[Illustration]
STOCKHOLM,
PÅ A. BOHLINS FÖRLAG.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1849.
17.
Den Förtrollade Fästemön.
Af denna saga, hvartill äfven bör föras den ofvan [N:o 15] meddelade
berättelsen om »_den Förtrollade Grodan_,» känna vi följande utländska
art-förändringar:
1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norrske Folkeeventyr~,
Deel I, N:o 25, ss. 160-162, »_Dukken i Græsset_».
2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se ~Feen Märchen~, Braunschweig 1801, ss.
271 och följ. »_Der König und seine drei Söhne_». -- _B._ BÜSCHING,
~Volks-Sagen, Märchen und Legenden~, »_Das Märchen von der Padde_». --
_C._ Bröderna GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 63, ss.
400-403, »_Die drei Federn_» [jfr. Th. III, ss. 115-117]. _D._ Anf. arb.
Th. II, N:o 106, ss. 113-117, »_Der arme Müllerbursch und das Kätzchen_»
[jfr. Th. III, ss. 194-196]. _E._ KUHN u. SCHWARTZ, ~Norddeutsche
Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 331-334, »_Das weisse
Kätzchen_».
3. Hos =Fransmännen=: -- Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des fées~, Sagan »_La
Chatte Blanche_».
4. Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~,
Berlin 1839, III, N:o 1, ss. 101-105, »_Die Kröte_».
5. Hos =Hinduerna=: -- Se ~Asiatic Journal~, N:o 19, hvarest sagan till
någon del finnes öfversatt, ss. 143-150.
A. Råttan.
Ifrån N. Småland.
Det var en gång en konung, som hade tre söner. De begge äldste voro redan
temligen till ålders, stora och starka, samt riktiga öfversittare mot
hvem de trodde sig kunna råda på; deremot var den yngste ännu helt späd,
och af mildt sinnelag, så att han inte kunde försvara sig mot de begge
andre. Som han nu såg att det alltid var han som fick lida orätt, blef
han skygg, drog sig undan till spisel-grufvan, och satte sig att gräfva
i askan. Men inte en gång der fick han vara i fred, utan hans bröder
sökte rätt på honom, förderfvade hans lek, och kallade honom på spe för
~Aske-pjesken~.
Det stod så en rund tid om, och prinsarne vuxo upp till raska
ungersvenner, alla tre. Då lät konungen en dag kalla dem inför sig. --
Ja, bröderna gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad
han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »J ären nu komne så till
ålders, att det blir tid att tänka uppå giftermål. Dragen derföre bort
och fresten eder lycka. Men detta gull-äple skolen J gifva, hvar åt den
mö J fästen eder.» Dermed gaf han dem hvar sitt gull-äple. Nu kan man
tro att prinsarne blefvo inte litet glada; de skyndade ut och lagade
sig till, hvar som bäst kunde. Men när de begge äldste konunga-sönerna
fingo präktiga sadlar och gångare och allt annat som kunde höfvas till en
friare-färd, fick den lille minste prinsen hvarken häst eller sadel, utan
måste gå till fots. Häröfver blef han mycket bedröfvad; men bröderna bara
gäckades med hans sorg, och sade, att det gällde just detsamma om han for
eller stadnade qvar; han kunde ändock aldrig skaffa sig någon fästemö.
Konunga-sönerna drogo nu åt hvar sin led; de begge äldste med stort
följe, ridande på präktiga fålar, och inte litet stolta öfver all sin
fagra utrustning. Det dröjde så icke länge förrän de kommo till ett annat
rike, och, som talet går, att »ridandes svenn vill ha åkande mö», friade
de der till sjelfve konungens döttrar, och vunno deras och frändernas
ja, samt fäste dem med hvar sitt gull-äple. Allt gick dem således väl i
handom. Men helt annat var det för den stackars Aske-pjesken. Han gick,
och han gick, ingen såg han och ingen hörde han, och ju längre det led
desto sämre blef han till mods, så det har väl aldrig någon varit med om
maken till friare-resa.
Som han nu hade färdats både länge och väl, kom han ändtligen i en stor,
stor skog; der var ingen väg, utan allenast en smal gång-stig, icke
heller syntes der någon gård, så att prinsen till sluts inte visste
hvart han skulle vända sig. Likväl vandrade han jemnt framåt, och allt
låg honom i sinnet huru lyckan skiftar olika emellan syskon; hans bröder
fingo rida på granna fålar och skulle snart fästa sig rika prinsessor,
men han skulle gå till fots, ensam och allena djupt i villande skogen.
Vid han gick i sådana tankar tog han fram sitt gull-äple, och begynte
kasta det emellan händerna; men huru han lekte, föll äplet oförvarandes
till marken och begynte rulla, och stannade inte, utan trillade före allt
som han sprang efter. Ändteligen försvann det under en stor vård-kast,
som låg vid stigen. Nu kan man tro prinsen fick brådtom till att häfva
och lyfta undan riset, för att få igen sitt äple; men »mången finner
annat än han letar efter», och så gick det honom, ty i stället för äplet
fann han en liten dörr, som ledde nedåt jorden. Vid han nu öppnade dörren
kom han i en liten jord-stuga. Der var allt fint och fagert, så man kunde
aldrig få det bättre; väggarne bonade med granna »vägg-dukar», sparrarne
klädda med hvita »häng-kläden», bänkarne bredde med präktiga hyenden, eld
brann på ärilen, och bordet stod dukadt med både mat och dryckes-kar; men
ingen menniska syntes till. Prinsen gaf sig likväl inte tid att tänka
hvarken på mat eller dryck, utan sökte bara efter sitt gull-äple; men det
var lika när, äplet var borta och blef borta.
När han nu hade letat både likt och olikt och ändock ingenting kunnat
finna, blef han öfvermåttan bedröfvad, och tänkte uppå all den smälek
han skulle få lida, när han kom hem och inte hade hvarken brud eller
gull-äple. Rätt i detsamma tittade der fram en den allra fagraste lilla
råtta. Hon hoppade upp på bordet, satte sig gent emot prinsen, och
helsade: »välkommen, fager ungersvenn! Hvarför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej’, svarade Aske-pjesken, ’mig lyster hvarken mat eller dryck; jag har
väl annat än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde den
lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte vara
glad. Min fader gaf mig ett gull-äple, och bad mig fara bort och fria.
Nu har jag tappat mitt äple, och någon brud har jag inte heller fått, så
att jag får stå med skammen när jag kommer hem till mina bröder.’ »Åh,»
sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Om du vill
fästa mig till din käresta, skall jag hjelpa dig.» Ja, huru länge prinsen
besinnade sig, samtyckte han omsider till den lilla råttans begäran, och
lofvade taga henne till sin käresta. Straxt lopp hon bort, och kom efter
en stund tillbaka med gull-äplet i munnen. Nu blef Aske-pjesken så glad,
att han tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. Han slog sig derföre ned
vid bordet, och åt och drack af hjertans lust, och allt sprang den lilla
råttan omkring och passade honom, så han hade aldrig haft det bättre. Men
när det blef serla och qvällen kom, hade råttan tillredt en bädd af mjuka
silkes-bolstrar. Der lade han sig att hvila, och sof så väl, och mådde
så godt, att han tyckte sig aldrig haft det hälften så bra, när han var
hemma hos sin fader i den stora kungs-gården.
Andra morgonen, första tid dager var ljus, skulle Aske-pjesken vända hem
igen. Han tog så afsked af den lilla råttan, tackade för godt herberge,
och lofvade han skulle aldrig glömma sin tro emot henne. Derefter begynte
han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen just som hans begge
bröder redo förbi; men prinsarne voro så stora i sinnet, att de låtsade
som de icke sågo honom. När nu alla tre bröderna kommit hem, lät konungen
kalla dem inför sig, och sporde huru deras färd hade aflupit. Då skall
man tro de begge äldste prinsarne togo munnen full af stora ord, och
kunde aldrig nog prisa sina fästemörs fägring och myckna rikedom. »Nå
än du, Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har du
fått dig någon käresta?» ’Ja,’ svarade prinsen, ’väl har jag det fått;
fast hon icke kan vara så fullkomlig i allting som mina bröders.’ Straxt
voro de begge äldste prinsarne redo med sitt vanliga gäckeri. »Jo,»
sade de, »har man någonsin hört? Aske-pjesken har fått sig en fästemö!
Hon måtte väl vara derefter, när hon vill ha en sådan ask-malare till
brudgum.» Prinsen svarade ingenting härpå, ty han visste nog huru det
stod till; utan drog sig bort ifrån de andre, och satte sig för sig sjelf
i spisel-grufvan. Likväl gick det honom till sinnes att han aldrig skulle
få höra annat än gäckeri af sina bröder, och det rann honom i tankarne,
att lyckan väl en gång kunde hjelpa honom också, fast han nu vore ringa
och förskjuten.
Det led så åter en rund tid bortåt, och i hela kungs-gården talades om
intet annat än de begge äldste prinsarne, hvilka förnäma konunga-döttrar
de hade fästat sig; men ingen spillde ord på Aske-pjesken, eller brydde
sig om hvad käresta han hade fått. Då hände sig en dag, att konungen lät
åter kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarne gingo, staddes för
sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade
konungen, »jag har hört både sidt och vidt förtäljas om edra fästemörs
fägring och stora rikedom. Nu lyster mig gerna veta om de ock äro snälla
i händerna. Dragen derföre bort, och hemten mig hvar sin kaka som edra
kärestor hafva bakat, att jag så må döma om deras slöjd.» Härmed voro
de begge äldste prinsarne väl tillfreds, och lagade sig genast till med
vapen och följe och präktig utrustning, för att helsa på sina fästemör.
Men Aske-pjesken hade hvarken sadel eller gångare, utan måste vandra till
fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån sina
bröders ideliga skämt och spe-ord.
Vi låta nu de begge äldste konunga-sönerna draga åt sin led, och följa
i stället med den lille minste prinsen, der han vankar allena i skogen.
Han gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat till någonting
som han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som det led rann det
honom i sinnet, huru omöjligt det vore för henne att baka någon kaka,
såsom konungen hade tillsagt. Häraf blef han öfvermåttan bekymrad; ty
han tänkte uppå all den spott han skulle få lida, när hans bröder kommo
hem med präktiga bake-kakor, me’n han hade ingen. Han visste så rätt
inte om det var värdt att gå fram, eller han skulle vända tillbaka igen;
men slutligen gick han fram. Som han nu kom in i den lilla jord-stugan,
sprang råttan honom till mötes, helsade honom med stor kärlek och sade:
»välkommen, allerkärasten! Hvarför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’jag vill hvarken äta eller dricka; jag
har väl värre än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde
den lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte
vara glad. Min fader har befallt mig fara bort och hemta en kaka som min
käresta har bakat, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina
bröder.’ »Åh,» sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon
råd. Vill du vara mig trogen skall jag hjelpa dig.» Ja, prinsen lofvade
han skulle aldrig svika henne. Straxt lopp hon bort, sprang upp på en
jordfast sten, och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor! Hvar med ett
mjölkorn i munnen!» Knappt var det utsagdt, förr än der kom fram en sådan
otalig hop råttor, att det hvimlade hvar man såg: hvar råtta hade ett
litet mjölkorn i munnen, och det lade hon i ett det aller som nättaste
lilla tråg; sedan gjordes der upp eld under en liten flat hall, och så
prinsens lilla käresta till att knåda, och älta, och kafla, och pigga,
och grädda, och gaf sig ingen rast förrän hon hade bakat en liten lef,
som var så snöane hvit och så utane fin, att aldrig någon har sett sådant
bake-bröd. Nu vardt Aske-pjesken glad, tackade den lilla råttan på det
allra bästa, och tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. Han slog sig
så till ro, satte sig vid bordet, och åt och drack af hjertans lust, och
allt sprang hans lilla käresta omkring så beställsam och passade honom.
Men när det blef serla och qvällen kom, hade hon tillredt en säng med
fagra silkes-bolstrar; der lade han sig att hvila, och sof så godt, så
han tyckte sig aldrig haft det bättre i all sin tid.
När det nu led fram på morgonen, och stjernorna slocknat för dagen,
skulle Aske-pjesken vända hem igen. Han tog så farväl af den lilla
råttan, tackade för godt herberge, och lofvade han skulle aldrig glömma
henne. Derefter begynte han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen
rätt som hans begge bröder redo förbi i all sin grannlåt; men prinsarne
voro så stora af sig, att de låtsade som de icke sågo honom. När nu alla
tre bröderna kommit hem, lät konungen deras fader kalla dem inför sig,
och sporde huru deras färd hade aflupit. Straxt togo de begge äldste
prinsarne fram hvar sin kaka som deras fästemör hade bakat, och brödet
var både hvitt och fint, så att ingen med skäl kunde tala derpå. »Nå, än
du Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har du något
bake-bröd att visa ifrån din käresta?» ’Ja,’ svarade prinsen, ’väl har
jag det; fast hon annars icke kan vara så fullkomlig i allt som mina
bröders.’ Genast voro de begge äldste konunga-sönerna åter färdiga med
sitt gäckeri, och sade: »jo, har man nå’nsin hört? Aske-pjeskens fästemö
har också bakat bröd! Det lärer väl vara efter som både hon och han
äro till.» Men prinsen lät sig icke bekomma, utan tog fram lefven som
han fått af den lilla råttan. Nu skall man tro att både konungen och
prinsarne och alla som voro tillstädes fingo stora ögon; ty brödet var
så utane fint och så snöane hvitt, att aldrig någon har sett eller hört
omtalas sådant bröd. Der blef nu dömdt af konungen, att Aske-pjeskens
käresta hade bakat det grannaste brödet, och så fingo de begge äldste
prinsarne stå med skammen för alla sina stora ord. Men de tröstade sig så
godt de kunde, och mente tro på, att om Aske-pjeskens fästemö också kunde
baka, vore hon likväl i allting annat sämre än deras kärestor.
Det led så ännu en tid bortåt, och i kungs-gården talades både hit och
dit om Aske-pjesken och hans fästemö; men sjelf sade han ingenting, utan
var glad när han fick vara i fred för sina bröder. Då hände sig en dag,
att konungen lät åter kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarne
gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att
befalla. »Jo,» sade konungen, »jag har väl sett huru edra kärestor
baka bröd; men nu lyster mig veta om de också äro slöjdkunniga. Dragen
derföre bort, och hemten mig hvar sin väf som de väfvit, att jag så må
döma om deras snällhet.» Härmed voro de begge äldste prinsarne mycket
väl tillfreds, och lagade sig straxt i ordning med vapen och följe och
präktig utrustning, för att helsa på sina fästemör. Men den lille minste
prinsen hade hvarken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu
som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån sina bröders
ideliga spe-ord.
Vi låta nu de begge äldste konunga-sönerna rida åt sin led, och följa i
stället med Aske-pjesken, der han vankar ensam och allena i skogen. Han
gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat efter någonting som
han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som han vandrade rann det
honom i sinnet, huru ogörligt det vore att hon kunde väfva någon väf,
såsom konungen hade befallt. Han saktade derföre sina steg, och blef
öfvermåttan bedröfvad; ty allt tänkte han på den spott han skulle få
lida, när hans bröder kommo hem med granna väfvar, me’n han hade ingen.
Han visste så rätt inte om det var lönt att gå fram, eller han skulle
vända tillbaka igen; men slutligen gick han fram. Som han nu kom in i
jord-stugan, sprang den lilla råttan honom till mötes, helsade honom med
stor kärlek och sade: »välkommen, allerkärasten! Hvarföre är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’mig lyster hvarken mat eller dryck; jag
kan väl ha annat att vara ledsen för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde
den lilla råttan. ’Jo’, sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte
vara glad. Min fader har befallt mig fara hit och hemta en väf som min
käresta har väfvit, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina
bröder.’ »Åh», sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl
någon råd. Vill du vara mig trogen skall jag hjelpa dig.» Ja, prinsen
lofvade han skulle aldrig svika henne. Straxt lopp hon ut, sprang upp
på den jordfasta stenen, och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor!
Hvar med en silkes-tråd i munnen!» Knappt var det utsagdt, förrän der
kom fram en sådan otalig hop råttor, att det hvimlade när och fjerran:
hvar råtta hade en liten silkes-tråd i munnen, och dem lade de i en hög;
sedan lagades der till sländor och bommar och en den aller som nättaste
lilla väf-stol, och så blef der ett spinnande, och ett spolande, och
ett surrande, och ett bommande, och ett varpande, så att ingen har sett
maken; men prinsens lilla fästemö satte sig sjelf i väf-stolen, och
sölfvade väfven, och skedade, och kastade skott-spolen emellan sina små
fingrar, och trampade tramporna med sina små fötter, och gaf sig ingen
rast, förr än hon hade väfvit en väf, som var hvitare än den hvitaste
snö och finare än det finaste spindel-garn. Nu vardt Aske-pjesken åter
glad, tackade den lilla råttan på det allra bästa, och tyckte sig hafva
förvunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro, och åt och drack af
hjertans grund, och allt sprang hans lilla fästemö omkring så beställsamt
och passade honom. Men när det blef serla och qvällen kom, hade hon
tillredt en säng med snöhvita lakan och mjuka silkes-bolstrar; der lade
han sig att hvila, och sof så godt, och mådde så väl, så han tyckte sig
aldrig kunna ha det bättre i hela verlden.
Arla om morgonen, första tid dager var ljus, skulle Aske-pjesken vända
hem igen. Han tog så afsked af den lilla råttan, tackade för godt
herberge, och lofvade han skulle aldrig glömma sin tro emot henne.
Derefter begynte han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen rätt
som hans begge bröder redo förbi i all sin ståt; men prinsarne voro så
höga i sinnet, att de låtsade som de icke blifvit honom varse. När nu
alla tre bröderna kommit hem, lät konungen deras fader kalla dem inför
sig, och sporde huru deras färd hade aflupit. Straxt togo de begge
äldste prinsarne fram hvar sin väf som deras kärestor hade väfvit, och
var väfnaden både jemn och fin, så att ingen kunde annat än berömma den.
»Nå än du, Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har
du ingen väf att visa ifrån din käresta?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’väl
har jag det, fast hon annars icke kan vara så fullkomlig i allt som mina
bröders.’ Genast voro de begge äldste konunga-sönerna åter färdiga med
sitt gäckeri, och sade: »har man väl nå’nsin hört? Aske-pjeskens fästemö
har också väft en väf! Den lärer väl vara efter som både brud och brudgum
äro till.» Men prinsen lät sig icke bekomma, utan gick dristeligen fram
och räckte sin fader en liten val-nöt. Nu fingo bröderna, min sann, se
på annat; ty när konungen öppnade val-nöten, låg deruti en hassel-nöt,
och i hassel-nöten en körsbärs-kärna, och i den lilla körsbärs-kärnan
gömdes en väf, som var hvitare än den hvitaste snö och finare än det
finaste spindel-garn, och så sid och vid, att den räckte öfver hela
konunga-salen. Alla kommo nu öfverens att maken till väfnad inte var
att finna, om man ock letade öfver sju konunga-riken; och de begge
äldste prinsarne fingo stå der med skammen för alla sina stora ord.
Men de sväljde sin förtret så godt de kunde, och menade tro på, att om
Aske-pjeskens fästemö också kunde både baka och väfva, vore hon likväl i
allting annat sämre än deras kärestor.
Det lider så ännu en tid bortåt, och i hela kungs-gården talas om
ingenting så mycket som om den yngste prinsen och hans fästemö, och
tycktes alla att Aske-pjesken nu var mycket ansenligare än tillförene.
Men sjelf sade han ingenting, utan var glad att han fick vara i fred för
sina bröder. Då hände sig en dag, att konungen lät åter kalla sina tre
söner inför sig. Ja, prinsarne gingo, staddes för sin faders högsäte,
och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »jag har
fuller sett att edra fästemör äro snälla både att baka och väfva; det
blir derföre tid att vi tänka uppå bröllopp. Dragen nu bort, och sägen
dem hvad dag jag har utsatt, att jag så må döma hvem af eder förer hem
den fagraste bruden.» Härmed voro de begge äldste prinsarne öfvermåttan
väl tillfreds, och rustade sig genast till med bröllopps-kläder och vapen
och präktigt följe, att rida bort och hemta sina fästemör. Men den lille
minste prinsen hade hvarken gångare eller följe-svenn, utan måste vandra
till fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån
sina bröder och deras ideliga stick-ord.
Vi låta dem nu brygga och baka och laga till bröllopp i den stora
kungs-gården; inte heller bry vi oss om de begge äldste prinsarne, utan
följa i stället med Aske-pjesken, der han vankar ensam och allena i
skogen. Han gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat till
någonting som han nu längtade till den lilla råttan. Men rätt som det led
rann det honom i hugen, hvad hans fränder skulle säga när de fingo se
hans lilla brud. Härvid blef han öfvermåttan bedröfvad; ty allt låg det
för honom hvad spott han skulle få lida, när hans bröder kommo hem med
fagra konunga-döttrar, me’n han hade inte annat än en liten råtta. Han
saktade derföre sina steg, och ju mera han grundade desto sämre blef hans
till mods, så att han slutligen inte visste om det var lönt att gå fram,
eller han skulle vända tillbaka igen. Likväl gick han fram. Som han nu
kom in i jord-stugan, sprang den lilla råttan honom till mötes, helsade
honom med stor kärlek och sade: »välkommen, allerkärasten! Hvarför är du
så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!»
’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’jag aktar inte om hvarken äta eller dricka;
jag har väl mera än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde
den lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte
glad. Min fader har lagat till bröllopp, och befallt mig och mina bröder
att hemta våra kärestor; men huru skall det gå, när mina fränder få se
att jag inte har någon annan brud än en liten råtta?’ »Åh,» sade råttan,
»är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Vill du blott vara mig
trogen, skall du få se att allt går bra.» Ja, prinsen lofvade han skulle
aldrig svika henne. Huru nu den lilla råttan lade sina ord glömde han
omsider bort sin sorg, och åt, och drack, och glammade af hjertans lust;
och så gick den dagen som alla andra dagar. Men när qvällen kom, hade hon
tillredt en säng med blå silkes-bolstrar och snö-hvita lakan. Der lade
han sig att hvila, och sof så godt, och drömde så fagert, så han tyckte
sig hafva fått ännu mycket yppare gifte än någon af sina fränder.
När nu morgonen grydde och sol rann öster upp, skulle prinsen gifva
sig på väg. Han sporde så sin käresta till om hon var redo. »Ja,»
sade råttan, »bara jag först får taga på mig mina bröllopps-kläder.»
Härvid kunde Aske-pjesken knappast hålla sig ifrån att le midt under
all sin sorg; ty han tänkte på hvad detta skulle bli för en underlig
färd. Men den lilla råttan lopp ut, sprang upp på den jordfasta stenen,
och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor! Hvar med ett rått-skinn i
munnen!» Genast kom der fram en sådan otalig hop råttor, att hela marken
möljade; hvar liten råtta hade ett rått-skinn i munnen, och det klädde
de på Aske-pjeskens käresta, och krängde så skinn utanpå skinn, tills
hon ändteligen blef så stor och tjock, att hon inte orkade röra sig. När
det var gjordt, drogo de fram en silfver-sked. Vid sked-skaftet spändes
tolf stora tordyflar, frammanföre hoppade fjorton loppor, och sex små
råttor gingo vid sidan, för att passa på bruden. När så allt var redo,
sattes den stora råttan i silfver-skeden, och sedan torbaggarne till att
springa, lopporna till att hoppa, råttorna till att löpa, och så bar det
af i full fläng öfver både berg och backar. Men sjelf gick Aske-pjesken
vid sidan och såg på, och lärer ej synas underligt, att han inte gladdes
just synnerligen hvarken åt brud eller brudefärd.
Allt som de nu skredo närmare och närmare mot kungs-gården, vardt
Aske-pjesken alldeles modfäld; ty han väntade hvar stund att få se sina
bröder komma farande med deras prinsessor, och tycktes honom, att han
hellre ville vara död än att de skulle möta honom. Likväl gick han allt
framåt, och grundade bara uppå hvad slut detta månde taga. Bäst det så
var, kommo de till ett rinnande vatten som lopp emot norr. Öfver vattnet
gick en spång. Då stadnade hela brud-skaran; den lilla råttan vältrade
sig ur midt på spången, och ropade till Aske-pjesken: »räck ut ditt
svärd, och hugg skaftet af skeden!» Detta tycktes prinsen vara en sällsam
begäran; men han var nu en gång så till mods, att han föga aktade uppå
någonting; han drog derföre sitt svärd, och gjorde såsom hon bad. Men
nu skedde en underlig ting; ty vid prinsen högg till, föll skeden ned i
vattnet, och rätt i detsamma kom der upp på andra sidan en karm, som var
den allra grannaste man någonsin ville se. Den glimmade af både guld
och silfver, tolf apelkastade fålar voro spända för tisteln, och fjorton
bruda-småsvenner, klädde på det allra kosteligaste, redo framföre. Knappt
var det färdigt, förr än den lilla råttan sade åter igen: »räck ut ditt
svärd och hugg hufvudet af mig också!» Men se, detta ville Aske-pjesken
inte göra, ty han höll henne mycket kär, ändock att hon inte var annat
än en liten råtta. Likväl måste han omsider efterkomma hennes begäran,
fast det var med sorgset sinne. Vid han nu åter högg till, föll den stora
råttan och alla de andra små råttorna ned det rinnande vattnet, och se, i
samma stund kom der upp på stranden en prinsessa, hon var fager som Guds
klara dag, hennes kläder voro af silke och skarlakan, på hufvudet bar
hon en gull-krona, och i handen ett gull-äple; men sex fagra brud-tärnor
voro omkring för att passa henne. Nu kan man veta huru Aske-pjesken blef
till sig; han visste på en lång stund inte om han drömde eller var vaken,
så fagert och sällsamt tycktes honom allt hvad han såg. Men han fick
inte länge besinna sig; ty den väna konunga-dottern gick fram, och tog
honom i famn med stor kärlek, och tackade honom att han frälst henne: hon
vore ingen annan än hans egen allerkäresta, den lilla råttan, som varit
förtrollad af en elak styfmoder.
Aske-pjesken tyckte nu att han väl tröstade visa sig för sina fränder.
Han tog derföre sin käresta vid handen, och förde henne med tukt och
fagert sinne till den granna karmen; der satte hon sig uti, och prinsen
sjelf steg upp vid hennes sida. Sedan bar det af i fullt fyr, så fort
tygen kunde hålla, och hvar de foro fram, glimmade det af karmen, och
af guldet och ädel-stenarne, så det var en lust till att se uppå. Som
de nu kommo fram emot bröllopps-gården, voro de begge äldste prinsarne
redan hemma, och hade gått in för konungen att visa sina kärestor;
men prinsessorna voro både rika och fagra, så att hvar man berömde
konunga-sönernas giftermål. Der väntades så blott på Aske-pjesken, och
bröderna gladdes att tänka, huru han skulle taga sig ut vid all deras
herrlighet. Men annat fingo de se, när borga-grinden öppnades, och den
gyllene karmen körde in på kungs-gården, med brudasmå-svenner, och
bröllopps-tärnor, och all annan fagerlek, och den väna konunga-dottern
steg ut, med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och
Aske-pjesken, som alla hade försmått, trädde fram vid hennes sida.
Nu fingo prinsarne minsann annat göra än att tala stora ord, och de
vände sig bort, -- kan tro gull-skenet gjorde dem ondt i ögonen. Men
Aske-pjesken gick dristigt fram i konunga-salen, staddes för högsätet,
och helsade sin fader med stor vördnad, så att alla undrade öfver hans
manlighet och förstånd. Der var så icke mer än en stämma, att hans
käresta lika mycket öfverträffade de andra, som solen lyser klar framför
andra stjernor på himlen. Sålunda fingo de begge äldste prinsarne ändock
stå med skammen, och spordes aldrig mer efter den dagen, att de gjorde
gäck, hvarken af sin yngste bror eller någon annan.
Nu blef brölloppet drucket med lust och med lek och allsköns glädje, och
konungen satte Aske-pjeskens brud i hög-bänken, och visade henne stor ära
och hyllest, såsom man det kunde vänta. Men när brölloppet hade stått i
dagar, ja, väl i sju, tog den yngste prinsen farväl af sina fränder, och
for hem till sin drottnings rike, som tillförene varit förtrolladt. Der
blef han tagen till konung, och styrde sedan både länge och lyckosamt,
och blef vänsäll och årsäll, så att större konung och fagrare drottning
aldrig ha funnits till. Men sedan var jag inte med längre.
B. Konunga-dottern i Tornet.
Ifrån Gottland.
Det var en gång en konung och en drottning, som lefde mycket väl
tillsammans. De åtte en enda dotter, den vänaste man kunde se för sina
ögon; också höllo de henne kär öfver allt annat. Men när det lidit en
tid, fick drottningen sin hel-sot, och kände att hon skulle dö. Hon lät
så kalla till sig sin gemål, konungen, och sade: »jag känner att min tid
är all, och hafven stor tack för hvar dag vi lefvat tillsammans. Likväl
sörjer jag icke för mig, att vi skola skiljas; ty jag vet att J hållit
mig kär, och att jag aldrig skall gå ur edert sinne. Icke heller sörjer
jag för eder; ty när jag är död, skolen J fästa en annan gemål, och så
blir edert hjerta gladt igen. Men allramest sörjer jag för vår lilla
dotter, att hon skall bli så frånfallen och ensam i verlden. Lofven mig
fördenskull, att J tagen väl vård om henne, så att hon slipper lida spott
af andra, eller gråta att hennes rätta moder är död.» Ja, detta lofvade
konungen, som man det kan vänta, och så dog drottningen, lemnande ett
godt eftertal af både höga och låga. Men konungen sörjde mycket öfver
hennes död, och ville icke låta trösta sig.
Det stod så en lång tid bortåt, och allt var konungen lika bedröfvad som
tillförene. Då begynte hans män att samrådas huru deras herre skulle
åter blifva glad igen, och tycktes dem rådligt, att han borde se sig om
efter en ny drottning. Detta var konungen mycket emot, ty han önskade
hellre lefva ogift i all sin dag; likväl lät han omsider öfvertala sig
att göra efter deras begäran. Han drog så bort i främmande land, och
fäste sig en ny drottning, och förde henne hem till sitt rike. Men den
nya drottningen var i allt olik hans förra gemål, ty hon var både elak
och afundsam, och hade ett hjerta hårdare än en sten; dertill var hon
trollkunnig, och öfvade många onda ting. Häraf skedde, att konungen icke
fick någon trefnad i hemmet, utan tänkte ofta med sorg på fordna dagar,
huru annorlunda det då var. Men ännu värre gick det hans dotter, den unga
prinsessan. Hon rönte aldrig någon huldhet hvarken af sin styfmoder eller
sina styfsystrar -- ty drottningen hade ock varit gift --; utan första
tid konungen icke var tillstädes, gjorde de henne all den harm och orätt
de någonsin kunde. Så stod det i flera år, och prinsessan växte upp till
den fagraste mö som någon visste att säga om. Men ju längre det led och
ju fägre hon växte, desto sämre blef hon hållen.
Det hände sig om våren, att konungen en dag gick att lustvandra på
sjö-stranden. Som han nu såg huru böljorna lekte, och skeppen gingo land
och land emellan, rann det honom i sinnet, att han ville fara i leding,
medan han kunde skingra sin sorg. Han lät derföre skjuta sina snäckor
ifrån land, skar budkaflar öfver allt sitt rike, och bjöd ut hvar man
som kunde bära vapen. När så allt var redo, gjorde han sig betänkt huru
han skulle sörja för sin unga dotter, medan han sjelf var borta. Till
den ändan lät han bygga ett fast torn uti skogen, förde dit prinsessan
med hennes tärna och hennes små-svenner, och sade att de skulle blifva
der, tills han kom hem igen. Derefter hissade han segel under förgyllande
rå, och drog ut på härtåg långt i främmande land. Men detta var just
hvad den elaka drottningen länge hade väntat. Ty icke så snart såg hon
konungens vimplar fara öfver sjön, som hon öfvade sina onda konster, och
förtrollade konunga-dottern med folk och allt, så att tornet blef till en
usel jord-koja, prinsessan sjelf till en liten råtta, hennes tjenare till
andra små råttor, och tjenste-mön förvandlades till en kråka, som kraxade
och skriade i luften. Derefter begynte styfmodern och hennes döttrar ett
lustigt lefverne på kungs-gården, och styrde och ställde med riket såsom
dem godt syntes. Men den lilla råttan satt ensam och öfvergifven i sin
jord-koja, och konungen, hennes fader, visste ingenting af hvad henne
vederfarits, utan drog vida öfver saltan sjö, och hvart han kom vann han
alltid seger.
Sagan vänder nu till ett annat konunga-rike. Der rådde en konung öfver,
som hade tre söner. När prinsarne kommit något till ålders, lät konungen
en dag kalla dem inför sig, och sade: »jag börjar blifva gammal, och kan
väl märka att min tid icke blir lång; ty ’grå hår äro dödens blomster.’
Dragen derföre bort och söken eder giftermål, att jag må se eder
försörjda innan jag dör.» Ja, detta likade de två äldste konunga-sönerna
öfvermåttan väl, ty begge voro de raska och hurtiga ungersvenner; deremot
var den yngste prinsen alltid blyg och försagd, så att han svarade
ingenting. Bröderna begynte nu spörja sin fader åt, hvar de helst borde
se sig om efter kärestor. »Jo,» svarade konungen, »här hafven J hvar
sitt gull-äple. Kasten dem framför eder, och hvar de stadna der skolen
J söka er lycka.» Så samtaladt togo prinsarne orlof, och lagade sig
till med vapen och gångare, och drogo bort ifrån kungs-gården. Men allt
gäckades de två äldste prinsarne med sin yngre bror för hans försagdhet,
och undrade likt och olikt, hvar i verlden en sådan som han skulle få sig
någon käresta.
När nu bröderna kommit på väg, kastade hvar sitt gull-äple, och äplena
till att löpa före, som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det
icke bli slut på de äldste konunga-sönernas gabberi, utan allt drefvo de
gäck med sin yngre bror, så han visste sig ingen råd för deras elakhet.
Han blef derföre rätt glad, när hans gull-äple plötsligt hoppade af vägen
och begynte rulla in åt vilda skogen. Häröfver gäckades bröderna ännu
mera, och sporde, hvad fager brud han tänkte finna bland furu-buskarne.
Men prinsen aktade icke mera om deras skämt, utan red öfver stock och
sten, allt som hans gull-äple visade vägen. Bröderna foro så åt hvar sin
led, och de äldste prinsarne kommo snart till kungs-gården, hvarest den
elaka styfmodern bodde. Der friade de till hennes döttrar, och fingo ja,
och fäste dem till sina kärestor. Men den lille minste prinsen red genom
skog och mark, så länge dager var ljus på himmelen, och när qvällen kom,
att sol gick ned, hade han ännu ej funnit hvarken gård eller herberge.
Som han nu hade färdats både länge och väl, och det redan var serla på
aftonen, märkte han ett litet ljus som tindrade fram emellan träden.
Genast red han ditåt, och rätt som det var stadnade hans gull-äple vid
en liten, liten jord-koja. Detta tycktes prinsen vara mycket annorlunda
än han hade väntat; men, såsom han var trött af resan, besinnade han
sig icke länge, utan band sin häst vid ett träd, öppnade dörren, och
steg in. Vid han nu trädde fram i stugan fick han se en underlig lek;
ty der fanns icke någon menniska, hvarken träl eller bonde, men längst
fram i högbänken satt en liten fager råtta, och såg så innerligt god och
beskedlig ut. Bakom hennes stol gick en kråka, som bredde ut fjädrarne
och ville just vara litet högfärdig; men på golfvet sprungo en hop små,
små möss af och an, och hade så brådt om, så brådt om, och pysslade
och sysslade med sina göromål, allt som deras matmoder nyrnade åt dem.
Konunga-sonen visste i början icke hvad han skulle tänka om allt detta;
utan stod en lång stund och bara såg sig omkring; men den lilla råttan
neg honom med blida ögon, helsade honom välkommen, och sporde efter hans
ärende. »Jo,» sade prinsen, »min fader har skickat mig ut för att fria,
och mitt gull-äple har stadnat vid denna jord-koja, ehuru olikt det synes
att jag här finner mig någon brud.» ’Åh,’ sade råttan, ’var inte bekymrad
för det, du; ty ditt ärende är till mig och icke till någon annan. Stig
nu fram, fager ungersvenn! Det är redan länge jag har väntat dig.’ Dermed
lät hon breda ett hyende öfver bänken, bjöd prinsen taga plats vid sin
sida, och undfick honom både vänligt och kärligt. Men nu skall man tro
de små råttorna fingo något att beställa. Somliga tände upp ljus, så att
jord-stugan glimmade som den präktigaste konunga-sal, andra blandade
mjöd och vin, och framsatte ypperlig mat, så prinsen hade aldrig blifvit
så undfägnad, andra åter sprungo bort och hemtade foder åt hans häst,
både elfve-gräs och jungfru-halm och andra fagra blommor som vexa om
sommar-tid; men af allt ihop var det ingenting som behagade prinsen så
mycket som den lilla råttan; ty hon var både täck och fager, ändock att
hon inte var annat än ett litet djur. Dertill var hon så hjertans god och
vänlig, så han hade aldrig tänkt att det kunde finnas en sådan liten huld
varelse i hela verlden.
Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och
vilja i stället se hvad den lilla råttan tog sig före. Hon kallade
sin tjenste-mö, gaf henne noga besked om allting, och sade att hon
skulle fara öfver skogen bort till drottningens döttrar. Ja, kråkan var
genast färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in
i kungs-gården, frågade prinsessorna hvad hon hade för ärende. »Jo,»
svarade kråkan, »min matmoder, den lilla råttan, låter helsa så mycket,
att hon fått en konunga-son till friare. Hon beder fördenskull att J
skicken henne litet groft hafre-bröd med spicke-sill, emedan hon gerna
vill undfägna honom med något serdeles, och konunga-barn äro så vanda
vid kräslig mat, att slik en kost månde synas dem mycket förträfflig.
Dertill beder hon ock om en knippa långhalm åt hans häst, emedan
kungs-hästar äro trötta vid att aldrig få annat än hö och hafra.» Straxt
var afundsjukan framme, och prinsessorna svarade helt oförtänkt: »helsa
du henne som skickat dig, att hon må vända sig till hvem hon vill, men
inte är det värdt hon vänder sig till oss; för vi ha sjelfva fått friare,
och kunna väl också ha lust att fägna dem med någonting riktigt rart.»
Kråkan vände nu hem med sådant besked, och flög tillbaka öfver skogen
till den lilla jord-kojan. Men när råttan fick höra hvad svar hon fått,
log hon i sitt sinne, och gladdes att hennes list hade så väl lyckats.
Hon lät nu bära fram både mjöd och vin, och undfägnade prinsen på det
allra kostligaste, så han hade aldrig haft det så godt. Men hvem som
rosade gästa-budet, inte var det prinsens bröder uppe i kungs-gården;
ty de fingo hålla till godo med hafre-bröd och spicke-sill, så de hade
aldrig lefvat vid så mager kost i all deras tid.
När så tre dagar voro förlidna, tog prinsen farväl af sin lilla käresta,
sadlade sin gångare, och gaf sig på väg att möta sina bröder. Som de
nu träffades, hade de två äldste konunga-sönerna mycket att förtälja
om sina fästemörs fägring och andra egenskaper, ehuru man eljest föga
kunde märka, hvarken på prinsarne eller deras hästar, att de kommo ur
ett friare-gille. Men den yngste prinsen sade ingenting, utan teg; och
bröderna redo så tillsammans framåt kungs-gården. Vid de nu kommo farande
genom borga-grinden, var der samlad en stor hop folk, och alla undrade
öfver de äldste prinsarne, att de redo på så magra hästar och sågo så
svultna ut, medan den yngste prinsen var både frisk och frodig, och hans
gångare dansade under honom att det var en lust till att se. Men de
skulle nog inte ha undrat så mycket, om de fått veta, hvad ingen visste,
att de två äldste konunga-sönerna i tre hela dagar aldrig fått annan kost
än bara hafre-bröd med spicke-sill.
Det led så någon tid bortåt, och konungen lät en dag åter kalla prinsarne
inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket ordas om edra
kärestors rikedom och skönhet, och kan jag visst icke tro annat än att
allting är såsom J sägen. Likväl lyster mig gerna veta, om de äfven äro
snälla i sina händer. Dragen derföre bort och bedjen dem sticka hvar
sitt sadel-täcke, att jag så må döma om deras slöjd.» Detta likade de
begge äldste prinsarne öfvermåttan väl; ty ingendera tviflade, att ju
hans fästemö skulle sömma det yppersta täcket. Men annat var det med den
yngste prinsen; han blef illa till mods, ty det rann honom i hugen, huru
omöjligt det vore för hans lilla råtta att sömma något sadel-täcke. Han
sade derföre ingenting, utan teg. Häraf togo bröderna sig anledning att
åter gäckas med honom, och mente att det nu skulle visa sig hvad käresta
han funnit ibland gran-topparne: säkert vore det ett torpare-barn och
ingen förnäm jungfru; hennes slöjd månde ock blifva såsom hon sjelf var
till.
De tre konunga-sönerna togo nu åter orlof af sin fader, lagade sig till
med vapen och präktig utrustning, och drogo bort ifrån kungs-gården. När
de så kommit på väg, kastade de hvar sitt gull-äple, och äplena till att
löpa, allt som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det aldrig
blifva slut på de två äldste brödernas gäckeri, utan den yngste prinsen
var just glad, när hans gull-äple hoppade af inåt skogen; der kunde han
åtminstone vara i fred för deras spe-ord. Prinsarne drogo så åt hvar sin
led, liksom förra gången, och de begge äldste kommo snart till gården
hvarest den elaka styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de,
framburo sin faders ärende, och undfägnades som prinsessorna mente bäst,
med hafre-kakor och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog
och mark, så länge dager lyste på himmelen, ända till dess han fick se
hvar det lilla ljuset tindrade emellan träden. Då steg han af, band sin
häst vid en gren, och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den
lilla råttan.
Vid han nu öppnade dörren och trädde in, skall man tro der blef en
glädje, så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån
sitt högsäte, helsade honom välkommen med många kärliga ord, lät breda
hyende på bänken, och bjöd prinsen taga plats vid sin sida. Likaledes ock
de små mössen, der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp
ljus, så det lyste i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga
käril, och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så att ingen konung
kunde ha det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare; utan mössen
buro dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa
om sommaren; och sjelfva kråkan, som eljest alltid såg så högfärdig ut,
nickade med sin grå hätta, och vippade på stjerten, och var så innerligt
beställsam, bara för att allting skulle vara prinsen i lag. När så
konunga-sonen hade ätit och druckit, satte han sig hos sin lilla käresta,
och begynte glamma om både ett och annat, och förtäljde tillika om sin
faders ärende och begäran. Straxt lät råttan bära fram den allra nättaste
lilla sy-båge; öfver bågen spändes en duk af finaste silke, och sedan hon
till att sömma, så att den lilla guld-nålen alldeles flög emellan hennes
små, små händer. Det dröjde så inte mycket länge, förrän hon hade stickat
ett sadel-tyg, hvars like ingen har sett hvarken förr eller sedan. Derpå
voro utsydde både rosor och liljor och alla slags fagra blader, och det
med sådan konst, att det såg ut alldeles som när de äro lefvande och vexa
i det gröna; men hvart endaste litet blad var stickadt af silke, och
blommorna voro af skärt gull. När nu sadel-täcket var färdigt, gaf hon
det åt prinsen, och bad honom föra det hem till sin fader, med helsningar
ifrån sin käresta. Ja, prinsen tackade för gåfvan, såsom den väl det
kunde vara värd, och tycktes honom att det var ett riktigt underverk, så
fager var den. Men hvar en gång han såg på bladen och blommorna, tänkte
han vid sig sjelf, att man väl kunde få leta verlden om, utan att finna
en mö som visste så bruka sina små fingrar som den lilla råttan.
Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och
vilja i stället se hvad hans käresta tog sig före. Hon kallade genast
sin tjenste-mö, gaf henne noga undervisning om allting, och bad henne
fara öfver skogen med bud till kungs-gården. Ja, kråkan var straxt
färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in till
drottningens döttrar, frågade prinsessorna hvad hon ville, efter som det
var så serla på aftonen. »Jo,» sade kråkan, »min matmoder låter helsa
så mycket; hon har fått besök af sin fästeman, och har lofvat sticka
honom ett sadel-täcke. Derföre beder hon, att J viljen skicka henne några
brokiga lappar och andra trasor, emedan konunga-barn äro så vanda vid
gull-stickade täcken, att slikt ett sadel-tyg måste synas dem mycket
nymärligt.» Straxt var afunden åter framme, och prinsessorna svarade
med stor harm: »helsa du vår syster, att vi behöfva våra brokiga lappar
sjelfva; ty vi skola också sömma sadel-täcken åt våra fästemän, och kunna
väl äfven ha lust att fägna dem med någonting rikligt rart.» Kråkan
vände nu hem med sådan besked, och kom till jord-kojan, och förtäljde
sin matmoder hvad svar hon hade fått. Men den lilla råttan log, att
hennes styf-systrar lupit i snaran, och tyckte sig väl kunna märka på
deras svar, att hennes käraste ej skulle bli den som fick det sämsta
sadel-täcket.
Det gick så tre hela dagar, och allt satt den yngste prinsen i den
lilla jord-kojan, och åt och drack och mådde som perla i gull, medan
hans begge bröder uppe i kungs-gården fingo nöja sig med hafre-kakor
ock spicke-sill, och deras gångare fingo icke annat till lifs än torra
halmen. När nu fjerde dagen kom, togo prinsarne hvar på sitt håll farväl
af sina fästemör, och gåfvo sig på väg emot hemmet. Vid de så åter
möttes i väg-skälet, märktes en stor olikhet dem emellan; ty den yngste
prinsen var ännu frodigare än förut, hans gångare dansade under honom,
och hans sadel-täcke glimmade som en sol: deremot redo hans begge bröder
på utsvultna ök, och voro så hungriga, att de knappast orkade sitta
qvar i sadeln; men deras täcken voro sömmade af brokiga band och gamla
lappar, så det var både ynk och löje att skåda. De äldste prinsarne hade
nu tappat något af sin storlåtighet, ehuru de ännu icke kunde låta bli
att tala om sina kärestors myckna rikedom och andra förträffligheter.
Men värre gick det när de kommo hem. Då hade konungen och mycket folk
stadnat vid borga-grinden, för att spörja om deras färd, och till att se
hvad präktiga sadel-täcken de skulle föra med sig. När nu prinsarne kommo
ridande, och alla fingo se hvad skillnad det var i deras utstyrsel, kan
man väl tro att de äldste bröderna inte vunno mycken berömmelse af sin
resa. Men alla prisade den yngste konunga-sonen, och dömde med en munn,
att om hans brud lika mycket öfverträffade de andra i fägring, som hon
var före dem i handa-slöjd, så borde han med rätta kallas ett lyckones
barn. Så slöts prinsarnes friarefärd för den gången.
Det led nu åter en tid bortåt, och konungen lät än en gång kalla sina tre
söner inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket förtäljas
om edra fästemörs rikedom och andra egenskaper, och dertill äfven sett
prof på deras handa-slöjd, så det blir tid att tänka på bröllopp.
Dragen derföre bort och sägen dem hvad dag jag har utsatt, att jag så
må döma, hvem af eder fästat sig den vänaste bruden.» Härmed voro de
äldste prinsarne öfvermåttan väl tillfreds, ty hvar för sig tyckte att
hans brud var den yppersta. Men annat var det med den yngste prinsen,
han blef mycket bedröfvad när han tänkte på sin lilla råtta, och trodde
han sig väl kunna förutse huru allt detta månde slutas. Likväl sade
han ingenting, utan teg. Men när de äldste bröderna märkte hans sorg,
begynte de åter med sitt gäckeri, och sade att det nu skulle rönas hvad
käresta han hade funnit i skogen. Visst vore det bra, att hon kunde sömma
sadel-täcken, men dermed var inte allt. Det kunde väl ändock inträffa,
att hon vore ett torpare-barn som ingen ville kännas vid, och som aldrig
kunde visa sig bredvid deras egna förnäma prinsessor.
Bröderna togo nu orlof af sin fader, lagade sig till med vapen och annan
utrustning såsom de bäst kunde, och drogo bort ifrån kungs-gården. När de
så kommit på väg, kastade de sina gull-äplen, och äplena till att löpa
före, som prinsarne redo efter. Men allt som de redo ville det aldrig
bli slut på de två äldste brödernas gäckeri, än hittade de på ett, än
på ett annat, så den yngste prinsen blef just glad när hans gull-äple
hoppade inåt skogen; der kunde han åtminstone få vara i fred, om han
också var ensam. Prinsarne drogo så åt hvar sin led, likasom tillförene,
och de äldste bröderna kommo snart till kungs-gården, hvarest den elaka
styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de, framburo sin faders
ärende, och undfägnades såsom prinsessorna mente bäst, med hafre-kakor
och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog och mark, så
länge dager lyste på himmelen, ända tills han fick se hvar det lilla
ljuset tindrade mellan träden. Då steg han af, band sin häst vid en gren,
och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den lilla råttan.
Vid han nu öppnade dörren och trädde in, kan man tro der blef en glädje,
så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån sitt
högsäte, helsade honom välkommen med många vänliga ord, lät breda hyende
på bänken, och gaf prinsen rum vid sin sida. Likaledes ock de små mössen
der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp ljus, så det
glimmade i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga dryckes-kar,
och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så ingen konung kunde ha
det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare, utan mössen buro
dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa om
sommaren, och sjelfva kråkan, som eljest såg så högfärdig ut, nickade
med sin grå hätta och vippade på stjerten, och hade så mycket, mycket
att beställa, på det att allting måtte vara prinsen i lag. När han nu
hade ätit och druckit allt hvad honom lysste, satte han sig hos sin lilla
käresta och begynte glamma om både ett och annat; likväl var han inte
så glad som han eljest plägade. Detta märktes af den lilla råttan, och
hon frågade genast hvad det var som låg honom på sinnet. »Jo,» svarade
prinsen, »min fader har lagat till bröllopp, och skickat mig hit, för
att bedja dig komma på den dag han utsatt. Men nu rädes jag att få stå
med skammen, när mina fränder spörja, att jag icke fästat mig någon
konunga-dotter, utan bara en liten råtta.» ’Åh,’ sade råttan, ’är det
inte annat än det, så blir väl någon råd tills den dagen kommer. Var
derföre inte ledsen, utan se bara till att inte de stygga kattorna taga
mig på vägen, så går allting bra.’ Ja, huru hon lade sina ord blef
konunga-sonen glad igen, och tänkte hvarken på bröllopp eller fränder,
förr än tiden var inne att han skulle vända hem igen till kungs-gården.
Som nu bröllopps-dagen kom, hade den gamle konungen låtit tillreda ett
öfvermåttan stort gästabud, och bjudit alla förnäma och ätt-stora män
i hela sitt rike. Der felades så hvarken mat eller dryck eller annan
välplägnad, och var allting anrättadt på det allra yppersta. När nu allt
var redo, kommo de begge prinsessorna farande till kungs-gården i granna
karmar, med stort brudfölje och mycken annan herrlighet, så ingen kunde
annat tycka, än att de äldste bröderna skaffat sig förnäma giftermål. Men
den yngste prinsens fästemö hördes ännu icke af, ehuru alla väntade blott
på henne. Då blef konunga-sonen så till sig af ångest och bedröfvelse,
att han icke kunde stadna qvar i bröllopps-salen, utan lopp ideligen ned
på borg-gården, och hvar han fick se några kattor, jagade han dem både
kryss och tvärs, ty han räddes att de kunde göra hans lilla råtta något
ondt. Slutligen stadnade han vid borga-grinden, för att se när hans
fästemö skulle komma. Vid han nu spejade omkring, blef han varse ett
underligt tåg; ty längst borta på gång-stigen kom der farande liksom en
liten trä-sko; den var dragen af sex stora råttor, framtill satt en råtta
såsom köre-svenn, baktill stodo två andra råttor såsom små-svenner, och
inuti trä-skon åkte hans egen lilla käresta tillika med kråkan, hennes
tärna. Huru prinsen blef till mods vid allt detta förtäljer icke sagan;
likväl lopp han fram, helsade sin käresta välkommen, och gladdes att
hon åtminstone icke lidit någon mehn af de stygga kattorna. Tåget skred
nu vidare emot kungs-gården, och var prinsen så bedröfvad, att han icke
visste sig någon tröst. Men hans sorg byttes snart i glädje; ty rätt som
de kommo till borga-grinden, förvandlades trä-skon till den fagraste
karm, smidd med gull och silfver både utan och innan, de små råttorna
blefvo till sex mjölk-hvita gångare, kråkan förbyttes till en liten näpen
tärna, och prinsen slöt i sin famn en konunga-dotter med gull-krona på
hufvudet och gull-äple i handen, och så vän, att vänare jungfru väl
aldrig kunde ges i verlden.
Nu skall man tro det blef en uppståndelse i bröllopps-salen. Ingen hade
mer några ögon för de begge äldste konunga-sönerna och deras kärestor,
utan alla trängdes bara att få se den yngste prinsen, och tycktes dem
att båldare brudgum och vänare brud aldrig stode att finna. Der blef nu
så dömdt, att den yngsta prinsessan var fagrast, likasom hon var den
snällaste och den vettigaste, och blef sedan icke mycket taladt hvarken
om de äldste prinsarne eller deras fästemör. Dermed fingo de hålla till
godo, och var detta icke annat än rätt åt dem. Men drottningens döttrar
fingo röna än större harm, och det var när konungen ledde prinsessan i
högsätet, och de igenkände att hon inte var någon annan än deras egen
styf-syster, som de tillfogat så mycket ondt, ehuru hon aldrig hade
brutit något emot dem.
Brölloppet blef nu drucket med stor ståt och mycken gamman, och är derom
intet vidare att förtälja, utan sagan återvänder till konungen som var
prinsessans fader. Han vann seger hvar han drog fram i härnad, och lade
många länder och folk under sitt välde. När så vintern kom och hafvet
frös i sunden, vände han hem igen till sitt eget rike. Som han nu fick
spörja, huru den elaka drottningen farit fram medan han var borta, och
allt hvad ondt hon hade tillernat sin styf-dotter, blef han öfvermåttan
vred, och ställde henne inför rätta, och lät afkunna den domen att hon
skulle sitta all sin tid i tornet. Den domen fick hon ock undergå, ehuru
prinsessan bad för henne. Sedan lät konungen kalla sin svärson, den unge
prinsen, och gaf honom halfva sitt land och rike, och den andra hälften
skulle han få när konungen blef död. Sålunda kommo prinsen och hans gemål
till stor makt och ära, och lefde sedan många, många år tillsammans i
all sämja och kärlek. Men de begge äldste prinsarne och deras afundsjuka
prinsessor fingo till straff, att aldrig höra annat än sina fränders
lycka. Och så var sagan all.
_Anmärkningar._
1. I en uppteckning från ~Wermland~ förtäljes, huru prinsarne fingo
hvar sitt gull-äple och foro bort till att fria. Den äldste prinsen red
till en grefve-gård, och fäste sig grefvens dotter. Den andre red till
en herre-gård, och fäste herre-mannens dotter; men den tredje prinsens
gull-äple rullade inåt skogen, och stadnade slutligen under en stor
ene-buske. Vid nu konunga-sonen gaf sig till att leta, fann han en liten
jord-koja; men i kojan syntes ingen lefvande varelse, utan allenast en
liten fager ~råtta~, som satt på bordet. Prinsen gaf sig i samtal med
den lilla råttan, och slutet blef, att han fäste henne till sin käresta.
Någon tid derefter bad konungen sina söner fara bort, och hemta ett
skjort-lärft som deras kärestor hade väfvit. Bröderna foro, och den
yngste prinsen kom till jord-kojan. Som han nu förtäljde sin faders
ärende, lopp den lilla råttan upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och spinn och väf!»
och i blinken kom der fram en otalig hop små möss, och somliga spunno,
och andra väfde, ända tills de hade färdigt ett skjorte-lärft, som var
mycket finare än det som väfdes af grefve-dottern och herremans-dottern.
Prinsens fästemö vann så priset att vara den snällaste i handa-slöjd.
Åter ville konungen veta, om hans blifvande son-hustrur kunde brygga och
baka. Nu gick det på samma sätt. Prinsen kom till jord-kojan, och den
lilla råttan sprang upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och brygg och bak!»
Straxt kommo de små mössen åter fram, och hjelpte henne att brygga öl
och baka bröd, så att hon vida öfverträffade både grefve-dottern och
herre-mannens dotter.
Ändteligen ville konungen veta, hvilken af hans söner hade fästat sig
den fagraste bruden. Prinsarne måste således åter draga bort, och den
yngste konunga-sonen kom med stor sorg till sin lilla råtta. När de nu
skulle gifva sig på väg mot kungs-gården, satte råttan sig att åka i en
silfver-sked, dragen af sex stora råttor, och alla hennes små tärnor
likaledes i hvar sin silfver-sked, så att det blef en lång brud-stass;
men konunga-sonen gick sjelf vid sidan och såg på. Som de nu kommo fram,
gick prinsen in för att båda sin ankomst. Men när han vände tillbaka,
voro silfver-skedarne förbytte till granna karmar, och i den allra
främste karmen satt en vän konunga-dotter, som tackade prinsen att han
hade frälst henne. Brölloppet blef så drucket med lust och fröjd, och
prinsens fästemö vann pris att vara den fagraste bruden.
Men ännu återstod det värsta; ty konungen ville veta, hvilken af hans tre
söner hade vunnit mest rikedom i sitt gifte. Han gaf sig så på väg med
stort följe, och kom först till grefvens gård, hvarest allt var honom
väl till behag. Sedan for han till herre-mannens gård, och äfven der var
allting till måtta. Slutligen skulle han fara hem till sin yngste son,
och se huru han hade det. Som de nu kommo på väg, var prinsen mycket
bedröfvad, och tänkte han skulle få stå med skammen, när hans fader och
fränder fingo se den lilla jord-kojan under ene-busken. Men annat blef
det; ty när de kommo fram, fanns der hvarken jord-koja eller ene-buske,
utan en präktig kungs-gård och ett stort konunga-rike; och öfver
kungs-gården och konunga-riket rådde nu prinsen och hans fagra brud, som
varit förbytt till en råtta. Då vardt den gamle konungen ännu gladare än
förut, och blef der så skipadt, att den yngste prinsen äfven skulle få
ärfva riket efter sin fader.
2. En öfverlemning ifrån ~Södermanland~ skiljer sig ifrån den sednast
anförda endast deruti, att den yngste prinsen uppgifves heta _Bo_. När
han kom till sin fästemö, den lilla ~råttan~, och hon skulle väfva ett
skjorte-lärft, sprang hon upp på bordet och ropade:
»Upp, mina råttor och möss, och väfven en väf!
Jag skall sjelf väfva.»
Likaledes när hon skulle fullgöra sitt andra prof, att sticka strumpor åt
konungen, ropade hon:
»Upp, mina råttor och möss, och spinnen, sno’n och sticken!
Jag skall sjelf sticka.»
3. Enligt en uppteckning från ~Upland~, stadnade den tredje
konunga-sonens gull-äple på en sop-hög, hvarest växte en törn-buske.
Under törn-busken bodde en fager ~råtta~, som prinsen fäste till sin
käresta. Den lilla råttan fullgjorde derefter konungens prof: att sömma
en brudgums-skjorta, en natt-tröja och en mössa. När så brölloppet kom,
och prinsen skulle föra sin brud till kungs-gården, fingo de se framför
sig på vägen ett stort hö-lass. Der sprang den lilla råttan upp, och i
samma stund förbyttes hö-lasset till en guld-smidd karm, och den lilla
råttan till en fager prinsessa med gull-krona på hufvudet.
4. En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ förtäljer, huruledes konungen
gaf de begge äldste prinsarne hvar sin troll-bössa, och der troll-kulorna
föllo, skulle de söka sig fästemör. Men Aske-pjesken var styf-barnet, han
fick ingen troll-bössa, utan måste hjelpa sig sjelf bäst han kunde.
När Aske-pjesken nu kom på väg, mötte han en gammal gumma, som frågade
hvart han ärnade sig. Prinsen sade som det var. Då tog käringen upp en
sten ifrån vägen, och sade: »vänta, skall jag hjelpa dig. Tag denna sten!
hvar helst den stadnar skall du söka din lycka.»
Aske-pjesken kastade nu stenen såsom käringen hade lärt honom, och den
stadnade i en stor ene-buske. Vid han nu gaf sig att söka i busken,
fann han dörren till en liten jord-koja. I kojan brann eld på spiseln,
bordet stod dukadt och sängen bäddad, men ingen lefvande varelse syntes
till, utom allenast en liten ~råtta~, som sprang och pysslade på golfvet.
Aske-pjesken satte sig så att äta och dricka, och lade sig om natten i
den uppbäddade sängen. Men han hade inte väl lagt sig, förr än råttan
lade sig vid hans sida. Såsom han nu tyckte det var synd om det lilla
djuret, lät han henne vara; men om morgonen när han vaknade, fanns der
icke mer någon råtta, utan i dess ställe en fager konunga-dotter, som låg
och sof på bädden. Henne fästade Aske-pjesken till sin gemål.
Aske-pjesken fullgör nu lyckligen sin faders prof, och sagan lyktar
dermed, att han löser alla små råttorna från deras förtrollning, genom
att kasta dem, en efter annan, på ett brinnande bål; hvarefter den lilla
jord-kojan återtager sitt rätta utseende, och bytes till en präktig
kungs-gård.
5. En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer likaledes om en konung,
som sände sina tre söner ut i verlden till att se sig om efter hustrur.
Som nu den äldste prinsen red framåt vägen, fick han se en liten fager
~råtta~, som lopp framför honom, och huru han red, var alltid den lilla
råttan tätt vid häst-fötterna. Han ropade så åt henne, att hon borde
gifva sig undan, eller han skulle rida ihel henne. »Nej,» svarade råttan,
»gör inte det, utan haf mig till din brud; du skall inte lida på det.»
Men prinsen log åt hennes begäran, slog efter henne, och red sina färde.
Något derefter kom den andre prinsen ridandes, och det aflopp på samma
sätt. Slutligen kom den yngste prinsen; han samtyckte till den lilla
råttans begäran, och fästade henne till sin käresta. Sedan följdes de
åt till en stor jord-fast sten, under hvilken råttan hade sitt bo;
der lopp hon ned, och kom straxt tillbaka med en ring, som hon gaf
åt konunga-sonen. Men ringen var skuren af en enda ädel-sten, och så
kostbar, att han vida öfverträffade de ringar som prinsens bröder fått af
sina kärestor.
Konungen ville nu veta, om hans son-hustrur voro snälla att baka och att
brygga; men för hvar gång red den yngste prinsen bort till den jordfasta
stenen, träffade den lilla råttan, och förtäljde sitt ärende. Han kom så
hem igen med ett bröd så hvitt, och ett öl så godt, att konungen och hans
män önskade de måtte alltid hafva sådant bröd och sådan brygd.
Slutligen lät konungen reda till bröllopp, och bad prinsarne fara bort
och hemta sina kärestor. Konunga-sönerna drogo så åt hvar sitt håll, och
den yngste prinsen red bort till den jord-fasta stenen. När nu morgonen
kom, att han och hans fästemö skulle fara till kungs-gården, satte den
lilla råttan sig uti ett ägg-skal, som drogs af sex stora tor-baggar,
med två stora brömsar såsom spann-ridare, och sedan bar det af i fullt
fläng. Men prinsen var illa tillfreds med hela grannlåten, och sporde
sin käresta, huru hon menade att allt detta månde lyktas. »Åh», svarade
råttan, »det har ingen fara, allenast du gör med mig, såsom du ser dina
bröder göra med sina fästemör.» Detta lofvade prinsen.
Som de nu drogo in i kungs-gården, voro prinsens begge bröder före honom,
och när de kommo fram, lyftade de hvar sin käresta utur karmen och kysste
henne. Straxt gjorde den yngste prinsen så med. Men i detsamma skedde en
underlig ting; ty ägg-skalet blef till en gull-smidd karm, tor-baggarne
till granna hästar, brömsarne till små-svenner, och den lilla råttan till
den aller som fagraste prinsessa.
Nu blef brölloppet drucket med lust och med fröjd. När det hade stått
några dagar sade konunga-dottern till sin gemål: »rid nu bort till den
jord-fasta stenen, der jag hade mitt bo; tag vatten ur källan och ös på
stenen!» Prinsen gjorde så. Men i detsamma förbyttes stenen till ett
präktigt slott, som var uppfyldt med svenner och riddare och mycken annan
herrlighet, och sedan rådde konunga-sonen och hans fagra prinsessa öfver
kungs-gården och kunga-riket så länge de lefde.
6. I en uppteckning från ~Östergötland~ inledes sagan dermed, att de tre
konunga-sönerna hade fångat en liten hvit ~råtta~, som de höllo instängd
i sin kammare. Men den yngste prinsen ömkade sig öfver det lilla djuret,
och släppte en vacker dag ut henne i skogen.
Någon tid derefter lät konungen kalla sina söner, och sade att han ville
sätta dem tre prof före, till att utröna deras förstånd och lycka. Första
profvet var, hvem som kunde skaffa sig det finaste gull-nätet; andra
profvet, hvem som förde hem den skönaste gull-kronan, och tredje profvet,
hvem som kunde vinna den fagraste fästemön. Hvarje prof skulle vara
fullgjordt inom ett år. Men den af bröderne som vann priset framför de
andre, skulle få ärfva konunga-riket efter sin faders död.
Prinsarne begynna nu sin färd, och den yngste prinsen kom efter många
äfventyr djupt in i skogen. Der for han vilse. Bäst han nu red kom han
till en en-buske, och under en-busken öppnade sig marken, att han fann en
väg ned i jorden, och stadnade så icke förr än han kom till ett stort,
präktigt slott. Men öfver det stora slottet rådde en fager, hvit råtta,
och var det samma lilla råtta som prinsen hade frälst, när hon hölls
instängd af hans bröder.
Prinsen dröjde nu tre hela år i det underjordiska slottet, och tycktes
honom att åren gingo som dagar, så fagert och lustigt var det hos den
lilla råttan. Han vann så först gull-nätet, sedan gull-kronan, och
fästade omsider den lilla råttan sjelf till sin käresta. Men på färden
till kungs-gården byttes hon till den fagraste prinsessa, så att prinsen
i allt vann priset framför sina bröder.
7. Vi hafva framför oss en annan något yngre öfverlemning ifrån
~Östergötland~. Den kallas: _Jungfrun under Finger-borgen_, och företer
följande afvikelser:
Sedan konungen befallt sina söner draga bort och söka sig fästemör,
vandrar den yngste prinsen hela dagen ensam och bedröfvad omkring i
skogen. Slutligen träffar han en liten stuga på en grön äng, och blir der
mycket väl emottagen af en gammal gumma, som lånat honom herberge öfver
natten.
Andra morgonen väcktes prinsen af en öfvermåttan ljuflig sång, men kunde
icke upptäcka sångerskan, förrän gumman kom in och sade, att det var
hennes dotter som sjöng. Flickan var både vän och fager; men så liten
till vext, att hon satt gömd under en finger-borg på bordet. Slutet blef
likväl, att konunga-sonen fästade henne till sin käresta, och erhöll vid
afskedet en sölf-bodd knif till föräring åt sin fader.
När nu prinsarne kommo hem, hade de äldste bröderna mycket att förtälja
om sina fästemörs rikedom, och medförde många kostliga gåfvor åt sin
fader. Men ingen vårdade sig om att fråga den yngste prinsen, huru hans
färd aflupit. Slutligen gick han sjelf fram, och räckte konungen den
sölf-bodda knifven. Då teg konungen en lång stund, ändteligen utbrast
han: »jag har alltid fruktat att af dig få ett sorge-barn, och nu kan
jag se att min spådom gått i fullbordan; ty aldrig har du på ärligt vis
bekommit en sådan kostbarhet.»
Något derefter ville konungen se prof på sina blifvande son-hustrurs
slöjd. De äldste bröderne foro så bort till sina prinsessor, och den
yngste vandrade tills han kom till stugan, hvarest han hade sin lilla
jungfru. Der erhöll han vid afskedet ett sadel-tyg, som var stickadt med
gull och ädla perlor. Men det gick såsom förut: konungen ville ej tro att
han hade bekommit en sådan dyrbarhet på ärligt vis.
Slutligen lät konungen tillreda bröllopp, och bad sina söner fara bort
och säga sina kärestor hvad dag han hade utsatt. Prinsarne foro. Som
nu den yngste prinsen kom till stugan, och hade framfört sitt ärende,
sade den gamla: »jag kan förmoda, att man aktar gifva dig en ringa
brudkammare; men här har du ett gull-nystan, tag det, och låt tråden löpa
omkring rummet, så lärer din kammare icke blifva sämre än dina bröders.»
Hon tillade: »här är ett skrin, och i skrinet ligga tre klädningar. När
nu bröllopps-dagen är inne, tag då först dina gamla kläder, och gå att
helsa konungen, din fader. När så den första prinsessan kommer, skall du
taga på dig den öfversta klädningen i skrinet. När den andra prinsessan
kommer, skall du taga den medlersta klädningen. Men när din egen brud
kommer, skall du taga på dig den klädningen som ligger allra underst.»
Prinsen lofvade lyda henne i detta såsom i allt annat, och vände så hem
igen till kungs-gården.
Allt aflopp nu såsom gumman hade förutsagt. De äldste prinsarne fingo
präktiga brud-kammare, men ingen frågade efter den yngste prinsen, utan
han fick nöja sig med ett eländigt kyffe, som lag afsides ifrån gården
och var öfverdraget med spindel-nät. Prinsen var dock inte rådlös; han
tog gull-nystanet och lät tråden löpa omkring rummet, och straxt blefvo
väggarne klädde med kostlig gyllen-duk, så att det lyste och glimmade i
hvar vrå.
När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig de begge äldste prinsarne i
silke och skarlakan, och gingo att helsa på sin fader; men den yngste
kom i sina nötta hvardags-kläder. Det led så fram på dagen, och den
första prinsessan kom farande. Då lopp prinsen ned i sin kammare, påtog
sig den drägten som låg öfverst i skrinet, och gick upp att framföra
sin helsning. Men hela klädningen var af klaraste silfver-skir, så att
prinsens bröder hade stor möda att känna igen honom, så grannt var han
klädd. Efter någon stund kom den andra prinsessan farande. Då lopp
prinsen åter ned i sin kammare, och påtog den medlersta drägten. Men nu
var hela klädningen af guld-tyg, så att konungen och hans män inte hade
sett så grannt i all sin dag.
Det led nu åter en stund, och konungen ville inte vänta längre, utan
befallte att vigseln skulle begynnas. Rätt i detsamma hördes ett anskri
öfver hela kungs-gården, så att ingen kunde tänka annat än att fienden
var kommen. Vid nu konungen och hans gäster sågo sig ut öfver gården,
fingo de se hvar der kom framtågandes en präktig brud-färd: först gingo
brud-spelemän, med horn och pipor, och gigor, och ljufligt stränga-spel,
derefter kommo bruda-småsvenner, klädde i silke och fagert pell, och
sedan en brud-skara, så grana och så stor, att den ville aldrig taga
slut. Men jungfrun, som gick i midten, var fager som en dag, och hade
gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och vid hennes sida gick
den yngste prinsen, klädd i en drägt, som glimmade af bara perlor och
ädelstenar. Nu fick den gamle konungen stora ögon. Han gick ut emot
brud-skaran, med hela sitt hof och mycken hedersbevisning, och efter
den dagen blef den yngste prinsen lika mycket aktad och ärad, som han
tillförene varit eftersatt för sina äldre bröder.
Slutet öfverensstämmer med Varianten 1. -- Konungen önskar veta huru hans
söner hafva det, och följer dem hvar till deras hem. Som de nu komma till
den gröna ängen, hvarest vägen tog slut, blir den yngste prinsen mycket
bekymrad, och spörjer sin gemål, huru hon menar att allt detta månde
lyktas. Men prinsessan ler åt hans fruktan, och säger, att de i nödfall
väl kunna stiga af och vandra till fots. Allt går dock mycket annorlunda
än prinsen tänkte; ty i stället för den smala stigen finna de en bred
lands-väg, och den lilla kojan är nu en fager kungs-gård, hvarest prinsen
och prinsessan emottagas med stor högtidlighet af den gamla gumman, som
nu åter blifvit drottning öfver sitt förtrollade konunga-rike.
8. Enligt en öfverlemning ifrån ~Skåne~, utsatte konungen tre prof för
sina söner: att hemföra den vackraste hunden, den skönaste vägg-duken
och den fagraste prinsessan. Bröderna gifva sig så ut i verlden, hvar
på sitt håll, och den yngste kommer efter många äfventyr till ett stort
underjordiskt slott, hvarest ej fanns någon menniska, utan allenast en
stor hop ~kattor~. Ungersvennen fäster nu katt-drottningen till sin
käresta, och vinner med hennes bistånd priset framför sina bröder.
Slutligen, på sjelfva bröllopps-dagen, afhugger han hennes hufvud, då hon
förvandlas till en underskön prinsessa.
9. En uppteckning ifrån ~Norrland~ förtäljer likaledes, huru den yngste
prinsen kom till ett förtrolladt slott, som var uppfyldt med ~kattor~,
öfver hvilka rådde en fager, hvit katta. Henne fästade prinsen till sin
käresta, och kunde så fullgöra de prof konungen hade utsatt: att skaffa
det finaste gull-nätet och den minsta hunden. Nu återstod blott att visa
hvem som hade vunnit den fagraste bruden. Men äfven det gick för sig; ty
på bröllopps-dagen kröp kattan in i en stor kista, och när den öppnades
kom der fram en fager konunga-dotter.
10. En annan uppteckning, ifrån ~Wermland~, förtäljer att den yngste
prinsen kom till ett berg, och fick se trenne ~kattor~, hvilka sutto
utanföre berga-dörren och ropade »jam, jam!» Han följde så efter dem in i
berget, och fäste den yngsta kattan till sin käresta.
Sedan prinsen fullgjort sin faders prof, att skaffa den grannaste duken
och den bästa pipan, återvände han tredje gången till berget, för att
hemta sin unga brud. Som han nu vankade omkring, ur sal och i sal, kom
han ändteligen till ett rum hvars golf var så spegel-blankt, att han
måste taga af sig skorna för att kunna gå deruppå. Längst fram i rummet
lågo tre sköna jungfrur och sofvo på en fager bädd. Vid nu prinsen stod
och undrade öfver deras fägring, fick han se hvar trenne katt-skinn lågo
till hälften gömda under bädden. Straxt tog han katt-skinnen och kastade
dem oförvarandes på elden. Men i samma stund löstes jungfrurna ur sin
förtrollning, berget förvandlades till ett präktigt slott, och prinsen
hemförde den yngsta konunga-dottern såsom brud.
Uppteckningen slutas med en vidlyftig berättelse, huruledes prinsen var
nära att bli afdaga-tagen af sina afundsjuka bröder, men räddades af en
förbigående krigsman, hvarefter han flydde långt i främmande land, tog
tjenst hos en sadelmakare, och slutligen uppsöktes af sin gemål m. m.;
men denna del af berättelsen är utan tvifvel ett sednare tillägg, lånadt
ur någon annan saga.
11. Uti en uppteckning ifrån ~Södermanland~, finnas de ursprungliga
sago-dragen vanställda genom modernisering. -- Berättelsen handlar om en
rik enka, som hade tre söner, och icke visste åt hvilkendera hon skulle
lemna sin gård. Hon beslöt derföre att pröfva deras förstånd. Profven
voro: att skaffa den finaste skjortan, den vackraste hals-duken och det
grannaste klädnings-tyget.
Enkans tredje son var mycket omtalad för sin enfald, och kallades
gemenligen _Dummer Jöns_. Han gaf sig på väg, och kom i qvällningen till
ett berg. Utanföre hängde en nyckel. Som han nu öppnade berga-dörren,
och kom ur sal och i sal, träffade han i det allra innersta rummet
en ~katta~, som låg och sof på en präktig bädd. Dummer Jöns sof hos
henne om natten, och steg följande morgon upp och kammade och tvättade
henne, hvarefter hon, till lön för hans tjenst, skänkte honom skjortan,
halsduken och klädnings-tyget, som hans moder begärt.
Sagan slutar dermed, att kattan, tredje natten, förvandlas till en fager
jungfru, som följer med Dummer Jöns hem till hans moders gård, och blir
hans hustru.
12. Enligt en öfverlemning ifrån ~Upland~ är sagans hjelte en
~Aske-pjesk~, som tillika med sina bröder skulle ge sig ut att fria. När
han länge vandrat, kom han slutligen till ett uselt torp; der satte han
sig i spiseln och begynte gräfva i askan, såsom han alltid hade för sed.
I spisel-grufvan låg en stor hvit ~katta~. Aske-pjesken och kattan blefvo
goda vänner, och slutet var, att han fästade henne till sin käresta.
Aske-pjesken fullgör derefter alla sin faders prof. Första profvet
var, hvem som kunde skaffa det bästa vinet; men allt gick han till
det lilla torpet, och kattan hjelpte honom. Andra profvet var, hvem
som kunde skaffa det bästa skeppet. Men kattan gaf sin käraste ett
bark-stycke, och sade: »när de andra skeppen komma, skall du ställa dig
bakom din fader, och kasta denna bark-bit så långt du kan ut i hafvet.»
Aske-pjesken gjorde så, och straxt kom der fram ett seglande skepp, det
präktigaste någon ville se. -- Tredje profvet var, att skaffa den bästa
lag- och regerings-bok till att styra ett rike; men Aske-pjesken fick
af sin käresta några pappers-lappar, hvilka blefvo till den yppersta
lag- och regerings-bok, samt en mössa, som gaf honom förstånd att tolka
och tyda regerings-boken. -- Fjerde profvet var, att skaffa sig den
fagraste bruden; men kattan förvandlades på bröllopps-dagen till en fager
konunga-dotter. Sista profvet var, hvem som rådde öfver det präktigaste
slottet. Då sade Aske-pjeskens brud: »gäck bort till det usla torpet, der
vi först råkades. När du kommer dit är der ett slott, det grannaste som
gifves i sju konunga-riken. Tag så din knif och stick i muren, så blir
det alltid likadant, och kan aldrig mer förtrollas.» Aske-pjesken gjorde
så, och hade nu vunnit både brud och kungs-gård och konunga-rike.
13. I en öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förtäljes om en bonde, som var
så elak mot sin yngste son, att pojken, af räddhåga, stoppade upp sina
gamla kläder med halm, hängde upp bilden under tak-åsen, och rymde sin
kos. När han så vandrat länge och väl träffade han en ~katta~, som halp
honom i allting, och slutligen blef hans käresta. Men på bröllopps-dagen
förbyttes kattan till en fager prinsessa, hvarefter pojken med stor ståt
drog hem till sin fader, och skrämde gubben för den hårdhet han visat mot
sin yngste son. Omsider blir allt godt igen.
14. Den bekante Tyske lärde H. R. von SCHRÖTER har under sina resor i
Sverige upptecknat ännu en öfverlemning ifrån ~Östergötland~, som låter
profven bestå uti att anskaffa den finaste skjortan, den vackraste hunden
och den fagraste jungfrun. -- Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th.
III, s. 407.
18.
Var-Ulfven.
Ifrån Upland.
Tron på _Var-ulfven_ eller _Man-ulfven_ är urgammal i norden, och lefver
ännu uti Svenska allmogens ~sägner~ och ~visor~. Samma förhållande eger
rum hos de flesta andra Europeiska folk. Deremot ha vi icke inom den
egentliga ~sagans~ område funnit något motstycke till den förtäljning här
meddelas.
* * * * *
Det var en gång en konung, som rådde öfver ett stort konunga-rike. Han
hade en fager drottning, och egde med henne blott ett enda barn, en
dotter. Häraf hände, att den lilla blef sina föräldrars ögonsten, så
att de höllo henne kär framför allt annat, och tänkte inte så gerna på
någonting, som på hvad fröjd de skulle få när hon blifvit vuxen. Men
mycket går emot förmodan; ty innan konunga-dottern hunnit till någon
ålder, blef drottningen hennes moder sjuk, och vardt död. Nu kan man
tro der blef en bedröfvelse, icke blott i kungs-gården, utan öfver hela
riket; ty drottningen var mycket älskad af alla. Men konungen sjelf fick
en sådan hjerte-sorg, att han efter den tiden aldrig mer ville gifta sig,
utan hade sin enda tröst och glädje af den lilla prinsessan.
Det led så en rund tid bortåt; konunga-dottern blef större och fagrare
för hvar dag, och allt hvad hon någonsin ville önska, det fick hon
genast af sin fader. Dertill voro många tärnor satte, bara för att passa
henne och uträtta hennes befallningar. Ibland tärnorna var en qvinna,
som tillförene varit gift, och hade två döttrar. Hon var behaglig till
utseende, och egde en talande tunga, så att hon visste väl foga sina
ord: dertill var hon mjuk och böjlig som ett silke; men hennes hjerta
var fullt med ränker och all slags falskhet. När nu drottningen var
död, började hon straxt öfverlägga huru hon sjelf skulle bli konungens
gemål, så att hennes döttrar måtte bli lika aktade som konungs-döttrar.
Till den ändan begynte hon lockas med den unga prinsessan, rosade henne
öfver höfvan hvad helst hon sade eller gjorde, och allt gick hennes
tal derpå ut, huru lyckliga de skulle bli om konungen sökte sig en ny
gemål. Härom blef nu ofta ordadt, både arla och serla, och huru långt
det gick om, kunde prinsessan omsider inte annat tro, än att allt var
sannt såsom tärnan sade. Hon sporde derföre, hvilken gemål konungen
helst borde fästa sig. Tärnan svarade med många honungs-söta ord: »icke
höfves mig att gifva råd i en sådan sak; allenast han väljer den till
drottning, som blir god emot lilla prinsessan. Men det vet jag, att om
jag vore så lycklig att han toge mig, skulle jag aldrig tänka på annat
än hvad som kunde behaga prinsessan, och när hon ville två sina händer,
skulle den ena af mina döttrar hålla hand-fatet och den andra räcka fram
hand-klädet.» Detta och ännu mycket mera sade hon till konunga-dottern,
och prinsessan trodde henne, såsom barn gerna tro att hvad som säges dem
är sanning.
Som nu dagarne gingo, fick konungen icke någon ro för sin unga dotter,
utan allt bad hon så ideligen, att han skulle gifta sig med den vackra
hof-tärnan. Men han ville inte. Konunga-dottern afstod likväl icke med
sin begäran, utan talade derom både jemnt och samt, alldeles såsom den
falska tärnan lärt henne. När hon så en dag åter hade samma tal å bane,
utbrast konungen: »jag märker väl att det till sluts månde gå såsom
du har satt dig i sinnet; ehuru mycket det är emot min önskan. Likväl
sker det endast med ett vilkor.» ’Hvad är det för ett vilkor?’ Frågade
prinsessan, och vardt mycket glad. »Jo,» sade konungen, »om jag nu gifter
mig ånyo, så är det endast för din ideliga bön skull. Derföre skall du
lofva mig, att om du framdeles blir missnöjd med din styfmor eller dina
styf-systrar, jag då må slippa klagomål och ledsamheter å din sida.» Ja,
detta lofvade prinsessan, och der blef så stadfästadt, att konungen gifte
sig med hof-tärnan, och gjorde henne till drottning öfver hela sitt land
och rike.
Allt som det nu led bortåt, hade konunga-dottern vuxit upp till den
fagraste mö som fanns på vida vägar; deremot voro drottningens döttrar
lika stygga till utseende som till sinnelag, så att ingen talade något
godt om dem. Det kunde så icke fela, att der ju kommo ungersvenner ifrån
både östan och vestan för att begära prinsessan; men ingen vårdade sig
att fria till drottningens döttrar. Häröfver bar styf-modern i sitt
hjerta en stor harm, ehuru hon icke lät märka sig, utan var lika slät och
ödmjuk som tillförene. Men ibland friarne var äfven en konunga-son ifrån
ett annat rike. Han var både ung och båld, och såsom han tillika höll
prinsessan hjerteligen kär, samtyckte hon till hans frieri, och lofvade
honom sin tro och ära. Detta allt såg drottningen med vreda ögon; ty hon
hade gerna tänkt att prinsen skulle fästa någon af hennes egna döttrar.
Derföre satte hon sig ock i sinnet, att de unga tu aldrig skulle få
hvarandra, och tänkte efter den stunden bara uppå, huru hon skulle kunna
förstöra både dem och deras älskog.
Härtill yppade sig snart lägenhet; ty rätt som det var kom der bud att
fienden fallit in i landet, så att konungen måste draga ut i härnad.
Nu fick prinsessan erfara hvad styfmoder hon fått; ty knappt var
konungen borta, förrän drottningen visade sitt rätta sinnelag, så att
hon blef lika hård och elak, som hon tillförene ställt sig vänlig och
eftergifvande i allting. Det gick så inte en dag, att icke prinsessan
fick höra både bannor och hårda ord, och drottningens döttrar gåfvo icke
sin mor efter i elakhet. Men ännu värre gick det prinsessans fästeman,
den unge konunga-sonen. Han hade en dag farit ut på jagt, och kom vilse,
så att han blef skiljd ifrån sina män. Då öfvade drottningen sina onda
konster, och förhexade honom till en ~var-ulf~, så att han i all sin tid
skulle löpa uti skogen. När så qvällen kom och prinsen icke hördes af,
drogo hans män hem igen, och kan man väl tänka hvad sorg der blef, när
prinsessan fick veta huru jagten hade aflupit. Hon bara grät och sörjde
både natt och dag, och ville icke låta trösta sig. Men drottningen log
åt hennes sorg, och gladdes i sitt falska hjerta, att allt hade så väl
lyckats efter önskan.
Det hände sig en dag, när konunga-dottern satt ensam i sin jungfru-bur,
att det kom henne i sinnet, att hon ville sjelf fara till skogen der
prinsen blifvit borta. Hon gick så till sin styf-moder, och beddes orlof
att gå ut i lunden, medan hon kunde glömma sin stora sorg. Härtill ville
drottningen nödigt samtycka, ty hon gjorde alltid hellre mot än med; men
prinsessan bad så innerligen vackert, att hennes styf-moder till sluts
icke kunde neka, utan befallte en af sina döttrar följa med och vakta
henne. Härom blef nu åter ett långt tvistemål; ty ingendera styf-systern
ville gå med, utan begge ursakade sig, och sporde hvad nöje de kunde ha
att följa henne, som aldrig gjorde annat än grät. Slutet blef likväl att
drottningen fick råda, och en af hennes döttrar skulle gå med prinsessan,
huru mycket det ock var emot deras vilja. Jungfrurna vandrade så bort
ifrån kungs-gården, och kommo till skogen. Der gick konunga-dottern
omkring ibland träden, och lyddes till de små foglarnes sång, och tänkte
på vännen hon haft så kär, och som hon nu hade bortmistat; men allt
gick drottningens dotter efter, och harmades i sitt elaka hjerta öfver
prinsessan och hennes bedröfvelse.
När de så hade vandrat någon stund, kommo de omsider till en liten koja,
som låg djupt in i mörka skogen. Då var konunga-dottern mycket törstig,
och bad sin syster följa med till den lilla kojan, att de kunde få sig
en dryck vatten. Men häröfver blef drottningens dotter än mera misslynt,
och sade: »är det inte nog att jag skall följa dig ända hit i öde-marken!
Nu vill du att jag, som är en prinsessa, skall gå in i ett sådant näste.
Nej, min fot kommer der aldrig. Vill du gå, så får du gå ensam.» Ja,
konunga-dottern besinnade sig inte länge, utan gjorde som styf-systern
hade sagt, och gick in i den lilla stugan. Vid hon nu kom in, fick hon se
hvarest en gammal gumma satt på bänken, och var så ålderstigen, att hon
runkade på hufvudet. Prinsessan helsade vänligt, såsom hon alltid det
gjorde, »god qväll, kära mor! Jag törs väl inte bedja om en liten dryck
vatten?» ’Jo, hjertans gerna,’ svarade den gamla. ’Hvem är du som kommer
under mitt låga tak och helsar så vackert?’ Konunga-dottern svarade,
som sanningen var, att hon var konungens dotter, och hade gått ut att
förlusta sig, medan hon kunde något glömma sin stora sorg. ’Hvad har du
då för sorg?’ frågade gumman. »Jo,» sade prinsessan, »jag må väl sörja
och aldrig mer blifva glad. Jag har mistat min enda vän, och Gud vet om
jag någonsin får se honom mera.» Hon förtäljde tillika huru det hade
tilldragit sig, och allt runno hennes tårar så strida, att ingen kunde
annat än ömka sig öfver henne. Som hon nu hade lyktat, sade gumman: ’det
var bra att du lät mig veta din nöd; jag har pröfvat mycket, jag, och
kanske jag kan säga dig någon råd. När du går härifrån’, får du se en
~lilja~, som växer på marken. Den liljan är icke såsom andra liljor, utan
har många underliga egenskaper. Skynda dig fördenskull och bryt henne.
Om du det kan, så har det ingen nöd; ty sedan kommer väl den som säger
hvad du skall göra.’ Dermed skiljdes de åt; konunga-dottern tackade och
gick sina färde, och den gamla gumman satt qvar på bänken och runkade på
hufvudet. Men allt stod drottningens dotter utanföre, och knotade och
harmades på prinsessan att hon dröjde så länge.
Vid konunga-dottern nu kom ut, fick hon höra många bannor af sin syster,
såsom man det icke annat kunde vänta; men hon aktade ej derom, utan
tänkte blott uppå hur hon skulle finna blomman, hvarom den gamla hade
talat. Hon gick så vidare framåt i skogen, och rätt som det var, fick hon
se hvarest en fager hvit lilja stod och växte midt framför henne. Då blef
hon så glad, så glad, och lopp straxt till för att bryta liljan; men i
detsamma var den försvunnen, och syntes åter ett stycke längre bort. Nu
vardt konunga-dottern öfvermåttan ifrig, och lyssnade icke mer till sin
styf-systers rop, utan bara sprang; men hvar gång hon ville taga liljan,
var den genast sin kos, och syntes straxt åter något bättre fram. Så
gick det en lång stund, och prinsessan kom längre och längre in i djupa
skogen; men allt syntes liljan och försvann, och flyttade sig åter, och
för hvarje gång lyste den ännu mycket högre och skönare än tillförene.
Prinsessan kom så omsider till ett högt berg, och vid hon nu såg uppåt
bergs-höjden, då stod blomman öfverst på sjelfva åsen, och skimrade så
hvit och fager som den klaraste stjerna. Konunga-dottern begynte nu
klättra uppföre berget, och brydde sig hvarken om stockar eller stenar
som lågo i vägen, så ifrig var hon. Vid hon så ändteligen kom upp på
bergs-toppen, se, då flyttade liljan icke längre, utan stod qvar, och
prinsessan lutade sig ned och bröt henne, och gömde henne vid sin barm,
och var så innerligen glad, att hon dervid glömde både sin styf-syster
och allt annat i hela verlden.
Det led så en lång stund, och konunga-dottern blef inte mätt på att
betrakta den sköna blomman. Då rann henne plötsligt i tankarne, hvad
hennes styf-moder skulle säga, när hon kom hem, och hade varit så länge
borta. Hon såg sig derföre omkring, för att vända åter till kungs-gården.
Men vid hon nu blickade tillbaka, se, då hade solen gått ned, och blott
en strimma af dagen dröjde ännu på bergs-höjden; men der nedanföre stod
skogen så mörk och skumm, att hon icke tröstade finna väg derigenom. Nu
blef konunga-dottern mycket ledsen, ty hon såg sig ingen annan råd, än
att stanna öfver natten der hon var. Hon satte sig derföre uppå klippan,
lutade hand under kind, och grät, och allt tänkte hon på sin elaka
styf-mor, och sina styf-systrar, och alla hårda ord hon skulle få höra
när hon kom hem, och på sin fader, konungen, som var borta, och på sin
hjertans allerkäraste, som hon aldrig mer skulle få råka; men huru hennes
tårar runno, märkte hon det icke, så sorgsen var hon. Det led så fram på
natten, och mörkret föll på, och stjernorna gingo upp och ned; men ännu
satt prinsessan qvar på samma ställe, och bara grät. Bäst hon nu satt
i djupa tankar, fick hon höra en röst som helsade: »god qväll, sköna
jungfru! Hvarföre sitter ni här så ensam och sorgefull?» Då spratt hon
hastigt till, och blef mycket häpen, såsom inte heller var underligt; men
vid hon såg sig om, stod der bara en liten, liten gubbe, som nickade och
såg så hjertans beskedlig ut. Hon svarade: »jo, jag må väl vara sorgsen,
och aldrig mer vara glad. Jag har mistat min allerkäraste, dertill har
jag gått vilse i skogen, så att nu rädes jag blifva uppäten af vilda
djur.» ’Åh’, sade gubben, ’var inte ledsen för det! Om du vill lyda mig i
allting som jag säger, skall jag hjelpa dig.’ Ja, härtill gaf prinsessan
gerna sitt samtycke, såsom hon eljest visste sig vara öfvergifven af hela
verlden. Gubben tog så fram ett eldföre, och sade: »skön jungfru! Nu
skall du först göra upp eld.» Konunga-dottern gjorde som han hade sagt,
hon samlade mossa och grenar och torr ved, och slog eld, och tände upp
en brasa på berg-åsen, så att lågan fladdrade högt i sky. När det var
gjordt, sade gubben: »gå nu fram på berget, der finner du en gryta som är
full med tjära. Tag hit den!» Konunga-dottern gjorde så. Gubben fortfor:
»sätt nu grytan öfver elden!» Ja, prinsessan gjorde det också. När nu
tjäran begynte sjuda, sade gubben: »kasta din hvita lilja i grytan!»
Detta tycktes prinsessan vara en hård begäran, och hon bad så innerligen
vackert att få behålla sin lilja; men gubben sade: »har du inte lofvat
lyda mig i allt hvad jag ber dig om? Gör som jag säger, det skall inte
ångra dig.» Konunga-dottern vände så bort ögonen, och kastade liljan i
den sjudande grytan; ehuru det riktigt gick henne till sinnes, ty så kär
höll hon sin fagra blomma.
Rätt i detsamma hördes utur skogen ett dåft rytande, såsom ett vild-djurs
skri; det kom närmare och närmare, och öfvergick till ett hiskeligt tjut,
så att bergen gåfvo genljud vidt omkring. Tillika förnams ett knakande
och ett brakande ibland träden, buskarne böjde sig, och prinsessan fick
se hvarest en stor grå ulf kom löpande fram ur skogen, rätt emot berget
der de sutto. Nu blef hon mycket förfärad, och ville gerna ha flytt sina
färde om hon det kunnat. Men gubben sade: »skynda dig, spring ut på
berget, och stjelp grytan öfver ulfven, som han kommer midt före!» Ja,
fastän prinsessan var så rädd att hon knappt visste till sig, gjorde hon
likväl såsom gubben hade sagt, tog grytan, sprang ut på bergs-kanten,
och stjelpte tjäran öfver ulfven, rätt som han kom löpande emot berget.
Men nu skedde en sällsam ting; ty knappt var det gjordt, så skiftade
ulfven sin hamn, det stora grå skinnet flög af honom, och i stället för
ett glupande vild-djur, stod der en fager ungersvenn och blickade uppåt
berg-åsen. Och när konunga-dottern hunnit besinna sig, så att hon kunde
se på honom, hvem var det väl då, om inte hennes egen allerkäraste, som
varit förtrollad till en var-ulf.
Nu kan man veta huru prinsessan blef till mods; hon sträckte ut armarne,
och kunde hvarken tala eller svara, så häpen och glad var hon. Men
prinsen lopp hastigt uppför berget, och kom till henne, och tog henne
i sin famn med stor hjertans kärlek, och tackade henne att hon hade
frälst honom. Icke heller glömde han bort den lille gubben, utan tackade
honom med många fagra ord för hans stora bistånd. Derefter satte de sig
tillsammans uppå berg-spetsen, och talade kärligen med hvarandra. Prinsen
förtäljde, huruledes han blifvit förbytt till ulf, och om all den nöd han
utstått medan han fick löpa omkring i skogen; men konunga-dottern talade
om sin sorg, och alla de tårar hon fällt me’ns han var borta. Sålunda
sutto de hela natten igenom, och visste intet ordet af, förrän stjernorna
begynte slockna för dagen, att man kunde skönja omkring sig. Som nu sol
rann upp, blefvo de varse, huru der lopp en stor väg under berget ända
fram till kungs-gården; men ifrån berg-åsen kunde man skåda omkring sig
åt alla håll öfver landet. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd dig om!
Märker du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan, ’jag ser en ryttare
på en skummig häst; han rider allt hvad han förmår framåt vägen.’ Gubben
sade: »detta är ett il-bud från din fader, konungen. Han kommer snart
efter med hela sin krigs-här.» Nu blef prinsessan öfvermåttan glad, och
ville straxt gifva sig ned för att möta sin fader. Men gubben höll henne
tillbaka, och sade: »vänta! ännu är det för tidigt. Vi vilja först se
huru allting aflöper.»
Det led så någon stund, och solen lyste klar, så att dess sken föll på
kungs-gården nedanföre. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd dig om! Ser
du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan, ’jag ser mycket folk
komma ut ur min faders gård; och somliga draga vägen fram, men andra
fara till skogs.’ Gubben sade: »detta är din styf-moders tjenare. Nu har
hon skickat en skara att möta konungen, och helsa honom välkommen; men
de andre fara till skogs för att leta efter dig.» Vid detta tal blef
konunga-dottern orolig, och ville nödigt stadna qvar, utan beddes få gå
ned till drottningens folk. Men gubben höll henne tillbaka, och sade:
»vänta ännu så länge! Vi vilja först se huru allting aflöper.»
Det gick så åter en stund, och konunga-dottern blickade stadigt framåt
vägen der konungen skulle komma. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd
dig om! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’det är
mycken rörelse i min faders gård, och se, nu hålla de på att kläda hela
gården svart.’ Gubben sade: »detta är din styf-moder och hennes tjenare.
Nu vilja de föregifva för din fader, att du är blifven död.» Häröfver
gjordes konunga-dottern ondt i hågen, och hon bad så innerligen vackert:
’låt mig gå, låt mig gå, att jag må spara min fader en sådan sorg!’
Men gubben höll henne tillbaka, och sade: »nej, vänta! Ännu är det för
tidigt. Vi vilja först se huru allting aflöper.»
Åter förlopp en stund, solen steg på himmelen, och luften fläktade varm
öfver fält och skogar; men konunga-barnen och den lille gubben sutto
alltjemnt qvar på berget der vi lemnade dem. Då fingo de se hvar ett
litet moln steg upp längst borta vid himla-randen; det lilla molnet blef
större och större, och kom allt närmare och närmare framåt vägen, och
allt som det rörde sig, märkte de huru det blixtrade af vapen, och sågo
hjelmar nicka och fanor svaja, hörde slammer af svärd och gnäggande af
hästar, samt igenkände slutligen konungens eget baner. Då kan man veta
huru konunga-dottern blef glad, och längtade nu bara att få gå ned och
helsa sin fader. Men gubben qvarhöll henne, och sade: »vänd dig om, skön
jungfru! Ser du något vid kungs-gården?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag
ser min styf-moder och mina styf-systrar, huru de komma ut, och bära djup
sorg-drägt, och hålla hvita dukar för ansigtet, och gråta bitterligen.’
Gubben återtog: »nu låtsa de gråta öfver din död. Vänta ännu en stund! Vi
ha icke sett huru allting aflöper.»
Något derefter sporde gubben ånyo: »skön jungfru, se dig om! Märker
du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser hvar de komma
bärande med en svart lik-kista. -- Nu låter min fader öppna den. -- Se,
drottningen och hennes döttrar falla på knä, och min fader hotar dem med
svärdet.’ Gubben sade: »nu har konungen velat se ditt lik, och så har din
elaka styf-moder blifvit tvungen att bekänna sanningen.» När prinsessan
hörde detta, bad hon så innerligen vackert: ’låt mig gå, låt mig gå,
att jag må trösta min fader i hans stora sorg!’ Men gubben höll henne
tillbaka, och sade: »lyd mitt råd, och stadna här så länge! Vi hafva ännu
icke sett huru allt kommer att lyktas.»
Det led så åter en stund, och allt sutto konunga-dottern och prinsen
och den lille gubben ännu qvar uppå berget. Då sade gubben: »vänd dig
om, skön jungfru! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan,
’jag ser min fader och min styf-moder och mina styf-systrar, huru de
draga hitåt med allt sitt folk.’ Gubben återtog: »nu hafva de gifvit
sig åstad, till att leta efter dig. Gå nu ned, och hemta varg-huden som
ligger i klyftan!» Konunga-dottern gjorde som henne var tillsagdt. Gubben
fortsatte: »ställ dig nu ute på sjelfva bergs-kanten!» Ja, prinsessan
gjorde äfven detta. I detsamma fingo de se, hvarest drottningen och
hennes döttrar kommo dragande fram på vägen, rätt nedanför berget der de
sutto. Då sade gubben: »kasta nu varg-huden rätt ned!» Ja, prinsessan
tordes inte annat än lyda; hon kastade varg-huden såsom gubben hade sagt.
Den föll så midt öfver den elaka drottningen och hennes begge döttrar.
Men nu timade ett stort under; ty skinnet hade icke så snart vidrört
de tre elaka qvinnorna, som de i blinken skiftade hamn, uppgåfvo ett
ohyggligt tjut, och förvandlades till tre grymma var-ulfvar, hvilka i
fullt språng foro af inåt den öde skogen.
Knappt var det gjordt, förrän konungen sjelf med alla sina män kom
farande nedanför berget. Som han nu blickade uppåt höjden och fick se
prinsessan, kunde han i förstone icke tro sina ögon, utan stadnade
orörlig, och tänkte att det var en synvilla. Då ropade gubben: »skön
jungfru, skynda dig nu och spring ned att glädja din fader!» Ja, detta
lät prinsessan inte säga sig två gånger, utan tog sin käraste vid handen,
och lopp straxt ned utför berget. Som de nu kommo der konungen var, gick
prinsessan fram, och föll till sin faders bröst, och grät i glädje,
och den unge prinsen grät också, och sjelf konungen grät, och tycktes
alla att det var en fager syn till att se deras möte. Der blef så en
stor hjertans fröjd och många omfamningar, och prinsessan förtäljde om
sin elaka styf-moder, och sina styf-systrar, och om sin allerkäraste,
och allt hvad nöd hon sjelf fått lida, samt om den lilla gubben som så
underligen hulpit henne. Men vid konungen vände sig om för att tacka
honom, då var han redan försvunnen, och efter den dagen vet ingen säga
hvem han var, eller hvart han tagit vägen.
Konungen och allt hans följe drogo nu tillbaka till kungs-gården, och
blef der mycket ordadt under vägen, både om den lille gubben, och om hvad
annat som vederfarits prinsessan. När de så kommit hem, lät konungen
tillreda ett präktigt gästa-bud, och bjöd alla förnäma och ypperliga män
i hela sitt rike, och gaf så sin dotter åt den unge prinsen; och deras
bröllopp dracks med lust och lek och allsköns gamman i många dagar. Men
jag var också med på gillet, och när jag red öfver skogen, mötte mig en
ylfva med två sina ungar, och de glupade och läto mycket illa om sig. Jag
har sedan fått spörja, att det inte var någon annan än styf-modern och
hennes begge elaka döttrar.
_Anmärkning._
I KLETKE’S ~Mærchensaal aller Völker~, Bd. II, Berlin 1844, ss.
192-203, förekommer en något liknande saga, kallad »_Der Wolf und die
Nachtigall_» som uppgifves vara ~Svensk~. Berättelsen handlar om en
konung i ~Skottland~, hvars dotter, _Aurora_, af en elak styf-moder blir
förbytt till en näktergal, samt om en prins af Österland som förbytes
till en ulf. Uppteckningen är för öfrigt af ringa värde, samt lider af
känslo-svall och moderna tillägg.
19.
Jungfrun som såg på sin käraste wid Ljus.
Denna herrliga saga har vandrat vida omkring. Liknande förtäljningar
anträffas hos följande folkslag:
1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel II, N:o 42, ss. 1-15, »_Östenfor Sol og vestenfor Maane_».
2. Hos =Danskarne=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~, 1:ste Samling,
Kjöb. 1823, ss. 20-25, »_Prinds Hvidbjörn_».
3. Hos =Skottarne=: -- Se CHAMBERS, ~Popular Rhymes, Fireside Stories,
and Amusements of Scotland~, Edinburgh 1842, ss. 75-76, »_The Red Bull of
Norroway_».
4. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Den gamla dikten »_Friedrich von Schwaben_»,
af okänd författare ifrån 14:de årh. (ett sjelfständigt sidostycke till
den här längre ned omnämnda _Partonopeus de Blois_), är den äldsta
hittills upptäckta form af denna saga i Tyskland. Se ~Neues Jahrbuch für
deutsche Sprache &c.~ Berlin 1846, ss. 95-115, samt MASSMAN, ~Partonopeus
und Melior~, Berlin 1847, ss. 131-2. -- _B._ Se GRIMM, ~Kinder- und
Haus-Märchen~, Th. II, N:o 127, ss. 228-235, »_Der Eisenofen_» [jfr.
Th. III, ss. 218-221]. -- _C._ Se anf. bok, Th. III, ss. 257-8, »_Die
Laus_». -- _D._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer
Schleswig Holstein und Lauenburg~. 8:vo. Kiel, 1845, N:o II, ss. 384-5,
»_Vom goldenen Klingel-Klangel_». -- _E._ Se anf. bok, N:o III, ss.
385-8, »_Der weisse Wolf_». -- _F._ Se KUHN u. SCHWARTZ, ~Norddeutsche
Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 347-352, »_Die
Seidenspinnerin_».
5. Hos =Fransmännen=: -- Den Anglo-Normanniska Trouvèren DENIS PIRAMUS,
ifrån början af 13:de årh., har i sin sköna dikt »_Partonopeus de
Blois_» (sedermera bearbetad på flera språk, deribland på ~Gammal-Norsk~
prosa, och på ~Danska~ rim såsom ~Dansk folk-bok~), användt alldeles
samma stoff, ehuru med den olikhet, att den nyfikne här är en prins i
stället för en prinsessa. Se G. A. CRAPELET, ~Partonopeus de Blois, publ.
pour la prem. fois d’après le Ms. de la bibl. de l’Arsenal, avec trois
facsimile~. 2 vol. 8:vo. Paris 1834.
6. Hos =Romarne=: -- Den äldsta bekanta uppteckning af sagan, är
berättelsen om _Psyche et Cupido_, hvilken förekommer: -- _A._ Hos
APULEIUS [† omkring år 160 e. Chr. föd.], i hans ~Metamorphoses~.
Grund-stoffet, som här blifvit omarbetadt till en Mythologisk-Poëtisk
Legend, är troligtvis hemtadt ur någon numera förlorad _Milesisk_
sago-samling. -- APULEII ofvannämnda arbete har icke i sin helhet blifvit
öfversatt på Svenska; men sagan om »_Psyche och Cupido_» utkom redan
tidigt såsom Svensk folk-skrift. Första kända upplagan är den som utgafs
i Upsala, år 1666, af MARTINUS NYMAN (sedermera »Consul Holmiensis»; jfr.
~Acta Literaria Svecica~, a. 1724, s. 588). Andra upplagan har följande
titel: ~Then Vnderskiöne PSYCHE vtaf Apuleio Madaurense Utdragen och
Försvänskat Igenom M. N. Sampt effter mångens åstundan med flijt å nyo
vplagd i Stockholm Åhr 1690. Tryckt hoos Lars Wall~. 40 ss., 8:vo. --
En sednare upplaga eger följande titel: ~Kärleks-Guden Cupidos Och den
Undersköna och Prisvärda Prinsessan Psyches Historia~. Öfwersättning.
Stockholm 1778, 72 ss., 8:o. -- Sagan förekommer äfven, i en förkortad
bearbetning, uti ~Mnemosyne~, Åbo 1820, 4:to, N:ri 57, 58, 94, 96,
102. -- _B._ Biskop FULGENTIUS, som meddelar samma saga i utdrag efter
APULEIUS, omtalar tillika, att den funnits omständligen berättad i en
viss ARISTOPHANTES’ skrifter. Om denne Aristophantes varit äldre eller
yngre än Apuleius, är ännu oafgjordt.
7. Hos =Wallacherna=: -- _A._ Början af uppteckn. A återfinnes såsom
inledning till »_Die Kaiserstochter und die füllen_,» hos SCHOTT,
~Walachische Mæhrchen~, Stuttg. u. Tubingen, 8:vo, N:o 16, ss.
171-183. -- _B._ Se en liknande förtäljning i anf. bok, ss. 239-246,
»_Trandafíra_».
8. Hos =Italienarne=: -- _A._ Se BASILE, ~Il Pentamerone~, I, N:o 5,
förra hälften af »_Lo polece_». -- _B._ Anf. bok, II, N:o 5, »_Lo
serpe_». -- _C._ Samma bok, V, N:o 3, »_Pintosmauto_».
9. Hos =Hinduerna=: -- _A._ Se sagan om »_Gand’ harva_». Jfr. WILFORD’S
~Essay on Vicramáditya and Sativahana~ uti ~Asiatic Researches~, Vol. IX,
s. 147, Calcutta-upplagan. -- _B._ En liknande uppteckning på Engelska,
efter mundtlig öfverlemning i Calcutta, förekommer uti ~The Asiatic
Journal~, och finnes derifrån öfversatt på Tyska uti _a_) ~Das Ausland~,
Febr. 1843; _b_) hos BROCKHAUS, uti ~SOMADEVA’s Märchensammlung~, Leipz.
1843, Th. II, ss. 190-211; samt _c_) hos KLETKE, ~Mærchensaal aller
Völker~, Bd. III, ss. 30-42, »_Des Holzhauers Tochter_».
A. Ulf-Prinsen.
Ifrån Södermanland.
Det var en gång, för mycket längesedan, en konung, såsom mången är väl
det. Han var en stor kämpe och örligs-man; dertill äfven rådklok och väl
förfaren i allting, och hvad helst han företog hade han alltid framgång.
Härigenom blef han mycket berömd, och vann under sig både folk och
länder, så att mäktigare höfding inte stod att finna på vida vägar.
När han så hade farit många år uti härnad, och samlat stora rikedomar,
begynte han omsider längta till ro. Han satte sig derföre i stillhet på
sin gård, och fäste sig en drottning, och fick med henne en enda dotter.
Men när det lidit någon tid, blef hans gemål drottningen sjuk, och dog.
Detta gick honom hårdt till sinnes, och efter den dagen tänkte han aldrig
mer gifta sig, utan vände all sin kärlek till den unga prinsessan.
Hon växte under tiden i sin faders gård, och blef fager framför andra
jungfrur, så att vänare mö icke fanns hvarken när eller fjerran. Men allt
som hon växte, låg det konungen i hågen huru han skulle få henne väl
försörjd; såsom hans drottning icke födt någon son, som en gång efter
honom kunde styra land och rike.
Det hände sig en dag, när konungen satt i jungfru-stugan, att han lade
sitt hufvud på prinsessans knä, och bad att hon skulle löska honom. Ja,
konunga-dottern gjorde som hennes fader bedt henne. Bäst det nu var,
fick hon se ett djur som kröp fram och åter i konungens hår, och var
djuret så öfvermåttan stort och digert, att hon gaf till ett högt skri af
förundran. »Hvad var det?» frågade konungen. »Hvarföre skrek du så, min
dotter?» ’Jo’, sade prinsessan, ’det kunde väl ingen annat. Här är ett
djur ibland edert hår, och det är så stort, att aldringen har sett dess
like.’ Då log konungen, och ville se på djuret. Som han nu märkte huru
stort det var, utbrast han: »aldrig såg jag väl maken till djur, och är
detta ett märkligt järtecken. Likväl, eftersom djuret sökt skydd hos mig,
vilja vi icke dräpa det, utan låta det lefva, att vi må se huru stort
det kan bli.» Detta tycktes prinsessan vara ett godt förslag. Hon tog
så djuret, lade det i en ask, och gaf det mat så mycket det ville äta.
Men djuret växte dag ifrån dag, och uppfyllde hela asken, och blef ännu
mycket, mycket större, så att ingen hört omtalas ett sådant vidunder,
hvarken förr eller sedan.
Alltsom nu tiden led, var konunga-dottern omsider hunnen till ålders att
hon borde gifta sig. Då kommo der många prinsar och andra förnäma män
att begära henne, och för hvar dag ökades deras antal, såsom ordspråket
går, att »vän mö har många bedlare». Men konungen visste icke åt hvem
han helst skulle gifva sin dotter; ty han ville inte hafva någon måg,
utan den som med visdom och klokhet kunde styra hans rike efter honom.
Han beslöt derföre sätta prinsessans friare på prof, hurudant förstånd
de hade. Till den ändan lät han dräpa det stora djuret, tog dess skinn,
och gaf ut ett påbud, att den och ingen annan skulle få prinsessan, som
visste säga af hvad djur skinnet var taget. Nu kan man tro der blef ett
spörjande och ett gissande både likt och olikt; men der var ingen ibland
dem alla som kunde gäta konungens spörsmål. Friarne fingo så vända hem
hvar till sitt, och huru många der kommo till, aflopp det alltid på samma
vis, så att det omsider begynte se mörkt ut, om den fagra prinsessan
skulle få sig någon man eller icke.
Det stod så en rund tid bortåt, och allt var det lika när; hvem helst
som försökte sin lycka, gick det för honom som det gått för de andre.
Då hände sig en dag, att en stor grå ulf kom gåendes till kungs-gården,
och beddes få tala vid konungen. Häröfver blef mycken undran, och vakten
ville i förstone icke släppa ulfven in, ty de menade att konungen
inte hade något otaladt med en sådan som honom; men ulfven sade, att
eljest ville han öda hvart mans barn i hela kungs-gården, och så blef
han insläppt. Som han nu kom för konungen, tog han till orda: »Herre,
konung! Du har låtit utgå ett påbud, att den skall få din dotter, som
vet att att säga af hvad slag djuret varit när han ser dess skinn.» Ja,
konungen kunde icke neka att det var som han sade. Ulfven fortfor: »nu
har jag kommit hit till att fresta hvad min lycka förmår, och är min
bön, att du låter mig se skinnet.» Konungen kunde så icke neka till hans
begäran, utan lät hemta skinnet, och var det både sidt och vidt, så att
det breddes öfver hela bordet, och glänste som ett silfver. Som ulfven nu
fäste sina ögon derpå, gaf han till ett högt rop af glädje, och qvad:
»Stora lusens stora skinn!
Prinsessan är allerkärestan min.»
Då var det konungen som inte blef glad. Han vardt både häpen och
bedröfvad; ty han hade tänkt att saken skulle aflöpa mycket annorlunda.
Men der fanns ingen hjelp. Ulfven hade gissat konungens gåta, och det
blef så afslutadt mellan dem, att han skulle få prinsessan, och komma
igen dagen efter för att hemta henne.
Allt som det nu led på tiden att ulfven skulle komma tillbaka, var
konungen öfvermåttan bedröfvad, och grundade bara uppå, huru han skulle
slippa ifrån sitt löfte som han gifvit. Omsider beslöt han att nyttja
list. Till den ändan tog han en bagare-dotter som tjente på kungs-gården,
lät styra ut henne på det allra präktigaste, med gull-krona, och röda
ringar, och annan prydnad såsom det kunde höfvas ett konunga-barn, och
sade att hon skulle fara i stället för prinsessan. Ja, tjenstemön lät sig
detta väl behaga, ty hon hade visst icke tänkt att hon skulle få vara så
grann; och konungen menade nu, att, huru rådklok ulfven också var, skulle
han dock aldrig veta annat än han fått den rätta prinsessan.