Som nu ulfven åter kom gåendes till kungs-gården för att hemta sin unga

brud, var konungen straxt redo, lät föra ut den påklädda tärnan, och gaf

henne åt honom med stor ståt och mycket fagert tal, likasom hon varit

hans egen dotter. Derefter skildes de åt. Konungen gick tillbaka in till

sitt, och trodde att allt var väl bestäldt; men ulfven vänslades emot sin

unga brud, och qvad:

»Sätt dig på min rygg!

Häll dig i min lugg!

Och dig skall ingen skada ske.»

Ja, tärnan gjorde som han bad henne; hon satte sig på hans rygg, och höll

sig fast i hans lugg. Dermed begynte han löpa det fortaste han förmådde,

och sprang så utan rast och ro, ända till dess de kommit djupt in i mörka

skogen.

Nu var konungen mycket glad att allt hade så väl aflupit, och tänkte

aldrig mer få spörja till hvarken ulfven eller tjenste-tärnan. Men hans

glädje varade inte länge; ty när ulfven hade sprungit sig trött, stadnade

han under en hög gran, till att hvila sig. Då rann honom i hugen, att han

ville försöka sin unga brud, hurudant hennes förstånd var; han frågade

fördenskull, hvad hon tyckte att slikt ett träd bäst kunde nyttjas till.

Såsom nu »hvar och en gör som han har lärt till, och talar som han har

vett till», visste tärnan inte bättre än hon svarade: »jo, det kunde

aldrig likare vara, än till ett baketråg att göra deg uti.» Straxt märkte

ulfven att han var besviken, och att man gifvit honom en bagare-dotter

för en konunga-dotter. Han blef derföre öfvermåttan vred, lopp hastigt

tillbaka till kungs-gården, och sade att han ville rifva ihel hvart enda

lif, om han inte fick prinsessan som var honom lofvad. Konungen hade så

ingen annan råd än att taga igen sin tjenste-mö; men ulfven skulle komma

igen dagen efter, för att hemta sin rätta unga brud.

När nu andra dagen kom, var konungen mycket bedröfvad, och grundade bara

uppå, huru han skulle slippa ifrån sitt löfte som han gifvit ulfven. Han

tog så en bryggare-dotter som tjente på kungs-gården, styrde ut henne

på det allra präktigaste, med gull-krona, och röda ringar, och annan

kostelig prydnad, och sade att hon skulle fara i stället för prinsessan.

Ja, tärnan var genast villig, ty det lekte henne i hugen att hon skulle

få bära så mycken grannlåt; och konungen lät så föra ut henne till

ulfven, med mycken ståt och många fagra ord, likasom hon hvarit hans egen

dotter. Derefter skildes de åt. Konungen gick in till sitt, och tänkte

att allt var väl bestäldt; men ulfven vänslades emot sin unga brud, och

qvad:

»Sätt dig på min rygg!

Häll dig i min lugg!

Och dig skall ingen fara ske.»

Ja, tärnan gjorde som han bad; hon satte sig på hans rygg, och höll sig

fast i hans lugg. Dermed begynt han löpa det fortaste han förmådde, och

sprang så utan rast eller ro, ända tills de kommit långt, långt in i

skogen.

Men inte heller den gången fick konungen mycken glädje af sitt svek;

ty när ulfven hade sprungit så att han var trött, stadnade han under

en hög fura att hvila sig. Då rann honom åter i sinnet, att han skulle

försöka sin käresta, hurudant hennes förstånd var; han sporde henne

derföre åt, hvad hon mente att slikt ett träd helst kunde brukas till.

Bryggare-dottern svarade som hon mente bäst: »jo, det kunde aldrig likare

vara, än till ett brygge-kar att brygga öl uti.» Straxt märkte ulfven

att han åter var besviken. Han blef derföre öfvermåttan vred, lopp

genast tillbaka till kungs-gården, och sade att han ville ödelägga hela

konunga-riket och konungen med, om han icke fick prinsessan som var honom

lofvad. Konungen hade så ingen annan råd än att taga igen tjenstemön; men

ulfven skulle återkomma dagen efter, för att hemta sin rätta käresta.

Såsom konungen nu väl såg, att han var tvungen hålla ord emot ulfven,

blef han mycket bedröfvad; sammalunda ock hans folk, ty alla hade

prinsessan kär för hennes mildhet och godhet skull. Der spordes så inte

annat än sorg och klagan hela natten igenom, och tycktes det vara en stor

nöd, att konungens enda dotter skulle gifvas åt en slik brudgum. Men om

morgonen, första tid dager var ljus, lät konungen kläda prinsessan på det

allra kosteligaste, i silke och präktigt skarlakan; fäste en gull-krona

i hennes fagra hår, band ett gyllene bälte om hennes midja, satte röda

ringar på hvart hennes finger, och lät smycka henne som det kunde höfvas

en så rik och förnäm jungfru. Derefter leddes hon ut i gården till att

möta sin brudgum. När nu ulfven kom, blef der åter en sorg så ingen

det kan omtala, och konungen sjelf var så till sig, att han icke ville

taga någon tröst. Likväl gjorde han som han hade lofvat, gaf sin dotter

åt ulfven, och skildes så ifrån henne med stor kärlek å begge sidor.

Derefter vände han tillbaka in till sitt, och var högeligen bedröfvad.

Men ulfven vänslades emot sin fagra unga brud, och qvad:

»Sätt dig på min rygg!

Håll dig i min lugg!

Och dig skall ingen fara ske.»

Ja, prinsessan gjorde som han bad; hon satte sig på hans rygg, och höll

sig fast i hans lugg. Dermed begynte han löpa som när foglen far, och

sprang bort ifrån kungs-gården, och gaf sig hvarken ro eller rast, förr

än de voro komna långt, långt in i skogen.

När de så hade färdats både länge och väl, blef ulfven omsider trött, och

stadnade under en hög björk till att hvila sig. Då rann honom i sinnet,

att han ville försöka sin käresta, hurudant hennes förstånd var; han

sporde fördenskull, hvad hon tyckte att slikt ett träd bäst kunde nyttjas

till. Prinsessan svarade: »jo, mig tyckes att min fader, konungen, skulle

deraf låta göra ett kar, till att ha röda rosor med rinnande vatten uti.»

Nu märkte ulfven att han fått den rätta prinsessan; han blef derföre

mycket glad, talade henne vänligen till, och tröstade henne så godt han

kunde. Derefter gaf han sig åter till att löpa såsom förut, och sprang,

och sprang, öfver både berg och dalar, djupare och djupare in i villande

skogen.

Som det nu blef serla och aftonen föll på, kommo de slutligen till en

mörk berg-skrefva. Der stadnade ulfven, lät prinsessan stiga af, och

sade: »nu vilja vi gå in; ty här är mitt hem, och här skola vi bo.» Då

började konunga-dottern att gråta bitterligen; ty hon tänkte på sin

faders gård, och huru det i konungens hela rike inte fanns en staf-karl

så arm, att han måste lefva i ett sådant näste. Likväl gjorde hon efter

ulfvens begäran, och gick ned i berget. Vid hon nu kom der in, mötte

henne en fager syn; ty, i stället för en usel jord-kula, var der en

öfvermåttan präktig sal, så att aldringen har sett eller sport dess

like. Hvar helst hon såg, glimmade det af bara guld och silfver; rundt

omkring stodo käril och husgeråd af alla de slag, det ena grannare än

det andra, och aldrig var det något hon ville önska sig i verlden, att

det inte fanns der. Men hennes man, ulfven, undfick henne gladeligen,

och helsade henne med många kärliga ord, så att ingen brudgum kunde vara

huldare emot sin brud än hvad han var. Han tillade: »allt som du här

ser hörer dig till, och finnes intet så kärt, att jag icke gerna unnar

dig det. Likväl måste du lofva mig en ting.» ’Hvad skall jag då lofva?’

Frågade prinsessan. »Jo,» sade ulfven, »du skall lofva mig bara det, att

du aldrig ser på mig me’ns jag sofver; ty då gör du både dig och mig

olyckliga.» Ja, härtill samtyckte prinsessan gerna; och hade nu sin lust

att beskåda all herrlighet som der fanns. När det så var serla och hon

blef trött, lade hon sig att hvila på en präktig silkes-bädd, och ulfven

sof i hennes famn. Men om morgonen, första tid det började bräcka, steg

han upp och gick ut, och syntes icke igen på hela dagen, förr än sol gått

i skog, att stjernorna åter begynte vandra upp och ned på himmelen.

Det led så en rund tid bortåt. Dagen i ända satt konunga-dottern helt

allena i berga-salen, sömmade silke uppå knä, och tänkte på sin man;

men hvar qväll, när sol runnit ned, kom ulfven hem igen, och fägnade

henne, och var alltid så innerligen god och huld emot henne. Hon fäste

nu en stor kärlek till honom, och älskade honom af hela sitt hjerta.

När det så stått i nio månader, var hon hafvande, och födde ett fagert

svenne-barn. Då kände hon sig hjerteligen glad, och tänkte uppå hvad

fröjd detta skulle bli för hennes man, ulfven. Men hennes glädje byttes

snart i sorg; ty knappt var barnet födt, förrän dörren slogs upp, ulfven

rusade in, sprang fram till bädden, tog den lilla emellan sina breda

käftar, och lopp ut i skogen, ingen visste hvart. Nu kan man veta huru

prinsessan blef till mods; hon grät bitterligen, att hon skulle mista

sitt lilla barn. Likväl kom det aldrig i hennes hug att ulfven skulle

svika henne. Hon sökte derföre glömma sin sorg, aftorkade sina tårar,

tänkte på den huldhet ulfven alltid visat henne, och var nu åter vänlig

och kärleksfull som tillförene.

Det stod så ännu en tid, och när månaderna voro om, blef prinsessan åter

sjuk och födde ett svenne-barn, det fagraste man kunde se för sina ögon.

Då blef hon också mycket glad, smekte sitt lilla barn, och tänkte uppå

hvad fröjd detta skulle bli för hennes man. Men det gick alldeles som

förra gången; ty knappast var den lille kommen till, förrän dörren slogs

upp, ulfven rusade in, sprang fram till bädden, fattade barnet emellan

sina röda käftar, och sprang bort i skogen, ingen visste hvart. Nu kan

man veta huru prinsessan blef bedröfvad, och huru bitterligen hon grät,

att hon skulle mista sitt lilla barn. Likväl trodde hon sin man bäst; hon

sökte derföre glömma sin sorg, aftorkade sina tårar, och var åter lika

huld och kärleksfull som hon alltid varit.

När det så lidit ännu en tid framåt, var prinsessan hafvande för tredje

gången, och födde ett litet flicke-barn, fagert som Guds klara dag. Då

blef hon åter mycket glad, smekte sitt lilla barn, och tänkte uppå hvad

fröjd detta skulle bli för hennes man. Men det gick som det gått förut.

Knappt var den lilla kommen till, förrän dörren slogs upp, ulfven rusade

in, sprang fram till bädden, tog barnet emellan sina röda käftar, och

lopp undan i skogen. Nu visste prinsessan icke hvad hon skulle tänka, och

sörjde bitterligen, att hon inte fick behålla något enda af sina barn.

Likväl kom det aldrig i hennes hug att ulfven kunde svika sin tro emot

henne. Hon aftorkade derföre sina tårar, gömde sin sorg i sitt hjerta,

och när ulfven kom hem, var hon åter lika huld och kärleksfull som

tillförene.

Så förrunno sju hela år, och konunga-dottern satt ännu alltjemnt i

berga-salen hos sin man, ulfven. Likväl kunde hon icke alltid vara glad

som förr, utan när hon var ensam hela långa dagen, lekte hennes tankar

ofta bort till de små barnen som hon mistat, och till hennes fader och

fränder som hon aldrig mer skulle få se, och då grät hon; men när det

led på qvällen, att ulfven skulle komma hem, blef hon åter glad, ty han

var henne kär framför både barn och fränder. Då hände sig en qväll,

att ulfven dröjde mycket länge borta, och prinsessan väntade honom med

stor oro. Som han nu ändteligen kom, förtäljde hon om allt bekymmer hon

haft för hans skull, och frågade hvarföre han dröjt så länge. »Jo,» sade

ulfven, »jag har färdats en lång väg.» ’Hvar har du då varit?’ Frågade

prinsessan. Ulfven svarade, att han just nu kom ifrån hennes faders

gård. Härvid blef prinsessan mycket förundrad, och bad honom förtälja

tidningar. »Ja,» sade ulfven, »jag har i dag stora nyheter; ty din fader,

konungen, har fäst sig en ny drottning.» När prinsessan hörde detta,

kom det för henne, huru hennes fader aldrig velat gifta sig me’ns hon

var hemma, och tycktes henne, att han nu månde ha sökt sig en gemål,

för att glömma sin stora sorg. Hon kunde så icke återhålla sina tårar,

utan satte sig ned, stödde hand under kind, och grät så bitterligen, att

man aldrig har sett någon gråta så; men allt hvad ulfven måtte säga för

att trösta henne, tjenade till ingenting. Som han nu såg hennes stora

bedröfvelse, gick det honom hårdt till sinnes, och han sade: »hjertans

allerkäresta! Hvad skall jag göra att du må åter blifva glad igen?

Det finnes ingenting i verlden som jag ville neka dig.» ’Jo,’ svarade

prinsessan, ’du skall låta mig fara till kungs-gården, till min fader.

Jag har en sådan innerlig längtan att få se honom ännu en gång, förrän

han dör.’ Nu var det ulfven som blef bedröfvad, och han bad henne för

allt som var kärt, att hon ville bedja en annan bön, allenast icke denna;

men konunga-dottern stod fast vid sin begäran. När han nu ändteligen såg

att han icke förmådde öfvertala henne, utbrast han: »det må då ske som du

vill, och vi skola fara; fastän hugen säger mig att denna färd blifver

oss till liten glädje.» Slutet blef således hvad man kan vänta, att

prinsessan fick sin vilja fram, och blef nu aftaladt dem emellan, att de

redan andra dagen skulle gifva sig på väg till kungs-gården.

Som det nu blef morgon och sol rann upp, väckte ulfven sin hjertans

käresta, och sade att de skulle fara åstad. Ja, prinsessan lagade sig

till, och var straxt redo. Derefter gjorde hennes man såsom förra gången,

han tog henne uppå sin rygg, bad henne hålla uti hans lugg, och gaf sig

till att löpa, såsom vinden far genom skogen. När han så hade sprungit

både länge och väl, kommo de omsider fram emot kungs-gården. Då stadnade

han och sade: »här månde vi skiljas, och kan du nu sjelf hitta vägen.

Jag önskar dig derföre farväl och allsköns glädje, och skall jag om tre

dagar komma igen för att hemta dig. Men ett skall du lofva, för all den

huldhet vi burit till hvarandra, att du icke låter locka dig till att

svika din tro emot mig.» Ja, prinsessan lofvade hon skulle icke glömma

honom, och skildes så ifrån sin man med stor kärlek. Derefter vandrade

hon med snabba steg fram till sin faders gård; men ulfven vände ensam och

bedröfvad tillbaka åt skogen.

Vid prinsessan nu kom in i konunga-salen, och staddes för sin fader,

skall man tro der blef en uppståndelse, så det var inte likt någonting.

Konungen ville i början inte tro sina egna ögon, och knappt någon annan

heller; ty så litet hade han tänkt att någonsin mer få återse sin

dotter. Men när han nu ändteligen såg att det var hon, sprang han upp

ifrån sitt hög-säte, och tog prinsessan i famn, och kysste henne, och

blef som han varit barn på nytt, af bara glädje. Likaledes ock hans

gemål, drottningen, och alla de andra; ingen var som icke gladde sig att

prinsessan kommit tillbaka. Sedan begyntes der ett spörjande och ett

frågande utan all ända, och prinsessan måste förtälja om sin man, och om

den fagra berga-salen, och om allting som vederfarits henne medan hon var

borta. Men allt frågade drottningen bara om ulfven, huru har var, och

huru han tedde sig emot henne, och änskönt prinsessan förtäljde allting

som det tilldragit sig, hade styf-modern jemnt nya spörsmål att sätta

henne före.

Sålunda förgingo två hela dagar likasom en blink; ty så glad var

konunga-dottern att få vara bland sina fränder. Men på tredje dagen

skulle ulfven komma igen för att hemta henne. Som det nu led emot tiden

att hon borde fara, tog drottningen henne afsides, och begynte åter

spörja både ett och annat; men allt frågade hon bara om ulfven. Vid de

nu talade härom, sade styf-modern: »mycket prisar du din man, och kan

jag inte säga huru glad jag är, att du finner dig nöjd och belåten.

Likväl kommer det mig så före, att ulfven icke alltid måtte vara som

han synes, och tycks mig underligt, att du ej vet bättre besked härom.»

Konunga-dottern svarade, som sanningen var, det hon lofvat sin man att

aldrig forska efter hans rätta utseende, eller se på honom medan han

sof; om hon det gjorde, skulle både hon och han blif evigt olyckliga.

Men drottningen bara log åt hennes fruktan, och eggade henne med många

svekfulla ord, att det inte vore så farligt heller, och att det väl

aldrig funnits någon qvinna, som inte ville veta om hon var gift med

en menniska eller med en ulf. Ja, huru hon lade sina ord, begynte

konunga-dottern omsider lyssna till hennes falska tal, och frågade om

råd hvad hon skulle göra, för att utröna huru det rätteligen förhöll sig

med ulfven. »Jo,» sade drottningen, »vänta, skall jag säga dig! Här har

du ett ljus med tre grenar. När du nu kommer hem, och ulfven har somnat,

skall du tända på den första grenen; då kan du se, om han verkligen är

en ulf eller icke. Vill du sedan betrakta honom, kan du tända på den

andra grenen. Men för all del tänd inte på den tredje grenen, för då kan

han vakna, och bli vred öfver din olydnad.» Ja, konungadottern var så

uppeggad, att hon tänkte hvarken på sin mans varning eller på sitt löfte,

utan tog ljuset, gömde det i sin barm, och sade att hon ville göra såsom

hennes styf-moder lärt henne.

När nu tiden var inne som ulfven hade utsatt, tog prinsessan farväl

af sina fränder, och skildes ifrån dem med stor vänskap å alla sidor.

Derefter gick hon bort ifrån kungsgården, till att möta sin man. Som de

nu åter råkades, blef der en fröjd så ingen det kan omtala, och ulfven

vänslades emot henne, och visste inte huru glad han var, att han fått

henne tillbaka. Han bad henne så stiga upp på hans rygg, och hålla sig

fast i hans lugg, och gaf sig derefter till att löpa allt hvad han

förmådde, hela långa dagen i ända. Men när qvällen kom, voro de framme

vid berg-skrefvan. Der gingo de in, och lade sig till hvila, och såsom

ulfven var mycket trött efter resan, föll han snart i en djup sömn.

Detta var just hvad konunga-dottern väntat. Hon hade så icke väl märkt

att hennes man var somnad, förrän hon steg varliga upp, tog fram ljuset

som hon fått af sin styfmoder, och tände med stor räddhåga den ena

grenen. Men ljuset brann med ett flämtande sken, så att hon ej förmådde

se klart genom mörkret; likväl kunde hon skönja, att det nu icke längre

var en ulf, utan en man, som låg hos henne på bädden. Då blef hon så

häpen och öfverraskad, att hon darrade i hvar lem, och ville straxt åter

släcka ljuset; men huru det var, kunde hon icke motstå sin nyfikenhet,

att först beskåda sin man huru han såg ut. Hon tände så äfven det

andra ljuset. Vid hon nu åter vände sig om, fick hon se att det var

en ungersvenn, den fagraste hon någonsin hade sett för sina ögon; men

ulf-skinnet låg till hälften gömdt inunder honom. Nu betogs hon af en

sådan längtan, att hon blef som förtrollad, och glömde sin styf-moders

råd, bara för att se på svennen, huru fager han var. Det dröjde så icke

länge, förrän hon tände äfven det tredje ljuset. Derefter satte hon sig

ned, lutade öfver honom med stor hjertans kärlek, och ju längre hon satt,

desto fägre syntes han henne, så att hon slutligen glömde både himmel

och jord, bara för att se på honom der han låg. Hon förgat så alldeles

att akta uppå ljuset som hon höll i handen, och rätt som det var, ville

det sig inte bättre, än att en skare sprakade ifrån ljuslågan, och föll

oförvarandes på ungersvennen. Straxt begynte han röra sig, och förrän

prinsessan hunnit blåsa ut ljuset, slog han upp ögonen och vaknade.

Som han nu märkte hvad hon hade gjort, rusade han häftigt upp, såg sig

förfärad omkring, och sade: »hjertans allerkärestan, huru kunde du så

svika mig? Stackare jag! Bara tre månader hade jag qvar att löpa ulf, och

nu måste jag gifta mig med trollet.» Vid detta tal blef konunga-dottern

så till sig, att hon ville sjunka ned i jorden af sorg och ånger, och

föll ned för hans fötter, och bad honom med många bittra tårar, att han

skulle tillgifva henne hvad hon brutit. Svennen återtog: »väl kan jag

gifva dig till; men vi få ändock lefva våra dagar i sorgen, ty vi skola

aldrig mer se hvarandra.» Nu blef prinsessan alldeles tröstlös, hängde

sig fast vid hans knän, och sade: ’hvar helst du går skall jag följa dig,

medan jag lefver i verlden.’ Svennen utbrast: »huru vill du följa mig?

Der falla så villa stigar emellan oss begge.» ’Jo,’ sade prinsessan, ’du

skall kasta små stenar efter dig, ehvar du går fram, att jag så må finna

vägen.’ Nu teg svennen ett ögonblick; derefter suckade han tungt, och

sade: »vår äldste son har jag satt hos min äldsta syster; der lägger jag

den största stenen. Vår andre son har jag satt hos min andra syster; der

lägger jag den andra stenen. Men vår lilla dotter har jag hos min yngsta

syster; der lägger jag den tredje stenen. Och skall du nu ha tack för all

kärlek och huldhet som vi burit till hvarandra.» Dermed slet han sig ur

hennes famn, och gaf till ett högt skri, och med detsamma flög skinnet på

honom, att han åter blef till en ulf, och lopp så ifrån henne ut i den

mörka, villande skogen. Men konunga-dottern blef så betagen af sorg, att

hennes hjerta ville brista, och hon lopp efter honom så fort hon någonsin

kunde. Men hvar ulfven gick fram, kastade han små stenar bakom sig, att

hon skulle finna vägen.

Prinsessan vandrade nu allt framåt med tunga fjät och tungt hjerta, och

aldrig fann hon så liten en sten som ulfven strött efter sig, att hon

icke grät bitterligen, och ångrade hvad illa hon hade gjort. Så gick det

den dagen, och många andra dagar. När hon nu hade vandrat både länge och

väl, kom hon omsider till en gård, och utanför gården låg en stor sten.

Då kunde hon förstå, att här var stället hvarom ulfven hade talat. Hon

gick derföre in, staddes för ulfvens äldsta syster, och förtäljde hvem

hon var, och om allt annat som henne vederfarits. Hon blef så emottagen

på det allra bästa, och ulfvens syster gick ut, och kom straxt tillbaka

med en liten fager pilt, och sade att detta var prinsessans son. Nu

kan man veta hvad detta var för en tröst i hennes bedröfvelse, och hon

omfamnade pilten med stor hjertans kärlek, och gladdes vid att se huru

han var rask och vuxen. Men när det lidit en stund, hade hon inte ro att

längre dväljas der, utan ville åter begifva sig på väg, och allt hvad

ulfvens syster bad henne stadna qvar för att hvila sig, tjenade till

ingenting. Som de nu skulle skiljas, sade ulfvens syster: »icke kan jag

förtänka dig att du vill uppsöka din man, huru föga likligt det må vara,

att du någonsin finner honom. Men efter som vi nu hafva råkats, beder

jag att du vill emottaga denna slända som en vänne-gåfva, och till en

hugkomst af vårt möte.» Dermed gaf hon prinsessan en slända af gull, och

var den så öfvermåttan fager och kostbar, att aldringen har sett dess

like. Ja, konunga-dottern tackade för gåfvan, såsom den väl det var värd;

sedan helsade hon ulfvens syster farväl, omfamnade sin lilla son med

många tårar, och begynte åter sin färd, ensam och allena ut i villande

skogen.

När hon så hade vandrat både dagar och stunder, utan att unna sig

någon hvila, kom hon åter till en gård, och utanför gården låg ännu en

stor sten. Nu kunde hon förstå, att detta var det andra stället hvarom

hennes man hade talat. Hon gick derföre in, helsade ulfvens syster,

och förtäljde hvem hon var och i hvad ärende hon kommit. Hon blef så

emottagen på det allra bästa, och ulfvens syster gick ut, och kom straxt

tillbaka med en liten fager pilt, och sade att det var prinsessans andre

son. Nu kan man veta hvad detta var för en tröst midt i all hennes

bedröfvelse, och hon omfamnade pilten med stor hjertans kärlek, och

gladde sig att se huru han var rask och trifven. Men när det gått en

stund, hade hon inte ro att längre dväljas der, utan ville åter gifva

sig på väg, och allt hvad ulfvens syster bad henne dröja me’ns hon

hvilade sig, tjenade till ingenting. Som de nu skulle skiljas, sade

ulfvens syster: »icke kan jag förtänka dig att du längtar till din man,

ehuru olikt det är, att du någonsin finner honom. Men eftersom vi nu

hafva träffats, beder jag att du vill emottaga detta gull-äple till

en vänne-gåfva, och till ett minne af vår frändskap.» Dermed gaf hon

prinsessan ett äple af klart gull, och var det så öfvermåttan fagert, att

ingen konung kan ha det kostligare. Ja, prinsessan tackade för gåfvan,

såsom hon det inte annat kunde; sedan helsade hon mång tusen god natt,

omfamnade sin lilla son med stor kärlek, och gaf sig åter på färd, till

att leta efter sin man, ulfven.

Som hon nu åter hade vandrat många villa stigar, kom hon ännu en gång

till en gård, och utanför gården låg en stor sten. Då kunde hon förstå,

att detta var det tredje stället hvarom hennes man hade talat. Hon gick

derföre in, och fick se hvarest en jungfru satt i hög-bänken, och hade på

sitt knä en liten blom-kind, fager som den fagraste lilla roseneknopp.

Då tyckte hon sig kunna veta att detta var ulfvens tredje syster; hon

trädde så fram, sade hvem hon var, och förtäljde om alla sina sorger.

Straxt blef hon emottagen på det allra bästa, och ulfvens syster steg

upp, lade barnet på hennes arm, och sade att det var hennes dotter. Nu

kan man tänka hvad detta var för en tröst i prinsessans bedröfvelse, och

hon omfamnade sitt lilla barn med stor hjertans kärlek, och gladdes att

se huru fagert det var. Men när det gått en stund, hade hon inte ro att

längre dväljas der; ty allt längtade hon bara till sin man, som hon hade

mistat. När ulfvens syster nu såg att prinsessan icke ville stadna qvar,

tog hon till orda: »icke kan jag förmena dig att du letar efter din man,

ehuru mörkt det synes, att du finner honom. Men efter som vi nu hafva

råkats, beder jag att du vill emottaga denna harpa, till ett minne af vår

frändskap.» Dermed gaf hon konunga-dottern en harpa af gull, och var den

så öfvermåttan präktig, att dess like inte står att finna, om man ock

sökte öfver sju konunga-riken. Hon tillade: »denna harpan skall ha du att

leka på när du blir sorgefull.» Ja, prinsessan tackade för den kostliga

gåfvan; derefter tog hon farväl af ulfvens syster, omfamnade sin lilla

dotter, och skildes ifrån dem med sådan sorg, som hvar man väl det kan

tänka.

Konunga-dottern begynte nu åter vandra, dag ut och dag in, öfver både

berg och dalar, och alltid letade hon så troget efter de små stenarne som

ulfven hade strött på sin väg. Men hvar och en gång hon blef trött eller

sorge-full, tog hon fram sin gull-harpa, och begynte leka. Då skedde en

sällsam ting: ty harpan hade en sådan dygd, att första tid det klang af

strängarne, kom hela skogen sig i rörelse, och der dansade rå och der

dansade hind efter harpo-slagen, och små foglarne sjöngo, och träden

löfvades, och allt blef lust och lek, ända till dess att prinsessan

öfvervann sin sorg och blef tröst igen. När hon så hade färdats mycket

vidt omkring, genom många främmande länder, kom hon ändteligen till ett

stort vatten; men vid stranden togo de små stenarne slut, så att hon

icke mer kunde finna vägen. Som hon nu icke heller visste huru hon skulle

komma öfver det stora vattnet, blef hon alldeles modfälld, så att hon

satte sig på en sten, och grät, och tänkte att hon ville sitta der tills

hon blef död, efter som hon icke längre kunde följa sin hjertelig kär.

Rätt i detsamma fick hon se, hvarest der kom en stor grå ulf och samm

öfver sundet. Nu kunde hon icke tro annat än att detta var hennes man,

hon sprang så upp, slog sina händer samman, och utbrast med stor glädje:

»se der, nu kommer han! Nu kommer han!» Men annat fick hon röna; ty det

var inte hennes käraste, utan en vildt främmande ulf, som glupade ledt

och såg mycket grym ut. Nu visste prinsessan inte hvad hon skulle göra

i sin stora nöd, utan tog till sin harpa, och begynte leka med sina små

snö-hvita fingrar. Men knappt hade ulfven förnummit harpo-slagen, förr

än hans vrede blidkades, att han vardt lika mild, som han tillförene

såg grym ut. Han gick så fram till prinsessan, och frågade hvad hon

ville honom. »Jo,» svarade hon, »först beder jag att du icke gör mig

något ondt, och sedan är min begäran, att du förer mig öfver det stora

vattnet.» Ulfven återtog: ’skön jungfru! Väl kan jag lofva att icke

göra dig något ondt; men icke kan jag föra dig öfver det stora vattnet,

ty troll-drottningen har befallt, att hvar en gång jag far deröfver,

skall jag tumla mig tre gånger omkring.’ Prinsessan lät dock inte

afskräcka sig, utan sade att hon ville hålla sig fast vid hans långa hår,

allenast hon fick följa med. Ja, huru länge de samråddes härom, blef det

ändteligen efter hennes vilja, så att ulfven tog henne på sin rygg, gaf

sig ut i vattnet, och begynte åter simma genom böljorna.

När de nu kommit långt ut på sjön, gjorde ulfven som han tillsagt, han

tumlade sig rundt om i vattnet. Då blef prinsessan mycket häpen, och var

när att falla; men hon tänkte uppå sin käraste, och höll sig väl fast.

De foro så än ett långt stycke, och ulfven tumlade sig andra gången,

ännu djupare än förut. Då blef prinsessan åter mycket rädd; men hon

tänkte uppå sin hjertelig kär, och föll icke. Slutligen tumlade ulfven

sig tredje resan, och dök djupt, djupt ned, ja, ända i hafsens grund.

Nu trodde prinsessan att hon aldrig mer skulle få se Guds dag, och blef

öfvermåttan förfärad; men hon tänkte på sin man, och kunde ännu hålla sig

qvar, att hon icke föll. Det hade så icke stått mycket länge om, förrän

ulfven kom åter upp i vattnet och samm hasteligen genom böljorna, och,

innan prinsessan visste ordet af, hade han fört henne öfver sundet till

andra stranden.

Konunga-dottern tackade nu med många vänliga ord för hans stora omak;

derefter sökte hon rätt på de små stenarne som hennes man hade strött i

sin väg, och fortsatte sin vandring som förut. När hon så åter färdats

både länge och väl, kom hon omsider på en grön äng; midt på ängen låg en

stor, stor kungs-gård, mycket präktigare än hon någonsin sett tillförene,

och vid kungs-gården togo stenarne slut, så att hon häraf dömde, det

hon nu kommit fram till stället der hennes käraste var. Hon visste

så i början rätt inte hvad hon skulle göra för att träffa honom; men

ändteligen tog hon mod till sig, gick in i steger-huset, och frågade,

med stor ödmjukhet, om det vore möjligt att hon kunde få sig någon

tjenst. Ja, köks-mästaren begynte straxt spörja hvem hon var, och hvar

hon kom ifrån. »Jo,» sade prinsessan, »jag är inte annat än ett fattigt

torpare-barn, som har gifvit mig ut i verlden till att söka någon råd.»

’Ja så,’ återtog köks-mästaren, ’då kan det just bli lagom för dig att gå

vall med drottningens fä.’ Härmed var prinsessan väl tillfreds; tackade

för anbudet, och blef nu tagen till vall-piga på den stora kungs-gården.

Det lider så en rund tid bortåt; konunga-dottern går vall med

drottningens fä, och hvar den dag i öster dagas tänker hon allenast

uppå sin man; men det var som det var, hon aldrig hvarken såg eller

hörde honom. Emedlertid talades der i hela kungs-gården inte om något

annat än en främmande prins, som var kommen för att gifta sig med

drottningen; och kunde ingen bara utsäga huru båld och fager han var.

När vall-pigan hörde detta, blef hon än mera bedröfvad, och allt som det

led emot brölloppet ökades hennes sorg; ty hon förstod att talet var

om hennes egen hjertelig kär, och tyckte hon sig aldrig kunna lefva den

dagen han skulle fästa sig en annan. Hon tänkte så hvar timma och hvar

stund, bara på hur hon skulle få tala vid prinsen. Men drottningen var

öfvermåttan svartsjuk, och vaktade honom noga, att der syntes ingen vån

att prinsessans förehafvande skulle lyckas.

När hon nu såg, att hon aldrig skulle få råka prinsen utan drottningens

goda minne, beslöt hon omsider nyttja list, såsom jag straxt vill

förtälja. Till den ändan dref hon arla en afton hem sitt fä utur skogen,

satte sig derefter vid borga-grinden, tog fram sin gull-slända, och

begynte spinna så flitigt, så flitigt. Men det var om qvällen, just

vid solen höll på att glädja sig, och allt som den lilla vände på sin

gull-slända, blef deraf ett skimmer som en brinnande eld, så att skenet

lekte öfver hela den stora kungs-gården.

Nu hände sig att drottningen vid samma tid satt med sin tärna i högan

loft, såsom hennes sed var. Vid hon nu såg sig ut genom vind-ögat, och

märkte det fagra skenet, blef hon högeligen förundrad, och sporde hvad

detta månde vara för en sällsam glans; »icke lär det väl komma sig af

solen som går ned?» -- ’Nej,’ svarade tärnan; ’det är visst inte af

solen, utan det är den lilla vall-pigan, som sitter vid borga-grinden

och spinner på så fager en gull-slända.’ Häraf blef drottningen mycket

nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan lofts bro, och kom till

grinden der den lilla satt och spann. Som hon nu fick se den gyllene

sländan, kände hon öfvermåttan god lust att ega den; ty hon var lika

girig som hon var annars elak. Hon sade fördenskull: »hvad vill ett

torpare-barn, som du är, med en sådan kostbarhet? Gif sländan åt mig,

så skall du i stället få dig en ny vadmals-kjortel. Den kan du bättre

behöfva.» ’Nej,’ svarade den lilla, ’inte gifver jag bort min gull-slända

för en vadmals-kjortel, såsom du sade. Men jag vill föresätta dig ett

annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen, och var

mycket ifrig. ’Jo,’ sade prinsessan, ’detta är mitt vilkor, att du skall

få min gull-slända, om du låter mig sofva i natt hos din allerkäraste.’

Vid detta tal blef drottningen mörk i hyn, och såg på vallpigan med inte

mycket blida ögon. Men såsom hon var väl förfaren i all slags ränker,

och dertill öfvermåttan gerna ville ega den fagra gull-sländan, gaf hon

omsider sitt samtycke; och blef nu så aftaladt, att drottningen fick

sländan, men den lilla skulle sofva om natten i prinsens kammare.

Drottningen vände nu tillbaka in i kungs-gården, och hugsade under vägen

bara uppå falskhet, huru hon skulle komma ifrån sitt löfte som hon gifvit

vall-pigan. Till den ändan satte hon sig om aftonen att dricka med sin

aller-käraste. När det nu led fram på natten, att folket skulle lägga

sig, tog hon till orda: »gerna hade jag aktat än längre sitta hos dig;

men det blir serla, och folket behöfver ro. Likväl skall du tömma ännu en

bägare, förrän vi skiljas åt.» Dermed tog hon en remmare, fyllde den med

mjöd, blandade en dval-dryck i mjödet, och bjöd sin käraste dricka. Ja,

prinsen märkte inte att der var något svek under, utan tog remmaren, och

drack. Men det gick som man kunde vänta; ty han hade icke så snart tömt

bägaren, som en dvala kom öfver honom, att han föll tillbaka emot bädden,

och somnade tungt. Då log drottningen i sitt falska hjerta, att hennes

anslag hade lyckats; hon lät så icke länge vänta på sig, utan gick ut

till vall-pigan, förde henne in i rummet, och sade att hon nu skulle få

sitt vilkor uppfyldt, såsom lofvadt var.

När nu allt var tyst, och den lilla blifvit ensam med prinsen, begynte

hon sakta tala honom till; helsade ifrån sina tre små barn, och bad

med många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men

prinsen svarade inte, utan sof. Då blef konunga-dottern orolig, ropade

honom med många kärliga namn, och sporde om han kunnat glömma all

deras fordna huldhet; hon hade så troget följt hans spår öfver hela

vida verlden. När hon så ännu icke fick något svar, utan prinsen sof

som tillförene, blef hon öfvermåttan bedröfvad, vred sina händer, grät

bitterligen, och klagade alla sina sorger: huru hon vardt tagen ur sin

faders gård och gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små barn, och

farit öfver vatten och land till att söka honom; men nu hade han glömt

henne, för att fästa sig en annan. Hon tillade, att hon aldrig skulle

vända sin kärlek ifrån honom, medan hon lefde i verlden. Så klagade hon

hela natten, och grät så bitterligen, att det kunnat röra en sten till

medömkan. Men prinsen låg alltjemnt i dvala, och vaknade icke. Der var så

ingen som hörde henne, utan allenast väktaren som stod för dörren, och

han undrade mycket öfver hennes tal; men han kunde icke förstå hvad hon

mente, när hon klagade om sin man, ulfven.

Som det nu blef morgon och begynte gry, kom troll-drottningen in i

prinsens sof-stuga, och den lilla måste åter ut i skogen. Hon gick så

vall hela långa dagen, och kan man väl veta, att hon trådde sina fjät med

sorgefullt mod. När nu ändteligen qvällen kom, och sol rann ned, gjorde

hon som tillförene; hon skyndade hem, tog fram äplet som hon fått af

ulfvens syster, och satte sig vid borga-grinden att leka. Men äplet var

af klaraste gull, och när solen sken derpå, blef der ett skimmer som en

brinnande eld, så det lyste öfver hela den stora kungs-gården.

Nu hände sig att drottningen samma tid åter satt i högan loft, såsom

hon hade för sed. Vid hon nu såg sig ut genom vind-ögat, och fick se

det fagra skenet, blef hon förundrad, och sporde hvad detta månde

vara för en sällsam glans; »icke lär det väl komma sig af solen som

går ned?» -- ’Nej,’ svarade tärnan; ’det är visst icke af solen, utan

det är den främmande vall-pigan, som sitter vid borga-grinden och

leker med så fagert ett gull-äple.’ Då blef drottningen på det högsta

nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan lofts bron, och kom till

grinden der den lilla satt och lekte. Som hon nu fick se gull-äplet,

kände hon öfvermåttan stor lust att ega det, såsom hon tillförene fått

gull-sländan. Hon sade fördenskull: »hvad skall du, som inte är annat

än ett torpare-barn, med en slik dyrbarhet? Gif äplet åt mig, så skall

du i stället få dig en ny silkes-kjortel. Den kan du bättre behöfva.»

’Nej,’ svarade vall-pigan, ’inte ger jag bort mitt fagra gull-äple för en

silkes-stickad kjortel, såsom du nyss sade. Men jag vill föresätta dig

ett annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen, och var

mycket ifrig. ’Jo,’ sade den lilla, ’detta är mitt vilkor, att jag får

sofva i natt hos din allerkäraste.’ Vid detta tal blef drottningen vred

i hugen, och såg på vall-pigan med inte mycket blida ögon. Men såsom hon

var full af all slags falskhet, och dertill öfvermåttan gerna ville ega

gull-äplet, gaf hon slutligen sitt samtycke; och blef nu så aftaladt,

att drottningen fick äplet, men den lilla skulle sofva om natten i

konunga-sonens kammare.

När det nu led på qvällen, och drottningen satt med sin käraste öfver

bredan bord, tog hon till orda: »gerna hade jag aktat ännu längre få

sitta hos dig; men det blir serla, och folket behöfver ro. Likväl skall

du tömma ännu en bägare, förrän vi skiljas åt.» Dermed tog hon en

remmare, fyllde den med mjöd, lät sömn-droppar komma i mjödet, och räckte

den så åt prinsen. Ja, konunga-sonen misstänkte ingenting, utan drack.

Men det gick som man kunde vänta, han hade icke så snart tömt bägaren,

som der föll en dvala öfver honom, att han lutade sig tillbaka emot

bädden, och somnade hårdt. Nu gladdes drottningen i sitt falska hjerta,

att hennes anslag hade lyckats. Hon gick så ut till vall-pigan, förde

henne in i prinsens sof-kammare, och sade att hon skulle få sin begäran

uppfylld, efter som utlofvadt var.

Sedan den lilla nu åter blifvit ensam med prinsen, och allt var tyst,

begynte hon sakta tala honom till; helsade ifrån sina tre små barn, och

bad med många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men

prinsen svarade icke, utan sof. Då vardt hon orolig, ropade honom med

många kärliga namn, sporde om han kunnat glömma deras fordna huldhet,

och förtäljde om all den nöd och sorg hon utstått, allenast för att

följa honom. När hon så ännu icke fick något svar, utan prinsen sof som

tillförene, betogs hon af en stor ångest, så att hon vred sina händer,

grät bitterligen, och klagade alla sina sorger: huru hon vardt tagen

ur sin faders gård och gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små

barn, och farit öfver vatten och land till att söka honom; men nu hade

han glömt henne, för att fästa sig en annan. Hon tillade, att hon ändock

aldrig skulle vända tillbaka att älska honom, medan hon lefde i verlden.

Så klagade hon hela natten, och jämrade sig, att det väl kunnat röra

en sten till tårar; men prinsen låg i dvala, och vaknade icke. Der var

så rätt ingen som förnam hennes sorg, utan allenast väktaren som stod

för dörren. Men ehuru han icke kunde fatta hennes ord, när hon talade om

ulfven, tycktes det honom ändock vara en sällsam tilldragelse, så att han

beslöt omtala för sin herre hvad han hört och sett.

Som det nu blef morgon, att sol rann öster upp, kom drottningen in i

prinsens sof-stuga, och den lilla måste åter ut i skogen som förut. Hon

gick så vall hela Guds långa dagen, och kan hvar och en väl tänka, huru

hennes hjerta var sorgefullt. Men väktaren, som stått för prinsens dörr,

gjorde som han föresatt sig, trädde in för sin herre, och förtäljde om

allt såsom det timat de begge nätterna, och om den lilla vall-pigan,

som satt och grät och klagade öfver sin man, ulfven. När prinsen hörde

detta blef han underlig till mods, ty det kom honom så före, som han haft

en svår dröm; men ehvad han hugsade, kunde han inte reda hur det var.

Likväl rann honom i sinnet, att han druckit med sin käresta, och huru

han derefter fallit i en sådan tung sömn. Häraf begynte han ana oråd,

och märkte att han var besviken. Han beslöt derföre vara på sin vakt,

skaffade sig noga besked om allting, och lät mannen gå sina färde. Men

hela dagen sedan var han tungsinnt och svårmodig, och hans tankar ville

icke vända tillbaka ifrån den främmande vall-pigan.

När det nu ändteligen blef afton, att solen gladdes, kom den lilla

åter hem utur skogen. Då gjorde hon som hon gjort förut, satte sig

vid borga-grinden, tog fram sin gull-harpa, och begynte leka på dess

strängar. Men när solen sken på gull-harpan, glimmade det som en eld,

så det lyste öfver hela kungs-gården; och när den lilla lekte öfver

gull-strängarne med sina små snöhvita fingrar, rann der upp ett ljud

så öfvermåttan fagert, att ung och gammal hoppade af fröjd, och glömde

allting annat bara för att lyssna dertill.

Nu hände sig att troll-drottningen samma tid satt i högan loft, och

såg sig, ut genom vind-ögat, såsom hennes sed var. Vid hon nu varsnade

det fagra skenet, och tillika förnam ljudet af harpo-slagen, blef hon

högeligen förundrad, och sporde sin tärna: »hvad är detta för en fager

glans, och hvad kan det vara för en ljuflig klang som hörs öfver gården?»

’Jo,’ svarade tärnan, ’det är inte annat än den lilla vall-pigan, som

sitter vid borga-grinden och leker på så fager en gull-harpa.’ Då blef

drottningen på det högsta nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan

lofts bron, och kom till grinden der den lilla satt och lekte. Som hon

nu fick höra harpo-klangen, och såg gull-skenet glimma öfver strängarne,

kände hon öfvermåttan stor lust att ega harpan, såsom hon tillförene

fått gull-sländan och gull-äplet. Hon sade fördenskull: »hvad skall ett

torpare-barn, som du är, med slik en kostbarhet? Gif gull-harpan åt mig,

så skall du i stället få dig en gull-stickad kjortel. Den kan du bättre

behöfva.» ’Nej,’ svarade vall-pigan, ’inte byter jag bort min harpa

för en gull-sömmad kjortel, såsom du nyss sade. Men jag vill föresätta

dig ett annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen,

och var mycket ifrig. ’Jo,’ sade den lilla, ’detta är mitt vilkor,

att jag får sofva hos din aller-käraste i natt.’ Vid detta tal blef

drottningen mörk i hugen, och såg på vallpigan med vreda ögon-kast. Men

konunga-dottern tog till sin harpa, och begynte leka, och allt som hon

lekte blef drottningen god igen, och vardt så betagen att hon glömde allt

annat, och tänkte bara på huru hon skulle få ega gull-harpan. Hon gaf

nu sitt samtycke till den lillas begäran; och blef der så aftaladt, att

drottningen fick gull-harpan, men vall-pigan skulle få sofva om natten i

prinsens kammare.

Nu må der ingen tro att troll-drottningen vände åter med sitt svek, som

hon tillförene öfvat emot konunga-barnen; utan när qvällen kom, att hon

och hennes käraste sutto öfver bredan bord, tog hon en bägare, fyllde den

med mjöd, och lät sömn-droppar falla i drycken likasom förut. Derefter

räckte hon bägaren åt prinsen, och sade: »gerna hade jag aktat få sitta

ännu längre hos dig; men det är serla, och vårt bröllopp ståndar i

morgon. Vi vilja derföre gifva oss till ro, och skall du tömma ännu denna

bägare förrän vi skiljas åt.» Ja, prinsen tog bägaren; men såsom han nu

fullväl hade märkt hennes stora falskhet, vaktade han sig att smaka

drycken, utan låtsade blott dricka, och lutade sig derefter emot bädden,

såsom han fallit i en tung sömn. Då log drottningen i sitt hjerta, ty hon

menade att allt var såsom det syntes; hon steg derföre hastigt upp, gick

ut till vall-pigan, förde henne in i kammaren, och sade att hon nu skulle

få sin begäran uppfylld, som lofvadt var.

Sedan nu allt var tyst, och den lilla blifvit ensam med prinsen, begynte

hon sakta tala honom till; helsade från sina tre små barn, och bad med

många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men prinsen

låtsade som han sof, och svarade inte. Då blef konunga-dottern illa till

mods, ropade honom med många kärliga namn, sporde om han kunnat glömma

all deras fordna huldhet, och förtäljde huru troget hon följt hans spår

öfver hela vida verlden. När hon så ännu icke fick något svar, blef hon

öfvermåttan bedröfvad, vred sina händer, grät bitterligen, och begynte

klaga alla sina sorger: huru hon vardt tagen ur sin faders gård och

gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små barn, och farit öfver

vatten och land för att söka honom; men nu hade han glömt henne, för att

gifta sig med trollet. Hon tillade, att hon ändock aldrig skulle vända

tillbaka att älska honom, medan hon lefde i verlden. Alltsom hon nu

talade, väcktes prinsens hugkomst, att han mindes det förflutna: och det

kom för honom, att han varit förbytt till en ulf, och huru han blifvit

skild ifrån sin hjertans kär, och hvad annat ondt honom vederfarits af

troll-drottningen; och tycktes honom, att han nu vaknade ur en tung

och svår dröm. Prinsessan hade så icke hunnit lykta sitt tal, förrän

han sprang upp, fick henne i famn med stor kärlek, och sade att han

förlåtit henne, och att hon och ingen annan vore den vännen han höll kär

i verlden. Nu blef konunga-dottern så till sig, att hon föll ned för

hans fötter och grät af hjertans innerlig glädje, och prinsen grät med

henne; och var det en fager syn, när de två ädla konunga-barnen sutto

tillsammans, intill dess de omsider somnade i hvarandras famn.

Som det nu led frampå morgonen, att den första stjernan slocknade för

dagen, gick drottningen till prinsens sof-stuga, för att hemta den

lilla, såsom utsatt var. Men väktaren som stod för dörren motade henne,

att hon ej fick komma in. Då kunde hon genast märka att hon var förrådd,

och lopp så i vredes-mode rundt omkring hela kungs-gården. Derefter

vände hon straxt åter, och kom andra resan till konunga-sonens dörr; men

väktaren motade henne om igen. Då blef hon alldeles utom sig af vrede, så

att hon skälfde i hvar led, och skiftade hy, och skriade som det argaste

troll, och lopp rundt omkring hela gården, och var hon nu mäkta bister

att skåda för hvem som mötte henne. Hon kom så tredje resan till prinsens

sof-stuga, stötte omkull väktaren, och sprang midt in i rummet. Men vid

hon nu fick se huru konunga-barnen sutto sofvande i hvarandras famn, blef

hon så till sig, att hon föll ned till jorden, och -- ~sprack~; och blef

detta hennes bane.

Nu timade en stor förändring; ty i samma stund drottningen var död,

löstes förtrollningen, så att allt återfick sitt fordna utseende. Den

präktiga kungs-gården blef så i ögonblicket förvandlad till en mörk

berg-skrefva, och var der intet att skåda, utom nakna fjäll och öde

skogar. Men fjerran borta, hvarest ulfven haft sitt ide, reste sig ett

fagert slott, som lyste af gull och silfver, så att det glimmade lång

väg emot solen. Rundt deromkring voro gröna lunder och svala vatten och

rika städer och byar, så att ingen sett så grannt; och allt detta var

ulf-prinsens rike. Konunga-sonen tog så sin käresta vid handen, och de

gåfvo sig straxt på väg mot det sköna slottet. Men när de kommit ett

stycke, fingo de se ett präktigt tåg af riddare, och svenner, och fagra

jungfrur, och oräkneligt mycket annat folk, med pipare, och harpo-lekare,

och allt slags fagert spel; och riddarne och svennerna och allt folket

gingo dem till mötes, och helsade dem med stor vördning, och hyllade

prinsen för sin konung, och prinsessan för sin drottning. Derefter stego

prinsen och hans käresta upp i en förgyllande karm, och drogo så med stor

ståt framåt borgen, och allt folket följde efter i en sådan skara, att

ingen det rätteligen kan omtala. Men när prinsen och prinsessan dragit

in genom borga-grinden, då kom det allra käraste; ty se, då stodo deras

tre små barn der innanföre, och helsade sina föräldrar med stor hjertans

glädje, och bådo dem vara välkomna till sitt land igen.

Nu blef der lust och lek, hvarest tillförene varit jämmer och sorg; och

konungen lät straxt tillreda ett gästabud, så att ingen har sett dess

like, och dracks der hans bröllopp med sådan gamman, som hvar man det

kan tänka. Den fagra konunga-dottern fick så lön för sitt trogna hjerta.

Men aldrig så glömde hon sin man, ulfven, utan höll honom nu lika kär i

lyckan, som hon förut hållit honom kär i sorgen. Och så var sagan all.

_Anmärkningar._

1. En genom flera åldriga drag märklig uppteckning ifrån ~S. Småland~,

förmäler likaledes, huru prinsessan löskade sin fader, och fann ett stort

djur i hans hår. Konungen lät nu göda djuret, och omsider slagta det, och

utlofvade sin dotter åt den, som visste säga af hvad slag skinnet var.

Men ingen kunde svara till hans spörsmål, änskönt han skickade sändemän

öfver allt sitt rike. När så buden drogo hem, funno de en ~orm~, som

slingrat sig omkring en grind-stolpe. Ormen qvad:

»J faren land och rike kring

med ett luse-skinn.»

Derefter rann han bort i skogen. Men sände-buden foro till kungs-gården,

och gåfvo besked om allt, såsom det tilldragit sig.

Konungen måste nu gifva sin dotter åt ormen; men vid brölloppet var liten

gamman, ty bruden bara grät, och när brudgummen kom, lopp han fram till

en stol, och slingrade sig omkring stols-foten, hvilket tycktes gästerna

vara en stor ynk att se. Derefter förde han sin unga brud långt bort

i ödemarken, till en jord-kula. Likväl var han ingen riktig orm, utan

en förtrollad konunga-son, och hvar qväll sedan sol gått ned, skiftade

han hamn, och blef till en fager ungersvenn. Men han hade strängeligen

tillsagt sin käresta, att aldrig se på honom me’ns han sof, förrän sju år

och sju dagar voro förlidna.

Fortsättningen stämmer öfverens med hvad ofvan förtäljes. --

Konunga-dottern far hem att helsa på sina fränder, och erhåller af sin

styf-mor ett ljus, som hon tänder om natten, för att se på sin käraste. I

detsamma faller en gnista af ljuset på ungersvennen, så att han vaknar,

blir straxt åter till en orm, och flyr sina färde. Men prinsessan gifver

sig på väg med stor sorg, för att leta efter honom.

Som hon nu vandrat både länge och väl, träffade hon ändteligen en gammal

gumma, för hvilken hon klagade sin nöd. Gumman sade: »efter som du vändt

dig till mig, vill jag också hjelpa dig; ty din man sitter i berget hos

min elaka syster. Nu skall du gå dit, och göra i allt såsom jag säger.»

Ja, prinsessan lofvade lyda i allting. Dermed gaf gumman henne många

goda råd, huru hon skulle skicka sig, och förärade henne vid afskedet en

spinn-rock af gull, en gull-härfvel och en gull-vagga.

Prinsessan fortsatte nu sin väg, och kom till en stor sjö; der halp hon

sig öfver på en träd-stam, som låg och flöt i vattnet. Ändteligen anlände

hon till det stora berget. Som nu sol gått ned, att ’trollen begynna

färdas ute’, satte hon sig vid berga-dörren, och spann på sin gyllene

spinn-rock. Straxt kom troll-käringen ut, och frågade hvad hon ville ha

för spinn-rocken. Prinsessan svarade: »jo, jag vill gifva dig den, om jag

får sofva en natt uti berget.» Härtill gaf trollet sitt samtycke, och

prinsessan satt i berget öfver natten. Men prinsen sof så tungt, att han

inte hörde hennes gråt och klagan.

Andra qvällen gick det på samma sätt, prinsessan gaf trollet sin

gull-härfvel, och satt öfver natten i berget. Men prinsen sof som förut,

så att han icke hörde hennes klagan.

Tredje qvällen gjorde prinsessan en liten docka af gräs, lade den i

gull-vaggan, och satte sig åter att leka utanföre berga-dörren. Då kom

troll-käringen ut, och sporde om bon ville afstå den kostbara vaggan.

»Ja,» sade prinsessan, »väl kan jag det göra, om jag får sitta ännu en

natt i berget.» Härtill gaf trollet sitt samtycke, och prinsessan blef

åter införd i berga-salen. Men om natten vaknade prinsen, och hörde huru

hon grät och klagade efter sin man, ormen. Då sprang han genast upp, och

igenkände henne, och blef der en stor glädje när de åter funnos. Som nu

morgonen kom, och troll-käringen fick se hvar den lilla satt och sof i

prinsens famn, vardt hon så öfvermåttan vred, att hon ’flög i flinta’,

och blef det hennes ändalykt. -- Men prinsen och hans käresta togo

allt guld och silfver som fanns i berget, och drogo hem till den gamle

konungen; och der lefva de och må väl ännu i denna dag.

2. En annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att konunga-dottern

löskade sin fader, och fann ett mycket stort djur i hans hår, så att

hon gaf till ett anskri när hon blef det varse. Straxt frågade konungen

hvarföre hon skrek så. ’Jo,’ sade prinsessan, ’jag fann en lus, så stor

som en häst.’ Då blef konungen mycket förtörnad, och gjorde ett löfte,

att hans dotter aldrig skulle få komma inför hans ögon, förrän djuret

verkligen blifvit så stort som hon sagt.

Prinsessan gick nu ut i skogen, och grät, och var mycket bedröfvad.

Då mötte henne en gammal gumma, för hvilken hon klagade sin sorg. Ja,

käringen visste genast råd; hon tog fram tre askar, den ena mycket större

än den andra, gaf dem åt prinsessan, och sade: »nu skall du hålla djuret

tre dagar i hvarje ask, och väntar jag att det är vuxet efter nio dagar.»

Dermed skildes de åt. Men prinsessan gjorde som gumman lärt henne, och

när de nio dagarne voro förlidna, var djuret så stort som den största

gångare. Häröfver blef konungen förundrad; lät slagta djuret, tog dess

skinn, och lofvade att ingen skulle få hans dotter, utom den som kunde

säga hvad slags djur det var.

Konunga-dottern blir nu gifven åt en ~ulf~, såsom ofvan förtäljes. Men

när hon varit gift någon tid, fick hon en stor åtrå att se på sin man,

huru han såg ut när han sof. Till den ändan stod hon upp om natten, och

slog eld öfver honom. Men tredje gången hon slog, for en gnista ifrån

eld-stålet och föll på ungersvennen, att han vaknade. Då förbyttes han

åter till en ulf, och lopp undan i skogen; men i samma stund förvandlades

äfven kungs-gården, der de bott, och blef till en usel jord-koja, som låg

midt i ödemarken.

Prinsessan gaf sig nu ut för att leta efter sin man. Bäst hon så gick

och grät, mötte hon densamma gamla qvinnan, som hon träffat en gång

tillförene. Käringen sporde hvarföre hon var så ledsen. »Jo,» sade

konunga-dottern, »jag må väl gråta. Jag har mistat min man, ulfven, och

lär väl aldrig få se honom mera, om inte du kan säga mig någon råd.»

Käringen tog till orda: ’du skall vandra härifrån mot det stora berget,

och ända upp till dess högsta topp, utan att se dig om, ehvad som ock

möter dig. Om du det gör, så återfinner du din man; eljest lären J aldrig

mer råkas.’ Ja, prinsessan tackade för gummans goda råd, och gaf sig

genast på väg, såsom den gamla hade lärt henne.

Som hon nu färdades uppför berget, mötte henne först en hiskelig storm,

med hagel och yrväder, så att hon ej kunde se framför sig. Men hon gick

rätt framåt. Derefter mötte henne många farliga djur, lejon, drakar,

och ormar, som ville förderfva henne; men hon gick ändock sin väg rätt

fram. Vidare hörde hon brus och sus, och många hemska läten i luften, och

till sluts var det liksom hennes man, ulfven, ropat bakom henne. Men hon

tänkte på den gamla qvinnans råd, och såg sig icke tillbaka, ehuru rädd

hon var. Hon kom så omsider allra öfverst på bergs-toppen. Der upphörde

trolldomen, och på en gång stod framför henne ett präktigt slott, som

glimmade af bara guld och silfver, och vid borga-grinden kom en fager

unger prins emot henne, och tackade att hon frälst honom. Men prinsen

var ingen annan än hennes man, ulfven, som nu blifvit löst ifrån sin

förtrollning.

3. I en uppteckning ifrån ~N. V. Finland~ förmäles, att konungen en dag

trädde in i sin dotters jungfru-bur, och fann henne sysselsatt med att

kamma sitt fagra hår. Rätt som det nu var, gaf prinsessan till ett högt

anskri. »Hvad var det?» Frågade konungen. ’Jo,’ svarade hon, ’jag fann en

pippa, så stor som en galt.’ Då blef konungen öfvermåttan vred, och svor

att djuret skulle inom tre år vara som hon sagt, eller ock skulle det

gälla prinsessans lif.

Konunga-dottern lät nu gömma djuret i en ask, och gaf det mat, tills det

omsider blef så stort som utfästadt var. Då blef konungen åter tillfreds;

lät dräpa djuret, hängde dess skinn öfver borg-porten, och gjorde ett

löfte, att ingen annan skulle få hans dotter, utan den som visste säga

hvad slags skinn det var.

Fortsättningen instämmer hufvudsakligen med hvad ofvan meddelas. --

Prinsessan blir gifven åt en orm, som hvarje natt förvandlas till en

fager prins; men hon bryter emot hans förbud, och slår upp eld om natten,

för att se på honom. I detsamma vaknar han, blir åter till en orm, och

flyr sina färde. Men prinsessan gifver sig ut i vida verlden för att

söka efter honom, och träffar under vägen en gammal qvinna, för hvilken

hon klagar sin nöd, och som förärar henne en ring, en kudde och tvenne

skinkor.

Som hon nu åter vandrat ett stycke, kommer hon till ett stort vatten.

Der råkar hon en björn, som för henne öfver, hvaremot hon gifver honom

den ena skinkan. Hon vandrar så vidare, och kommer omsider till en stor

kungs-gård, hvarest hon får tjenst. Men på kungs-gården bodde den elaka

hexan, som hade förtrollat hennes man, ormen.

Konunga-dottern blir nu på mångahanda sätt frestad af sin matmoder.

Först skall hon feja golfvet i stugan, tills det blir hvitt som en snö.

Men prinsen hjelper henne, hvaremot prinsessan förärar honom sin ring i

gen-gåfva. Dernäst blir hon skickad till trollets syster, ’för att höra

sagor’. Men äfven nu ger prinsen henne goda råd, huru hon skall skicka

sig under vägen: hon skall gifva sin kudde åt grinden, att den ej må

klämma ihel henne, och den andra skinkan åt gårds hundarne, att de ej må

bita ihel henne o. s. v. Hon undkommer sålunda alla faror, och uträttar

sin matmoders uppdrag, hvarefter förtrollningen löses och allt får en god

ända.

B. Prins Hatt under Jorden.

Ifrån S. Småland.

Det var en gång för länge, länge sedan, en konung som hade tre döttrar.

De voro öfvermåttan fagra, och mycket vänare än andra mör, så att deras

like inte fanns hvarken nära eller fjerran; likväl var den yngsta

prinsessan främst, icke blott i skönhet, utan ännu mer i hjertelag och

ett huldt sinne. Härigenom blef hon mycket afhållen af alla, och konungen

sjelf unnade henne godt framför någon af sina andra döttrar.

Det hände sig om hösten, att det var marknad i en stad inte mycket

långt ifrån kungs-gården, och konungen sjelf aktade fara dit med sina

män. Som han nu skulle gifva sig på väg, sporde han sina döttrar, hvad

de helst önskade till marknads-gåfva, såsom han alltid hade för sed

att gifva dem någon föräring när han kom hem. Straxt begynte de äldsta

prinsessorna uppräkna kostbarheter af alla de slag, den ena ville ha

det, den andra det; men den yngsta prinsessan begärde icke någonting.

Häröfver blef konungen förundrad, och frågade om icke äfven hon önskade

sig något smycke eller annan grannlåt; men hon svarade, att hon hade

fullnog af gull och dyrbarheter. Som nu konungen ändock icke ville afstå

med sitt spörsmål, tog hon till orda: »väl vet jag en ting som jag gerna

ville hafva, om jag blött dristade bedja dig derom.» ’Hvad kan det

vara?’ Frågade konungen. ’Nämn hvad det är, och om det står i min makt

skall du få det.’ »Jo,» sade prinsessan, »jag har hört talas om de tre

sjungande löfven, och dem ville jag ega framför något annat i verlden.»

Nu log konungen; ty det tycktes honom att hon bad en alltför ringa bön.

Ändteligen utbrast han: ’icke kan jag säga att du är mycket storbegärsen,

och såge jag hellre att du bedt mig om någon större gåfva. Likväl skall

du få hvad du önskar, gällde det ock halfva mitt land och rike.’ --

Dermed tog han hjertligen farväl af sina döttrar, steg till häst med sitt

följe, och red bort såsom ernadt var.

Som han nu kom till köp-staden hvarest marknad hölls, var der samladt

mycket folk ifrån alla lands-ändar, och många främmande köpmän, som bjödo

ut sitt kram på gatorna och torgen. Der var så ingen brist hvarken på

gull, eller silfver, eller annan rikedom, hvad helst man någonsin ville

tänka, och konungen köpte deraf åt sina två äldsta döttrar. Men änskönt

att han gick ur bod och i bod, och sporde krämare ifrån både österland

och vesterland, var der ingen som visste besked om de tre sjungande

löfven, som han lofvat sin yngsta dotter. Häröfver blef han illa

tillfreds, ty han hade gerna unnat henne någon glädje, liksom de andra;

men när intet annat stod till råda, och qvällen föll på, lät han omsider

sadla sin gångare, samlade sina följe-svenner, och drog misslynt åter hem

till sitt land igen.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra

en klang, liksom af harpor och stränga-spel, och var den så öfvermåttan

fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Häraf blef han mycket

förundrad, höll in sin gångare, och satte sig att lyssna, och ju längre

han lyddes desto ljufligare blef sången; men qvällen var mörk, så han

inte kunde se hvarifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge,

utan red in på en stor grön äng, hvarest tonerna hördes, och ju längre

han for, desto klarare och ljufligare ljöd sången emot honom. När han så

ridit ett stycke, kom han ändteligen till en hassel-buske; öfverst på

busken voro tre gyllene löf, som rörde sig af och an, och allt som de

spelade blef der en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala.

Nu vardt konungen inte litet glad, ty han förstod att detta var de tre

sjungande löfven, hvarom hans dotter hade talat. Han ville så genast

bryta dem; men första tid han räckte handen derefter, veko de undan, och

der ljöd en stark röst under busken: »låt bli mina löf!» Härvid blef

konungen just lite häpen; men han hemtade sig snart, och frågade hvem

det var, och om han inte kunde få köpa löfven för guld eller goda ord.

Rösten svarade: »jag är ~prins~ _Hatt_ ~under jorden~, och du får inte

mina löf hvarken med ondo eller godo, såsom du äskar. Likväl skall jag

föresätta dig ett annat vilkor.» ’Hvad är det för ett vilkor?’ Frågade

konungen med stor ifver. »Jo,» svarade rösten, »detta är mitt vilkor, att

du skall lofva mig det första lif du möter när du kommer hem i din gård.»

Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin

unga dotter, och på sitt löfte, och gaf så sitt samtycke till prinsens

begäran. Nu veko qvistarne ej längre undan, utan han fick bryta dem, och

vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red,

höllo löfven icke upp att sjunga, utan rörde sig af och an, och der blef

en klang och ett spel, så att hästarne dansade af glädje, och konungens

hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknads-resa.

Sagan vänder nu till kungs-gården. Der sutto konungs-döttrarne hela

dagen och sömmade silke på knä, och talade om ingenting annat, än bara

hvad kostliga gåfvor deras fader skulle föra med sig ifrån marknaden.

När det så led på qvällen, frågade den yngsta prinsessan, om de inte

skulle gå ut tillsammans framåt vägen, hvarest deras fader skulle komma.

»Nej,» svarade hennes systrar, »hvarföre skulle vi det göra? Det är redan

serla, och afton-daggen förderfvar våra silkes-stickade strumpor.» Men

prinsessan sörjde inte för det, hon, utan sade: ’om mitt förslag icke

likar eder, så blifven qvar här hemma. Jag vill ensam gå att möta vår

fader.’ Dermed axlade hon sin kappa, och begynte vandra framåt vägen. Som

hon nu hade gått ett litet stycke, fick hon höra tramp af hästar, och gny

af folk och vapen, och förnam dessemellan en den allra ljufligaste sång

som någon i verlden kan omtala. Då blef hon mycket glad, ty hon visste

att detta var hennes fader, och förstod tillika, att han fått de tre

sjungande löfven som hon bedt honom om. Hon lopp så emot honom, svingade

sig upp i hans famn, och helsade honom välkommen med stor kärlek. Men när

konungen fick se henne, blef han alldeles förfärad; ty det rann honom

straxt i hugen hvad löfte han gifvit prins Hatt, och att han nu hade

bortlofvat sitt eget barn. Han kunde så hvarken tala eller svara på en

lång stund, ehuru mycket prinsessan ock sporde efter orsaken till hans

sorg. Ändteligen förtäljde han allt såsom det tilldragit sig med de tre

löfven, och att han utfäst det första lif han mötte i sin gård. Nu vardt

der en jämmer och en sorg så det var inte likt någonting, och konungen

sjelf sörjde allra mest. Men slutet blef, att han vände tillbaka till

ängen och lemnade sin dotter vid hassel-busken, och tycktes honom, att

han nu lidit en skada som aldrig månde botas.

Vi låta nu konungen rida hem med sitt folk, och följa i stället med den

unga prinsessan, der hon sitter och gråter vid den gröna busken. Hon

hade inte länge suttit der, förrän marken plötsligt öppnade sig, att

hon kom ned i en stor sal under jorden. Den salen var likväl inte som

andra salar, utan ännu mycket, mycket präktigare, prydd med både guld

och silfver, och smyckad på allt vis; men ingen menniska syntes till.

Konunga-dottern hade nu sin lust att beskåda all herrlighet der fanns,

och glömde dervid nästan alldeles bort sin sorg, och när hon slutligen

blef trött, lade hon sig att hvila i en säng, som var tillredd med täcken

och sparr-lakan, hvitare än den hvitaste snö. Men hon hade inte hvilat

länge, förrän dörren öppnades, och der kom in en man som gick fram till

bädden, helsade henne välkommen med många kärliga ord, och sade att

det var han som rådde öfver salen, ty han vore ~prins~ _Hatt_. Prinsen

tillade, att det blifvit honom pålagdt af en elak troll-qvinna, att han

aldrig fick visa sig för någon menniska, derföre kunde han icke komma

utan om nätterna sedan det blifvit mörkt; men om hon ville vara honom

trogen, skulle allt på sistone blifva annorlunda. Dermed lade han sig ned

på bädden, och sof om natten hos prinsessan. Men vid otte-mål, första tid

dager sken, stod han upp, gick bort ifrån sin unga brud, och syntes icke

åter förrän serla om aftonen.

Det gick så en rund tid bortåt. Konunga-dottern satt i den fagra salen,

och allt hvad hon någonsin ville önska, det fick hon; men var hon

sorgmodig, behöfde hon bara lyssna till de tre sjungande löfven, så blef

hon åter glad. När så nio månader voro förlidna, var hon hafvande, och

födde ett svenne-barn. Nu tycktes henne att hon hade det ännu mycket

bättre än förut, och dagen igenom gjorde hon inte annat än smekte sitt

lilla barn, och längtade efter sin käraste, prins Hatt. Men en afton

hände sig, att prinsen kom sednare hem än han eljest var van. Som han nu

ändteligen kom, sporde prinsessan med stor oro hvar han varit så länge.

»Jo,» svarade prinsen, »jag kommer ifrån din faders gård, och har jag i

dag märkliga tidningar; ty konungen har fästat sig en ny drottning, och

om dig lyster, skall du fara hem till brölloppet och taga vår lilla son

med dig.» Detta tycktes prinsessan vara ett godt förslag, och hon kunde

icke fyllest tacka sin man för hans huldhet. Prinsen tillade: »ett måste

du likväl lofva, att du aldrig låter locka dig att svika din tro emot

mig.» Ja, detta lofvade prinsessan, och dermed slöt deras samtal för den

gången.

Andra morgonen lagade konunga-dottern sig till, med kläder och präktiga

smycken, för att fara till bröllopps. När så allt var redo, körde der

fram en förgyllande karm, der satte hon sig uti med sin lilla son, och

sedan bar det åstad öfver berg och dalar, så hon visste inte ordet af

förrän hon var framme. Men i bröllops-salen voro gästerna redan samlade,

och der dracks fästnings-öl med både lust och gamman. Vid nu prinsessan

trädde in, kan man veta hvad det blef för en glädje. Konungen sjelf

steg upp ur sitt högsäte, och omfamnade henne med stor hjertans fröjd;

sammalunda ock hans gemål, drottningen, och de begge prinsessorna; alla

gingo henne till mötes, och bådo henne vara hjertligen välkommen till

sitt land igen.

Sedan nu första helsningen var förbi, begynte konungen och drottningen

spörja prinsessan om både ett och annat; men framför allt ville

drottningen erfara om Prins Hatt, hvem han var och huru han tedde sig

emot henne. Konunga-dottern svarade litet härtill, och var lätt att

skönja det hon icke gerna ordade i denna sak. Men allt nyfiknare blef

drottningen. När styf-modern så icke ville afstå med sina frågor, vardt

konungen omsider misslynt, och sade: »kära hjertanes, hvad kommer

detta oss vid? Det är nog att min dotter är nöjd och lycklig.» Då teg

drottningen; men aldrig vände konungen ryggen till, att hon ju straxt

åter var till hands med sina ideliga spörsmål.

När så brölloppet hade stått i många dagar, begynte prinsessan längta hem

till sitt. Genast körde karmen åter fram, konunga-dottern satte sig uti

med sin lilla son, skildes vid sina fränder, och så bar det af öfver både

berg och dalar, ända till dess de voro vid den gröna busken. Der steg hon

ur, och kom ned i jord-stugan; och de tre löfven spelade så ljufligt, att

det tycktes henne mycket bättre under jorden än i konungens gård. Men

ännu kärare blef det om qvällen när prins Hatt kom hem, och helsade henne

välkommen, och förtäljde huru hans hjertas tankar aldrig varit ifrån

henne, natt eller dag.

Det stod så en rund tid om, och konunga-dottern blef åter hafvande, och

födde ett svenne-barn. Nu tycktes henne att hon var ännu lyckligare än

tillförene, och aldrig så gjorde hon annat än lekte med sina små barn,

lyssnade till de tre sjungande löfven, och längtade efter sin man när han

var borta. Då hände sig en afton, att prinsen dröjde mycket längre än han

eljest var van. Som han nu ändteligen kom, sporde prinsessan hvar han

varit så länge. »Jo,» svarade prinsen, »jag kommer ifrån din faders gård,

och har jag i dag märkeligt nytt; ty din äldsta syster skall gifta sig

med en främmande konunga-son, och om du så vill, skall du fara hem till

brölloppet och taga våra barn med dig.» Detta tycktes prinsessan vara

ett godt förslag, och hon kunde icke nog tacka sin man för hans huldhet.

Prinsen tillade: »ett måste du likväl lofva, att du aldrig låter locka

dig att svika din tro emot mig.» Ja, detta lofvade prinsessan, och så

slöts deras samtal för den gången.

Andra morgonen redde prinsessan sig till, med kläder och kosteliga

prydnader, för att fara till bröllopps. När så allt var i ordning, körde

den förgyllande karmen fram, konunga-dottern satte sig uti med sina små

barn, och sedan bar det åstad öfver berg och dalar, att hon icke visste

ordet af förrän hon var vid kungs-gården. Men i bröllopps-salen voro

gästerna redan samlade, och der dracks fästnings-öl med både lust och

gamman. Vid nu prinsessan trädde in, kan man tänka hvad der blef för en

uppståndelse. Konungen sjelf steg upp ur sitt högsäte, och omfamnade

henne med stor hjertans fröjd; sammalunda ock hans gemål, drottningen,

och bruden och brudgummen och bröllopps-gästerna; alla bådo henne vara

välkommen, och kunde icke utsäga huru glada de voro att se henne igen.

Sedan nu första helsningen var förbi, begynte drottningen åter spörja

sin styf-dotter både likt och olikt, huru hon hade det; men framför allt

annat ville hon veta om Prins Hatt, huru han såg ut och eljest tedde

sig emot henne. Prinsessan svarade föga härtill, ty hon kom ihog sin

mans varning; men allt nyfiknare blef hennes styf-moder. När drottningen

nu icke ville afstå med sin ideliga spörsmål, vardt konungen omsider

misslynt, och sade: »kära hjertanes, hvad kommer allt detta oss vid?

Det är nog att min dotter är nöjd och lycklig.» Då teg drottningen; men

första tid konungen vände ryggen till, begynte hon åter spörja och fråga,

ehuru hon föga erfor af hvad hon ville veta.

Det stod så några dagar; brölloppet led till ända, och konunga-dottern

begynte längta hem till sitt igen. Straxt körde karmen åter fram,

prinsessan bjöd sina fränder farväl, satte sig uti med sina små barn, och

se’n bar det af som en blåst, ända tills de voro vid den gröna busken.

Der steg hon ur, och kom ned i jord-stugan; och de tre löfven spelade så

ljufligt, att det tycktes henne mycket bättre under jorden än i hennes

faders gård. Men ännu kärare var det om qvällen när Prins Hatt kom hem,

och helsade henne med stor kärlek, och förtäljde huru hans tankar aldrig

vikit ifrån henne, arla eller serla.

Det led så ännu en tid bortåt, och konunga-dottern var åter hafvande

och födde en blom-kind, den aldra lilla fagraste man någonsin ville se

för sina ögon. Nu tycktes henne att hon egde allting som kan göra hugen

glad, och dagen igenom gjorde hon inte annat än lekte med sina små barn,

lyssnade till de tre sjungande löfven, och längtade efter sin man. Då

hände sig en afton, att prinsen kom hem långt sednare än han eljest

hade för sed. Som han nu trädde in, sporde prinsessan med stor ifver:

»hjertans allerkäraste, hvar har du varit så länge? Jag har med fruktan

och oro väntat efter dig.» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag kommer ifrån

din faders gård, och har jag i dag märkeligt nytt; ty prinsessan din

andra syster har fått en friare, och skall gifta sig med en främmande

konunga-son. Om det nu lyster dig, skall du få fara hem till brölloppet

och taga alla dina små barn med dig.’ Detta tycktes konunga-dottern vara

ett godt förslag, och hon kunde icke fyllest tacka sin man, att han

alltid unnade henne glädje. Prinsen återtog: ’ett måste du likväl lofva,

att du icke sviker din tro emot mig; ty deraf månde komma en stor olycka

för oss begge.’ Ja, prinsessan lofvade hon skulle visst icke svika honom,

och dermed slöts deras samtal för den gången.

Andra dagen redde prinsessan sig till, med kläder och kosteliga

prydnader, för att fara till bröllopps. När så allt var i ordning, körde

den förgyllande karmen fram, prinsessan satte sig uti med sina tre små

barn, och sedan bar det af öfver berg och dalar, ända tills de voro

vid kungs-gården. Men i konunga-salen voro gästerna redan samlade, och

brölloppet dracks med både lust och gamman. Som nu prinsessan trädde in

med sina små barn, kan man veta hvad der blef för en glädje. Den gamle

konungen steg upp ifrån sitt högsäte, och omfamnade henne med stor

hjertans fröjd; sammaledes ock hans gemål, drottningen, och bruden och

brudgummen och gästerna; alla bådo henne vara välkommen, och gladde sig

att ännu en gång få se henne.

Sedan nu första helsningen var förbi, begynte drottningen åter sina

spörsmål om Prins Hatt, hvem han var och huru han tedde sig emot sin

unga brud; men konunga-dottern svarade föga till hennes frågor. När

styf-modern nu såg att prinsessan var på sin vakt, gick hon åt saken med

list, såsom ränkfulla qvinnor icke gerna afstå från hvad de satt sig i

sinnet. Till den ändan begynte hon orda både vidt och sidt om prinsessans

små barn som lekte på sals-golfvet, huru snälla de voro, och huru lycklig

konunga-dottern var att ega sådana barn. Hon tillade, att de säkert

bråddes uppå sitt fäderne, och att Prins Hatt månde vara en mycket fager

ungersvenn. Såsom nu ’moders-hjertat alltid är ömt’, lät prinsessan locka

sig af hennes falska tal, och huru det ena ordet gaf det andra, bekände

hon omsider, att hon icke rätt visste om prinsen vore vacker eller led,

ty hon hade aldrig sett honom. Härvid föll drottningen henne straxt i

talet med stor ifver, slog ihop händerna, och beskärmade sig högljudt

öfver prinsen, att han kunde hafva något doldt för sin egen hustru.

»Och,» sade hon, »må jag väl säga, att du är mycket olik andra qvinnor,

då du icke skaffat dig besked härutinnan.» Ja, slutet af deras samtal

blef som man kunde vänta, att prinsessan glömde sin mans varning, yppade

allt hvad hon visste, och sporde sin styf-moder om råd, hvad hon skulle

göra för att få se sin man. Detta var just hvad drottningen hade väntat.

Hon lät derföre icke länge bedja sig, utan lofvade utfinna någon hjelp,

innan de skulle skiljas åt.

Det stod så några dagar; brölloppet led till ända, och konunga-dottern

begynte längta till sitt. Som hon nu skulle fara, tog styf-modern henne

afsides, och sade: »här vill jag gifva dig en ring, ett eld-stål med

flinta, och ett ljus. Om du nu önskar se din man sådan han rätteligen är,

skall du stiga upp om natten, slå eld genom ringen, och tända ljuset. Men

bara akta dig väl, att du inte väcker honom ur sin sömn!» Ja, prinsessan

tackade mycket för gåfvan, och lofvade göra allt såsom hennes styf-moder

lärt henne. Derefter skildes hon vid sina fränder, satte sig upp i karmen

med sina tre barn, och se’n bar det åstad, så hon visste inte ordet om

förrän de voro vid den gröna busken. Der steg hon ur, och gick ned. Men

ehuru löfven spelade och allt var fagert och ljufligt såsom förr, kände

hon sig illa till mods; ty hon var så upptänd, att hon icke tänkte på

någonting, utan huru det månde bli, när hon fick se sin man i hans rätta

skepnad.

När det nu var serla om aftonen och blifvit mörkt, kom prinsen hem igen,

såsom hans sed var. Då skall man tro der blef en glädje, och prins Hatt

förtäljde med många älskogsfulla ord, huru hans hug stått till henne

allt medan hon var borta. Derefter gingo de till ro, och prinsen föll

i en djup sömn. Knappt hade konunga-dottern märkt detta, förrän hon

steg upp, slog eld genom ringen såsom hennes styf-moder lärt henne, och

nalkades sakta intill bädden, för att betrakta sin käraste. Men der kan

ingen rätteligen omtala hennes glädje, när hon fick se att det var en

fager ungersvenn som låg framför henne. Hon blef så till sig, att hon

glömde allt annat i verlden endast för att se på honom, och ju längre

hon såg desto fägre tycktes han henne, så att hon vardt alldeles betagen

af kärlek. Bäst hon nu lutade öfver prinsen der han låg och sof, hände

sig inte bättre, än att en varm droppe rann af ljuset och föll på hans

bröst, så att han rörde sig. Nu blef prinsessan förskräckt, och ville

genast blåsa ut ljuset. Men det var för sent; ty svennen vaknade, sprang

förfärad upp, och såg hvad hon hade gjort. I samma stund tystnade de

tre sjungande löfven, den fagra salen byttes till en kula för ormar och

paddor, och konunga-barnen med sina små stodo der ensamme midt i den

mörka natten. Men prins Hatt var -- blind.

Nu ångrade konunga-dottern sin gerning, föll ned för sin man, och bad,

med många bittra tårar, att han skulle tillgifva henne hvad hon brutit

honom emot. Prinsen svarade: »illa har du lönat all den kärlek som varit

oss emellan; likväl vill jag förlåta dig, och må det nu stå till dig

sjelf, om du vill följa din blinde unger-svenn eller återvända till din

fader.» Vid detta tal blef prinsessan än mera bedröfvad, och grät, så

att hennes tårar tillrade ända ned på jorden. Hon sade: »aldrig har du

tillgifvit mig af hjertat, då du kan fråga om jag vill gå med dig; ty dig

vill jag följa så länge jag lefver i verlden.» Dermed tog hon prins Hatt

vid handen, och de drogo bort ifrån salen under den gröna busken. Men det

var icke liten ynk att se, när konunga-dottern, med sina tre barn och sin

blinde man, skulle söka sig väg genom den villane skogen.

När de så vandrat en långan led, kommo de slutligen på en grön stig som

lopp fram genom ödemarken. Då frågade prins Hatt: »hjertans allerkäresta!

Ser du någonting?» ’Nej’, svarade prinsessan, ’jag ser ingenting, utom

allenast skog och gröna träd.’ De gingo så längre fram, och prinsen

sporde åter igen: »hjertans allerkäresta! Ser du någonting?» Prinsessan

svarade som förut: ’nej, jag ser alls intet, utom bara den gröna skogen.’

Ändteligen frågade prinsen tredje resan: »hjertans allerkäresta! Ser

du ännu ingenting?» Konunga-dottern svarade: ’jo,’ mig tyckes jag ser

ett stort hus, och dess tak glänser som det vore af koppar.’ Prinsen

återtog: »då äro vi framme vid min äldsta systers gård. Nu skall du gå

in, helsa ifrån mig, och bedja att hon tager vår äldsta son, och fostrar

honom tills han blir vuxen. Men sjelf får jag icke komma under hennes

tak, icke heller får du låta henne gå hit till mig; ty då månde vi för

alltid åtskiljas.» Ja, konunga-dottern gjorde efter sin mans tillsägelse,

hon gick in i gården och framförde sitt ärende, ehuru det sved henne i

hjertat när hon skulle lemna sin lilla son. Derefter skildes hon ifrån

sin svär-syster, med stor vänskap å begge sidor. Men huru gerna prinsens

syster ock ville träffa sin broder, dristade konunga-dottern likväl icke

bryta emot sin mans förbud, och tillstädja hennes begäran.

Prinsen och hans käresta begynte nu åter sin färd, och vandrade en långan

led öfver skog och obygd, tills de funno en grön stig som lopp fram

genom ödemarken. Då frågade prinsen åter: »hjertans allerkäresta! Ser

du någonting?» ’Nej,’ svarade prinsessan, ’jag ser ingenting, utom skog

och gröna träd.’ De gingo nu än ett stycke, och prinsen sporde om igen:

»hjertans allerkäresta! Ser du någonting?» Prinsessan svarade som förut:

’nej, jag ser icke något, utom bara den gröna skogen.’ Slutligen frågade

prinsen tredje resan: »hjertans allerkäresta! Ser du ännu ingenting?»

’Jo,’ svarade prinsessan, ’mig tyckes jag ser ett stort hus, och dess tak

skiner såsom vore det af silfver.’ Prinsen återtog: »då äro vi framme vid

min andra systers gård. Nu skall du gå in, helsa ifrån mig, och bedja

att hon emottar vår andra son, och fostrar honom tills han blir vuxen.

Men sjelf får jag icke komma under hennes tak, icke heller får du låta

henne gå hit att träffa mig; ty då månde vi för alltid åtskiljas.» Ja,

konunga-dottern gjorde efter sin mans tillsägelse; hon gick in i gården

och framförde sitt ärende, ehuru det sved henne in i hjertat när hon

skulle lemna sitt barn. Derefter skildes hon från sin svär-syster med

mycken vänskap å begge sidor. Men huru prinsens syster ock bad att få gå

ut till sin broder, dristade konunga-dottern likväl icke bryta emot sin

mans förbud, och tillstädja hennes begäran.

Prinsen och hans käresta begynte nu åter sin färd, tills de funno en

liten grön stig som lopp fram genom skogen. Då frågade prinsen som förut:

»hjertans allerkäresta! Ser du någonting?» ’Nej,’ svarade prinsessan,

’jag ser ingenting, utom skog och gröna träd.’ De vandrade så ännu ett

stycke, och prinsen sporde som tillförene: »hjertans allerkäresta!

Skönjer du ingenting?» ’Nej,’ svarade prinsessan, ’jag ser icke något,

utom den mörka skogen.’ Slutligen frågade prins Hatt tredje resan:

»hjertans allerkäresta! Skönjer du ännu ingenting?» ’Jo,’ svarade

prinsessan, ’mig tyckes jag ser ett stort hus, och dess tak glimmar såsom

klart gull.’ Prinsen återtog: »då äro vi komna till min yngsta systers

gård. Nu skall du gå in, helsa ifrån mig, och bedja att hon vill emottaga

vår lilla dotter, och fostra henne. Men sjelf får jag icke komma under

hennes tak, icke heller får hon gå hit till mig; ty då månde vi för

alltid åtskiljas.»

Konunga-dottern gjorde nu efter sin mans tillsägelse, gick in i gården,

framförde sitt ärende, och blef på det allra bästa emottagen af prinsens

syster. Derefter ville hon straxt återvända. Men när hon nu skulle lemna

sitt sista barn ifrån sig, gick det henne så till sinnes, att hennes

hjerta ville brista af sorg, och hon glömde prinsens förbud och allting

annat, bara för sin egen stora bedröfvelse. Hennes svär-syster gick så

med henne, utan att hon kom ihog att hindra det. Som de nu kommit fram

till prinsen, kunde systern icke afhålla sig, utan lopp i hans famn och

grät bitterligen. Men när prins Hatt märkte att prinsessan åter svikit

sitt ord emot honom, bleknade han som en snö, och utbrast: »hjertans

allerkäresta! Detta skulle du inte hafva gjort.» I samma stund sänkte sig

en sky ned af himmelen, och prins Hatt försvann i luften, såsom en fogel

flyger.

Nu kan man veta hvad der blef för en sorg och jämmer för dem begge;

konunga-dottern vred sina händer i blod, och ville icke låta trösta sig,

ty hon hade nu mistat allt hvad hon höll kärt i verlden; och prinsens

syster sörjde icke mycket mindre. När de så hade länge klagat för

hvarandra, begynte de omsider öfverlägga huru de skulle återfinna prins

Hatt; ty prinsessan ville icke vända igen att söka honom, skulle hon

ock leta öfver hela vida verlden. Prinsens syster tog till orda: »icke

har jag något råd att gifva dig, om du icke vill gå bort till det stora

berget, som du ser öfver skogen. Der bor en gammal troll-käring som heter

_Berta_; hon är vis i mångahanda, och kanske hon kan gifva dig någon

besked.» Ja, konunga-dottern sade att hon ville göra så, ty hon skulle

aldrig upphöra att söka efter sin man, så länge hon trådde på jorden.

Dermed skildes hon ifrån sin svär-syster med stor kärlek, och begynte nu

ensam och allena sin vandring, öfver berg och dal och skog och fält, allt

såsom prinsens syster sagt henne vägen.

Som det nu blef serla, att hon icke kunde gå längre, blef hon varse ett

litet ljus som tindrade på fjället. Då glömde hon alldeles bort sin

trötthet, och letade sig fram öfver stockar och stenar, ända till dess

hon fann en håla upp i berget, och hålans dörr stod öppen. Der inne

kunde hon se hvar en hel hop ~små-troll~, både män och qvinnor, voro

samlade omkring elden, och allra längst fram satt en gammal, gammal gumma

och pysslade med något smått. Käringen var stygg till utseende, liten

till vext, och mycket ålderstigen; och tyckte konunga-dottern sig häraf

kunna förstå, att detta var gamla Berta hvarom prinsens syster talat.

Hon besinnade sig så icke länge, utan trädde fram i hålan, och helsade

med stor ödmjukhet: »god qväll, kära mor!» Då sprungo alla små-trollen

upp, och blefvo mycket häpna att få se en ’christen’ menniska. Men

berga-qvinnan fick ett fryntligt ansigte, och svarade: ’god qväll igen!

Hvad är du för en som kommer och helsar så vackert? Jag har nu suttit här

i väl sina femhundrade år; men ännu har ingen, förr än du, gjort mig den

hedern och kallat mig ~kära mor~.’ Ja, konunga-dottern sade sitt ärende,

och frågade om den gamla qvinnan visste besked om en förtrollad prins,

som kallades ~prins~ _Hatt_ ~under jorden~. ’Nej,’ svarade käringen, ’det

vet jag inte. Men, eftersom du gjorde mig den hedern och kallade mig kära

mor, vill jag ändock hjelpa dig; för du skall veta jag har en syster som

är dubbelt så gammal som jag, och kanske hon kan säga någon råd.’ Detta

tycktes konunga-dottern vara ett vänligt svar, och hon tackade mycket för

den gamla qvinnans goda vilja. Hon blef så natten öfver i berget; men

andra dagen skulle en af mor Bertas pysslingar visa henne vägen.

När nu morgonen kom, att sol rann östan upp, var prinsessan inte sen

att åter gifva sig på färd, och en af berg-pysslingarne var hennes

följe-svenn. Vid hon så skulle skiljas ifrån den gamla berg-qvinnan, tog

käringen till orda: »mycken lycka på resan! och önskar jag dig allt godt,

ehuru jag väntar att vi aldrig mer få se hvarandra. Likväl, eftersom du

gjorde mig den hedern och kallade mig ~kära mor~, ber jag att du vill

emottaga denna spinn-rock till en hug-komst. Men så länge du har den

spinn-rocken behöfver du aldrig lida nöd, ty den spinner ensam lika

mycket garn som nio andra.» Ja, konunga-dottern tackade för gåfvan, såsom

den väl det kunde vara värd; ty spinn-rocken var allt igenom af skärt

gull. Derefter skildes hon ifrån berga-qvinnan, och gaf sig på färd såsom

tillförene, och vandrade öfver berg och djupa dalar, hela Guds långa

dagen i ända. Men när det blef serla på aftonen, kommo de åter till ett

högt fjäll, och deruppe glimmade ett ljus som en liten stjerna. Då sade

pysslingen: »jag har nu visat dig vägen, såsom jag lofvat; ty här bor

farmors syster, och är nu tid att jag vänder hem igen.» Dermed lopp han

sina färde. Men prinsessan letade sig fram öfver stock och sten, ända

tills hon kom upp i fjället, och fann en håla hvars dörr stod öppen, så

att eld-skenet lyste rödt genom mörkret.

Konunga-dottern besinnade sig nu icke länge, utan trädde in i

berg-stugan, och fick hon se hvarest en stor mängd troll, både män och

qvinnor, voro samlade omkring elden; men längst fram satt der en gammal,

gammal gumma, som tycktes vara husbonde för alla de andra. Käringen var

liten till växt och stygg till utseende, och så ålderstigen, att hennes

hufvud runkade af och an. Häraf tyckte konunga-dottern sig väl kunna

veta att detta var mor Bertas syster, hon gick derföre fram, och helsade

höfviskt: »god qväll, kära mor!» Då sprungo alla små-trollen upp, och

voro mycket häpna att se en ’christen’ menniska. Men käringen fick ett

fryntligt utseende, och sade: ’god qväll igen! ’Hvad är du för en som

kommer och helsar så vackert? Jag har nu suttit här i väl sina tusende

år; men ännu har ingen, förr än du, visat mig den hedern och kallat mig

~kära mor~.’ Ja, konunga-dottern förtäljde hvem hon var, och framsade

sitt ärende, om icke den gamla qvinnan visste besked om en förtrollad

prins, som kallades ~prins~ _Hatt_ ~under jorden~. ’Nej,’ svarade

käringen, ’det vet jag inte. Men efter som du gjorde mig den hedern och

kallade mig ~kära mor~, vill jag ändock hjelpa dig så godt jag kan; för

jag har ännu en syster, hon är dubbelt så gammal som jag, och kanske vet

hon någon råd.’ Detta tycktes konunga-dottern vara ett godt svar, och

hon tackade mycket för den gamlas goda vilja. Hon blef så natten öfver i

berget; men andra dagen skulle en af berg-qvinnans pysslingar visa henne

vägen.

När nu morgonen kom, att det begynte gry för dagen, var prinsessan genast

redo att gifva sig åstad, och en af berg-pysslingarne skulle följa henne.

Vid hon så skulle taga farväl af den gamla, sade käringen: »jag önskar

dig all lycka på resan, och lära vi härefter aldrig mer se hvarandra.

Likväl, eftersom du visade mig den hedern och kallade mig ~kära mor~, ber

jag att du vill emottaga denna härfvel till en vänne-gåfva. Men så länge

du har den härfveln behöfver du inte lida någon brist, ty han härflar

sjelf allt det garn som din spinn-rock spinner.» Ja, konunga-dottern

tackade mycket för den kostliga föräringen; ty härfveln var inte som

andra härflar, utan alltigenom af klart guld. Derefter skildes hon ifrån

berga-qvinnan, och vandrade såsom tillförene öfver berg och dalar, hela

Guds långa dagen i ända. Men när det blef serla om aftonen, kommo de

åter till ett högt berg, och öfverst i fjället tindrade ett ljus såsom

en liten klar stjerna. Då sade pysslingen: »nu blir det tid att jag

vänder hem igen; ty här uppe bor far-mors syster, och kan du nu sjelf

finna vägen.» Dermed lopp han sina färde. Men prinsessan letade sig fram

öfver stock och sten, ända till dess hon kom upp i fjället, och fann en

berg-stuga hvars dörr stod öppen, så att elden sken genom det kolane

mörkret.

Vid hon nu trädde in i stugan, fick hon se hvarest en hel hop troll,

både män och qvinnor, voro samlade omkring elden; men allra längst fram

satt der en gammal, gammal gumma och pysslade med något smått. Käringen

var inte mycket vacker, utan stygg till utseende, hade en lång, lång

näsa som stötte samman med hakan, och var så ålderstigen, att hennes

hufvud for fram och tillbaka. Häraf tyckte prinsessan sig väl kunna

förstå, att detta var mor Bertas äldsta syster; hon gick derföre fram,

och helsade höfviskt: »god qväll, kära mor!» Då sprungo alla små-trollen

upp, och voro mycket häpna att se en ’christen’ menniska. Men käringen

fick ett fryntligt utseende, och sade: ’god qväll igen! Hvad är du för

en som kommer hit och helsar så vackert? Jag har nu suttit här i väl

sina tvåtusende år; men ännu har ingen tillförene visat mig den hedern

och kallat mig ~kära mor~.’ Ja, konunga-dottern förtäljde hvem hon var,

framsade sitt ärende, och sporde den gamla qvinnan om hon icke visste

besked om en förtrollad prins, som kallades ~prins~ _Hatt_ ~under

jorden~. Då blef käringen mycket allvarsam, och besinnade sig både

länge och väl; ändteligen utbrast hon: ’nog har jag hört talas om prins

Hatt, och kan säga dig hvar han vistas; likväl är det föga vån att du

någonsin återfår honom, ty han är förhexad, så att han har glömt både

dig och allt annat.’ Hon tillade: ’men eftersom du gjorde mig den hedern

och kallade mig ~kära mor~, vill jag ändock hjelpa dig så godt jag kan.

Blif här i natt, så få vi i morgon åter talas vid!’ Ja, detta tycktes

konunga-dottern vara ett godt svar. Hon tackade derföre med många vänliga

ord, och blef så öfver natten i berget.

När nu morgonen kom, att dagen begynte gry i öster, var prinsessan

åter redo att gifva sig på väg. Vid hon så skulle skiljas ifrån

berga-qvinnan, tog käringen till orda: »när du går härifrån rätt med

solen, kommer du omsider till en stor kungs-gård. Der skall du gå in,

och göra såsom jag nu vill säga dig; ty der bor konunga-sonen, din

käraste.» Qvinnan tillade många goda råd, huru prinsessan skulle skicka

sig i allting. Ändteligen sade hon: »jag önskar dig nu lycka på resan,

och lära vi hädanefter aldrig mer träffas. Likväl, eftersom du visade

mig den hedern och kallade mig ~kära mor~, ber jag att du vill hålla

till godo denna pung, såsom en hugkomst och vänne-gåfva.» Dermed räckte

hon konunga-dottern en präktig silkes-pung, som var allt igenom stickad

med rödaste gull. Men det var inte med den pungen som med andra pungar;

ty han hade sådan underlig egenskap, att han alltid var full med hvita

pengar, huru mycket ock måtte tagas derur. Ja, prinsessan tackade för den

kostliga gåfvan, såsom hon det inte annat kunde, och skildes så ifrån

berga-qvinnan med stor vänskap å begge sidor.

Det aflopp nu i allting såsom käringen sagt; ty när prinsessan hade

vandrat uppför lid och utför lid, genom många gröna skogar, kom hon

ändteligen till en stor, stor kungs-gård, som var så öfvermåttan

präktig, att konunga-dottern aldrig i verlden sett dess like. Nu vardt

hon mycket glad, att hon var så nära sin hjertans kär, och besinnade

sig icke länge utan gick in. Vid hon så öppnade borga-grinden, fick hon

se en stor qvinna som kom gångandes rätt emot henne, och var qvinnan

så grannt klädd, att prinsessan väl trodde sig kunna veta att det var

hon som rådde öfver gården. Trollet frågade genast: »hvem är du, och

hvar kommer du ifrån?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag är inte annat än

en fattig främling, som har gått hit för att begära tjenst.’ »Ja så»,

återtog trollet, »du menar väl att jag skall ha tjenst åt hvar och en som

kommer och far? Nej, packa dig straxt din väg!» och dervid såg käringen

så bister ut, att prinsessan blef helt förfärad. Men hon repade mod

igen, och svarade med stor ödmjukhet: ’om så är, måste jag låta mig nöja

som eder täckes. Likväl ber jag att få låna hus några dagar, medan jag

hvilar ut efter min långa vandring.’ »Ja,» sade trollet, »det kan du få.

Du kan få ligga i gås-huset; det blir just ett passligt herberge åt en

sådan som dig.» Dervid blef det. Troll-drottningen gick sina färde; men

konunga-dottern skulle få bo i gås-huset, me’ns hon hvilade ut efter sin

långa resa.

När prinsessan nu kommit för sig sjelf, gjorde hon som den gamla

berga-qvinnan lärt henne. Först skurade hon, och putsade, och fejade

i hvar vrå, så aldringen har sett sådant; derefter tog hon fram sin

spinnrock, och spann det allra grannaste garn, både gull och silke;

sedan tog hon fram härfveln, och härflade garnet, och lagade till väf,

och väfde gyllen-duk och fagert pell, och klädde hela stugan rundt

omkring: och upphörde så icke, förrän gås-huset var förvandladt till det

präktigaste herberge i hela kungs-gården. När så det var gjordt, tog

hon fram sin silkes-pung, och gick ut och köpte sig både mat, och mjöd,

och vin, och hvad annat kan fås för penningar, ock kokte, och stekte,

och bullade upp, och lagade till ett gästabud, så att väl aldrig någon

af oss har varit med om hälften så präktigt gille. Slutligen gick hon

upp i kungs-gården, och beddes få tala vid drottningen. Ja, käringen

undfick henne på det allra bästa, och frågade efter hennes begäran.

»Jo,» sade prinsessan, »detta är mitt ärende, att jag ville bedja dig

och din dotter, att J visen mig den stora hedern och blifven mina gäster

i qväll.» Detta behagade troll-drottningen öfvermåttan väl, ty hon hade

fuller hört talas om hvad stora anstalter voro gjorda i gås-huset. Hon

samtyckte fördenskull till prinsessans begäran, och lofvade komma såsom

utsatt var.

När det nu led på aftonen, att drottningen och hennes styf-dotter gingo

ned i gås-huset, blefvo de emottagna som man det väl kan tänka, och var

der tillredt ett gästabud så det både hördes och spordes. Vid de nu sutto

öfver bord, och åto, och drucko, och voro glada, tog prinsessan fram

sin gyllene spinn-rock, och begynte spinna. Då vardt troll-drottningen

alldeles förundrad, och tyckte att detta var en långt större kostbarhet

än något annat som hon hade sett. Hon frågade fördenskull, om hon ej

kunde få köpa spinn-rocken. »Nej,» svarade prinsessan, »den är icke

fal för penningar; icke heller vill jag gifva dig honom till skänks.

Likväl,» sade hon, »skall jag afstå den åt dig med ett enda vilkor.»

’Hvad är det för ett vilkor?’ Sporde troll-drottningen med mycken ifver.

»Jo,» sade prinsessan, »detta är mitt vilkor, att jag får sofva i natt

hos din aller-käraste.» Sådant kom drottningen något sällsamt före, och

hon besinnade sig länge på köpet; men såsom hon fått en stor begärelse

att ega spinn-rocken, och dertill var full af all slags falskhet, menade

hon att det väl fick gå för sig för en enda gång. Det blef så slutet på

deras samtal, att trollet fick spinn-rocken; men konunga-dottern skulle

få sofva om natten hos sin egen aller-käraste, prins Hatt.

Drottningen vände nu tillbaka hem till kungs-gården, och öfverlade med

sig sjelf hvad råd hon skulle taga, att de unga tu ej måtte komma i tal

med hvarandra. Till den ändan befallte hon sin styf-dotter att lönligen

stadna i prinsens sof-rum, för att lyssna till allt hvad den främmande

vandrings-qvinnan månde säga eller göra om natten. Derefter fyllde hon

en bägare med mjöd, blandade starka örter i drycken, och bjöd prinsen.

Men han hade icke så snart tömt bägaren, som en tung sömn föll öfver

honom, så att han sjönk i dvala, och hvarken hörde eller såg. Då log

troll-packan i sitt falska hjerta, förde prinsessan in i kammaren såsom

lofvadt var, och menade att hon nu gerna kunde få tala med prinsen, så

mycket hon ville.

När konunga-dottern nu blifvit ensam med sin käraste, sprang hon fram,

föll honom om halsen med stor hjertans fröjd, och sade huru glad hon

var att ändteligen ha funnit honom. Men prinsen vaknade icke, utan sof.

Då vardt hon högeligen bekymrad, ropade honom med många kärleksfulla

ord, och förtäljde huru hon vandrat hela verlden om för att söka honom;

men det var som förut, prinsen hvarken talade eller svarade. Nu kunde

prinsessan icke annat tänka, än att han icke längre höll henne kär.

Hon föll derföre ned på sina knän, bad honom om tillgift för allt hvad

hon brutit honom emot, och grät så bitterligen, att det kunnat röra en

sten till medömkan. Likväl sof prinsen som förut, och vaknade icke; ty

sådan kraft var uti dval-drycken. Men drottningens dotter låg och hörde

hvart ett ord som talades, och tycktes henne sådan ynk om den främmande

vandrings-qvinnan, att hon ej hade hjerta att förråda henne för sin elaka

styf-moder.

Så förled hela natten, och om morgonen arla, förrän dager var ljus,

kom trollet in i prinsens kammare, för att höra huru allt stod till.

Konunga-dottern fick nu vända igen till gås-huset, och der satt hon

sedan med hand under kind och bara grät, så att tårarne runno klara som

klaraste perlor. Men när troll-drottningen märkte att hennes svek hade

lyckats, vardt hon så glad, att hon tyckte sig gerna vilja göra ännu en

slik handel, om tillfälle yppades. Hon gick så tillbaka in till sitt,

och dagen i ända gjorde hon inte annat än bara spann på den gyllene

spinn-rocken. Men lika snällt som tråden leker på spindeln, lika snällt

lekte ock hennes tankar till allt hvad ondt kunde vara.

Som det nu led emot aftonen, stod prinsessan omsider upp, torkade sina

tårar, och begynte tillreda ett nytt gästabud, som var ännu mycket

kosteligare än förra gången. Derefter gick hon upp i gården, och beddes

få tala vid drottningen. Som de nu åter träffades, sporde trollet med

många vänliga ord efter hennes ärende. »Jo,» svarade prinsessan, »detta

är mitt ärende, att jag vill bedja dig och din styf-dotter visa mig den

stora hedern och blifva mina gäster äfven för i qväll.» Sådant behagade

troll-drottningen öfvermåttan väl; hon samtyckte derföre till prinsessans

begäran, och lofvade komma såsom tillsagdt var.

När prinsessan och hennes gäster nu åter sutto öfver bord, och åto, och

drucko, och voro glada, tog prinsessan fram sin gull-härfvel, och begynte

härfla. Då vardt troll-drottningen förundrad, och tyckte att detta var

en mycket större kostbarhet, än något annat som hon sett tillförene. Hon

frågade fördenskull, om hon ej kunde få köpa härfveln. »Nej,» svarade

prinsessan, »den är icke fal hvarken för penningar eller goda ord.

Likväl,» sade hon, »skall jag afstå den åt dig på ett enda vilkor.» ’Hvad

är det för ett vilkor?’ frågade trollkäringen, och var mycket ifrig.

»Jo,» sade prinsessan, »detta är mitt vilkor, att jag får sofva ännu en

natt hos din käraste.» Sådant kom troll-qvinnan sällsamt före; likväl

besinnade hon sig icke länge utan samtyckte till prinsessans begäran,

och menade att det väl inte vore så farligt; hon skulle nog hitta på

råd. Slutet på deras samtal blef således att trollet fick gull-härfveln,

men konunga-dottern skulle få sofva om natten hos sin egen hjertans

aller-käraste, prins Hatt.

Drottningen vände nu tillbaka hem till sitt, och öfverlade hvad råd hon

skulle utfinna, att de unga tu ej måtte komma i tal med hvarandra. Till

den ändan befallte hon sin styf-dotter att gömma sig i prinsens sof-rum,

och lönligen akta uppå allt hvad den främmande qvinnan skulle företaga.

Derefter fyllde hon en bägare med mjöd, blandade starka örter uti, och

bjöd prinsen dricka. Men knappt hade han tömt bägaren, förrän en tung

sömn föll öfver honom, så att han sjönk i dvala, och hvarken hörde eller

såg. Då gladdes troll-drottningen i sitt falska hjerta, lopp bort till

prinsessan, förde henne in i kammaren, och sade att hon nu fick blifva

der om natten, såsom lofvadt var.

När konunga-dottern nu blifvit ensam med sin käraste, sprang hon fram,

föll honom om halsen med stor kärlek, och sade huru glad hon var att

ändteligen ha funnit honom. Men prinsen hvarken talade eller svarade.

Då vardt hon högeligen bekymrad, ropade honom med många kärleksfulla

ord, och förtäljde huru hon vandrat kring hela vida verlden för att söka

honom. Som prinsen nu ändock fortfor att sofva, kunde prinsessan icke

tänka annat, än att han icke längre höll henne kär. Hon föll derföre ned

på sina knän, bad honom om tillgift för allt hvad hon brutit honom emot,

och grät så bitterligen, att hennes hjerta ville brista af sorg. Detta

allt förnam troll-käringens dotter, der hon låg gömd i kammaren, och fick

sådan ömkan med de två konunga-barnen, att hon begynte öfverlägga, huru

hon skulle frälsa dem ur sin moders våld. Men prinsen sof alltjemnt och

vaknade inte; sådan kraft var i dval-drycken som han hade druckit.

Så förled hela den natten, och om morgonen bittida, förrän det begynte

bräcka för dagen, gick troll-drottningen in i prinsens sof-kammare, för

att spörja huru allt stod till. Konunga-dottern fick nu vända igen till

gås-huset, och der satt hon sedan med hand under kind och bara grät,

så att hennes tårar runno i strida strömmar. Men när troll-käringen

fick veta om prinsens sömn, och huru allt annat hade aflupit, vardt hon

så glad, att hon tyckte sig gerna vilja göra ännu en slik handel, om

tillfälle yppades. Hon vände så åter hem till sitt, och hela dagen i ända

gjorde hon inte annat än bara härflade på den gyllene härfveln. Men lika

snällt som tråden lekte på härfveln, lika snällt lekte ock hennes tankar

till allt hvad ondt kunde finnas.

Som det nu led emot qvällen, stod konunga-dottern omsider upp, aftorkade

sina tårar, och begynte tillreda ett gästabud, som var ännu mycket,

mycket kosteligare än någonsin tillförene. Derefter gick hon upp i

gården, och beddes få tala vid drottningen. När de nu åter träffades,

sporde trollet med många vänliga ord efter hennes ärende. »Jo,» svarade

prinsessan, »detta är mitt ärende, att jag vill bedja dig och din

styf-dotter ännu en gång visa mig den stora hedern och blifva mina

gäster.» Ja, sådant behagade troll-drottningen mycket väl; hon samtyckte

derföre till prinsessans begäran, och lofvade komma såsom utsatt var.

När konunga-dottern och hennes gäster nu åter sutto till bords, och åto,

och drucko, och gjorde sig glada, tog prinsessan fram sin silkes-pung,

och visade att den städse var full med penningar, huru mycket ock månde

tagas derur. Häröfver blef troll-drottningen på det högsta förundrad, och

menade att detta var en ännu mycket större dyrbarhet, än något annat som

hon hade sett. Hon frågade fördenskull, om hon ej kunde få köpa pungen.

»Nej,» svarade prinsessan, »den är icke fal för något pris, hvarken för

penningar eller goda ord. Likväl,» sade hon, »skall jag afstå honom

till dig med ett enda vilkor.» ’Hvad är det för ett vilkor?’ sporde

troll-käringen med stor häftighet. »Jo,» svarade prinsessan, »detta är

mitt vilkor, att jag får sofva ännu en natt hos din käraste.» Såsom nu

troll-drottningen tyckte, att hon ej ville ega någonting i verlden så

gerna som den gyllene pungen, besinnade hon sig icke länge, utan gick

straxt in på handeln. Det blef så aftaladt dem emellan, att käringen fick

pungen, och konunga-dottern skulle ännu en natt få sofva hos sin hjertans

allerkäraste.

Drottningen vände nu tillbaka med sådan besked, och tänkte bara uppå,

huru hon skulle hindra de unga tu att komma i tal med hvarandra. Till den

ändan befallte hon sin styfdotter att gömma sig i prinsens sof-kammare,

och lönligen akta på allt hvad den främmande qvinnan skulle företaga.

Derefter fyllde hon en bägare med mjöd, och böd sin käraste dricka.

Men vid prinsen nu fattade bägaren, fick han se hvarest troll-qvinnans

dotter stod och vinkade åt honom, att han skulle taga sig till vara.

Då rann der upp som ett ljus för hans sinne, så att han hugsade hvad

underlig sömn plägade falla öfver honom, och mycket annat sällsamt; han

tog derföre bägaren och låtsade dricka, men slog hemligen ut drycken

medan troll-käringen vände ryggen till. Derefter lutade han sig tillbaka,

liksom han fallit i en tung sömn. Men när drottningen märkte sådant, log

hon i sitt falska hjerta, och tänkte att allting var väl bestäldt. Hon

gick så bort till konunga-dottern, förde henne in i kammaren, och menade

att hon nu gerna kunde få tala vid prinsen, han skulle ändock inte höra

henne.

När konunga-dottern nu åter blifvit allena med prins Hatt, föll hon honom

om halsen med stor hjertans kärlek, och sade huru innerligt glad hon var

att ännu en gång få se honom. Men prinsen var så bunden och förvillad,

att han icke förstod hvarom hon talade, utan låtsade som han sof. Nu

vardt prinsessan högeligen bedröfvad, vred sina händer, och bad honom med

många tårar om tillgift för allt hvad hon brutit honom emot. Derjemte

förtäljde hon äfven om deras fordna kärlek, och om all den nöd hon fått

utstå, medan hon sökt honom öfver hela vida verlden. Hon tillade; att nu

ville hon dö, sedan han ej längre älskade henne. Men efter som hon talade

väcktes prinsens hugkomst, så att han förstod huru allt hade timat,

och huru den elaka troll-packan skiljt honom ifrån hans egen hjertans

aller-käresta. Härvid blef han så till mods, att han i förstone icke

kunde få fram ett enda ord, utan det förekom honom att han vaknade ur en

lång och svår dröm. Ändteligen sprang han upp med stor häftighet, tog

prinsessan i famn, kysste henne, och sade att hon ensam var den vännen

han höll kär i hela verlden. Nu blef der fröjd hvarest tillförene varit

gråt och sorg, och tycktes prinsen och prinsessan, att deras glädje nu

var större än all den jämmer och nöd de fått lida, me’ns de voro åtskilda.

Som prinsen och hans käresta nu höllo hvarandra i famn, och glömde

allting annat för glädjen att vara tillsammans, gick käringens dotter

oförvarandes fram ur sitt gömställe, och staddes inför dem. Då blef

prinsessan helt förfärad, ty hon kunde inte annat tänka än att nu var

deras lycka spilld, sedan trollets dotter hade röjt dem. Men den unga mön

talade dem vänligt till, och sade: »varen tröst! Icke skall jag förråda

er; utan jag vill hjelpa er allt hvad jag kan.» Derefter förtäljde hon,

huru hon sjelf var af ’christen blod’; ty hennes fader var en prins som

drottningen förtrollat, likasom hon nu hade gjort med prins Hatt. Hon

tillade: »det är nu lång tid sedan, att min fader vardt död af sorg; och

vore väl för oss alla om äfven min elaka styf-moder blefve död, ty så

länge hon lefver kunna vi icke vänta någon lycka, hvarken J eller jag.»

När prinsen och hans käresta hörde detta, blefvo de väl tillfreds, och

tackade mön för hennes goda vilja. Derefter satte de sig alla tre samman,

och lade råd huru de skulle bli af med troll-packan, såsom det är hvar

man väl kunnigt, att man icke kan få död på »troll» annorledes än att

’man skållar ihel dem’. När så allt var öfverlagdt och beslutadt, vände

mön åter till sitt lön-ställe, hvarest hon legat gömd om natten, men

prinsen lade sig på bädden och låtsade sofva; och afbidade de sålunda

troll-drottningens ankomst. De behöfde också inte vänta länge; ty innan

stjernan slocknade för dagen, kom trollet in i kammaren, för att hemta

konunga-dottern och spörja huru allt hade tilldragit sig om natten.

Det led så några dagar fram, och allt satt prinsessan i gås-huset,

likasom tillförene. Men i kungs-gården var buller och bång; ty

drottningen skulle hålla sitt bröllopp med prins Hatt, och en stor hop

troll, både närleds och fjerran, voro bjudna till gästabudet. Der gjordes

nu öfvermåttan stora tillrustningar, och käringen lät bära fram sin stora

kettil, som kunde rymma aderton oxar på en gång; så stor var den. När

så eld var uppgjord, oxarne slagtade, och allt väl bestäldt, sände hon

ned till gås-huset, för att spörja vandrings-qvinnan till, huru köttet

skulle blifva riktigt mört och väl kokadt. Ja, prinsessan lät inte bedja

sig två gånger, utan svarade: »så är sed i vårt land, att elden göres

mycket stark, och lagen kokas ända tills kettiln är blå i botten.» Detta

tycktes troll-drottningen vara ett godt råd, hon lät derföre göra elden

tre gånger starkare än förut, så att vattnet bubblade och lekte högt i

himmels sky. När det så lidit en stund, skickade hon först prinsessan

att se efter om icke kettiln var blå i botten. Ja, konunga-dottern gick,

lutade sig öfver brädden och såg ned i vattnet, men ännu syntes ingen

blånad. Det led så åter en stund, och drottningen skickade prins Hatt;

men icke heller han kunde se någon blånad. Nu vardt käringen vred, och

mente att väl vore kettiln blå, allenast man såge riktigt efter. Hon steg

så sjelf upp och såg ned i vattnet, der det kokade som aldra mest. Men

knappt hade hon lutat sig öfver brädden, förrän prinsen var tillreds,

grep henne i fötterna, och kastade henne hufvudstupa i det sjudheta

vattnet. Och dermed var det slut på käringen, rätt så troll hon var.

Nu tyckte prinsen och hans käresta, att det minsann inte var värdt dröja

tills gästerna skulle komma; utan de togo den gyllene spinn-rocken,

gull-härfveln, gull-pungen och många andra kosteliga ting, och drogo

hastigt sina färde ifrån kungs-gården. När de så vandrat både länge och

väl, kommo de omsider till ett präktigt slott, som låg och glimmade

i solskenet; men på slottets gård stod en grön buske, och alltsom

de nalkades hördes derifrån ett ljufligt spel, liksom af harpor och

fogel-sång. Nu var det prinsessan som blef glad, ty hon igenkände att

detta var de tre sjungande löfven, som hon fått af sin fader. Men hennes

glädje blef ännu mycket större när hon kom fram, och fick se hvarest

hennes små barn och prinsens systrar, och mycket annat folk gingo

emot dem, och folket helsade prins Hatt för konung och prinsessan för

drottning. Så fingo de lön för all sin trogna kärlek, och lefde sedan

lyckliga och nöjda i många, många år; och prinsen styrde sitt rike med

vishet och mandom, så att mäktigare konung och huldare drottning aldrig

ha funnits. Men de tre sjungande löfven upphörde icke att spela, utan

klingade dag och natt, så ingen vet omtala ljufligare sång, och aldrig

var någon sorgefull, att han icke blef glad när han fick höra den. Och så

var sagan all.

_Anmärkning._

I en öfverlemning från ~Westergötland~ förtäljes om en konung som drog

ut på jagt, men blef skild ifrån sitt folk och for vill, så att han icke

kunde finna vägen hem. När han så vankat hela dagen, mötte han om aftonen

en ~dverg~. Dvergen sade: »lofva mig det första lif du möter i din gård,

så skall du slippa hän!» Men konungen ville icke ingå på hans begäran.

Andra dagen gick det på samma sätt. Konungen for åter vilse, mötte

dvergen, och svarade som förut. Ändteligen, den tredje qvällen, måste han

gifva etter för dvergens begäran, och utlofva det första lif han skulle

möta. Han slapp så ur skogen; men när han kom hem, se, då mötte honom

hans enda dotter, den unga prinsessan.

Konungen tänkte nu icke mera på sitt löfte som han gifvit dvergen; men

en vacker dag kom der en stor krigshär dragande emot kungs-gården: hären

bestod af ulfvar, björnar och allehanda vilda djur, och deras höfding var

en stor ~hvit björn~. Björnen sade, att de skulle förstöra kungs-gården

och rifva ihel hvart mans barn, om konungen icke höll sitt ord som han

lofvat. Konungen måste så gifva efter, och björnen förde prinsessan

till en kula långt bort i vilda skogen. Der lefde de samman i många

år; men hvar natt byttes björnen till en fager unger-svenn, ehuru han

strängeligen förbjudit sin käresta att se på honom vid ljus.

Fortsättningen öfverensstämmer med uppteckningen B. -- Konunga-dottern

erhåller af sin styf-moder ett ljus, som hon tänder om natten för att

beskåda sin man. I detsamma rinner en droppe ifrån ljuset och faller på

svennen, så att han vaknar, blir åter till en hvit björn, och löper sina

färde; men konunga-dottern gifver sig med stor sorg på väg för att leta

efter honom.

När hon nu hade vandrat både länge och väl, kom hon sent omsider till en

gammal, gammal gumma, som bodde i en liten jord-kula. Här gick hon in,

helsade höfviskt: »god qväll, kära mor!» och sporde om den gamla visste

någon besked om hennes man, prins _Hvitbjörn_. Käringen svarade: »jag har

suttit här i så många år, men ännu har ingen enda kallat mig ~kära mor~.

Det skall du ha godt af. Om din man vet jag ingen besked; men kanske att

någon af mina undersåter hört honom omtalas.» Dermed gick hon ut, blåste

i sin pipa, och straxt församlade sig en otalig mängd ulfvar; men ingen

hade hört om den hvita björnen. Käringen gaf så befallning åt en stor

grå ulf, att han skulle föra prinsessan till gummans syster, som rådde

öfver björnarne; men ulfven undskyllade sig, att han var så gammal och

så hungrig. Käringen återlog: »gack i min källare, och ät så mycket kött

du orkar. Tag sedan prinsessan på din rygg, och bär henne dit jag har

sagt! Men sker henne något ondt på vägen, så gäller det ditt lif.» Ja, nu

tordes ulfven inte annat än lyda sin matmoders befallning. Vid afskedet

gaf käringen åt prinsessan en rulle vägg-dukar, sägande, att de väl någon

gång kunde blifva till nytta.

Andra qvällen kom prinsessan till käringens syster, som rådde öfver

björnarne. Här aflopp allt på samma sätt, och prinsessan erhöll vid

afskedet en präktig garn-vinda. -- Ändteligen, tredje qvällen, kom hon

till den tredje systern, som rådde öfver lejonen. Äfven här gick det på

samma vis, och prinsessan erhöll vid afskedet en gyllene spinn-rock. Men

ett gammalt lejon visste besked om prins Hvitbjörn, och erhöll befallning

att bära prinsessan till kungs-gården hvarest han bodde. Der fick hon

herberge i höns-huset, bjöd troll-drottningen till gäst, afstod alla sina

tre kostbarheter, och fick så ändteligen tredje natten tala med sin man.

Dagen efter lät prinsen tillreda ett stort gästabud, och bjöd alla

förnäma män i hela riket. Som de nu sutto till bords och voro glade,

sporde prinsen, hvad straff den vore värd som skiljer två makar åt.

Troll-packan svarade: ’Jo,’ ’den är värd att dö utan alla nåder.’ Prinsen

återtog: »nu har du fällt din egen dom; den domen skall du ock undergå.»

Dermed förtäljde han huru drottningen skiljt honom ifrån sin käresta, och

allt annat såsom det tilldragit sig. Troll-packan fick så gå till döden:

men prins Hvitbjörn och hans prinsessa lefva och må väl ännu i denna dag.