr varit bytt till en hund.
Härvid blef hon så till mods, att hon segnade ända ned till marken,
omfattade svennens knän, och bad att han icke skulle gå bort ifrån henne.
Men prinsen upplyfte henne med stor kärlek, tog henne i sin famn, och
sade: »nej, vi skola aldrig skiljas mer, ty nu är jag frälst; och har jag
fyllest rönt din trohet emot mig.»
Nu skall man tro der blef en fröjd, så ingen det kan omtala. Och prinsen
tog sin unga brud och drog hem till det fagra slottet, och der var han
konung och hon blef hans drottning. Men inte bättre än jag vet, lefva de
der och må väl än i denna dag.
_Anmärkning._
I en annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljes likaledes om trenne
systrar, af hvilka de två äldsta önskade sig rika friare, men den yngsta
ville vara nöjd med hvem som kom, »vore det också inte annat än en
~halter hund~». -- Berättelsen instämmer i öfrigt noga med hvad här ofvan
meddelas, undantagandes slutet, då prinsessan, för att återvinna sin
käraste, genomgår samma äfventyr, som de hvilka förekomma i sednare delen
af sagan N:o 14, _B_, »_Konunga-sonen och Prinsessan Singorra_».
20.
Prinsessan uppå Glas-berget.
Ifrån S. Småland.
Liknande sagor förekomma:
1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN og MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Deel
II, ss. 80-91, »_Jomfruen paa Glasbjerget_».
2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se VULPIUS, ~Ammenmärchen~, Weimar 1791. --
_B._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II, N:o 136, ss. 279-282,
förra hälften af sagan »_De wilde Mann_» [jfr. Th. III, s. 229]. --
_C._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig 1845, ss. 65-67,
»_Hirsedieb_».
3. Hos =Italienarne=: -- Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, V, förra
hälften af sagen N:o 1. (Jfr. STRAPAROLA’S ~Eventyr, Oversatte af~ J.
CHR. RIISE, Kjöbenhavn 1818, ss. 75-94, »_Skov-manden_»).
4. Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~,
Berlin 1839, III, N:o 5, ss. 115-119, samt s. 156, »_Der Glasberg_».
* * * * *
Sagans sednare del eller Glasbergs-äfventyret förekommer dessutom i en
gammal =Dansk= ~kämpa-visa~, »_Brynilds Vise_», -- först tryckt uti
~Tragica~, Kjöbenhaffn 1657, ss. 35-43, sednare hos NYERUP och RAHBEK,
~Danske Viser fra Middelalderen~, D. I, Kjöbenhavn 1812, ss. 132-3; --
hvars grund-drag återfinnas i de urgamla sångerna och sägnerna om Sigurd
Fafners-bane, huru han red igenom troll-elden till Brynhild, Budles
dotter. Jfr. »_Brynhildar Qvida_» i den äldre ~Eddan, Volsunga-Saga~ m.
fl.
* * * * *
Det var en gång en konung, som var så glad vid jagt, att han inte visste
sig större nöje än att fara efter vilda djur. Han låg så både arla och
serla ute i marken med hök och hund, och hade alltid god jagt-lycka. Men
en dag hände sig, att han inte var i stånd att få upp något villebråd,
ehuru han letade på alla håll ända ifrån morgonen. Som det nu led emot
qvällen, att han skulle rida hem med sina män, fick han se hvarest en
dverg eller »~vildman~» lopp framför honom i skogen. Straxt sporrade
konungen sin häst, red efter dvergen och grep honom, och undrade alla
öfver hans sällsamma utseende; ty han var liten och stygg som ett troll,
och hans hår växte sträft som stake-mossa. Men allt hvad konungen talade
honom till, ville han inte svara, hvarken med godo eller ondo. Häröfver
blef konungen vred, såsom han redan tillförene var misslynt öfver sin
jagt, och befallte sina svenner taga vildmannen och förvara honom väl,
att han ej måtte undkomma. Sedan drog konungen hem till sin gård, och är
intet vidare förtäljdt om hans färd för den gången.
Det var på den tiden en gammal loflig sed, att konungen och hans män
höllo dryckes-stämma till långt in på nätterna, och blef då mycket ordadt
och än mera drucket. Som de nu åter sutto öfver bord och gjorde sig
lustiga, fattade konungen ett stort djurs-horn och sade: »huru tyckes
eder om vår jagt i dag? Eller när blef det tillförene sagdt om oss, att
vi kommit hem utan något villebråd?» Männen svarade: ’visserligen är det
sannt som du säger, och lärer så god en jägare, som du, icke stå att
finna i hela verlden. Likväl må du icke klaga på vår jagt, ty du har i
dag fångat ett villebråd, hvars like ingen tillförene hvarken sett eller
hört.’ Sådant tal behagade konungen öfvermåttan väl, och han frågade
yttermera hvad dem tycktes att han helst kunde göra med dvergen. ’Jo,’
sade hofmännen, ’du skall hafva honom fången här på din gård, att det må
höras och spörjas öfver bygden hvilken jägare du är. Allenast att du kan
förvara honom så han icke rymmer, ty han är snedig och illfundig till
sinnes-art.’ När konungen hörde detta, teg han en lång stund; derefter
höjde han hornet och sade: »jag vill göra som J sägen, och skall det
icke blifva mitt fel om vilde mannen undkommer. Men det lofvar jag, att
hvilken som släpper honom lös han skall dö utan nåder, vore det ock min
egen son.» Dermed tömde konungen dryckes-hornet, och var detta en dyr
ed. Men hofmännen sågo tvehogse på hvarandra; ty de hade aldrig hört
honom tala så, och kunde de väl märka att det var mjödet som steg honom i
hufvudet.
Andra morgonen, första tid konungen vaknade, rann det honom i sinnet hvad
löfte han gjort vid dryckes-stämman. Han lät så genast sända efter timmer
och virke, och byggde ett litet hus eller bur tätt invid kungs-gården.
Buren timrades af stora bjelkar, och förvarades med starka lås och
bommar, så att ingen kunde bryta derigenom, och midt på väggen gjordes
en liten glugg eller vind-öga, för att skjuta in maten. När så allt var
redo, lät konungen föra fram vilde mannen, satte honom i buren, och tog
sjelf nycklarne till sig. Der fick dvergen nu sitta fången dag och natt,
och både gående och farande kommo för att beskåda honom. Men ingen hörde
honom någonsin klaga eller eljest tala ett endaste ord.
Det led så en rund tid bortåt. Då hände sig att det blef ofrid i landet,
så att konungen måste draga ut i leding. Som han nu skulle fara, sade han
till sin drottning: »du skall nu styra för mitt rike, och lemnar jag både
land och folk i din värd. Men ett skall du lofva mig, att du väl förvarar
vilde mannen, så han icke slipper ut me’ns jag är borta.» Ja, drottningen
lofvade göra sitt bästa i detta som i annat, och så gaf konungen henne
nycklarne till buren. Derefter lät han skjuta sina snäckor ifrån land,
hissade segel under förgyllande rå, och for långt, långt bort i andra
riken; och hvart han kom vann han seger. Men drottningen stod på stranden
och såg efter honom, så länge hon kunde se hans vimplar flyga öfver sjön;
sedan vände hon igen till kungs-gården med sina tärnor. Der sitter hon nu
och sömmar silke på knä, me’ns hon väntar att hennes gemål skall komma
hem igen.
Konungen och drottningen hade tillsammans ett enda barn, en prins,
som ännu var späd till ålder, men gaf godt hopp om sig. Sedan nu
konungen var bortrest, hände sig en dag att pilten vandrade omkring i
kungs-gården, och kom till vilde mannens bur; der satte han sig att leka
med sitt gull-äple. Huru han nu lekte, gick det inte bättre, än att
äplet oförvarandes for in genom vind-ögat som var på bur-väggen. Straxt
kom vilde mannen fram, och kastade ut gull-äplet. Detta tycktes pilten
vara en lustig lek; han kastade derföre åter in äplet, och allt kastade
vilde mannen det ut igen, och så lekte de en lång stund. Men huru länge
det gick om, byttes glädjen på sistone i sorg; ty vilde mannen behöll
gull-äplet och ville icke gifva det tillbaka. När så ingenting halp,
hvarken hotelser eller böner, begynte den lille slutligen gråta. Då sade
vilde mannen: »illa gjorde din fader emot mig, att han tog mig fången,
och får du aldrig igen ditt äple, med mindre du skaffar mig lös.» Pilten
svarade: ’huru skall jag kunna skaffa dig lös? Gif mig bara igen mitt
gull-äple! mitt gull-äple!’ »Jo,» sade vilde mannen, »du skall göra som
jag nu säger. Gå upp till din moder, drottningen, och bed att hon löskar
dig. Passa så på och stjäl nycklarne ur hennes bälte, och kom hit och
öppna dörren. Sedan kan du gifva nycklarne tillbaka sammaledes du tog
dem, så att ingen märker det.» Ja, huru vilde mannen lockades med pilten,
gjorde denne omsider efter hans begäran, gick upp till sin moder, bad
att hon skulle löska honom, och stal nycklarne ur hennes bälte. Derefter
sprang han ned till buren, och öppnade bure-dörren, så att vilde mannen
kom ut. Som de nu skulle skiljas, sade dvergen: »här gifver jag dig åter
ditt gull-äple, såsom jag lofvat, och skall du ha tack att du släppte mig
lös. En annan gång, när du tränger, vill jag hjelpa dig igen.» Dermed
lopp han sina färde. Men prinsen gick tillbaka till sin moder, och bar
igen nycklarne på samma sätt som han tagit dem.
När det nu spordes öfver kungs-gården att vilde mannen var sin kos,
blef der en stor uppståndelse, och drottningen sände folk på vägar och
stigar för att spana efter honom. Men han var borta och blef borta.
Det stod så en tid om, och allt blef drottningen mer och mer bekymrad,
ty hon väntade för hvar dag att hennes gemål skulle komma hem igen.
Ändteligen fick hon se hvar hans snäckor kommo farande öfver sjön, och
mycket folk samlades på stranden för att helsa honom. Som han nu kom i
land, blef hans första spörsmål om de väl förvarat den vilde mannen.
Då måste drottningen bekänna huru det var, och förtäljde allting såsom
det tilldragit sig. Men konungen vardt öfvermåttan vred, och sade att
han skulle straffa gerningsmannen, eho det ock månde vara. Han lät så
göra en räfst öfver hela kungs-gården, och hvart mans barn skulle fram
och vittna; men ingen visste något. Ändteligen skulle den lille prinsen
också fram. Som han nu kom inför konungen, sade han: »jag vet att jag
förskyllat min faders vrede; likväl kan jag icke dölja sanningen, ty
det är jag som släppt ut vilde mannen.» Då blef drottningen hvit om
kind, och alla de andra med; ty der var ingen som icke höll af prinsen.
Slutligen tog konungen till orda: »aldrig skall det spörjas om mig att
jag bröt mitt löfte, vore det ock för mitt eget kött och blod; utan skall
du visserligen dö, såsom du förtjenar.» Dermed gaf han befallning åt
sina svenner, att de skulle fora prinsen ut i skogen och döda honom. Men
piltens hjerta skulle de bringa med sig till konungen, som ett tecken att
de fullgjort hans befallning.
Nu blef der en bedröfvelse ibland folket så det var inte likt någonting,
och alla bådo om nåd för prinsen; men konungens ord var oryggeligt.
Svennerna tordes så inte annat än lyda, utan togo pilten emellan sig, och
gåfvo sig på väg. Som de nu kommit långt, långt bort i skogen, fingo de
se en vallare, som gick vall med svin. Då sade den ene till den andre:
»icke synes mig godt att komma vår hand vid konungens son, utan låtom oss
då hellre köpa en galt, och taga galt-hjertat, så vet ingen annat än det
är prinsens hjerta.» Ja, detta tycktes den andre svennen vara visligen
taladt. De köpte så en galt af vallare-mannen, förde djuret undan i
skogen och slagtade det, och togo dess hjerta. Derefter bådo de prinsen
draga sina färde, och aldrig mer komma igen. Men sjelfve vände de åter
till kungs-gården, och kan man väl tänka hvad der blef för en sorg, när
de förtäljde om prinsens död.
Konunga-sonen gjorde nu såsom tjenarena bedt honom; han vandrade allt
framåt, det mesta han kunde, och aldrig så hade han annat till mat än
nötter och vilda bär som växte i skogen. När han så färdats både länge
och väl, kom han till ett berg, och öfverst på berget stod en hög fura.
Då tänkte han vid sig sjelf: »jag må så godt klifva upp i furan, och se
om jag inte kan finna någon väg.» Ja, sagdt och gjordt; han steg upp i
trädet. Som han nu kom högst i furu-toppen och spejade åt alla håll, fick
han se hvarest der låg en stor, stor kungs-gård mycket långt borta, och
glimmade emot solen. Då blef han hjerteligen glad, och vände genast sina
steg ditåt. Under vägen träffade han en dräng som gick och plöjde; af
honom beddes han att få byta kläder, och det fick han. Så utrustad kom
han ändteligen fram till kungs-gården, gick in och begärde tjenst, och
blef så tagen till vall-here att valla konungens fä. Der vankar han nu i
skogen både arla och serla; men allt som tiden led glömde han sin sorg,
och växte, och blef stor och båld, så ingen fanns hans like.
Sagan vänder nu till konungen som rådde öfver kungs-gården; han hade
varit gift, och åtte med sin drottning en enda dotter. Hon var mycket
fagrare än andra mör; dertill blid och höfvisk, så att den kunde skattas
lycklig som en gång skulle få ega henne. När nu prinsessan hade fyllt
sina femton vintrar, fick hon en otalig hop friare, som man väl det kan
tro, och änskönt hon gaf dem alla nej ökades jemnt deras antal, så att
konungen blef alldeles rådlös hvad han skulle gifva dem för svar. Han
gick så in i jungfru-stugan till sin dotter, och bad henne välja ibland
dem, men hon ville inte. Då vardt han vred, och sade: »efter som du icke
sjelf vill göra ditt val, så skall jag göra det; ehuru väl kunde ske,
att det icke blir så alldeles i ditt eget tycke.» Dermed ville han gå
sin väg. Men jungfrun höll honom qvar och sade: »jag kan väl se, att det
måste bli såsom du satt dig i sinnet. Likväl må du icke tro att jag tager
hvem som helst, utan skall den och ingen annan ega mig, som förmår rida
uppför det höga glas-berget med fulla vapen.» Ja, detta tycktes konungen
vara ett godt förslag. Han samtyckte derföre till sin dotters begäran,
och lät utgå ett påbud öfver hela riket, att den skulle få prinsessan som
kunde rida uppför glas-berget.
När nu dagen var inne som konungen hade sagt, ledsagades prinsessan ut
till glas-berget med stor ståt och präktig utrustning. Der sattes hon
allra öfverst å berg-åsen, med gull-krona på hufvudet och gull-äple i
handen, och var hon så öfvermåttan fager, att det var ingen som icke
gerna vågat sitt lif för hennes skull. Tätt nedanföre, under berget,
samlade sig alla friarena med granna hästar och glänsande vapen, så det
sken som en eld i solen, och rundt omkring strömmade menigheten till
i stora skaror, för att se uppå deras lek. När så allt var redo, gafs
tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter
annan, med all makt uppför höjden. Men berget var högt, och glatt som en
is, och dertill öfvermåttan brant. Det var så ingen som kom mer än ett
litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade ned igen, och
kunde väl hända, att en och annan dervid bröt både armar och ben. Häraf
uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och
vapnens slammer, så att gnyet och ropandet hördes vida vägar.
Medan nu allt detta tilldrager sig, vankade konunga-sonen omkring med
sina oxar, långt bort i djupa skogen. Vid han så fick höra larmet och
vapen-gnyet, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och föll i
djupa tankar; ty det rann honom i sinnet, huru gerna han också velat vara
med och rida som de andre. Rätt i detsamma fick han höra steg, och vid
han såg upp stod vilde mannen framför honom. »Tack för sist!» sade vilde
mannen. »Hvarför sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade
prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag
en flykting utur min faders land, och nu har jag inte så mycket som en
häst och rustning, för att kunna rida fram till glas-berget och täfla om
prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl
bli någon råd. Du halp mig en gång förut; nu vill jag hjelpa dig igen.»
Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i jorden till
sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom
smidd af hårdaste stål, och så blank, att der låg ett blått skimmer
rundt omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och
rustad, och skrapade berget med stål-skorna, och tuggade milen, så att
hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu
och kläd på dig, och rid bort och försök din lycka! Jag vill under tiden
valla dina oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan
klädde på sig både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot och band
svärd vid sida, och kände sig så lätt i stål-rustningen som en fogel i
luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar enda sölja,
gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt berget.
Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera
vunnit priset, ehuru de alla gjort godt skäl för sig. Som de nu stodo
och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem mera gunstig en annan
gång, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridande fram utur
skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i stål ifrån
topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i bälte,
och förde sig så ridderligt i sadelen, att det var en lust till att
skåda. Straxt vände alla sina ögon på den främmande kämpen, och sporde
hvarandra hvem han var, ty ingen hade sett honom tillförene. Men de fingo
inte mycken tid att spörja och fråga; ty knappt hade han kommit fram ur
skogen, förrän han lyfte sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne,
och tände af som en pil rätt uppföre glas-berget. Likväl red han inte
ända upp, utan när han kom midt på branten kastade han plötsligt om sin
gångare, och red tillbaka utför berget, så elden fräste om häst-skorna.
Derefter försvann han i skogen, såsom en fogel flyger. Nu kan man tro
der blef en uppståndelse ibland allt folket, och ingen var som icke
undrade öfver den främmande kämpen, fast jag väl knappt behöfver säga,
att han inte var någon annan än prinsen. Men alla kommo öfverens deruti,
att de aldrig sett yppare häst eller båldare hofman, och det hviskas
att prinsessan tyckte så med, ty hvar natt sedan drömde hon bara om den
främmande ungersvennen.
Det led så en tid bortåt, och prinsessans friare skulle pröfva sin lycka
för andra gången. Konunga-dottern blef nu åter ledsagad till glas-berget,
med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes allra öfverst på
bergs-toppen med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen. Der
nedanföre samlade sig alla friarena med granna hästar och präktiga
vapen, så det var en lust till att skåda, och rundt omkring strömmade
hela menigheten till, för att se på leken. När så allt var redo, gafs
åter tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar
efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det gick som förut.
Berget var högt, och glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant; så
att ingen kom mera än ett litet stycke upp, förrän han hals öfver hufvud
störtade ned igen. Häraf uppstod åter mycket gny, såsom ock af hästarnes
gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att braket och ropandet
hördes långt in i djupa skogen.
Medan nu allt detta tilldrager sig, gick den unge prinsen och vallade
sina oxar, såsom hans göromål var. Vid han så fick höra larmet och
vapen-bullret, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät;
ty han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen
att han gerna velat vara med och rida som de andre. Rätt i detsamma
förnam han fotsteg, och när han såg upp stod vilde mannen midt framför
honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarföre sitter du här så ensam
och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte
glad. För din skull är jag en flykting ur min faders land, och nu har jag
inte så mycket som en häst och rustning, för att rida fram till berget
och täfla om prinsessan.’ »Åh» sade vilde mannen, »är det inte annat,
så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång, nu vill jag hjelpa
dig igen.» Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i
jorden till sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt
igenom smidd af klaraste silfver, och så blank, att det sken deraf långa
vägar. Tätt bredvid stod en snöhvit gångare, fullt sadlad och rustad, och
skrapade berget med silfver-skorna, och tuggade betslet, så att skummet
stänkte ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd
på dig, och rid bort och försök din lycka! Medan så vill jag valla dina
oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde sig
med stor skyndsamhet i både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot,
band svärd vid sida, och kände sig så lätt i silfver-rustningen som en
fogel i luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar
sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt glas-berget.
Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera
vunnit priset, ehuru de alla gjort väl besked för sig. Som de nu stodo
och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem bättre nästa gång,
fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridandes fram utur
skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i silfver
ifrån topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i
bälte, och skickade sig så ridderligt i sadeln, att båldare ungersvenn
väl aldrig stod att få se. Straxt vände alla sina ögon på honom, och
kände nu igen att det var samma kämpe som förra gången. Men prinsen gaf
dem inte mycken tid att undra; ty han hade icke så snart kommit fram på
slätten, som han lyfte sig i stig-byglarne, sporrade sin häst, och tände
af som en eld rätt uppföre branta berget. Likväl red han icke ända upp,
utan när han kom öfverst på berg-kammen, helsade han prinsessan med stor
höfviskhet, kastade plötsligt om sin gångare, och red tillbaka utför
berget så det glimmade om häst-skorna. Derefter försvann han i skogen,
såsom stormen far. Nu kan man tänka att der blef än mer uppståndelse än
förra gången, och ingen var som icke undrade på den främmande kämpen. Men
alla voro öfverens, att det aldrig kunde ges en yppare häst eller båldare
ungersvenn, och det är till och med sagdt om prinsessan, att hon rodnade
som en ros när han helsade henne uppå berget.
Det led så en tid bortåt, och konungen satte dag att hans dotters friare
skulle försöka sig tredje gången. Prinsessan blef nu åter ledsagad till
glas-berget, med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes
öfverst på berg-åsen med gull-krona och gull-äple, alldeles såsom
tillförene. Der nedanföre samlades hela friare-skaran med präktiga hästar
och blanka vapen, så man aldrig har sett så grannt, och rundt omkring
strömmade menigheten till, för att se uppå deras lek. När så allt var
redo, gafs tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena,
hvar efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det var lika när.
Berget var glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant, så att ingen
kom mer än ett litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade
ned igen. Häraf uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande,
folkets skri och vapnens slammer, så att bullret och ropandet hördes vida
vägar in i skogen.
Medan nu allt detta tilldrager sig, gick konunga-sonen och vallade oxar,
såsom hans sed var. När han så åter fick höra larmet och vapen-gnyet,
satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät bitterligen; ty
han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen att
han gerna ville våga sitt lif för att vinna henne. Rätt i detsamma stod
vilde mannen åter framför honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarför
sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må
väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting ur min
faders rike, och nu har jag inte så mycket som en häst och vapen, för att
rida fram till berget och täfla om prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen,
»är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång
förut, nu vill jag hjelpa dig igen.’ Dermed tog han prinsen vid handen,
förde honom till sin håla djupt ned i jorden, och visade hvar det hängde
en rustning som var allt igenom smidd af skärt gull, och så blank, att
gull-skenet glimmade vida omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare,
fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med gull-skorna, och tuggade
milen, så att hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade:
»skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och fresta din lycka!» Ja,
prinsen var minsann inte sen att lyda honom, utan klädde sig i både hjelm
och harnesk, spände gull-sporrar på fot, band svärd vid sida, och kände
sig så lätt i gull-rustningen som fogeln i luften. Derefter sprang han
upp i sadelen så det klang i hvar sölja, gaf hästen tyglarne, och red
hasteligen fram åt glas-berget.
Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera
vunnit priset, ehuru hvar och en gjort allt sitt till. Som de nu stodo
och lade råd hvad de skulle företaga, fingo de plötsligen se hvarest
en ungersvenn kom ridandes fram utur skogs-brynet, och for rätt emot
berget. Han var allt klädd i guld ifrån topp till tå, med gull-hjelm
på hufvudet, gull-sköld på arm, och gyllene svärd vid sida, och förde
sig så ridderligt, att båldare kämpe väl aldrig fanns till i verlden.
Straxt vände alla sina ögon på honom, och kände igen att det var allt
samme ungersvenn som de sett tillförene. Men prinsen gaf dem icke lång
tid att undra och spörja, utan så snart han kommit fram på slätten,
lyfte han sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne, och tände af
som en blixt rätt uppför branta berget. När han så kommit allra öfverst
på bergs-toppen, helsade han den fagra prinsessan med stor höfviskhet,
böjde knä för henne, och undfick gull-äplet af hennes egen hand. Derefter
kastade han om sin gångare, och red tillbaka utför glas-berget, så
att elden gnistrade om gull-skorna och en lång gull-strimma låg efter
honom hvar han flög fram. Ändteligen försvann han i skogen såsom en
stjerna. Men nu först skall man tro der blef ett lefverne på berget!
Hela menigheten gaf till ett glädje-skri, så det hördes långan väg;
hornen ljödo, trummeterna ropade, hästarne gnäggade, vapnen brakade, och
konungen lät högt förkunna att den främmande gull-kämpen vunnit priset.
Hvad prinsessan sjelf tänkte härvid låta vi vara osagdt; men nog hviskas
det, att hon blef både hvit och röd när hon skulle räcka ungersvennen
gull-äplet.
Det återstod nu allenast att få reda på den gull-klädde kämpen, ty ingen
kände honom; och väntade alla, att han med första skulle infinna sig på
kungs-gården. Men han kom inte. Häröfver blef mycken undran, och allt
som det led bleknade prinsessan och tynade; men konungen var otålig,
och friarena knotade och knorrade för hvar dag. När så intet annat
stod till råda, lät konungen omsider lysa ett stort ting vid sin gård,
och hvart mans barn, höga och låga, skulle komma dit, att prinsessan
sjelf måtte få välja ibland dem. Ja, då var der ingen som inte gerna
gick, både för prinsessans skull och för konungens befallning, så att
der kom tillsammans en otalig hop folk. Som nu alla voro samlade,
trädde konunga-dottern ut ur kungs-gården med stor ståt, och vandrade
med sina tärnor rundt omkring i hela skaran; men huru hon letade på
alla håll, fann hon likväl inte hvad hon sökte. När hon så kommit ända
ytterst i ringen, fick hon plötsligen se en man som stod undanskymd i
folk-hopen. Han var klädd i en sid hatt, med en vid grå kappa såsom
vallare-män bruka; men hufvan var uppdragen, så att ingen kunde skönja
hans anlete. Straxt lopp prinsessan fram, drog ned hufvan, tog mannen i
famn, och ropade högt: »här är han! här är han!» Då log allt folket, ty
de igenkände att det var konungens vallare, och konungen sjelf utbrast:
»Herre Gud tröste mig för svär-son jag lär få!» Mannen lät dock inte
bekomma sig, utan svarade: ’Åh, sörj inte du för det! Du får så god en
konunga-son som nå’nsin du är kung.’ Dermed kastade han af sin vida
kappa. Men då log ingen mer; ty se, i stället för den grå vallare-mannen
stod der en fager unger prins, klädd i guld ifrån hufvud till fot, och
med prinsessans gull-äple i handen, och alla kände nu grannt igen att
detta var svennen som ridit uppför glas-berget.
Nu kan man tro der blef en glädje så det var inte likt någonting, och
prinsen tog sin käresta i famn och helsade henne med stor kärlek, och
förtäljde om sin ätt och allt annat som honom vederfarits. Men konungen
sjelf gaf sig ingen ro, utan lät genast laga till bröllopp, och bjöd
allt folket och friarena med. Der blef så tillredt ett gästabud hvars
make aldrig har funnits, och prinsen fick konunga-dottern, och med henne
halfva riket. Men när brölloppet hade stått i dagar, ja väl i sju, tog
han sin fagra unga brud och drog med stor ståt hem till sin faders land.
Der blef han emottagen såsom man det väl kan tänka, och konungen och
drottningen gräto begge två i glädje att få honom lefvande igen. Sedan
lefde de lyckliga hvar i sitt rike, och om de inte nyligen äro döda lefva
de än i dag. Men ingen har vidare sport till den vilde mannen. Och så var
det slut.
_Anmärkningar._
1. ~Uti Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner~, utgifven af
RICHARD DYBECK, Stockh. 1842, Häft. I. s. 7, meddelas en liknande
öfverlemning ifrån ~Westmanland~. Deri förtäljes om en riddare, som
fångat ett ~djur~ hvars like ingen sett; ty det var öfvervuxet med mossa.
Djuret förvaras i ett torn, men befrias af riddarens unge son, som leker
båll utanföre. Till straff ledes gossen ut i skogen för att dödas; men
tjenarena, rörda af hans jämmer, slagta i stället ett kid, hvars hjerta
de vid hemkomsten uppvisa för riddaren.
Medan gossen nu vankar omkring i skogen, möter han djuret, och far
med in i berget. Der stadnar han några år. Ändteligen går bud öfver
landet att konunga-dottern vill taga sig gemål, och att den skall få
henne, som förmår rida uppför ett berg hvarest hon en dag skall visa
sig. Nu får riddare-sonen häst och skrud, och rider åstad för att täfla
om prinsessan. Men när han kommit till midten af berget, träffas han
af en lans, kastad nedifrån; likväl fortsätter han sin färd, och står
ändteligen framför konunga-dottern, som räcker honom en silkes-duk att
förbinda sitt sår. Priset är så vunnet, och det stundar till bröllopp.
När nu dagen är inne, begär »den gamle» (det underliga djuret) att få
vara med, så stygg han ser ut, men nöjer sig med att få plats under
bordet. Tillika räcker han riddare-sonen ett rostigt svärd, och begär
att vidröras dermed, när den gamle konungens minne drickes. Ja, svennen
efterkommer hans begäran. Då reser sig till allas förvåning den gamle
konungen, som man trott vara ~berg-tagen~. Sedan blir buller och bång,
och konungen sjelf önskar det unga paret lycka.
2. Enligt öfverlemning ifrån ~Upland~ for konungen en dag vilse i skogen,
och träffade en »gammal gubbe» som gaf honom herberge. Gubben var
öfvermåttan rik på guld och silfver, och undfick konungen mycket väl; men
ville icke yppa sitt namn. Häraf retades konungens girighet, så att han
lät kasta honom i tornet, och sade att han aldrig skulle slippa lös, med
mindre han bekände hvem han var.
Något derefter lopp konunga-sonen omkring på gården, och hittade en
nyckel hvarmed han öppnade tornet, och lät gubben fly sina färde.
Häröfver blef konungen mycket vred, så att han dref prinsen ur landet,
och förbjöd honom att någonsin mer komma igen. När pilten nu kom i
skogen, mötte han gubben; denne bad honom följa med, och det gjorde han.
Sedan togo de gubbens lilla grå häst, lastade den med guld och silfver,
och drogo till ett annat rike. Der växte prinsen och blef stor och
stark; men allt som han växte, hade han sin största lust att rida på den
grå hästen öfver både berg och branter.
Nu hände sig att konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, som
fick otaligt många friare. Hennes far lät derföre utgå ett påbud, att den
skulle få prinsessan som kunde rida uppför glas-berget, och taga ned en
gull-krona som var fästad öfverst på toppen. När prinsen fick veta detta,
gick han fram till kungs-gården och begärde tjenst såsom kocks-pojke.
Som nu friarena skulle begynna sin täflan, lopp han hem, fick af sin
foster-fader en rustning tillika med den lilla grå hästen, och red i
fullt språng ända upp till berg-spetsen. Likväl tog han inte gull-kronan,
utan red ned igen på andra sidan, och for bort. Andra dagen gjorde han
på samma sätt. Tredje dagen tog han kronan; men red åter bort så ingen
visste hvem han var.
Något derefter satt konunga-dottern ensam i sin jungfru-bur; då öppnades
dörren, och kocks-pojken trädde in. Han hade gull-kronan i handen, och
sade att han tagit den, men ville ge den tillbaka, på det prinsessan
måtte få välja efter eget tycke. Detta behagade konunga-dottern väl,
och hon bad sin fader stämma allt man-kön i hela riket fram till
kungs-gården. Konungen gjorde så.
När nu alla voro samlade, gick prinsessan bort till kocks-pojken, gaf
honom gull-kronan, och valde honom till sin man. Häröfver blef en stor
undran; men prinsen kastade af sin grå vadmals-kappa, och nu stod
der icke mer någon köks-pojke, utan en båld konunga-son. Han fick så
prinsessan och med henne halfva riket.
5. En uppteckning ifrån ~Gotland~ saknar hela inledningen om den »vilde
mannen». I stället förtäljes om en fattig torpare, hvars yngste son
plägade sitta i spisel-grufvan och alltid fick lida smälek af sina bröder.
Konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, och hon hade
förlofvat, att aldrig gifta sig utan med den som kunde rida uppför ett
glas-berg. Härom lät konungen utgå ett påbud öfver hela sitt rike. När nu
dagen var inne, togo de begge äldste torpare-sönerna sin faders gamla ök,
satte sig upp begge två, och redo åstad; men den minste pojken fick inte
följa med, utan sprang jemte vägen och grät. Då kom der fram en »liten
~gubbe~» och frågade hvarför han var så sorgsen. Pojken sade huru det
var. Gubben återtog: »vänta, skall jag hjelpa dig. Här har du en pipa.
Gack nu bort och ställ dig under den höga tallen. När du så blåser i ena
ändan af pipan, kommer der fram en gångare med en rustning bunden vid
sadel-knappen, och när du blåser i andra ändan, försvinner allt ihop.»
Ja, pojken sprang genast bort, blåste i pipan, klädde sig, och for i
väg. Vid han nu red förbi sina bröder, vardt deras gamle häst-krake så
skrämd, att han skenade i diket med begge två ryttarne. Der fingo de
ligga.
Pojken red nu fram till glas-berget, och fann en otalig hop folk,
af hvilka somliga brutit ben och andra armar, vid försöket att rida
uppföre. Men han lät inte skrämma sig, utan rännde åstad, och kom ända
upp till berg-spetsen der prinsessan satt. Då kastade hon emot honom
sitt gull-äple, och äplet fastnade vid hans knä. Derefter red han genast
tillbaka utför berget, skyndade hem till spisel-grufvan, och hade sin
lust att höra på, när hans begge bröder förtäljde om den främmande
prinsen som skrämt deras häst i diket.
Sedan prinsessan länge väntat på den främmande kämpen, skickade konungen
omsider bud öfver allt sitt rike, för att ransaka om någon hade ett
gull-äple på sitt knä. Sändemännen kommo så äfven till torparens stuga.
När det nu röjdes att den yngste pojken hade äplet, skall man tro der
blef mån-ljust i kojan. De bådo så pojken följa med till konungen; men
det ville han inte, utan smög sig ut, blåste i sin pipa, klädde sig i
full rustning, och red ensam fram till kungs-gården, hvarest han genast
blef igenkänd och fick prinsessan. Men torpare-gubben och hans begge
äldste söner ha inte återkommit från sin förvåning än i denna dag.
4. En uppteckning från ~Westergötland~ förtäljer, huru en fattig
torpare-pojke låg och gräfde i en sandhåla, och kom till en sal under
jorden, hvarest funnos tre hästar och tre rustningar, den ena af silfver,
den andra af guld och den tredje af ädel-stenar.
Pojken gaf sig nu ut i verlden att vandra, och kom ändteligen till en
kungs-gård, hvarest han fick tjenst som kocks-pojke. Konungen som rådde
öfver gården hade en enda dotter. Hon var bortröfvad af ~trollen~, så att
hon endast skulle få visa sig tre Thorsdags-qvällar å rad, uppå spetsen
af ett högt glas-berg; men om någon kunde rida uppför berget och taga
gull-äplet af hennes hand, skulle hon bli frälst. Häröfver bar konungen
stor sorg, och lät lysa på, att den som kunde frälsa prinsessan skulle få
henne och halfva riket.
När nu första Thorsdags-qvällen var inne, lopp pojken bort till
sand-hålan, klädde sig i silfver-rustningen, och red upp till midten af
berget. Andra Thorsdags qvällen tog han guld-rustningen, och red så högt,
att hästen hade ena framfoten uppå bergspetsen. Tredje qvällen tog han
ädelstens-rustningen, red ända upp till prinsessan, och fick gull-äplet.
Derefter for han tillbaka till sand-hålan. Men när folket efter en stund
fick se köks-pojken, der han vandrade vägen fram, kunde ingen tro att det
var han som frälst konunga-dottern.
Omsider ger konungen befallning, att allt man-kön i hela riket skall
komma fram till kungs-gården. Konunga-dottern går så ut och igenkänner
sin befriare. Men köks-pojken kastar af sina trasor, och står der i
ädelstens-rustningen; hvarefter konungen ger honom sin dotter och halfva
riket.
5. I en ofullständig öfverlemning från ~Upland~ omtalas en konunga-son,
som blef bortkörd af sin elaka styf-moder och fick gå vall uti skogen.
Der fann han en håla i jorden, kom till ~råttornas rike~, och frälste dem
ifrån deras förtrollning genom att sofva en natt hos rått-drottningen.
När han sedan skulle gå, fick han till lön ett par ~handskar~ och
~stöflor~, med hvilka han klättrade uppför glas-berget och vann konungens
dotter.
21.
Den lilla Guld-skon.
Ifrån N. Småland.
Af denna vidt spridda sago-dikt känna vi följande utländska
uppteckningar, oberäknadt åtskilliga bearbetningar i dramatisk form:
1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN og MOE, ~Norske~ Folkeeventyr, D.
I, N:o 19, ss. 110-127, sednare delen af sagan »_Kari Træstak_».
2. Hos =Danskarne=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~, 1:ste Samling,
Kjöb. 1823, ss. 12-17, »_De to Kongedöttre_».
3. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Sagan omtalas redan i 16:de årh., uti
ROLLENHAGENS ~Froschmäuseler~. -- _B._ Se BÜSCHING, ~Wöchentliche
Nachrichten für Freunde der Geschichte~ &c. ~des Mittelalters~, Bd. I,
Breslau 1816, ss. 137-140, »_Ueber die Märchen von Aschenbrödel_» (med 5
serskildta Tyska uppteckningar af sagan). -- _C._ Se anf. bok, Bd. II.
Breslau 1816, ss. 185-8, »_Aschenbrödel_». -- _D._ Se GRIMM, ~Kinder-
und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 21, ss. 138-147, »_Aschenputtel_». Jfr.
Th. III, ss. 36-40. (En bearbetning häraf finnes öfversatt på Svenska,
med titel: »_Cendrillon eller Ask-ungen_», ~en Saga berättad af Gustaf
Holting~. ~Öfversättning. Med 8 kolorerade Plancher~. Stockholm
1844.) -- _E_. Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig 1845,
ss. 232-5, »_Aschenbrödel_». -- _F_. Se E. M. ARNDT, ~Märchen und
Jugenderinnerungen~, Th. II, Berlin 1843, ss. 281-320, »_Aschenbrödel_».
4. Hos =Grekerna=: -- En liknande sägen, af Grekiskt eller Egyptiskt
ursprung, förtäljes om Rhodopis och Psammeticus uti Egypten († 617 f.
Chr.). Se ÆLIANI ~Variæ Historiæ~, XIII, Cap. 32, _περὶ Ῥοδώπιδος ἐταίρας
τύχης_. (Förf. lefde ungefär 225 år e. Chr.)
5. Hos =Wallacherna=: -- Se SCHOTT, ~Walachische Mæhrchen~, Stuttgart und
Tubingen 1845, N:o 4, ss. 100-5, »_Die kaiserstochter gänsehirtin_».
6. Hos =Fransmännen=: -- _A_. Se PERRAULT, ~Contes du Temps Passé~,
Paris 1697, sagan »_Cendrillon_» [öfversatt och i mångfaldiga upplagor
utgifven såsom Svensk skillings-saga. Se BÄCKSTRÖM, ~Svenska Folkböcker~,
II, Stockh. 1848, ss. 45-56, »_Ask-ungen_»]. -- _B_. Se Mad. D’AULNOY,
~Contes des Fées~, sednare delen af sagan »_La Finette_».
7. Hos =Italienarne=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, I, 6, »_La gatta
Cennerentola_».
8. Hos =Walesarne=: -- Jfr. TAYLOR, ~Gammer Grethel, or German Fairy
Tales and Popular Stories~, London 1839, s. 332.
9. Hos =Ryssarne=: -- Åberopad af GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, III,
s. 40.
10. Hos =Polackarne=: -- _A_. Jfr. GRIMM, anf. arb. III, s. 432. -- _B_.
Se WOYCICKI ~Polnische Volkssagen und Märchen~, Berlin 1839, ss. 423-7,
»_Die Eiche und der Schaafpelz_».
11. Hos =Servierna=: -- Jfr. BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten~, IV,
Breslau 1819, s. 61.
* * * * *
Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon
var dem kär framför allt annat, och ingen undre på det; ty hon var vän
och huld, så det aldrig kunde ges huldare barn. Men när det lidit några
år, vardt drottningen sjuk och blef död, och konungen fäste sig en ny
gemål, som också hade en dotter. Var nu den förra drottningen mild och
god, så var den andra ett riktigt troll, både stygg och elak på allt vis,
och hennes dotter gaf icke sin mor efter. Konungen hade så inte mycken
glädje af sitt giftermål, och ännu värre gick det den lilla prinsessan;
hon hörde aldrig annat än ledsamhet, bittida och sent, och kan väl
hända att hon någongång fick sanna det gamla rönet, att ’den som får
styf-moder, han får äfven styf-far’.
Det gick så en tid, och omsider vardt konungen också död. Nu hade
den lilla hvarken huld eller skyld i hela verlden, och man kan tro
att drottningen och hennes dotter inte blefvo bättre mot henne för
det. Men för hvar dag som led växte hon fagrare och fagrare, och när
det drog framåt femton år, var hon den vänaste mö som någonsin kunde
finnas. Häröfver buro drottningen och hennes dotter än större harm,
och vaktade noga att ingen skulle få veta om prinsessans skönhet. Till
den ändan höllo de henne i allting mera som en torpare-unge än som ett
konunga-barn; alla tunga sysslor skulle hon göra; aldrig fick hon gå
fram i stugan eller sitta på bänken med annat folk, utan hennes plats
var nederst i spisel-grufvan framför ugns-munnen. Der satt hon höljd uti
trasor, och gräfde i askan, medan hon tänkte på fordna dagar när hennes
mor lefde. Detta var hennes käraste lek, och deraf kallades hon på spe
för »_Ask-ungen_».
Allt som det nu lider framåt, hände sig en dag att der breddes ett stort
rykte öfver hela landet, ty der kom bud att en främmande prins ville fara
dit och fria, och var äfven sagdt att han skulle komma till kyrkan om
söndagen. Härmed fingo alla mycket bestyr; den ena tänkte uppå sig sjelf,
den andra uppå sina döttrar, och i hela riket fanns icke så arm en tärna,
att det ju lekte i hennes hug om hon kunde få prinsen. Likväl hade de
ingenstädes så mycket att sköta som i kungs-gården. Der lagades och der
vändes hela veckan igenom; för aldrig hade drottningen så mycket som en
tanke, att inte hennes dotter skulle bli den rätta. När nu ändteligen
söndagen kom, lät hon tvätta sin dotter och skura henne, tills skinnet så
när följde med; sedan lät hon krusa och kamma hennes hår, och pynta henne
på allt vis både fram och bak, så allringen sett maken till utstyrsel.
Derefter befallte hon fram sin förgyllande karm, och lagade sig att sjelf
fara med till kyrkan. Sammaledes ock de andra; ty om inte alla kunde få
den främmande prinsen, ville dock alla se honom. Men den som icke följa
med, det var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma och städa, och laga mat, och
hacka granris, och strö gården, och mycket annat, såsom det alltid var
hennes söndags-göra; stackars liten!
Som nu allt var i ordning, karmen förspänd, och drottningen redo att
gifva sig på väg, tänkte drottning-dottern, att hon väl ändock kunde visa
sig för styf-systern i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade så med
stora steg och många stolta åthäfvor ända bort till spisel-grufvan; der
stadnade hon, vred sig och vände sig som hon bäst kunde, och sade: »nå,
Ask-unge, hvad tyckes dig väl? Är jag inte grannt klädd? Ser du så grann
jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så
var, och sporde med stor ödmjukhet, om icke äfven hon skulle någongång
få komma i Guds hus med andra menniskor. Straxt visade drottning-dottern
sitt rätta sinnelag, och utbrast i vredesmode: »har man hört? Ask-ungen
vill också till kyrkan! Kan tro du tänker få den unge prinsen! Nej, sitt
der du sitter; det kan bättre höfvas en sådan tiggar-unge som du är.»
Dermed gick hon sina färde, och den lilla grät bitterligen öfver hennes
hårda ord. Men den onda styf-modern unnade henne icke en gång att få
gråta i fred, -- ty hon var, hon som andra elaka, alltid värst på Guds
heliga söndag, -- utan tog en skäppa ärter, slog ut dem midt på gården,
och sade: »jag skall minsann lära dig gråta! Plocka nu upp hvar endaste
ärt, och rensa dem, och koka till middag; och Gud tröste dig, om det inte
är färdigt när jag kommer hem!» Så bestäldt, foro drottningen och hennes
dotter i full skrud till kyrkan, för att möta prinsen; men Askungen fick
sitta hemma på gården och plocka ärter. Det blef hennes göra, det.
När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit, skulle den
lilla börja sina söndags-sysslor. Hon fattade så först ett ämbar, för
att springa till källan efter vatten. Vid hon nu lopp igenom gärdet,
kunde hon icke låta bli att tänka på fordna dagar, huru annorlunda det
då var, och på sin elaka styf-moder, och på kyrkan, dit hon aldrig fick
komma, och på den unge prinsen; och allt som hennes tankar lekte blef
hon så innerligen bedröfvad, så hon satte sig på marken, stödde hand
emot kind och grät. När hon så lutade för att hemta vatten, hände sig
att en klar tår tillrade och föll ned i källan. Rätt i detsamma kom der
fram en stor, stor gädda, och frågade hvarför hon grät så. »Jo,» sade
Ask-ungen, »jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min
styf-syster ha farit till kyrkan för att se den främmande prinsen; men
jag skall sitta på gården och plocka ärter, och ändock får jag inte annat
än bannor när de komma hem.» ’Åh,’ sade gäddan, ’stackars liten! Det var
en elak styf-mor du har. Men om du vill göra som jag säger dig, skall du
få komma till kyrkan, du som de andra, och jag skall uträtta dina sysslor
för i dag.’Ja, Ask-ungen lofvade hon skulle visst lyda i allting. Gäddan
fortfor: ’när du nu går stigen fram emellan björkarne, kommer du till en
ihålig ek, som står öfverst på berget. I eken finner du en klädning; den
skall du taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och
rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din
styf-syster. Men du får icke tala dem till, ty då känna de igen dig; inte
heller får du stadna qvar tills tidegärden är lyktad, utan skynda dig ut
och rid tillbaka till eken, och kläd dig i dina gamla kläder, så inte din
styf-moder märker något när hon kommer hem igen.’
Ask-ungen blef vid allt detta så innerligen glad, ty det var mången god
dag liden se’n hon sist fick höra så vänliga ord. Hon aftorkade derföre
sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen fram
emellan björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade
in i eken, såsom gäddan sagt henne, fick hon se hvar der hängde en
skrud af klaraste silfver; jemte skruden hang en silfverne-sadel med
silfver-betsel, och der utanföre stod en snö-hvit gångare, och frustade
och gnäggade, och slog med hofvarne, så det rungade i hela berget. Nu
kan man väl tänka huru den lilla blef till mods. Hon tröstade knappt se
uppå silfver-skruden, så öfvermåttan präktig som den var, utan tänkte i
början att allt ihop inte var annat än en dröm. Likväl gjorde hon som
gäddan lärt henne, gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, tog på
sig den granna silfver-drägten, kammade sitt gula hår, och var så innan
kort förvandlad, ifrån en trasig Ask-unge, till den fagraste stolts
jungfru som någonsin red till hofva. När så det var gjordt, sadlade hon
sin gångare och for till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles
som när en hvit sky drager fram på himlen. Som hon nu vandrade gången
fram, och satte sig i bänken emellan sin styf-mor och styf-syster, flög
der ett sådant sken öfver hela kyrkan, att allt folket vände sig om och
tittade bara efter den främmande silfver-jungfrun; men den unge prinsen
vardt så betagen, att han aldrig kunde vända sina ögon ifrån henne. Der
var så rätt ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern
och hennes dotter; kan tro de skulle på något vis trösta sig att ingen
ville se på dem. Men rätt som det var, förrän någon visste ordet om,
steg Ask-ungen plötsligt upp ur sin bänk, och skyndade ut ur kyrkan,
långt förrän messan var läsen till lykta. Nu skall man tro der blef en
uppståndelse! Den främmande konunga-sonen lopp straxt efter, ty han ville
öfvermåttan gerna veta hvem hon var; sammaledes ock det andra folket,
alla strömmade till kyrko-dörren, och ingen lyddes mera hvarken till text
eller lektie. Men den lilla lät inte uppehålla sig, utan steg genast uppå
sin häst, och sade:
»ljust för mig!
mörkt efter mig!»
och försvann så i blinken ur deras åsyn. Me’ns nu alla stå der och gapa,
och undra hvart hon bara tog vägen, skyndade hon till eken, afklädde sig
den granna silfver-skruden, tog på sig sina gamla trasor, och sprang
till kungs-gården, så att när drottningen och hennes dotter kommo hem
funno de hvarken gångare eller silfver-jungfru; men ärterna voro kokade,
gården var strödd, och den lilla Ask-ungen satt nederst i spisel-grufvan,
alldeles som de voro vana att finna henne.
Drottningen och hennes dotter voro nu mycket illa tillfreds med sin
kyrko-resa, och kunde litet hvar märka både på deras tal och svar, att
inte allt hade gått efter önskan. Det var så rätt ingenting dem till
lags, utan allt skulle de häckla och klaga på. Likväl talade de mest
om en främmande prinsessa som varit i kyrkan, och som kom och for ingen
visste hvart; och allt gick deras tal derpå ut, att nästa söndag skulle
drottningens dotter vara ännu mycket grannare än hon. Men hela tiden var
der visst ingen som tänkte på den lilla Ask-ungen, utom för att banna
och snäsa henne, så att den veckan blef hon ännu mycket värre hållen än
någonsin tillförene.
Allt som nu dagarne skredo, kan man tro der vändes och lagades i
kungs-gården, bara för att drottningens dotter skulle få det riktigt,
riktigt grannt, och ändock var aldrig någonting så präktigt, att ju
drottningen velat ha det ännu mycket yppare. Ändteligen kom söndagen. Då
lät drottningen tvätta sin dotter och skura henne, tills hon vardt blank
i synen som en tiggar-krycka, kammade hennes hår på det allra sirligaste,
och pyntade henne både fram och bak, så man aldrig sett maken till
utstyrsel. Derefter befallte hon fram sin förgyllande karm, och lagade
sig att sjelf fara med till kyrkan. Sammaledes ock det andra folket på
kungs-gården; ty alla ville de se den främmande prinsen. Men den som inte
fick följa med, det var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma, stackars liten,
och städa, och laga mat, och hacka granris, och strö gården, och mycket
annat, såsom det alltid var hennes göra om söndagen.
Som nu allt var i ordning, karmen förspänd, helgdagsskruden synad i hvar
fåll, och drottningen redo att gifva sig åstad, tyckte drottning-dottern,
att hon väl ändock kunde unna sin syster den stora lyckan, att få se
henne i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade derföre med stolta
steg och många förnäma later ända bort till spisel-grufvan; der stadnade
hon, vred sig och vände sig åt alla sidor, att Ask-ungen måtte riktigt
få skåda henne, och sade slutligen: »nå, hvad tyckes dig väl? Är jag
inte grannt klädd? Ser du, så grann jag är? Det är annat, det, än
dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så var, och frågade med stor
ödmjukhet, om icke äfven hon någon gång skulle få komma till kyrkan och
se den unge prinsen. Men nu blef der en annan låt, och drottning-dottern
utbrast i vredes-mode: »ja så, har man nån’sin hört? Ask-ungen vill också
till kyrkan att se den främmande prinsen! Nej, sitt der du sitter, din
tiggar-unge, och gräf i askan! Det kan höfvas dig bättre.» Dermed gick
hon sin väg, och den lilla grät bitterligen öfver hennes hårda tal.
Men styf-modern unnade henne icke en gång få gråta i fred, utan tog en
skäppa gryn, kastade ut dem midt på gården, och sade: »jag skall minsann
ge dig annat göra än att sitta och gråta. Plocka nu upp hvart endaste
gryn, och rensa dem, och koka dem till middag; och Gud tröste dig, om
det inte är gjordt tills jag kommer hem!» Så bestäldt, foro drottningen
och hennes dotter i fullan ståt till kyrkan, för att möta prinsen; men
Ask-ungen skulle sitta hemma på gården och plocka gryn, såsom hennes
elaka styf-moder befallt. Det blef hennes göra.
När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit, skulle den
lilla börja sina söndags-sysslor. Hon fattade så först ett ämbar, för att
springa till källan efter vatten. Vid hon nu lopp öfver ängen, kunde hon
icke låta bli att tänka både hit och dit; på sin moder som var död, huru
huld och god hon alltid hade varit, och på sin elaka styf-mor, och på
kyrkan, och på den unge prinsen som hon aldrig mer skulle få se, och allt
som hon tänkte blef hon så sorgefull till mods, att hon satte sig på en
sten, lutade hand emot kind, och grät bitterligen. När hon så böjde sig
ned för att hemta vatten, rann åter en klar tår och föll i källan. Straxt
kom den stora gäddan upp i vatten-brynet, och sporde som förut: »skön
jungfru, hvarför sitter du här och gråter så?» ’Jo,’ svarade Ask-ungen,
’jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster
ha farit till kyrkan för att se den unge prinsen, men jag ensam skall
sitta på gården och plocka gryn, och när drottningen kommer hem, får
jag ändock inte annat än bannor och hårda ord.’ »Åh,» sade gäddan, »det
var en elak styf-mor du har. Men om du vill göra som jag säger, skall
du få komma till kyrkan, du som de andra, och jag vill uträtta dina
sysslor liksom förra söndagen.» Ja, Ask-ungen tackade för gäddans goda
vilja, och lofvade hon skulle visst icke vara olydig i någonting. Gäddan
fortfor: »när du nu går stigen fram under björkarne, kommer du till den
ihåliga eken som står på berget. I eken finner du en klädning, som du
skall taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och
rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din
styf-syster. Men du får icke tala dem till, ty då känna de igen dig;
inte heller får du dröja tills tidegärden är lyktad, utan skynda dig ut
och rid tillbaka till eken, och kläd dig i dina gamla kläder, så din
styf-moder icke märker något när hon kommer igen.»
Ask-ungen blef vid allt detta så för-innerligen glad, ty det lekte henne
i hugen att hon skulle få se den unge prinsen än en gång. Hon aftorkade
derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen
under björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade in
i eken, fick hon se hvar der hängde en skrud af skäraste gull; jemte
skruden hang en guld-sadel med guld-betsel och gyllene mile, och allt
var så öfvermåttan präktigt, att det glimmade som en eld när man såg
derpå. Tätt utanföre stod åter den snö-hvita gångaren, och fnyste och
gnäggade och var så glad, och slog marken med hofvarne, så det rungade
i hela berget. Nu kan det hvar man tänka huru den lilla blef till mods;
hon visste på en lång stund inte om hon var vaken, eller om allt ihop
endast var en dröm. Likväl glömde hon icke bort hvad gäddan sagt henne,
utan gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, tog på sig den präktiga
guld-skruden, kammade sitt gula hår, och var så innan kort förvandlad,
ifrån en stackars trasig Ask-unge, till den fagraste stolts jungfru som
någonsin bar en krona af gull. Derefter sadlade hon sin gångare och red
till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles som när ett moln drager
fram på himmelen med en liten stjerna uppå. Vid hon nu vandrade gången
fram, och satte sig emellan drottningen och hennes dotter, for der ett
sådant sken bort efter tiljorna och öfver hela kyrkan, att allt folket
vände sig i bänkarne och tittade bara efter den främmande guld-jungfrun;
men prinsen fick en sådan älskog i sitt hjerta, så han aldrig kunde taga
sina ögon ifrån henne. Der var så rätt ingen som lyddes på presten, om
inte den elaka styf-modern och hennes dotter; kan tro de skulle på något
sätt dölja sin förargelse, ehuru de gerna sett om den fagra prinsessan
varit hundrade mil borta. Men de fingo inte länge besinna sig; ty rätt
som det var steg Ask-ungen plötsligt upp, och skyndade ut ur kyrkan,
långt förrän messan var läsen till lykta. Nu skall man tro der blef en
uppståndelse! Den unge prinsen lopp straxt efter, ty han ville framför
allt utforska hvem hon var; sammaledes ock det andra folket, alla
strömmade till kyrko-dörren, och ingen brydde sig mera om hvarken prest
eller tidegärd. Likväl fingo de ingenting för sitt omak; ty när den lilla
kom ut, steg hon genast uppå sin häst, och sade:
»ljust för mig!
mörkt efter mig!»
och försvann som en blixt ur allas åsyn. Me’ns nu prinsen och allt folket
stå der och gapa, och undra hvart i all verlden hon bara tog vägen,
skyndade hon tillbaka till eken, klädde sig i sina gamla kläder, och
lopp till kungs-gården, så att när drottningen och hennes dotter kommo
hem, funno de grynen kokta och gården strödd, men hvarken gångare eller
guld-jungfru, utan allenast Ask-ungen i sin spisel-vrå, alldeles som de
voro vana att se henne.
Drottningen och hennes dotter voro nu än mycket sämre tillfreds med
sin kyrko-resa än förra söndagen, och kunde något hvar märka både på
deras tal och svar, att inte allt hade gått efter förväntan. Det var så
rätt ingenting dem i lag hvarken hemma eller borta, utan allt skulle de
klandra och allt skulle de klaga på. Likväl talade de allra mest om en
främmande prinsessa, som varit så öfvermåttan präktigt klädd, och jemnt
gick deras tal derpå ut, huru drottning-dottern skulle bli ännu grannare
än hon. Men hela tiden var der visst ingen som tänkte på den lilla
Ask-ungen, om inte för att snäsa och banna henne, såsom hon alltid var
den som fick umgälla sin styf-moders och sin styf-systers elakhet.
Som nu dagarne skredo, kan man tro der sömmades och der vändes i
kungs-gården både arla och serla, bara för att drottning-dottern skulle
få det riktigt öfver sig grannt; och huru präktigt allting gjordes,
blef det ändock alldrig så rart att ju drottningen velat ha det än
bättre. Omsider kom söndagen. Då lät drottningen åter tvätta sin dotter
och skura henne, tills hon blänkte som en sol, krusade hennes hår på
det allra sirligaste, och pyntade henne på allt vis både fram och bak,
så man aldrig har sett maken till utstyrsel. Derefter befälte hon fram
sin förgyllande karm, och lagade sig att sjelf fara med till kyrkan.
Sammaledes ock hennes folk; ty om inte alla kunde få den främmande
prinsen, ville dock alla se honom. Men den som inte fick följa med, det
var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma och städa, och hacka granris, och
strö gården, och mycket annat, såsom det nu en gång för alla var hennes
söndags-sysslor.
När nu allt var i ordning, karmen förspänd, helgdagsskruden synad i hvar
fåll, och drottningen redo att gifva sig åstad, tyckte drottning-dottern,
att hon väl ändock kunde unna sin styf-syster den lyckan, att få skåda
henne i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade fördenskull med stora
steg och många stolta låter ända bort till spisel-grufvan; der stadnade
hon, vred sig och vände sig åt alla sidor, och sade slutligen: »nå,
Ask-unge, hvad tycker du väl! Är jag inte grannt klädd? Ser du, så grann
jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så
var, och sporde med tårar i ögonen, om icke äfven hon för en enda gång
skulle få komma i kyrkan och se den unge prinsen. Men nu blef der straxt
annat ljud, och drottning-dottern utbrast med stor vrede: »ja så, har man
hört på maken? Ask-ungen vill också följa med! Kantro du tänker få den
unge prinsen! Nej, sitt der du sitter, din tiggar-unge! Det kan höfvas
dig bättre.» Dermed vandrade hon sina färde, och den lilla kröp undan,
allra längst in i spisel-grufvan, för att dölja sina tårar. Men hon fick
inte en gång gråta i fred; ty straxt var den elaka styf-modern tillreds,
tog en skäppa mjöl, slog ut den midt på gärden, och sade: »jag skall
minsann ge dig annat göra än sitta och gråta. Plocka nu upp mjölet, hvart
endaste korn, och rensa det, och laga till middag; och Gud tröste dig, om
inte allt är gjordt tills jag kommer hem.» Så bestäldt, foro drottningen
och hennes dotter i fullan ståt till kyrkan, för att möta prinsen; men
den lilla skulle sitta på gården och plocka mjöl, såsom den elaka
styf-modern befallt henne.
När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit och den lilla
skulle börja sina sysslor, fattade hon först ett ämbar, för att springa
till källan efter vatten. Vid hon så åter lopp öfver den gröna ängen,
begynte hennes tankar fara både hit och dit; hon tänkte uppå sin moder
som var död, och som alltid varit så huld och god emot henne, och på
sin onda styf-moder, och på kyrkan dit hon aldrig fick komma, och allt
började hennes tårar rinna så strida som klaraste perlor. Men allra mest
gick det henne till sinnes, när hon tänkte på den unge prinsen som hon
aldrig mer i verlden skulle få råka, och då blef hon så bedröfvad, att
hon satte sig på en sten, lutade hand under kind, och visste sig ingen
tröst. Som hon nu lutade för att hemta vatten, hände sig att en klar tår
rann utför hennes kind och tillrade ned i källan. Rätt i detsamma kom den
stora gäddan åter fram, stack upp sitt gröna hufvud i vattu-brynet, och
frågade hvarföre hon grät så bitterligen. »Jo,» sade Ask-ungen, »jag må
väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster ha farit
till kyrkan för att möta den unge prinsen; men jag skall sitta på gården
och plocka upp mjöl, och när drottningen kommer hem, får jag ändock inte
annat än bannor och hårda ord.» ’Åh,’ sade gäddan, ’stackars liten! Det
var en dålig mor du har. Men om du vill göra som jag säger dig, skall du
få komma till kyrkan, du som de andra, och jag skall uträtta dina sysslor
såsom förra söndagen.’ Ja, Askungen tackade så godt hon någonsin förstod,
och lofvade hon skulle visst vara lydig i allting. Gäddan fortfor: ’när
du nu går stigen fram under björkarne och kommer till den ihåliga eken,
så finner du en klädning; den skall du taga på dig. Sedan skall du sadla
gångaren som står bredvid, och rida till kyrkan, och sätta dig i bänken
emellan din styf-moder och din styf-syster. Men du får inte tala dem
till, ty då känna de igen dig; icke heller får du stadna qvar till dess
messan är lyktad, utan skynda dig ut och rid tillbaka till eken, och
kläd på dig dina gamla kläder, att inte din styf-moder märker något när
hon kommer hem igen.’