6. Hos =Ryssarne=. -- Se VOGL, ~Die ältesten Volksmärchen der Russen~.
Wien 1841, ss. 119-135, »_Das Märchen von Ljubin Czarewitsch, der schönen
Czarewna, seiner Gemahlinn, und dem beflügelten Wolf._»
* * * * *
Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var
tapper i strid, klok i rådslag, och alla hans företag hade en god
framgång. Men när åren voro framlidna, blef konungen gammal och grå, så
att han kunde väl märka det han icke skulle lefva länge. Då vardt han
sorgsen i sin hug, ty han hade lifvet kärt, och sporde så alla visa män
i sitt rike om det icke gåfves något medel att undkomma döden. De visa
männen skakade sina hufvuden och lade råd; men ingen visste svara till
konungens spörsmål.
En dag, kom der till kungsgården en gammal spå-qvinna, som farit vida
öfver vatten och land, och var beryktad för sin visdom och klokskap.
Konungen frågade den gamla qvinnan om hon visste någonting nytt. Då sade
käringen: »Herre, konung! det är mig sagdt, att du mycket rädes att
dö, nu sedan du är gammal vorden. Derföre har jag kommit hit, och vill
lära dig huru du skall återvinna ungdom och helsa.» Vid detta tal blef
konungen väl tillfreds, och sporde huru härmed skulle tillgå. Spå-qvinnan
tog till orda: »långt, långt bort, mång tusende mil härifrån, ligger ett
land, som heter _Ungdomslandet_. I det landet finnes ett slags underligt
vatten, och växer ett slags kostliga äpplen. Hvilken som dricker af
vattnet och äter af äpplena, han blifver ung på nytt, vore han aldrig
så gammal. Men icke många äro de som få smaka deraf, ty vägen är lång
och full med farligheter.» När den gamle konungen hörde detta, blef han
mycket glad, och lönade spå-qvinnan rikligt för hennes goda råd. Dermed
skiljdes de ifrån hvarandra.
Konungen öfverlade nu med sig sjelf, huru han skulle erhålla af det
underbara vattnet och de kostliga äpplena; ändtligen beslöt han att
skicka någon af sina söner, för att hemta dem. Till den ändan lät han
rikligen utrusta den äldste prinsen med penningar och annan nödtorft,
och sände honom så på väg. Men när prinsen hade farit långt bort, kom
han till en stad, som mycket behagade honom. Då glömde han alldeles sitt
ärende, lefde i nöjen och yppighet, och tänkte icke vidare på sin lofven,
att fara till fjerran land efter lifs-vatten åt sin fader.
Det led så en tid bortåt, och konungen längtade mycket efter sin sons
återkomst; men han hördes icke af. Då lät gubben utrusta sin andre son
med gods och guld, och skickade äfven honom att uppsöka det prisade
Ungdoms-landet. Men när svennen hade farit lång väg, kom han till en
stor stad, och träffade sin broder. Nu gick det honom, såsom det gått
den äldre prinsen. Han glömde alldeles bort sitt ärende, lefde med vin
och frillor, samt tänkte icke vidare på sitt ord och lofven, att hemta
ungdoms-äpplen och lifs-vatten åt sin gamle fader.
När det så hade stått om en rund tid, och ingen af prinsarne kom
tillbaka, blef den gamle konungen mycket bräcklig af sorg och ålderdom.
Då gick den yngste prinsen inför sin fader och beddes, att äfven han
skulle få draga bort och uppsöka det prisade Ungdoms-landet. Såsom nu
konungen icke hade qvar mer än en enda son, ville han ogerna bifalla
svennens begäran, utan bad honom stadna der han var. Men konunga-sonen
var fast vid sin mening, och så fick han ändtligen råda. Konungen lät nu
utrusta sin yngste son med gods och egodelar, och svennen gaf sig på väg.
Men gubben satt ensam och öfvergifven i sitt rike, och bidade med mycken
oro, att någon af hans söner skulle komma hem igen.
Ungersvennen färdades nu vida vägar, och kom slutligen till en stor stad,
hvarest han träffade sina äldre bröder. Då bådo konunga-sönerna honom
stadna qvar hos dem, och icke göra sig bekymmer för den gamle gubben
der hemma; men prinsen ville icke svika sitt ord, utan nekade till deras
begäran. Han tog så afsked ifrån sina bröder, och drog vidt omkring genom
många och stora riken. Hvem helst han mötte, tillsporde han om vägen till
Ungdoms-landet; men det var ingen som visste förtälja eller eljest gifva
någon besked derom.
En dag for svennen vilse uti en mycket stor skog. Vid han nu såg sig
omkring för att finna herberge, fick han se ett ljus, som på långt
afstånd flämtade emellan träden. Prinsen gick dit, och kom till en liten
jord-hytta, hvarest bodde en mycket gammal qvinna. Konunga-sonen frågade
om han fick blifva der öfver natten, och käringen samtyckte till hans
begäran. När de nu talades vid, frågade den gamla qvinnan efter hans
ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit
bort att söka efter Ungdoms-landet, och sporde tillika, om icke gumman
kunde gifva honom någon besked derom. Då sade käringen: »jag har lefvat
i trehundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du
nämner. Men jag råder öfver djuren på marken. Kanske är det någon ibland
mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.»
Konunga-sonen tackade mycket för detta goda löfte, och så dväljdes han
der öfver natten.
När nu dagen grydde och sol rann upp, gick käringen ut och blåste i sin
pipa. Då blef ett starkt gny i skogen, och der kommo löpande alla fyrfota
djur både när och fjerran. Sedan djuren voro församlade och hade hyllat
sin drottning, sporde den gamla, om det var någon ibland dem, som kände
vägen till Ungdoms-landet. Djuren höllo så en lång öfverläggning härom;
men det var ingen, som visste svara till drottningens spörsmål. Då vände
sig den gamla gumman till konunga-sonen och sade: »jag kan nu icke vidare
bistå dig. Men jag har en syster, som råder öfver foglarne i luften.
Helsa henne ifrån mig, kanske vet hon någon hjelp.» Käringen befallte nu
ulfven att föra svennen till hennes syster, och härmed lyktades deras
samtal. Men konunga-sonen satte sig upp på ulfvens rygg, och så bar det
af öfver skog och mark, öfver berg och dal, många villa stigar.
Serla om aftonen, när sol gått i skog, fingo de se ett ljus, som
flämtade emellan träden. Då sade ulfven: »nu äro vi framme, ty här bor
min drottnings syster.» Han vände så hem igen; men konunga-sonen gick
in, och fann en mycket, mycket gammal qvinna, som bodde i en jord-koja.
Medan de nu talades vid, sporde gumman om hans ätt och ärende. Prinsen
svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att leta efter
Ungdoms-landet, och helsade tillika ifrån hennes syster, som rådde
öfver djuren på marken. Då tog käringen till orda: »jag har lefvat i
sexhundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du
nämner. Men jag råder öfver alla foglarne i luften; kanske är det någon
ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja
derom.» Konunga-sonen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda
löfte, och så blef han der öfver natten.
När det nu bräckte för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa.
Då blef ett starkt susande och dön i luften, och der kommo farande alla
himmelens foglar, både stora och små, både när och fjerran. Sedan de voro
församlade och hade hyllat sin drottning, sporde den gamla, om det var
någon ibland dem som visste vägen till Ungdoms-landet. Foglarne höllo så
en lång öfverläggning härom; men slutet blef, att ingen kunde svara till
drottningens spörsmål. Då vände sig den gamla gumman till konunga-sonen,
och sade: »jag kan nu icke vidare hjelpa dig. Men jag har en syster,
som råder öfver fiskarne i hafvet. Far dit, och hälsa henne ifrån mig.
Vet inte hon någon råd, så är det ingen som vet det.» Käringen befallte
nu örnen att föra svennen till hennes syster; och dermed skiljdes de
åt. Men konunga-sonen steg upp på örnens rygg, och så bar det af som en
stormvind, öfver blåa haf och gröna länder.
Serla om aftonen, fingo de se ett ljus, som tindrade emellan träden. Då
sade örnen: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han
tog så afsked ifrån ungersvennen, och flög hem till sin matmoder; men
konunga-sonen trädde in i stugan, och sporde om han fick låna herberge.
Käringen samtyckte gerna härtill. Medan de nu talades vid, frågade
gumman efter hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en
konunga-son, som dragit bort att söka efter Ungdoms-landet, och helsade
tillika från hennes syster som rådde öfver foglarne i luften. Då tog
käringen till orda: »jag har nu lefvat i niohundrade vintrar, och ännu
aldrig har någon förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder
öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland mina undersåter, som
hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Svennen tackade såsom
tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så dväljdes han der öfver
natten.
Tidigt om morgonen, innan det lyste för dagen, gick käringen ut och
blåste i sin pipa. Då blef ett starkt sorl och brusande i hafvet, och
vattnet skummade af de oräkneliga fiskar, stora och små, hvilka kommo
ifrån när och fjerran. Sedan alla kommit tillsammans, och hade hyllat
sin drottning, talade den gamla qvinnan, och sade: »derföre har jag
kallat eder, att mig lyster veta, om någon känner vägen till ett land som
heter Ungdoms-landet.» Fiskarne höllo nu en lång rådplägning; men slutet
var, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då blef käringen
misslynt, och sade: »ären J väl alla samlade ännu? Jag kan icke se till
den gamle hvalen, som eljest icke är den minste ibland eder.» I det
samma hördes ett starkt brusande ute på hafvet, och den gamle hvalen kom
hastigt farandes. Gumman sporde hvarför han icke kommit med de öfriga;
men hvalen ursäktade sig att han hade färdats så lång en väg. »Hvar har
du då varit?» frågade gumman. ’Jo,’ svarade fisken, ’jag har farit mång
sinom tusende mil. Jag kommer just nu ifrån ett fagert land, som heter
Ungdoms-landet.’
När käringen hörde detta blef hon väl tillfreds, och sade: »det må blifva
till straff för din ohörsamhet, att du ännu en gång skall fara till
Ungdoms-landet, och föra denna ungersvenn med dig på resan.» Derefter
tog hon afsked ifrån konungasonen, önskade honom lycka på färden, och så
skiljdes de åt. Men svennen satte sig upp på hvalens rygg, och nu bar det
af som en pil långt hän öfver vattnet.
De färdades så hela dagen igenom, och kommo sent om aftonen till
det prisade Ungdoms-landet. Då sade hvalen: »jag vill nu gifva dig
ett godt råd, som du skall noga följa, om du eljest önskar att ditt
förehafvande skall lyckas. Uti det, förtrollade slottet faller allt i
sömn vid midnatts-timman. Gack då upp i borgen, tag ett äpple och en
flaska vatten; men sinka dig icke, utan skynda genast tillbaka. Om du
dröjer öfver sjelfva midnatts-stunden, gäller det begges vårt lif.» När
konunga-sonen hörde detta, tackade han hvalen för dess goda råd, och
lofvade i allt göra såsom fisken hade sagt honom.
Vid midnatts-tid gick prinsen upp till det förtrollade slottet, och
fann allting såsom den vise hvalen hade förtäljt. Vid borgporten voro
grymma djur, björnar, ulfvar och drakar; men alla lågo i en tung dvala,
och det tycktes såsom hade hela borgen stått öde. Prinsen vandrade så
genom många stora rum, det ena präktigare än det andra, och kunde icke
nog förundra sig öfver den myckna rikedom, som allestädes låg för hans
ögon. Slutligen kom han i en stor sal, som var fagert smyckad med täcken
af guld och silfver. Midt i den stora salen växte ett träd med de aldra
kostligaste äpplen, och jemte trädet var en källa, hvars vatten skimrade
såsom klart gull, och gaf en sällsam klang när det rann öfver stenarne.
Då förstod konunga-sonen att han ändteligen hade funnit hvad han så länge
efterletat. Han lopp derföre fram, plockade sin ränsel full med fagra
äpplen, och fyllde sin flaska med lifs-vatten ur den kostliga källan.
Svennen skulle nu vända tillbaka; men han kunde icke öfvervinna sin
åtrå, att ännu en liten stund se sig om i det förtrollade slottet. Han
fortsatte derföre sin vandring ur rum och i rum, ur sal och i sal, och
tyckte att den ena alltjemnt öfverträffade den andra. Ändteligen kom han
i ett rum, som framför alla de öfriga var smyckadt med guld, silfver och
ädla stenar. Midt i det präktiga rummet stod en säng, bäddad med blåa
silkes-bolstrar, och på bädden slumrade en mö, så fager, att väl aldrig
någon sett hennes like i verlden. Då rördes hjertat i ungersvennens
bröst, han glömde den vise hvalens varningar, och sof i famnen hos den
fagra konunga-dottern.
När svennen hade sofvit en blund och skulle gå sin väg, tycktes honom att
han väl borde låta mön veta, hvem det var som hade njutit hennes ynnest.
Till den ändan skref han på väggen, att Prins _Venius_ af _Engeland_
hade varit der, och ilade så bort ur slottet. Det var också hög tid; ty
knappast hade han gått igenom borg-porten, förr än allt vaknade ur sin
dvala; djuren röto, vapen slamrade, och hela borgen blef uppfylld af lif
och rörelse. Men prinsen satte sig hastigt upp på hvalens rygg, och sedan
bar det af som en blåst öfver böljorna.
De färdades så någon stund, och kommo ut på det villande hafvet. Då
sänkte sig hvalen plötsligt ned under vattnet, och drog prinsen med sig.
När de åter kommo upp var svennen mycket förfärad, och tänkte att han
varit nära sin sista stund. Hvalen sporde: »blef du rädd?» Prinsen jakade
att så var. Hvalen tog till orda: »lika rädd var jag, när du tog för
många äpplen.»
De färdades ännu en stund, och hvalen dök åter ned i hafvet. Men den
gången blef han mycket längre under vattnet än förut, och när de kommo
åter upp var prinsen nästan halfdöd af förskräckelse. Hvalen sporde:
»blef du rädd?» Svennen jakade att så var. Hvalen tog till orda: »lika
rädd var jag, när du sof hos den unga prinsessan.»
De färdades nu åter en stund, och hvalen dök tredje resan ned i hafvet;
men denna gången for han så djupt, att prinsen trodde sig aldrig mer få
skåda dagsens ljus. När de kommo upp sporde hvalen ånyo: »blef du rädd?»
Svennen jakade att så var. Fisken sade: »lika rädd var jag, när du skref
ditt namn på sals-väggen.» De fortsatte derefter sin färd utan vidare
äfventyr, intill dess de kommo till den andra stranden.
Prinsen tog nu afsked ifrån den gamle hvalen, och gick upp till gumman
som hade sett niohundrade vintrar. När käringen blef honom varse, gladdes
hon att hans äfventyr hade så väl aflupit. Men ungersvennen sade, att han
ville vedergälla hennes goda bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån
Ungdoms-landet och en drick af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt
och drack, och lät sig väl smaka. Då fick man se ett stort under; ty
den gamla, gamla gumman skiftade sin hamn, skrynklorna försvunno ifrån
hennes anlete, munnen fylldes med de friskaste tänder, barmen höjde sig,
och hon stod der såsom en blomstrande mö, sådan hon var i sina unga
dagar. Fisk-drottningen kunde icke nog prisa denna sällsamma förändring,
och tackade konunga-sonen öfvermåttan för hans stora tjenst. Derefter
skiljdes de ifrån hvarandra. Men vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu
löna dig för din vän-gåfva. Här har du ett betsel. När du skakar derpå,
kommer det fram en gångare, som är lika snabb med vinden. Han skall bära
dig hvart helst du önskar.»
Ungersvennen rystade nu på betslet, såsom fisk-drottningen hade lärt
honom, och genast kom der fram en fager gångare, hvilken bar honom
hän till den gamla gumman, som hade sett sexhundrade vintrar. När nu
fogel-drottningen blef honom varse, gladdes hon att hans företag hade
väl aflupit. Men konunga-sonen tackade för sist, och sade att han
ville vedergälla hennes goda bistånd. Han gaf henne så ett äpple ifrån
Ungdoms-landet, och en dryck af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt
och drack, och lät sig väl smaka. I detsamma fick man se ett nytt under;
ty den gamla qvinnan skiftade sin hamn, skrynklorna gingo bort ur hennes
anlete, munnen log, barmen höjde sig, och hon stod der inför prinsen
såsom en jungfru i unga dagar. Fogel-drottningen kunde icke fyllest prisa
denna sällsamma förändring, och tackade svennen öfvermåttan för hans
stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra med stor vänskap. Men
vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu löna din gåfva. Här har du en
duk. När helst du breder den ut, skall den dukas med konungsliga rätter.»
Ungersvennen tog den kostbara duken, satte sig upp på sin fåle, och
red bort, intill dess han kom till gumman som hade lefvat trehundrade
vintrar. När nu djur-drottningen blef honom varse, kände hon en stor
hugnad att hans äfventyr hade lyktats så väl, och undfick honom med
mycken vänskap. Men svennen sade, att han ville vedergälla hennes goda
bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet och en dryck af
det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka.
Då förspordes åter ett stort under, ty den gamla qvinnan skiftade sin
hamn och blef ung på nytt; skrynklorna försvunno ur hennes anlete, den
krokiga gestalten rätade sig, och hon stod der såsom en mö af sällsam
fägring. Djur-drottningen kunde icke nog glädja sig öfver allt detta, och
tackade prinsen för hans öfvermåttan stora tjenst. Derefter skiljdes de
ifrån hvarandra med mycken vänskap. Men vid afskedet tog qvinnan fram ett
svärd, gaf det åt svennen, och sade: »jag vill nu löna din föräring. Här
har du ett svärd. Hvem helst du hotar dermed skall vika, vore han ock det
grymmaste vild-djur.»
Konunga-sonen tyckte sig nu vara i allo väl utkommen, och for så vidare,
intill dess han träffade sina bröder. Då blef en stor fröjd å begge
sidor. Men när de äldre konunga-sönerna fingo veta, att deras broder
hade lyckats i sitt företag, fingo de en stor afund i sitt hjerta, och
lade råd samman, huru de skulle svika honom och sjelfva vinna pris hos
sin fader. De gåfvo nu mång fagra ord, och läto tillreda ett ypperligt
gästabud. Men om natten, när svennen sof, aktade bröderna tillfälle, samt
bytte bort ungdoms-äpplena och lifs-vattnet, utan att prinsen visste det,
eller ens kunde tänka en sådan falskhet.
Svennen tog derefter afsked ifrån sina bröder, steg upp på sin gångare,
och red hem till sin faders gård. Då blef den gamle konungen väl
tillfreds att han återfått sin yngste son, och prinsen gladde sig att
hans fader ännu var vid lif. Han bar så fram sina håfvor, och bad
konungen äta af äpplena och dricka af vattnet, att han skulle blifva
ung på nytt. Men det gick mycket emot förmodan, ty der spordes ingen
förändring, utan gubben var och blef lika gammal och grå som tillförene.
Nu kunde konungen icke tänka annat, än att hans son velat gäckas med sin
fader, och blef högeligen vred. Men prinsen märkte att han var besviken,
och detta gick honom hårdt till sinnes.
När det så hade lidit en tid bortåt, kommo äfven de begge äldsta bröderna
hem till kungsgården. De hade mycket att förtälja om sin resa, och
ordade vidlyftigt om alla de farligheter, som de utstått på vägen till
Ungdoms-landet. Derefter gingo begge prinsarne inför sin fader, och
bjödo honom äpplen och lifsvatten, att han skulle blifva ung på nytt.
Konungen åt och drack, och lät sig väl smaka. Nu skedde ett märkligt
rön, ty gubben skiftade sin hamn, hans grå hår blefvo ljusa, munnen
fylldes med tänder, skrynklorna försvunno, och han stod der såsom en
fager ungersvenn. Då vardt en stor fröjd öfver hela riket, och konungen
prisade sina begge äldsta söners trohet och mandom; men alla vredgades
uppå den yngste konunga-sonen, att han farit med lögn och falskhet. Der
blef nu dömdt, att svennen skulle kastas i lejona-kulan, och domen gick
i fullbordan utan alla nåder. Men när vild-djuren ville sönderslita den
unge prinsen, hötte han åt dem med sitt svärd, och de gjorde honom ingen
skada. När prinsen blef hungrig, bredde han sin duk, och den fylldes med
kostelig mat. Han satt så uti lejona-kulan i sju runda år, och ingen
menniska visste att han ännu var vid lif. --
Sagan vänder nu åter till Ungdoms-landet. Der blef en stor uppståndelse
sedan prinsen farit sin kos; ty lifs-vattnet var borta, äpplena voro
borta, och hvad ännu värre var, den unga prinsessan hade mistat sin
ära. När så månaderna voro förlidna, föll konunga-dottern i barnsäng,
och födde ett fagert svennebarn. Men den lille prinsen hade i den
venstra handen en underlig växt, likasom ett äpple, och äpplet ville
icke gå bort. Då lät konunga-dottern samla alla visa qvinnor i hela
Ungdoms-landet, och sporde om råd, huru hennes son skulle blifva fri från
sitt lyte. Qvinnorna öfverlade länge, och ordade både till och ifrån. Men
slutet var, att den unge prinsen icke skulle blifva helbregda, förrän han
fick träffa sin rätte fader.
Det stod så en rund tid om, pilten växte upp, och röjde mera nimme och
fattningsgåfva än andra barn. Ingenting var så krokigt eller konstigt att
han icke mäktade reda det, och vid sju års ålder kunde han stafva sin
faders namn, som stod skrifvet på sals-väggen. Då fick konunga-dottern en
stor åtrå att draga bort och uppsöka prins Venius. Hon lät så skjuta sina
snäckor i sjön, och utrustade dem på det aldra bästa med kostligt gods
och valdt manskap. Derefter gick prinsessan om bord tillika med sin unge
son, hissade segel på förgyllda rår, och så foro de lustigt öfver hafvet
till Engeland.
När nu den präktiga skepps-flottan kom utanför staden, blef mycken
oro och uppståndelse derinom; ty alla trodde att det var en fiendtlig
härs-makt. Men konunga-dottern lade till vid bryggan, och skickade
sände-bud till konungen, att hon ville träffa prins Venius. Då vardt
konungen mycket tvehugsen, ty han mindes rätt väl att prinsen blifvit
kastad för vild-djuren, ehuru han icke vill bekänna det. Han höll så råd
med sina män, och öfverlade hvad nu vore att göra; men ingen visste hjelp
i en slik farlighet. Slutet blef, att konungen skulle skicka sin äldsta
son, efter som han icke kunde skicka den yngsta. Der affärdades så bud
till konunga-dottern, att prins Venius skulle komma den följande dagen.
Arla om morgonen lät prinsessan breda gyllene täcken öfver vägen, och
satte sig sjelf med sin lilla son på skeppsbryggan, för att emottaga
konunga-sonen. När det så hade lidit en stund, kom den äldste prinsen
ridandes ut ur staden, och aktade fara till skeppen. Vid han nu fick se
hvad präktiga täcken voro bredda uppå vägen, kunde han icke nog undra
öfver all denna rikedom, och höll åt sidan, att icke hans gångare skulle
trampa så dyrbara tyger. Han kom så ned till skepps-bryggan, hvarest
konunga-dottern satt i högsätet, omgifven af allt sitt folk. Men när den
lille pilten såg honom varligt skrida fram, ropade han med ifver: »icke
är denne min far.» Äpplet i gossens hand satt ock qvar såsom tillförene.
Då måste prinsen vända hem, med ringa heder och oförrättadt ärende; men
prinsessan lät förkunna, att hon icke skulle fara dädan, innan hon hade
funnit den rätte prins Venius.
Andra dagen skickade konungen sin andra son; men det gick på samma sätt.
Prinsen räddes att rida öfver de fagra guld-täckena, och när han så kom
till skeppsbryggan, hvarest konunga-dottern satt i sitt högsäte, ropade
pilten, som stod vid hennes knä: »icke kan denne vara min fader.» Äpplet
satt också qvar i svennens hand som tillförene. Konunga-sonen fick nu
fara hem igen, och det tycktes alla, att han lidit mera skam än skada.
Men som prinsessan nu väl kunde märka, att man handlade emot henne med
svek och falskhet, blef hon vred, och gick i land med all sin härs-makt.
Tillika sände hon bud till konungen, att hon ville se den rätte prins
Venius, vore det ock blott ett ben efter honom, eljest skulle hon icke
lemna sten uppå sten i hela staden.
Nu blef en allmän bestörtning, och konungen visste icke hvad råd han
skulle finna i denna stora farlighet. Ändteligen tycktes honom vara
bäst, att sända bud till lejona-kulan, för att ransaka om der funnes
några qvarlefvor efter hans yngste son. Vid nu sändemännen kommo uti
lejon-gården, för att uppsöka benen efter prins Venius, se, då satt han
sjelf lifs lefvande och lekte med de vilda djuren. Då kan man väl veta
att der blef fröjd öfver stad och land, och alla bådo svennen att han
skulle gå derut. Men prinsen var vred, och ville icke komma, förr än hans
egen fader gjorde knäfall, och lofvade bättra hvad tillförene var brutet.
Tredje dagen, när sol rann upp, lät konunga-dottern åter breda guld-täcke
öfver vägen, och satte sig i sitt högsäte; men den lille pilten stod vid
hennes knä, och alla hennes män voro samlade omkring. Då klädde sig prins
Venius på det aldra präktigaste i silke och skarlakan, band svärdet vid
sidan, rystade sitt betsel, och steg upp på sin vind-snabba gångare. Han
red så vägen fram emot skeppen; men det tycktes alla som sågo det, att
han nästan flög genom luften; ty så båld en ryttare och så snabb en fåle
har ingen sett hvarken förr eller sedan. När nu pilten blef varse prins
Venius, der han rännde fram öfver guld-vägen, ropade han glad: »detta
är min fader! detta är min fader!» och i samma stund föll äpplet bort
ur barnets hand. Då steg konunga-dottern upp ifrån sitt högsäte, trädde
prinsen till mötes, och undfick honom med stor glädje och kärlek. Men
allt folket stod och såg deruppå, och tänkte, att man väl skulle leta
länge, för att finna en hurtigare man och en fagrare qvinna i hela vida
verlden.
Konunga-sonen och hans väna brud foro nu in i staden, och konungen lät
tillreda ett bröllopp, så att det skulle både höras och spörjas. När
gästabudet hade stått med lust och lek, foro prins Venius och hans
drottning bort till Ungdoms-landet, och der lefva de än i dag. Men de
svekfulla bröderna kastades i lejon-gropen, och ingen har sport att de
någonsin kommo derifrån. Sedan var jag inte med längre.
_Anmärkningar._
1. En öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förmäler, att konungens tredje
son var af ett annat och ringare giftermål. Härigenom blef svennen föga
aktad af sina fränder, ehuru konungen hans fader höll honom mycket kär.
När konungen blef ålderstigen, skickade han sina begge äldsta söner att
hemta ett kostligt lifs-vatten, som skulle finnas någonstädes i verlden.
Prinsarne foro; men kommo icke tillbaka. Då beddes den yngste svennen
orlof, att likaledes försöka sin lycka. Han gaf sig derefter på väg, och
kom till en gammal krigsman, som vid afskedet förärade honom en häst, af
ringa utseende, men med stora och märkliga egenskaper.
Svennen lät nu sin häst styra kosan, och de kommo omsider till ett högt
berg, som öppnade sig, så att de foro in. I berget voro tre, de aldra
fagraste trädgårdar. Den första trädgården bar äpplen, som alla voro af
silfver; den andra bar äpplen af guld, och den tredje bar äpplen af ädla
stenar. Hästen sade, att prinsen skulle få plocka ett äpple af hvardera
slaget, men förbjöd honom strängeligen att taga flera. Konunga-sonen
lydde hans råd härutinnan.
När svennen hade färdats igenom de trenne trädgårdarne, kom han omsider
till en fager borg, som omgafs af en hög ring-mur. Prinsen gick in
genom borg-porten, vandrade ur rum och i rum, och fann det prisade
lifs-vattnet. Ändteligen kom han uti salen, hvarest konunga-dottern
låg. Då glömde han hästens varning, och sof hos den fagra jungfrun.
Derefter sårade han sig i handen tills blod kom ut, skref sitt namn på
sals-väggen, och skyndade sina färde.
Vid han nu trädde genom porten, vaknade alla i det förtrollade slottet,
och foro efter honom. Då hade prinsen ingen annan råd, än att gifva sig
ut i ett sund, som låg derutanföre; men sundet var tre dags-resor bredt.
De foro så hela dagen, och när qvällen kom, var prinsens gångare mycket
trött. Då bad han sin herre kasta silfver-äpplet i sjön. Prinsen gjorde
som hästen hade sagt. Genast stod der upp en fager ö, som var prydd med
blommor, och der rastade de tills dager var ljus.
Andra dagen fortsatte de sin färd, och när qvällen kom, sade hästen att
prinsen skulle kasta guld-äpplet i sjön. Då växte der upp en ännu fagrare
ö, och de blefvo uppå ön om natten. Men tredje dagen var färden långt
svårare än förut, och prinsens gångare blef nästan maktlös af trötthet.
Då bad han sin herre kasta det sista äpplet i sjön. Genast växte upp
den aldra fagraste ö, och ön var prydd med kosteliga träd och frukter.
Prinsen och hans häst rastade der om natten, och kommo så öfver sundet.
På andra stranden funno de en borg, och i borgen bodde en gammal, gammal
gubbe, som undfick prinsen på det aldrabästa. När nu svennen skulle fara
bort, sade gubben, att han skulle få välja tvänne kostbarheter, hvilka
han ville. Då gick prinsen till råds med sin vise häst, och valde så
en gammal duk och en utsliten kappa. Men duken hade sådan art, att den
breddes med kostlig mat, när helst svennen befallte det, och kappan var
icke ringare i värde, ty den gjorde honom osynlig, när han vände dess
mörka sida utåt. --
Sagans slut öfverensstämmer med hvad ofvan blifvit meddeladt. Prinsen
blir förrådd af sina bröder, och sitter tre runda år i lejona-kulan.
Då anländer den främmande prinsessan, lägger skarlakans-tyg öfver
skepps-bryggan, och strör derofvan guld, perlor och ädla stenar. Hon
skickar så bud till konungen, att hon vill träffa sin sons fader. Nu blir
en stor förskräckelse i staden, intill dess att ungersvennen finnes åter,
och hans svekfulla bröder blifva straffade.
2. I en uppteckning från ~Dalarne~ förtäljes, att prinsen erhöll råd och
hjelp af tvänne mycket gamla qvinnor, af hvilka den ena hade fyra, och
den andra fem ögon. Han for så öfver till Ungdoms-landet uppå en stor
fisk; men blef under hemfärden sviken af sina bröder och kastad i tornet,
hvarest han satt, intill dess han befriades af den fagra konunga-dottern.
3. En öfverlemning ifrån ~Vestmanland~ låter den unge prinsen draga bort,
att leta efter ett kostligt ögonvatten åt sin _blinde_ fader. På vägen
träffar han en hvit häst, som sedermera är hans hjelp och rådgifvare.
Han kommer så fram till den underbara ön, erhåller vattnet, och omfamnar
prinsessan, som vid afskedet förärar honom sitt strumpeband till en
hugkomst.
På återfärden blir prinsen förrådd af sina bröder, och kastas af sin
fader i tornet, hvarest han sitter fången en rund tid. Slutligen anländer
prinsessan med en mäktig flotta, och återfordrar sin fästeman. De begge
äldsta konunga-sönerna gifva sig nu till skeppen, den ene efter den
andre; men ingendera dristar rida öfver de dyrbara täckena, eller kan
uppvisa det gyllene strumpe-bandet. Ändteligen återfinnes den rätte
prinsen, sveket blir upptäckt, och bröderna undfå sitt förtjenta straff.
4. En uppteckning ifrån ~Norrland~ förtäljer, att prinsen drog bort för
att uppsöka en troll-bok, med hvars biträde hans fader skulle blifva ung
på nytt. Under hemfärden blef svennen bestulen af sina bröder, och föll
så i stor onåd hos konungen. På prinsarnes tillstyrkan öfverlemnades
han slutligen åt en fiskare, som erhöll befallning att döda honom, och
att gifva konungen hans tunga. Men fiskaren skonade svennen, och skar i
stället tungan af sin hund. Sent omsider ankom prinsessan, sveket röjdes,
och konunga-sonen kom till stor ära och lycka.
5. Utom de mundtliga öfverlemningarne af denna åldriga saga, förekommer
äfven en nyare, rimmad, svensk bearbetning af det ofvan (under N:o 3)
åberopade danska Folk-äfventyret om »_Kong Edvard og Prints Artus_».
Såsom nämnda bearbetning är ytterst sällsynt, och så vidt vi kunnat
erfara, blott en enda gång finnes tryckt, skola vi här närmare redogöra
för dess innehåll; ehuru den hvarken genom språk eller behandling eljest
gör sig förtjent af någon större uppmärksamhet.
Den rimmade sagan förekommer tillsammans med det bekanta äfventyret om
»_de tre fattiga Skräddarne_», under följande gemensamma titel: »~Lyckans
Flygande Fana, eller en Historia om Tre Fattige Skräddare, som genom
Pelegrims-Resa kommo omsider til wärdighet och stort wälstånd, hwars
utgång är lustig at läsa. Hwarjemte och en annan Historia Om en Konung i
Engeland och hans tre Söner. Götheborg, tryckt hos Sam. Norberg 1800~.»
36 ss. 8:o.
Sjelfva berättelsen vidtager på s. 12, och inledes sålunda:
»Engelands Konung en sjukdom had’ fått,
Den ingen Man kunde bota brått,
Med Läkedom som kan göras;
En röst kom hastigt af Himmelen ned,
Befalte mig at wara beredd,
Til Kongen en Resa at göra,
Och säga Kongen til sjukdomen råd,
Han skal blifva frisk och hjertelig glad,
Hans wänner skulle det höra:
Det fins en Fogel i Arabie Land,
Phönix är kallad utaf hwar man,
Rätt ljufligt månde han sjunga.
Om Kongen nu hafwer någon man,
Som resa kan til Arabie Land,
Och Språket kan tala med tunga.»
Vid dessa tidningar beslöt konungen att skicka någon af sina söner till
»Arabie land». Först reste den äldsta prinsen. Men
»När Carl war kommen i Frankerik in,
Förwändt på honom blef hog och sinn,
Han lyste ej längre at resa,
Förglömde sin Faders sjukdom så stor,
Han hörde Madamers lättfärdiga ord,
Med dem hade lust at leka.
Arabie Resa han slätt begaf,
Han kunde ej komma från Skjöko-lag,
Så månde de honom behaga.
Han dansa med dem både natt och dag,
De söng och lekte til lust och behag,
För honom ock Äfwentyr talte.»
Derefter gaf sig den andre prinsen, »Willhelm», på väg och kom till
»Frankerik».
»Han blef öfwertalt af Broder sin,
Förglömde så Fadrens sorg och pin’
Blef så hos Broder sin käre.
De lefde tillsammans i glädje och frögd,
Brukte der wällust och all odygd
Deras tid månde slemt spendera.»
Men ännu war Attus (Arthur) qvar:
»Attus han var nu den tredje Son:
Han bad sin Fader at weta sin bön
Sin’ Bröder will’ han upleta.»
Prinsen drager således bort ifrån hemmet. Under vägen förlorar han sin
häst och sina följeslagare, och kommer slutligen till en gubbe och en
gumma, som emottaga honom i sin stuga. Gubben och gumman äro mångvetande,
och förtälja om prinsens härkomst och ärende. De tillägga:
»Ottatio år är sedan wi såg,
At någon Christen til oss tord’ ingå.»
Derefter gifva de prinsen goda råd, visa honom vägen till ett
nunne-kloster; men varna honom tillika att dröja der, eller att emottaga
någon annan föräring än en åsna, som »står bak en dör.»
Prins Artus lyder deras råd, kommer till klostret, och erhåller åsnan.
Derefter
»Han böd god natt och reste wäg sin
Der hördes då strax en underlig ting
Den Åsnan begynte at snacka.»
Åsnan förtäljer nu huruledes prinsen skall finna »Arabie Land» och dess
underbara slott. När Artus kommit dit
»Han såg der et Bröd på Bordet låg,
En Flaska Win derhos månd stå,
Som aldrig kunde förswinna.
Der låg et Swärd utdragit på Bord,
Derhos war skrifwit Drottningens ord,
Hundrade tusend man kunde det twinga,
Det bröd förwarten uti Taskan sin,
Och dertil den sköna flaskan med Win,
Swärdet så wille han svinga:
Han gick fram bättre i en annan Sal,
Fogel Phönix af Bordet han ock bortstal,
I hjertat tröst månde fatta:
Han gick til sängen som Drottningen låg,
Hennes Drottnings ära han månde ock få,
Det han rätt lustigt månd skatta.»
Under hemfärden bortlånar prinsen sitt Bröd i Marocco, och straxt
stillas landets »hunger och nöd.» Han lemnar likaledes sin Vin-flaska i
Spanien, hvarest vin-bergen åter blefvo »fruktsamlige», och sitt Svärd i
Frankrike, så att Kejsarens fiender blefvo jagade ur landet. Slutligen
träffar han sina bröder i Orleans; men de röfva ifrån honom hans skatter,
och fara hem att bota sin fader. Artus kommer så till England, förklädd
till tjenare, och antages som stall-dräng på kungs-gården.
När det lidit några år, begifver sig drottningen på resan med sin lilla
son. Under vägen återtager hon sina kostbarheter ifrån Marocco, Spanien
och Frankrike, och kommer så med en stor krigsmakt till England. Der
bredde hon sammet öfver vägen, och ingen af konungens äldre söner tordes
gå deruppå. Men Attus
»När utan för Staden kommen war han.
Han gick långs åt det röda skarlakan.»
Prinsen blir nu igenkänd, och firar sitt bröllopp med drottningen. Sagan
slutar:
»Kongen lät dräpa de Söner så snart,
För de hade ljugit på Atti så hårdt,
Här wid sig Drottningen glädde.
Så böd Hon Kongen Hans Fader god natt,
Länge at lefva, ty jag hafwer fått,
Min Käraste som mig skal leda.»
10.
Flickan, som kunde spinna guld utaf Ler och Lång-Halm.
Ifrån Upland.
Denna saga har troligtvis utbildat sig ifrån en sägen. Den förekommer hos
nedanstånde folk:
1. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th.
I, N:o 55, ss. 328-331, »_Rumpelstilzchen_» [öfvers. på Svenska uti
REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 91-95, »_Tretum-hög_»].
(Jmf. anf. bok Th. III, ss. 97-99). -- _B._ En likartad berättelse
meddelas såsom ~folk-sägen~, uti H. HARRYS’ ~Sagen, Märchen und Legenden
Niedersachsens~, 1:ste Lief. Celle 1840, ss. 16-19, »_Zwerge in den
Schweckhäuserbergen_.»
2. Hos =Irländarne=: -- Sagan omtalas af TAYLOR, i hans ~Gammer Grethel~,
or ~German Fairy Tales and Popular Stories~, London 1839, s. 333.
3. Hos =Italienarne=: -- Se en gammal, något omarbetad Saga, benämnd
»_Rosanie_», öfversatt på Danska, och första gången utgifven i Köpenhamn
1708. (Jfr. NYERUP, ~Morskabslæsning i Danmark og Norge~, ss. 173-4).
4. Hos =Fransmännen=: -- Se en del af Sagan »_Ricdin-Ricdon_», i ~Tour
tenebreuse et les jours lumineux, Contes Anglois tirez d’une ancienne
chronique composée par Richard surnommé Coeur de Lion, Roy d’Angleterre~.
Amsterdam 1708.
* * * * *
Det var en gång en gumma, som hade en enda dotter. Flickan var både god
och beskedlig, och dertill öfvermåttan vacker; men hon var så lat, att
hon nödigt ville lägga sin hand vid arbete. Häröfver bar gumman stort
bekymmer, och försökte både likt och olikt för att rätta sin dotters
fel. Men ingenting halp. Då visste käringen sig ingen bättre råd, än att
sätta flickan att spinna uppå stugu-taket, på det hela verlden måtte se
och förnimma hennes lättja. Men det var ändå lika när; flickan förblef en
odåga som tillförene.
En dag skulle konunga-sonen fara på jagt, och red så förbi stugan,
hvarest gumman bodde med sin dotter. När han nu fick se den vackra
spinnerskan uppå stugu-taket, stadnade han och sporde, hvi hon satt och
spann på ett sådant ställe. Gumman genmälte: »jo, hon sitter der, på det
hela verlden må se huru snäll hon är. Hon är så snäll, att hon kan spinna
guld utaf ler och långhalm.» Vid detta tal blef prinsen mycket förundrad,
ty han förstod icke att gumman syftade på sin dotters lättja. Han tog
derföre till orda: »om det är sannt som J sägen, att flickan kan spinna
guld utaf ler och långhalm, skall hon icke längre sitta här, utan följa
mig till min gård och blifva min drottning.» Gummans dotter fick nu stiga
ned ifrån taket, och for med prinsen till kungs-gården. Der sattes hon i
jungfru-stugan, och erhöll ett ämbar lera och en kärfve halm, på det man
måtte utröna, om hon eljest var så slöjd-snäll, som hennes moder hade
berättat.
Den stackars flickan blef härvid rätt illa till mods, ty hon visste väl
att hon icke kunde spinna lin, ännu mindre spinna guld. Hon satte sig
så i jungfru-stugan, stödde hand under kind, och grät bitterligen. Vid
hon nu satt som bäst, öppnades dörren, och der kom in en liten, liten
man, som var mycket stygg och vanskaplig till utseende. Gubben helsade
vänligt, och frågade hvi jungfrun satt så ensam och bedröfvad. »Jo»,
svarade flickan, »jag må väl vara sorgsen. Konunga-sonen har befallt mig
spinna guld af ler och lång-halm, och om jag inte det har gjort innan
dager blir ljus, gäller det mitt unga lif.» Då tog den lille mannen till
orda: »fagra jungfru! gråt inte, ty jag vill hjelpa dig. Här är ett par
handskar, när du tager dem uppå, kan du spinna guld. Men i morgon natt
kommer jag tillbaka; om du icke till dess utfunnit mitt namn, skall du
följa mig hem och bli min käresta.» Såsom nu flickan icke visste sin
lefvandes råd, samtyckte hon till gubbens vilkor. Derefter gick dvergen
sina färde. Men jungfrun satte sig och spann, och när dager var ljus
hade hon spunnit upp all halmen och leran, och den var blifven till det
fagraste gull, som någon man ville skåda.
Nu blef en stor glädje öfver hela kungs-gården, att konunga-sonen hade
fått en brud, som var så snäll och tillika så fager. Men den unga flickan
gjorde intet annat än bara grät, och ju längre det led, desto mera grät
hon; ty hon tänkte på den fule dvergen, som skulle komma och taga henne.
När det så led emot aftonen, kom konunga-sonen hem ifrån jagten, och
gick att samtala med sin käresta. Vid han nu märkte hennes sorg, sökte
han trösta henne på allt sätt och vis, och sade att han skulle förtälja
ett roligt äfventyr, om hon allenast ville blifva glad igen. Flickan bad
honom berätta. Då sade prinsen: »när jag i dag vankade om i skogen, fick
jag se en sällsam ting. Jag såg en gubbe, som var så liten, så liten. Han
sprang af och an omkring en enebuske, och sjöng en underlig visa.» ’Hvad
sjöng han?’ sporde flickan nyfiken, ty hon förstod att konunga-sonen hade
mött dvergen. »Jo», sade prinsen, »han sjöng så här:
I dag skall jag maltet mala,
I morgon skall mitt bröllopp vara.
Och jungfrun sitter i buren och gråter;
Hon vet inte hvad jag heter.
Jag heter _Titteli Ture_.
Jag heter _Titteli Ture_.»
Då blef flickan så glad, så glad, och bad prinsen åter förtälja hvad
dvergen hade sagt. Konunga-sonen upprepade nu den underliga visan än en
gång, och jungfrun lade gubbens namn noga på minnet. Derefter samtalade
hon kärligt med sin fästeman, och prinsen kunde icke fyllest rosa sin
unga bruds fägring och förstånd. Men han undrade mycket, hvi hon blifvit
så glad, likasom ingen visste besked hvad förut varit orsaken till hennes
bittra sorg.
När det så led fram på natten, och flickan blef ensam i sin jungfru-bur,
öppnades dörren, och den fule dvergen trädde åter in. Då sprang jungfrun
upp och sade: »här har du dina handskar, Titteli Ture! Titteli Ture!» Men
vid gubben hörde sitt namn, blef han högeligen vred, och for bort genom
luften, så han tog hela taket med sig.
Nu log den fagra jungfrun under skinn, och var mycket glad. Derefter lade
hon sig att sofva, och sof tills solen sken. Men andra dagen stod hennes
bröllopp med den unge konunga-sonen, och sedan hörde hon aldrig mera
talas om Titteli Ture.
11.
De Tre Stor-Gummorna.
Ifrån Upland.
Följande utländska afarter till denna saga äro oss bekanta:
1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel I, N:o 13, ss. 69-74, »_De tre Mostre_.»
2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th.
I, N:o 14, ss. 87-90, »_Die drei Spinnerinnen_» [öfvers. på Svenska
uti ~Tolf underbara Sagor~, Stockholm 1842, N:o 8, ss. 31-35, »_De tre
spinnerskorna_»; samt i ~Lek-kamraten för år 1842~, ss. 162-186]. (Jfr.
samma bok, Th. III, ss. 25-26). -- _B._ Se BÜSCHING, ~Wöchentliche
Nachrichten für Freunde der Geschichte etc. des Mittelalters~, Bd. I,
Breslau 1816, ss. 355-360, »_Die fleissigen Spinnerinnen_.»
3. Hos =Skottarne=: -- Se CHAMBERS, ~Popular Rhymes~, ~Fireside Stories~,
~and Amusements of Scotland~, Edinburgh 1842, ss. 54-55, »_Whippety
Stourie_.»
4. Hos =Italienarne=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, IV, N:o 4, »_Le
sette Cotenelle_.»
5. Hos =Fransmännen=: -- Se första hälften af Madem. L’HERITIER’S Saga,
»_Ricdin-Ricdon_.»
* * * * *
Det var en gång en konunga-son och en konunga-dotter, som mycket älskade
hvarandra. Den unga prinsessan var blid och fager och af alla väl
omtalad; men hennes hug lekte mer till lust och lek, än till handa-slöjd
och husliga sysslor. Detta tycktes den gamla drottningen illa vara, och
hon sade att hon icke ville hafva någon son-hustru, hvilken icke var lika
snäll som hon sjelf hade varit i sin ungdom. Drottningen lade sig derföre
på allt sätt och vis emot prinsens giftermål.
När nu drottningen icke ville taga sitt ord tillbaka, gick konunga sonen
inför sin moder, och sade att man väl kunde sätta hans fästmö på prof,
om hon tilläfventyrs var lika slöjdsnäll som drottningen sjelf. Detta
tycktes alla vara en djerf begäran; ty prinsens moder var en drifvande
qvinna, som spann, och sömmade, och väfde, både natt och dag, så ingen
visste hennes like. Slutet blef likväl, att prinsen fick sin vilja fram.
Den fagra prinsessan skickades nu till jungfru-stugan, och drottningen
sände henne ett pund lin till spånad. Men linet borde vara spunnet innan
dager blef ljus, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få konunga-sonen
till gemål.
Sedan prinsessan blifvit lemnad åt sig sjelf, vardt hon illa till mods,
ty hon visste väl, att hon icke kunde spinna drottningens lin, och ville
dock inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade
derföre omkring i rummet, och bara grät, ideligen grät. Rätt som det
nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en liten,
liten gumma, af sällsamt utseende och med ännu sällsammare åthäfvor. Den
lilla gumman hade ofantligt stora fötter, så att hvem som såg det måste
undra deröfver. Hon helsade: »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade
konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så sorgsen i
qväll?» Prinsessan svarade: ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen har
befallt mig spinna ett pund lin. Om jag inte har gjort det i morgon, när
dagen blir ljus, mister jag konunga-sonen, som håller mig så hjerteligen
kär.’ Gumman tog till orda: »var tröst, sköna jungfru! är det intet
annat, så kan jag hjelpa er. Men då skolen J uppfylla en bön, som jag
nu vill nämna.» Vid detta tal blef prinsessan öfvermåttan glad, och
frågade efter den gamla qvinnans begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter
_Storfota-mor_. Och jag vill inte ha annan lön för mitt bistånd, än att
jag får vara med på edert bröllopp. Jag har inte varit på något bröllopp,
alltsedan drottningen er svärmor stod brud.» Konunga-dottern samtyckte
gerna till denna begäran, och så skiljdes de ifrån hvarandra. Gumman gick
sina färde, som hon hade kommit; men prinsessan lade sig att sofva, ehuru
det icke kom någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natten.
Arla om morgonen innan dagen grydde, öppnades dörren, och den lilla
gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, och räckte
henne en knippa garn; men garnet var hvitt som en snö och grannt som en
spindel-väf. Käringen sade: »ser du, så här vackert garn har jag inte
spunnit ända sen jag spann åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men
det var längese’n i verlden.» Så taladt försvann den lilla qvinnan, och
prinsessan sof en ljuflig blund. Men det hade inte töfvat länge, förr än
hon väcktes af den gamla drottningen, som stod framför sängen, och sporde
om linet var färdig-spunnet. Konunga-dottern jakade härtill, och räckte
henne garnet. Drottningen måste så gifva sig till freds för den gången;
men prinsessan kunde väl skönja och märka, att det icke skedde af godt
hjerta.
När det led fram på dagen, sade drottningen att hon ville sätta
konunga-dottern ett annat prof före. Hon skickade så garnet till
jungfru-stugan, tillika med ränn-träd och annan redskap, och befallte
prinsessan väfva det till en väf. Men väfven borde vara färdig innan
sol rann upp, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få den unge
konunga-sonen.
Sedan prinsessan kommit för sig sjelf, blef hon åter mycket illa till
mods, ty hon visste, att hon icke kunde väfva drottningens garn, och
likväl ville hon inte mista konunga-sonen, som höll henne så kär. Hon
vankade derföre omkring i rummet, och grät bitterligen. Rätt som det
nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en mycket
liten gumma, af sällsam skepnad och med ännu sällsammare åthäfvor. Den
lilla gumman hade en ofantligt stor bakdel, så att hvar man som såg det
måste undra deröfver. Hon helsade »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade
konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så ensam och
sorgefull?» ’Jo’, sade prinsessan, ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen
har befallt mig väfva allt detta garnet till en väf. Men om jag inte
har gjort det i morgon, när dager blir ljus, mister jag konunga-sonen,
som håller mig så hjerteligen kär.’ Qvinnan tog till orda: »var tröst
sköna jungfru! är det inte annat, så vill jag hjelpa eder. Men då skolen
J bifalla ett vilkor, som jag nu vill nämna.» Vid detta tal blef den
unga prinsessan öfvermåttan glad, och sporde efter den gamla qvinnans
begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter _Storgumpa-mor_, och vill inte
ha någon annan lön, än att jag får vara med på ert bröllopp. Jag har
inte varit med på något bröllopp, sedan drottningen eder svärmor stod
brud.» Konunga-dottern biföll gerna till denna begäran, och så skiljdes
de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men
konunga-dottern lade sig att sofva, ehuru det inte kom någon blund i
hennes ögon under hela Guds långa natten.
Arla om morgonen, innan det bräckte för dagen, öppnades dörren, och den
lilla qvinnan trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern,
och räckte henne en väf; men väfven var hvit som en snö och tät som ett
skinn, så att ingen sett dess like. Gumman sade: »ser du, så här jemna
stader har jag inte väft, alltse’n jag väfde åt drottningen, när hon
skulle gifta sig. Men det var längese’n i verlden.» Derefter försvann
qvinnan, och prinsessan sof en liten ljuflig blund. Men det hade inte
töfvat länge, förr än hon väcktes af den gamla drottningen, som stod vid
hennes säng, och sporde om väfven var färdig. Konunga-dottern jakade
härtill, och räckte fram den fagra väfnaden. Drottningen måste så gifva
sig tillfreds för andra gången; men prinsessan kunde både se och märka,
att hon icke gjorde det af god vilja.
Konunga-dottern tänkte nu att hon skulle slippa vidare prof. Men
drottningen var af en annan mening, ty efter en stund lät hon skicka
väfven ned till jungfru-stugan, och sade att prinsessan skulle sömma den
till skjortor åt sin fästeman. Skjortorna borde vara färdiga innan sol
gick upp, eljest skulle jungfrun aldrig hoppas få konunga-sonen till
gemål.
När prinsessan åter blifvit ensam, vardt hon illa till mods, ty hon
visste väl att hon icke kunde sömma drottningens väf, och ville dock
inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade derföre
omkring i rummet, och fällde sina modiga tårar. Rätt som det nu var
öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en mycket liten
gumma, af underligt utseende och med ännu underligare later. Den lilla
gumman hade en ofantligt stor tumme, så att hvar man som såg den måste
undra deröfver. Hon helsade: »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade
konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarför är sköna jungfrun så ensam och
sorgefull?» ’Jo’, sade prinsessan, ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen
har befallt mig sömma denna väf till skjortor åt konunga-sonen. Men om
jag inte har gjort det tills i morgon när sol går upp, mister jag min
fästeman, som håller mig så hjerteligen kär.’ Då tog qvinnan till orda:
»var tröst sköna jungfru! är det inte annat, så kan jag hjelpa eder. Men
då skolen J bifalla ett vilkor, som jag nu skall nämna.» Vid detta tal
blef prinsessan öfvermåttan glad, och sporde efter gummans åstundan.
’Jo’, sade qvinnan, ’jag heter _Stortumma-mor_, och jag vill inte ha
någon annan lön, än att jag får vara med på edert bröllopp. Jag har inte
varit med på något bröllopp, alltsedan drottningen eder svärmor stod
brud.’ Konunga-dottern samtyckte gerna till detta vilkor, och så skiljdes
de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men
prinsessan lade sig att sofva, och sof så hårdt, att hon inte drömde om
sin fästeman en gång.
Arla om morgonen innan sol rann upp, öppnades dörren, och den lilla
gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, väckte
henne, och gaf henne några skjortor; men skjortorna voro sömmade och
stickade med konst, så att man aldrig sett maken. Gumman sade: »ser
du, så väl som detta har jag inte sömmat, alltse’n jag sömmade åt
drottningen, när hon skulle stå brud. Men det var längesedan i verlden.»
Med dessa ord försvann den lilla qvinnan, ty drottningen stod just i
dörren, och sporde om skjortorna voro färdiga. Konunga-dottern jakade
härtill, och räckte fram den vackra sömnaden. Då blef drottningen så
förbittrad, att det gnistrade ur ögonen på henne. Hon sade: »ja, så tag
honom då! Jag kunde väl aldrig tänka att du var så snäll som du är.»
Dermed gick hon sina färde, och smällde igen dörren så det sang i låset.
Konunga-sonen och konunga-dottern skulle nu få hvarandra såsom
drottningen hade lofvat, och der reddes till bröllopp. Men prinsessan
var inte synnerligen glad åt sin brölloppsdag, ty hon hugsade hvad
underliga gäster der skulle komma. Det led så tiden fram, och brölloppet
stod med lust och glädje efter gammal sedvänja; men inga gummor syntes
till, huru bruden ock månde se sig omkring. Sent omsider, när gästerna
skulle gå till bords, blef konunga-dottern varse de tre små qvinnorna,
der de sutto i ett hörn af bröllopps-salen, vid ett bord för sig
sjelfva. Då steg konungen upp, och sporde hvad detta var för gäster,
som han inte hade sett tillförene. Den äldsta af de tre gummorna
genmälte: »jag heter _Storfota-mor_, och jag har så stora fötter, derföre
att jag fått spinna så mycket i min dag.» ’Ja så’, sade konungen, ’då
skall min sonhustru aldrig spinna mer.’ Han vände sig derefter till den
andra qvinnan, och sporde hvad orsaken månde vara till hennes underliga
utseende. Gumman svarade: »jag heter _Storgumpa-mor_, och jag har så
stor en bakdel, derföre att jag fått väfva så mycket i min dag.» ’Ja
så’, sade konungen, ’då skall min sonhustru också aldrig väfva mer.’ Han
vände sig derefter till den tredje gumman, och frågade efter hennes namn.
Då reste sig _Stortumma-mor_, och sade att hon fått så stor en tumme,
emedan hon sömmat så mycket i sin dag. ’Ja så’, sade konungen, ’då skall
min son-hustru också aldrig sömma mer.’ Och dervid blef det. Den väna
konunga-dottern fick prinsen, och slapp ändock att både spinna och väfva
och sömma i alla sina dagar.
När brölloppet var till ända drogo Stor-gummorna sina färde, och ingen
såg hvart de togo vägen, likasom ingen visste hvarifrån de kommit. Men
prinsen lefde lycklig och nöjd med sin gemål, och allt gick tyst och
stilla och fridsamt, bara för att prinsessan inte var så drifvande som
den stränga drottningen.
_Anmärkning._
En annan öfverlemning ifrån ~Upland~, förtäljer sagan på följande sätt:
Det var en gång en gumma, som födde sig med spånad; men hon spann så väl,
att aldrig någon kunde se ett grannare garn än hennes. Det hände sig en
dag, att gumman skickade sin dotter till byn med en knippa garn. När
flickan kom på väg, mötte hon en förnäm herre, som frågade om hon sjelf
spunnit det fina garnet. Flickan jakade härtill. Då sade herremannen:
»om det är sannt som du säger, att du kan spinna så fint ett garn, skall
du följa mig hem till min gård och blifva min hustru. Men om du talat
osanning, skall du lida straff för din falskhet.» Flickan följde nu med
till herregården, och der reddes till bröllopp.
När det led emot dagen, som var utsatt för brölloppet, blef bruden mycket
sorgsen, för hon visste väl, att hon inte var så snäll som hon tillsagt.
Vid hon nu satt i sin kammare och grät, öppnades dörren, och der kom in
en liten, liten gumma af underligt utseende. Den lilla gumman sporde hvad
orsaken månde vara till hennes bittra sorg, och jungfrun omtalade allt
såsom det tilldragit sig. Då sade qvinnan: »om du vill lofva att aldrig
ljuga mer, skall jag väl hjelpa dig för denna gången.» Vid detta tal
blef flickan åter glad, och lofvade att aldrig mer fara med flärd och
falskhet. Gumman sade: »när bröllopps-dagen kommer, skall du duka åt mig
vid ett serskildt bord. Der bredvid skall du sätta tvänne stolar, och
bordet skall ställas i förstugan, hvarest allt folket går fram.» Flickan
samtyckte gerna härtill, och så skiljdes de ifrån hvarandra.
När nu bröllopps-dagen kom och gästabudet var redo, steg den unga bruden
upp, gick ut i förstugan, och dukade ett litet bord; men vid bordet
ställde hon tvänne stolar, såsom gumman hade begärt. Herremannen frågade
hvad allt detta månde betyda; men bruden svarade, att det var i fall
der kom någon fattig och besökte dem. Det led så fram på qvällen, och
gästerna skulle fara hem. Då gick brudgummen ut, och såg hvarest en
gammal gumma satt i förstugan; men hon var så bred öfver bakdelen, att
hon tog upp begge stolarne, och hennes tummar voro stora som hela den
öfriga handen. Vid denna syn blef han mycket förundrad, och sporde huru
käringen fått så sällsamt utseende. »Jo», sade gumman, »låt din unga
brud sitta och spinna i lika många år som jag har spunnit, så blir hon
likadan.» Nu blef brudgummen förskräckt, och sade: »om så är, skall hon
visst aldrig spinna en enda tråd i all sin dag.»
Den unga bruden slapp så visa prof på sin spånad, -- och sedan gick henne
allting väl i händer.
12.
Slottet, som stod på Guld-stolpar.
Ifrån Westmanland.
Af denna Saga hafva vi anträffat följande utländska uppteckningar.
1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Del. I, ss. 180-187, »_Herrepeer_.»
2. Hos =Danskarne=: -- Ett brottstycke af Sagan, innehållande
prinsessans prof, förekommer hos ANDERSEN, ~Eventyr fortalte for Börn~,
Kjøbenhavn 1842, 2:det Opl. 1:ste Hefte, ss. 42-44, »_Prindsessen paa
Aerten_» [öfvers. på Svenska uti ~Lekkamraten för år 1842~, ss. 87-89,
»_Prinsessan på ärtan_»].
3. Hos =Tyskarne=: -- Ett dylikt brottstycke meddelas hos GRIMM, ~Kinder-
und Haus-Märchen~, Th. II, N:o 182, ss. 433-435, »_Die Erbsenprobe_.»
4. Hos =Italienarne=. -- _A._ Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, XI, 1. --
_B._ Se BASILE, ~Il Pentamerone~, II, 4, »_Gagliuso_.»
5. Hos =Fransmännen=: -- Se PERRAULT, ~Contes du Temps Passé~, Paris
1697, N:o 5, »_Le maitre Chat, ou le Chat Botté_» [öfvers. på Svenska,
såsom skillings-saga, Fahlun 1786, »_Mäster-katten eller Katten i
Stöflar_», och sedan i mångfaldiga upplagor ifrån olika tryckerier. En ny
bearbetad öfversättning förekommer i Lekkamraten för år 1842, ss. 89-96,
»_Mästerkatten i Stöflarna_].»
* * * * *
Det var en gång en torpare med sin gumma som bodde långt, långt bort i
skogen. Han åtte två barn, en pojke och en flicka. Eljest var han mycket
fattig, ty en ko och en katt utgjorde hela hans rikedom.
Torparen och hans hustru lefde i beständigt kif med hvarandra, och man
kunde vara viss derpå, att om gubben ville ett, ville käringen alltid
ett annat. Det hände sig så en dag, att gumman hade kokat gröt till
qvälls-mål. När gröten var redo och hvar en hade erhållit sin lott, ville
gubben på sistone skrapa grytan. Men käringen satte sig ifrigt deremot,
och mente tro på, att hon och ingen annan hade skrap-rätten. De kommo nu
i en häftig träta, och ingendera ville vika för den andra. Slutet blef,
att gumman fattade grytan och gryt-slefven och sprang sina färde; men
torparen grep till vispen och sprang efter. Sedan bar det af öfver skog
och fjäll, gumman före och gubben efter; men sagan förmäler inte hvem det
var som fick skrapa grytan.
När det lidit någon tid bortåt och föräldrarne icke hördes af, hade
barnen ingen annan råd än att gifva sig ut i verlden och söka lyckan hvar
på sitt håll. De kommo så om sams, att skifta boet och taga hvar sin
arfvedel. Men som det plägar hända var arf-skiftet en mäkta svår sak, ty
ingenting fanns att dela utom en ko och en katt, och begge barnen ville
ega kon. Vid syskonen rådslogo härom som alldramest, gick katten bort
till den unga torpare-dottern, tedde sig mycket inställsam, strök sig mot
hennes knä, och jamade: »tag mig! tag mig!» Såsom nu pojken icke ville
afstå kon, lät flickan sin sak falla och nöjde sig med katten. Syskonen
skiljdes derefter ifrån hvarandra. Pojken tog kon och drog åt sitt håll.
Men flickan och hennes katt vandrade stigen fram genom skogen, och intet
är mig sagdt om deras färd, förrän de kommo till en stor och präktig
kungsgård, som låg der bortan före.
Vid de begge resenärerna nalkades intill den fagra kungsgården, begynte
katten samtala med sin matmoder, och sade: »om du nu vill lyda mitt
råd, skall det bringa dig lycka.» Flickan satte en stor lit till sin
ledsagares klokhet, och lofvade derföre göra efter hans begäran. Då sade
katten, att hon skulle taga af sina gamla kläder och stiga upp i ett högt
träd, men _han_ ville gå fram till kungs-gården, och säga att der var
en konunga-dotter, som blifvit öfverfallen af stigmän och rånad på både
gods och kläder. Torpare-flickan gjorde som sagdt var; hon klädde af sina
gamla paltor och steg upp i trädet. Derefter lopp katten sina färde; men
tärnan bidade med stor räddhåga, huru hans rådslag månde lyckas.
När konungen, som rådde öfver landet, fick veta att en främmande
prinsessa lidit sådan nöd och öfvervåld, gjordes honom stor harm, och
han skickade sina tjenare att bjuda henne till gäst. Den unga mön blef
nu rikeligen försedd med kläder och hvad annat hon behöfde, och följde
derefter med konungens sändebud. När hon så kom till kungs-gården, blefvo
alla intagna af hennes fägring och höfiska skick; och konunga-sonen
hyllade henne aldra mest, så att han icke ville lefva i verlden utan
henne. Men drottningen anade oråd, och frågade hvarest den väna
prinsessan hade sin kungs-gård. Flickan svarade som katten hade lärt
henne: »jag bor långt, långt bort härifrån, på ett slott som heter
_Kattenborg_.»
Den gamla drottningen var ändock icke tillfreds, utan satte sig i sinnet
att utforska om den främmande jungfrun verkligen var en konunga-dotter
eller icke. I sådan akt gick hon om aftonen till gäst-stugan, bäddade
torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, men lade hemligen en
böna under lakanet; »ty», tänkte hon, »är det en prinsessa, lärer hon
icke undgå att märka det.» Den unga mön ledsagades derefter till sin
sof-kammare med stor heders-bevisning. Men katten märkte drottningens
list, och nyrnade sin matmoder derom. När det så led fram på morgonen,
kom den gamla drottningen in, och sporde huru hennes gäst hade sofvit om
natten. Flickan svarade som katten hade lärt henne: »åh jo, visst har
jag sofvit, ty jag var mycket trött af min vandring. Men det kändes dock
som jag haft ett stort berg under mig. Nog sof jag bättre i min säng på
Kattenborg.» Drottningen tänkte nu att jungfrun måtte vara mycket förnämt
uppfödd, men rådslog med sig sjelf, att ännu en gång pröfva sanningen af
hennes utsago.
Andra qvällen gick drottningen åter till gäst-kammaren, bäddade
torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, och lade några ärter
under den första bolstren; »ty», tänkte hon, »om det verkligen är
en konunga-dotter, såsom hon säger, lärer hon icke undgå att märka
det.» Den unga mön ledsagades derefter till sin sof-kammare med stor
heders-bevisning. Men katten hade märkt drottningens påfund, och nyrnade
sin matmoder derom. När det så led fram på morgonen, kom drottningen in
och tillsporde sin gäst, huru hon sofvit om natten. Flickan svarade som
katten hade lärt henne: »åh jo, visst har jag sofvit, ty jag var mycket
trött; men det kändes som jag haft stora stenar inunder mig. Nog sof jag
bättre i min säng på Kattenborg.» Den gamla drottningen tyckte nu att
jungfrun hade väl genomgått sitt prof. Men hon ville dock icke låta sina
misstankar fara, utan satte sig i sinnet att ännu en gång söka utforska
om den främmande jungfrun var så förnäm, som hon sjelf sade.
När nu den tredje aftonen kom, gick drottningen åter till gäst-stugan,
bäddade torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, och lade
ett halmstrå under den andra bolstern; »ty», tänkte hon, »om det är
en konunga-dotter, lärer hon icke undgå att märka det.» Den unga mön
ledsagades derefter till sin sof-kammare med stor heders-bevisning. Men
katten märkte drottningens list, och varskodde sin matmoder derom. När
det så led fram på morgonen, kom drottningen in och tillsporde sin gäst,
huru hon sofvit om natten. Flickan svarade, såsom katten hade lärt henne:
»åh jo, visst har jag sofvit, ty jag var mycket trött; men det kändes
som jag haft ett stort träd inunder mig. Nog passade man mig bättre, när
jag låg i min säng på Kattenborg.» Drottningen kunde nu väl märka, att
hon på det sättet aldrig skulle utleta sanningen, och beslöt derföre vara
på sin vakt, huru den främmande jungfrun betedde sig i allting annat.
Dagen derefter skickade drottningen till sin gäst en fager kjortel, som
var stickad med silke och hade ett långt, långt släp, såsom det brukas af
förnäma qvinnor. Torpare-flickan tackade för den goda gåfvan, och tänkte
intet vidare derom; men katten var tillstädes, och nyrnade sin matmoder,
att den gamla drottningen å nyo ville försöka henne. När det så lidit en
stund, frågade drottningen om icke prinsessan ville följa henne på en
lust-vandring. Torpare-flickan samtyckte till denna begäran, och de gingo
å stad. Vid de nu kommo ut i trädgården voro hof-tärnorna mycket rädda
att smutsa sina kjortel-fållar, ty det hade regnat om natten; men den
främmande jungfrun vandrade sin väg, utan att bry sig om att hennes långa
klädning släpade på marken. Då sade drottningen: »kära prinsessa! akten
eder kjortel.» Torpare-dottern svarade stolt: »åh, här måtte väl finnas
flera klädningar än just denna. Mycket bättre hade jag, när jag var i
mitt slott på Kattenborg.» Nu kunde den gamla drottningen icke tänka
annat än jungfrun var van att bära silkesömmade kläder, och dömde häraf,
att hon måtte vara en konungs dotter. Drottningen lade derföre intet
vidare hinder emot sin sons frieri, och torpare-dottern gaf omsider äfven
sitt ja och samtycke.
Det hände sig en gång, att prinsen och hans käresta sutto och talades
vid. Då tittade jungfrun genom vindögat, och fick se hvarest hennes
föräldrar kommo löpande utur skogen, käringen före med grytan och
gubben efter med slefven. Då kunde flickan icke hålla sig, utan brast
i ett högt löje. Prinsen sporde hvi hon log så hjertligt, och jungfrun
svarade som katten hade lärt henne: »jo, jag kan icke annat än le, när
jag tänker att edert slott står på sten-stolpar, men mitt slott står på
guld-stolpar.» När prinsen hörde detta blef han mycket förundrad, och
sade: »alltid står din håg till det sköna Kattenborg, och lärer du der
hafva allting bättre och rikare än här hos oss. Vi vilja fara bort och se
din fagra kungs-gård, vore ock vägen aldrig så lång.» Vid detta tal blef
torpare-dottern så till mods, att hon kunnat sjunka ned i jorden; ty hon
visste väl att hon icke hade någon gård, mycket mindre något slott. Men
saken stod inte att hjelpa; hon lät derföre icke märka sig, utan sade,
att hon ville eftersinna på hvilken dag de bäst kunde ställa sin resa.
När nu jungfrun kom för sig sjelf, gaf hon fritt lopp åt sin bedröfvelse,
och grät bitterligen; ty hon tänkte på all den skymf som skulle drabba
henne, att hon farit med flärd och falskhet. Vid hon så satt och grät
kom den visa katten in, strök sig mot hennes knä, och sporde hvi hon
var så sorgmodig. Torpare-dottern svarade: »jag må väl vara sorgsen.
Konunga-sonen har sagt att vi skola fara till Kattenborg, och nu lärer
jag dyrt få umgälla att jag lydt dina råd.» Men katten bad henne vara vid
godt mod, han ville så laga, att allt lyktades bättre än hon kunde tänka.
Tillika undervisade han sin matmoder, att de borde gifva sig å stad ju
förr desto hellre. Emedan jungfrun nu sett så många prof på kattens
klokhet, samtyckte hon till hans begäran; men denna gången var det med
tungt sinne, ty hon kunde icke annat tro än att deras färd skulle få en
slät utgång.
Tidigt om morgonen lät konunga-sonen tillrusta karmar och köresvenner,
och allt annat som tarfvades för den långa resan till Kattenborg.
Derefter satte sig tåget i rörelse. Prinsen och hans fästemö åkte främst
i en förgyllande karm, många riddare och svenner ledsagade dem, och
katten sprang förut att visa vägen, såsom han sjelf begärt. När de så
hade färdats en stund, fick katten se hvarest några vallare gingo i
marken och vaktade en stor flock af de aldra fagraste getter. Då gick han
fram till vallare-männen, helsade höfviskt, och sade: »god dag, vallare!
när konunga-sonen far förbi och frågar hvem som rår om de sköna getterna,
skolen J svara att de höra till den unga prinsessan på Kattenborg, som
åker vid prinsens sida. Om J det gören, skolen J blifva väl lönta, men
gören J det icke, vill jag rifva eder sönder och samman.» När herdarne
hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade göra efter kattens
begäran. Han lopp derefter sina färde. Men när det lidit en stund, kom
konunga-sonen farande vägen fram med allt sitt följe. Vid han nu fick
se de vackra getterna som betade i marken, höll han med sin karm, och
tillsporde vallare-männen, hvem det var som rådde om den sköna hjorden.
Geta-herdarne svarade som katten hade lärt dem: »getterna höra till
den unga prinsessan på Kattenborg, som åker vid eder sida.» Nu blef
konunga-sonen mycket förundrad, och tänkte att hans fästmö månde vara en
båld prinsessa; men torpare-flickan vardt glad i hugen, och tyckte att
hon icke varit den som tappade på bytet, när hon skiftade arf med sin
broder.
De färdades nu vägen fram, och katten lopp förut som han var van. När de
så hade farit en stund, kommo de till en hop folk, som bergade hö på en
fager äng. Då gick katten fram, helsade höfviskt, och sade: »god dag,
godt folk! När konunga-sonen far förbi och spörjer hvem som rår om den
sköna ängen, skolen J svara, att den tillhör prinsessan på Kattenborg,
som åker vid prinsens sida. Om J det gören, skolen J blifva väl lönta;
men om J icke gören som jag sagt, skall jag rifva eder i mång tusende
flingor.» När männen hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade
säga som katten hade begärt. Derefter lopp han sina färde. Men när det
lidit en stund, kom konunga-sonen farande vägen fram med sitt följe. Vid
han nu fick se de bördiga ängarne och det myckna folket, lät han hålla
med sin karm, och sporde hvem det var som rådde öfver landet. Männen
svarade som katten hade lärt dem: »ängen tillhör den unga prinsessan på
Kattenborg, som åker vid eder sida.» Nu blef konunga-sonen ännu mera
förundrad, och tänkte att hans brud månde vara öfvermåttan rik, som rådde
öfver så fagra slåtter-ängar.
De färdades nu framåt, och katten lopp i förväg, som hans sed var. När
de så hade farit en stund, kommo de till ett mäkta stort åkerfält; men
på åkern hvimlade af män och qvinnor, som höllo på att skära säd. Då
gick katten fram till skörde-folket, helsade och sade: »god dag, mina
vänner! lycka till godt arbete. Om en stund kommer konunga-sonen farande
här förbi, och frågar hvem som rår om de stora sädesfälten. Då skolen J
svara, att de tillhöra prinsessan på Kattenborg, som åker vid prinsens
sida. Om J det sägen skolen J blifva väl lönta; men om J gören emot mitt
ord, vill jag rifva eder så små, som löf ligga på mark om höstetid.» När
skördemännen hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade säga som
katten hade begärt. Derefter lopp han sina färde. Men efter någon stund
kom konunga-sonen farande vägen fram med sitt följe. Vid han nu såg de
stora fälten, höll han stilla med sin karm, och sporde hvem det var som
rådde öfver de sköna åkerlanden. Skörde-männen svarade som katten hade
lärt dem: »sädes-fälten tillhöra den unga prinsessan på Kattenborg,
som åker vid eder sida.» Nu blef konunga-sonen öfvermåttan glad; men
torpare-dottern visste icke rätt, hvad hon skulle tänka om allt som
vederfarits dem på resan.
Det var nu serla om aftonen, och prinsen stadnade med sitt följe för att
rasta öfver natten. Men katten rastade inte, utan lopp ideligen fram,
intill dess han såg en fager borg, som var uppbygd med torn och tinnar,
och stod uppå gyllene stolpar. Den präktiga borgen tillhörde en grym
jätte, som rådde öfver hela ängden; men jätten var inte hemma. Katten
gick så in genom borga-dörren, och förbytte sig till en stor limpa.
Derefter satte han sig i nyckelhålet, och bidade att jätten skulle komma
hem igen.
Arla om morgonen innan dagen grydde, kom den stygge jätten lunkande utur
skogen, men han var så stor och tung, att hela jorden rystades under
honom, när han gick. Vid han nu kom till borga-dörren, kunde han icke
öppna, för den stora limpan som satt i nyckelhålet. Då blef han mäkta
vred, och ropade: »läs upp! läs upp!» Katten genmälte: ’vänta bara en
liten, liten stund, medan jag förtäljer mina äfventyr: